Only the Brave (2017)

"Deploy"

"Only the brave" är baserad på verkliga händelser. Den handlar om brandmännen i Granite Mountain IHC, ett gäng experter på skogs- och präriebränder i Arizona. Filmen bygger på en GQ artikel med namnet "No exit". Hmmm, inte så lovande namn... Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och jag tror att filmen vann mycket på detta. Om ni blir sugna att se filmen rekommenderar jag er att inte googla innan ni sett filmen.

Jag visste egentligen inte hur spännande en film om brandmän som kämpar mot bränder ute i bushen, "wildfires", kunde vara. Nu vet jag. Och svaret är mycket spännande. 

Deras teknik var speciellt intressant. De drar upp en linje som elden inte fick passera. Därefter gjorde de en korridor på eldsidan av sin linje där de rensade rent på allt brännbart. Till sist tänder de eld i det brännbara på den andra sidan av korridoren därifrån den riktiga elden kommer. På så sätt möts de två eldfronterna och den riktiga elden kan inte "hopp över" till korridoren och linjen. Resultatet blir att elden stannar av. Detta verkar för det mesta funka bra.

Vi får följa två huvudkaraktärer, dels chefen för gänget Eric Marsh som spelas av Josh Brolin, dels rookien Brendan McDonough som spelas av Miles Teller. Filmen tar lång tid på sig. Den etablerar karaktärerna noggrant, visar upp livet männen och deras familjer lever och hur de arbetar med skogsbränder ute i den extremt torra ökenmiljön i Arizona. 

Jag gillade filmen mycket. Det är ett mycket bra skådespeleri och miljöerna är autentiska. Det känns som att man är ute i öknen eller på en lokal countrybar i Arizona när man ser filmen. Jag gillar också att filmen inte var överdrivet sentimental och att filmmakarna visade en stor portion behärskning i sina val av vad de visade.

Med tanke på att det är en BOATS och vad artikeln filmen bygger på heter (vilket står i förtexterna) börjar jag inse att någon av Eric och Brendan ligger riktigt risigt till. Spänningen stegras allt efter filmen går framåt och de sista trettio minuterna är olidligt spännande. Till sist sitter jag tyst och i närmast ett chocktillstånd när eftertexterna rullar. Stark film. 

Betyg: 4/5

Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade förväntningar på denna film, men inte extremt höga som vissa verkade ha. Men tusan vad denna film levererade. Detta var väldigt trevligt, och det var helt klart värt att se om den gamla filmen före denna.

Filmen inleds i nostalgins tecken med flera scener i rad som påminde oss om den gamla filmen, nu fräscht i minnet. Risken är givetvis att överdriva att dra i nostalgikänslorna men regissören Joseph Kosinski höll sig själv i schack. 

Handlingen i filmen var också överraskande bra. Det hade jag inte väntat mig. Mavericks karriär kändes väldigt rimlig, samma sak med Ice Man. Det var bra helt enkelt. Jag ömmade speciellt för Val Kilmer och hans scener, speciellt efter att jag såg den mycket gripande dokumentären "Val" förra året. Stark rekommendation att se den, kan gå som ett komplement till de två Top Gun-filmerna.

Actionscenerna var också över förväntan. Först hade vi provflygningar som påminde om klassiker som "The Right Stuff", till träningen med de unga hetsporrarna. Mavericks tänkande utanför boxen älskade jag. Även uppdraget och fajter mot både robotar och femte generationen var mycket bra! Damnest, det hade jag inte vågat hoppas på.

Karaktärerna och deras relationer då? Tompa är som alltid bra. Jag gillade också hans relation med Jennifer Connellys Penny. Den funkade. Däremot var jag inte helt impad av Miles Tellers Rooster, sån av Goose. Jag kan inte komma på något bättre sätt att skapa den nödvändiga friktionen som filmen behöver, men jag älskade inte det de nu gjorde. Annars var manus överlag bra, lite Mission Impossible-känsla faktiskt. Tompas vapendragare i MI-skrivarrummet var ju med här, Christopher McQuarrie.

Ja! Jag gillar't. Bra skit helt enkelt.

Betyg: 4/5

War Dogs (2016)

War dogs är skriven och regisserad av Todd Phillips. Vad har vi på Todd Phillips? Han har gjort två riktigt roliga i Old school och re-maken av Starsky & Hutch. Han är också känd för Road trip och The hangover-trilogin där den första var kul men de efterföljande två - not so much.

Med War dogs har Phillips slagit in på en ny bana. Han har gjort en mini-"The wolf of Wall Street". Här har vi ett drama som bygger på en osannolik men sann historia om två tonåringar från Miami som blev stora players inom vapenhandeln som distributörer till Pentagon. Phillips är kanske ingen ny Martin Scorsese, men hans film har likt Scorseses "förlaga" en attityd och ett humoristiskt anslag som gör filmen till en fröjd att beskåda.

Jag gillar denna film mycket även om den har en bit kvar upp till The wolf of Wall Street. Men den höjer sig över mängden ändå. Miles Teller som vi lärde känna i Whiplash och The spectacular now spelar huvudrollen. Hans slajmiga kompis och affärspartner spelas av Jonah Hill. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jonah Hill. Han verkar vara ett asshole privat och hans karaktärer på den vita duken brukar allt som oftast också vara sliskiga. Är det ett tecken på en briljant skådespelare som kan förställa sig, eller har han helt enkelt bara tagit med sin privata persona in i rollerna? Tills jag är överbevisad om motsatsen kommer jag anta det senare.

Men oavsett vad man tycker om Jonah Hill så får man ge honom cred för att han passar in mycket bra som den bufflige Efraim. Och jag älskar hans bisarra skratt.

Filmen är inte lika mycket "in your face" som "The wolf " är men den har ändå en frejdig "don't give a damn"-attityd och den beskriver en makalös historia. War dogs påminner mig också om den förträffliga Charlie Wilson's war (på grund av temat) samt The big short (på grund av det lätta anslaget i berättelsen). Phillips lyckas på ett bra sätt visa hur killarnas entreprenörsanda tar dem framåt och hur absurd vapenhandeln är. Jag vet dock inte hur effektiv den ironiska tonen är som opinionsbildare, och med lite otur kan denna film hamna i samma blåsväder som The wolf of wall Street där det blir otydligt om filmen hyllar brottslingarna eller ej. Men för mig är det en del av charmen med dem båda. Filmer som skriver oss i publiken allt för mycket på näsan är i alla fall ett sämre alternativ.

Jag ger War dogs tre till fyra vackra ögon av fem möjliga beroende på dagsformen.

Betyg: 3+/5

Whiplash (2014)

De tre bästa trummisarna? Tja, vad sägs om Stewart Copeland från The Police, Ian Mosley från Marillion och vilken random jazztrummis som helst? Jag brukar inte lägga märke till trummisen så ofta, men ibland sticker de ut. Och jag brukar verkligen inte gå igång på långa trumsolon.

Miles Teller (The spectacular now) spelar den begåvade jazztrummisen Andrew som studerar på en musikskola i NYC för "the best of the best". Den underbara American Independent-skådisen J. K Simmons (Juno, Up in the air) spelar den psykopatiske och demoniske läraren Fletcher.

Filmen är enkel i all sin briljans. En mäktig viljekamp mellan Andrew och Fletcher. Dialogen är crisp och hejdlös. Konkurrensen om de olika platserna i Fletchers prestigefulla jazzband är knivskarp. Filmen bjuder inte på några överdrivna dramatiska utfall utan det mesta sker med små medel, en blick här ett talande kroppsspråk där. Detta gäller alla utan den spritt språngande galna Fletcher som inte skrädar med orden. Hans karaktär går inte över lik som Bloom i Nightcrawler men det finns fler likheter mellan karaktärerna än olikheter. Andrew å sin sida är nästan lika fanatisk i sin vilja att bli bäst på jazztrummor.

Filmen har en underbar feeling. Jag ser den som blå, mörkt blå med en metallisk ton. Även denna film har en färg! Jodå, nu är det kanske bara Fiffi bland alla mina läsare som ens förstår vad jag pratar om men så är det. Blå.

Filmen växer allt eftersom storyn utvecklas och mot slutet kommer en central scen som ställer det mesta på sitt huvud. Det är just den kullerbytta eller twist som jag så saknade i Nightcrawler. Därmed blev slutscenen helt otrolig i mina ögon. Både som musikalisk scen, som ett cresendo och upprättelse för Andrews kämpande och som knorr på twisten.

Kommer J. K. Simmons bli oscarsnominerad? Vad tror ni?

Filmspanarkompisen Markus var salig efter filmen. Högsta betyg ropade han när han hastade vidare med Tommy och Niklas mot nästa visning. Jag Jojje, Johan S och Christian hade lite mer tid att efterbehandla filmen. Jag och Johan * 2 var mycket imponerade och nöjda, Christian inte lika sprudlande glad. Sa han något om en medelfilm? Encroyable!

Jag tolkade slutet så här...

OBS, SPOILER ALERT!

Scenen på baren mellan Andrew och Fletcher var filmens viktigaste. Vi fick då en helt annan förståelse för hur Fletcher arbetade. Hans mål var att hitta den nya "Bird" och det gjorde han på sitt lite säregna sätt. Han knäckte skiten ur sina elever för att sedan se vilka som hade driv nog att ändå kämpa på. När han sedan bjuder in Andrew till tävlingen med bandet trodde jag att han mest gjorde det för att han behövde en ny trummis. Men i inledningen av sista scenen förstår vi att det hela var en setup och ett försök att få ut hämnd för att Andrew tjallat. Jag ser Fletcher som en så manisk och psykotisk personlighet att det inte alls känns orimligt att han satt sig själv och det övriga bandet lite i klistret för att kunna få Andrew i det stora klistert. Fletcher skiter i hur Andrew skulle hantera denna situation, antingen är han av det rätta virket eller ej.

Filmens manusförfattare och tillika regissör Damien Chazelle gör det bra för vi har redan börjat tro att Andrew verkligen har tappat glöden. Han plockar ner sitt trumset och han vill åter knyta kontakt med Nicole. Han har helt enkelt lämnat den delen av sig. När han sedan lämnar scenen och går ut till sin far i kulisserna får vi den filmiska höjdpunkten med hela vändningen då han "reser sig på 9" som Rocky hade gjort. Sedan är hela sista låten, Caravan, suverän med musiken, maktkampen mellan Andrew och Fletcher samt då Fletcher inser och accepterar att Andrew "har det". Suveränt slut.

Läste att Miles Teller spelar trummor och tränade en massa mer inför filmen, samt att regissören lät honom trumma så länge att han började blöda i händerna och att en del av blodet vi ser är Tellers! Quelle Spectaculaire!

Jag ger Whiplash fyra starka drömmar av fem.

Betyg: 4+/5

The Spectacular Now (2013)

Sutter: It's not too late for me.

Så kallade "coming of age"-filmer finns det många av. Unga vuxna på gränsen mellan ungdomens ansvarslösa och lättsinniga dagar och vuxenlivets alla måsten och besvikelser behandlas om och om igen. Finns det för många "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Betyder det att man själv inte vuxit upp om man gillar "coming of age"-filmer? Kanske, men vem bryr sig? Gillar jag "coming of age"-filmer? Absolut.

The spectacular now fanns på radarn som kandidat till en av de bättre filmerna från 2013. Ändå blev jag riktigt överraskad över hur bra den var. Den har ett manus som ständigt överraskade mig och det är en egenskap jag älskar hos filmer. Miles Teller spelar Sutter, den populäre killen i high school. När hans likaledes populära flickvän Cassidy (Brie Larson) dumpar honom efter ett missförstånd (?) börjar marken gunga under honom. Dags för filmens love interest att göra entré i och med Aimee spelad av Shailene Woodley.

Manuset är briljant. Filmen bygger på en bok av Tim Tharp och den verkar vara överförd till film på ett mycket kompetent sätt. Men filmen lever på sina skådespelare. Miles Teller övertygar. Jag kände igen honom och blev förvånad när jag insåg att det enda jag sett honom i tidigare var den hejdlösa komedin Project X. Brie Larson är bra men inte alls lika strålande som i Short term 12. Hon har i och för sig en mycket liten roll i denna film men hon verkar vara något för gammal för rollen. Filmens klarast lysande stjärna är Shailene Woodley. Hon slog igenom som en av George Clooney's döttrar i The descendants. Nu visar hon igen att hon har the skills för denna bransch. Det enda felet med henne är att hon kanske är för snygg för denna roll. När hon börjar umgås med Teller ska hon vara en osynlig tjej i mängden... Jag vet inte jag.

Det som slår mig mest med denna film är att allt känns så äkta. Överraskande OCH ärligt? Fantastisk kombination. Den populäre Stutter är inte ett svin som sedan blir snäll som vi sett så många gånger. Aimee är som vanligt i denna typ av film en outsider och ganska blyg men hon är allt annat än endimensionell, tafatt eller hjälplös. Sutters ensamstående mamma spelas av en mycket sliten Jennifer Jason Leigh. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i henne men hon är duktig, jag köper hennes karaktär med hull och hår. Sutters frånvarande pappa spelas däremot av en favorit - Kyle Chandler, ni vet coach Taylor från FNL! Här är han allt annat än den perfekta pappan. De har castat Chandler och Teller bra för det känns mycket rimligt att det är far och son. Manus hjälper till också. Sutter beter sig som sin far i en smärtsam symmetri som är en av filmens starkaste underliggande teman.

Miles Teller påminner mig jättemycket om en ung John Cusack. Jag har ingen aning om han är av samma skrot och korn som Cusack men i denna film var han i alla fall Cusackiansk. Till och med när Sutter arbetar på sitt extrajobb som försäljare i en klädbutik påminner han om Cusack i sin för stora och illasittande kavaj.

Till slut kan jag bara säga att jag älskar det öppna slutet. Perfekt. Modigt. Tankeväckande. Hur ska det gå? Din gissning är lika god som min. Tydligen trodde Teller och Woodley lite olika om vad slutscenen egentligen betydde för karaktärerna. Ytterligare en sak med filmens manus jag gillar.

Detta var mycket nära en fullpoängare och tillika mycket nära topp 10 för 2013. Jag får kanske se om filmen en gång först innan den ramlar in i de två kategorierna...

Jag ger The spectacular now fyra tidningsbud av fem möjliga.

Betyg: 4+/5