Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

Logan Lucky (2017)

Vad är det med filmer från 2017 där huvudpersonerna är mer eller mindre korkade? Nåja, nu är kanske inte just Channing Tatums karaktär Jimmy Logan så korkad, men det denna film som utspelas i den amerikanska södern, i Charlotte, North Carolina, är en hel del figurer puckon. Kul kanske men oftast mest irriterande.

Men precis som i The Ballad of Lefty Brown vinner ett gott hjärta och en stor portion street smartness över elegans och briljans. Så detta var alltså filmen Steven Soderbergh valde att komma ut från sin pensionering för? Att göra en bonnig variant av Ocean's Eleven, en Ocean's Seven-Eleven.

Hehe, ja filmen är mysig och underhållande men också extremt flyktig och extremt lättglömd. Detta trots en hel del kul skådespelarinsatser där Channing tillsammans med Adam Driver stod ut. Filmens sämsta casting var i mina ögon träbiten Daniel Craig. Han må vara James Bond och gift med Rachel Weisz, men han är inte solid i komedier. Det får mig att tänka på Rian Johnson's Knives Out... Där var Danne Craig också med och det var också en crime-comedy. Hur funkade han där egentligen? Han spelade någon slags Poirot-typ. Well, han var knappast den som gjorde den filmen... Där kommer jag ihåg Chris Evans, Ana de Armas, Jamie Lee Curtis, Don Johnson och Toni Collette före jag tänker på Craig. Hmmm.

Nåväl, Logan Lucky är alltså en heist-film som håller hemligheter för åskådaren så att filmens twist inte ska avslöjas. Gott så. Det var nöjsamt att se den och som en komedi inom genren är den duglig. Trea eller två. Men måste ändå tillstå att den var snäppet bättre än "helt ok", så jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

Haywire (2011)

Gina Carano är bad ass som superagenten i Steven Soderberghs agent- och actionthriller från 2011. Jag vet inte varför jag missade denna när den var ny för filmen var ju faktiskt riktigt bra. Caranos Mallory skulle ju kunnat bli något av en kvinnlig Bond. Men nej det verkar ju för galet, eller hur? En kvinna som Agent 007. :-)

Filmen är snyggt gjord och riktigt najs under hela speltiden. Det stora problemet som jag kan känna är att filmen bara visar en del av historien. Det finns en massa intressanta saker som hänt före filmen startade och en hel del spännande och avslutande action som händer  under och efter filmens slut. Det där med att börja mitt i en actionscen och sluta mitt i en annan scen kan vara bra, om det genomförs perfekt, men jag kände att det drog ner denna film lite. I just detta fall hade det kanske varit bättre med ett historia som hade en start och ett slut. Nu kändes det lite spekulativt, lite prettovarning på orsakerna till detta konstnärliga grepp. Jaja, det vi fick se var bra i alla fall.

Gina Carano är jättebra i huvudrollen och vi får se idel kända alfahannar och gamla silverryggar i birollerna. Channing Tatum som dansade och åmade sig igenom den förra filmen jag skrev om är med här igen. Dessutom ser vi Michael Fassbender, Michael Douglas, Antonio Banderas och så den lite veke och ständigt överskattade Ewan McGregor. En av de mest trivsamma stunderna var med Bill Paxton som Mallorys pappa. Paxton är fin.

Synd att inte Soderbergh följde upp denna film för jag hade nog gärna sett ytterligare ett äventyr med Mallory Kane. Nu blev denna film mycket underhållande för stunden men den lämnade inte några bestående intryck efter sig. Därmed blir det en stark trea!

Betyg: 3+/5

Magic Mike (2012)

Magic Mike är en mustig film om manliga strippor. En bra film som bör kunna locka fler än övermogna kvinnfolk att se den. Soderberghs film baseras löst på huvudrollsinnehavaren Channing Tatums personliga erfarenheter. Han spelar strippklubbens kändaste aktör som tar en ung rookie under sina vingar. Alfahannen spelas av godingen Matthew McConaughey.

Filmen tar några oväntade vändningar, och några väntade. Det är ett drama som fokuserar på Mike och nykomlingen Adams öden. Jag har inte någon utökad erfarenhet av manlig strippdans, la av med sånt för flera år sedan, men det verkar som att filmen fångar miljön mycket bra. Det är en bra och kärleksfull stämning i gänget som arbetar på klubben, men droger och sexuella eskapader lurar hela tiden runt hörnet efter avslutat pass, och via det lutande planet är det inte långt till förnedring. Att vara åtrådd och beundrad av berusade och överhettade tjejer kan verka bra. Ett tag.

Channing Tatum är bra, hans dans fantastisk men hans skådespeleri är också imponerande. Adam spelad av för mig okände NN och han passar in i rollen som unghingsten som släppts ut på grönbete för första gången. Matthew McConaughey gör sin grej, han känns igen om man säger så. Det är karaktären X spelad av Olivia Munn som intresserar mig mest. Könsrollerna ställs på huvudet och hon spelar den smarta och ”normal” som använder Mike som en leksak. Mike är för henne en renodlad knullmaskin. Uppfriskande!

Jag gillade Magic Mike en hel del men den är ingen mästerlig film, den är lite för begränsad i sin story för det.

Betyg: 3+/5

Hail, Caesar! (2016)

Så, gott folk, nu har Shinypodden nått slutet av säsong 3. Jag och Carl har pratat om åtta filmer från bröderna Coen. Vi avslutar med Hail, Caesar! från 2016. Det är en som det visade sig tämligen fantastisk film fylld av filmisk berättarglädje. Jag var något "bewildered" efter jag sett den första gången men efter en omtitt har filmen vecklat ut sig till fullo. Vi pratar om filmens alla lustiga små och stora detaljer. Hoppa in och lyssna och kommentera gärna!

Filmens handling är för mig helt oväsentlig. Eddie Mannix och hans svårt karriärsbeslut blir den ramhandling som ger utrymme för oss att nyfiket titta in på de olika filminspelningarna Mannix hanterar. Carl läser in en kristusfigur i Mannix men det går mig över huvudet. Filmen i filmen "Hail, Caesar!" ska kanske vara den religiösa och episka storfilm som den säljs in som, men jag får hela tiden en känsla av att bröderna Coen undergräver dess betydelse med alla små ironiska misstag vi får se. För mig kan den lika gärna ha blivit ett stort magplask. Scenen då Mannix "förhandlar" med prästerskapet om filmens religiösa innehåll är med rätta en av filmens komiska höjdpunkter. Det faktum att att filmen accepteras av alla fyra är kanske det största beviset på att den inte är speciellt "cutting edge" inom det religiösa? Hur skulle den kunna vara det menar jag...



Vi åskådare följer Mannix under ett drygt dygn och får vara med i hanteringen av bångstyriga regissörer, missnöjda skådespelare, skvallerpressen, en kidnappad superstjärna och dåligt väder. Bröderna har lyckats med sin idé. De får chansen att spela in scener i alla gamla nostalgiska filmgenrer från Hollywoods guldålder, western, kostymdrama, musikal, och episk storfilm. Plus några till säkert. Vi funderar på vilka av alla dessa låtsasfilmer vi egentligen skulle vilja se om de skulle göras på riktigt.

George Clooney äger denna film. Han är fantastisk som stjärnan Baird Whitlock. Andra kul skådisar är Ralph Fiennes som demonregissören Laurence Laurentz, Channing Tatum som dansande kommunist och Scarlett Johansson som gravid och irriterad om än synkroniserad simstjärna DeeAnna Moran. Andra höjdare är hela gänget av manliga kommunistiska författare med den arge David Krumholtz i spetsen, Jonah Hill som Joseph Silverman, Frances McDormand som storrökande filmklippare iklädd livsfarlig scarf och Alden Ehrenreich som en ensam westernstjärna på djupt vatten.

Vi listar också Seinfeld-, Highlander och Harry Potter-referenser från filmen.

Allt som allt var detta en success. Väldigt roligt att filmen växte såpass mycket vid en omtitt. Det var ju delvis detta vi, eller jag i alla fall, var ute efter med denna säsong.

Jag ger Hail, Caesar! fyra jobberbjudanden av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Jag var inte överdrivet förtjust i den första Kingsman-filmen som kom ut 2014. Detta trots att jag brukar gilla regissören Matthew Vaughn. Men första filmen föll lite på att det blev för mycket YA-smet av det hela. Lustigt nog funkade andra filmen mycket bättre. Denna gång slapp vi "origins storyn" och kunde helt fokusera på spoofen av agentfilm i allmänhet och Bond i synnerhet. Här har vi skön humor och hypervåld i en salig blandning. Denna film påminner mer om känslan i Kick-ass än vad den första gjorde.

Handlingen är fånig, pajjig, och nästan på Austin Powers-nivå. Storskurken spelas av Julianne Moore och även om hon är bra och att jag gillar henne så måste jag erkänna att hon inte passar speciellt bra som "the evil villain". Det är hyfsat genomfört, men en mer karismatisk tokgalning hade nog varit bättre.



Av nya ansikten sticker prins Oberyn från Game of Thrones ut, dvs den för övrigt anonyme Pedro Pascal. Han har frisyr, ansiktshår och kläder gör honom till en kopia av en ung Burt Reynolds. Vilket sällsamt val! Colin Firth var också en upplevelse. Han såg väldigt sliten ut, som om han vore allvarligt sjuk eller något sådan. Sen har han också lagt sig till med Michael Caines röst. Utveckling... Däremot var det lite synd att vi inte fick se så mycket av Channing Tatum. Hade gärna sett mer av hans välsvarvade rumpa!

Filmens svagaste kort är fortfarande huvudpersonen spelad av ynglingen Taron Egerton. Han har noll karisma och är töntig i allmänhet. Trist val då en mer sprakande stjärna hade fått detta universum att glimra mer. På plussidan finns dock som i första filmen den svenska kungafamiljen, här representerade av Hanna Alström, Lena Endre och Björn Granath.



Jag gillade den överraskande köttiga blodigheten blandat med scenerna som tagna ur en Bondfilm från en alptopp inklusive den obligatoriska linbanescenen. Till sist kan jag konstatera att Take me home (country roads) ALLTID är bra i film.

Jag ger Kingsman: The Golden circle två starka varningar om knarket av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Hail, Caesar! (2016)

Bröderna Coen är bland mina absoluta favoriter bland filmregissörer. Jag gillar de flesta av deras filmer, ni har min uppdaterade topplista över deras filmografi nederst i denna text, och de har en otroligt hög lägstanivå. Så när jag säger att denna film är en av deras svagaste betyder det inte att filmen är skit. det finns en hel del kul med den, men den står sig slätt mot deras övriga filmer helt enkelt.

Inför premiären av deras senaste film Inside Llewyn Davis hade jag omåttligt höga förväntningar. Jag hade älskat eller gillat deras fura senaste alster (No country fo old men, Burn after reading, A serious man och True grit) plus att Inside Llewyn Davis hade poppat upp på flera topplistor över 2013. Jag har för mig att Adam Kempanaar hade den som 2013 års bästa film. Så jag gick in tilld en filmen med en känsla av att det skulle vara en stark fyra eller  till och med en femma. Trots att filmen var bra kom jag ändå ut besviken, den kom inte upp i nivå med deras fyra senaste filmer. Jag gav den en 3:a.

Denna gång gick jag in till filmen helt utan förväntningar, jag hade varken läst eller hört något om den och jag hade inte ens sett trailern. Jag hoppades på något som skulle vara minst i samma klass som deras senaste Inside Llewyn Davis. Men tyvärr var detta klart svagare. Vissa scener i filmen var kul men som helhet var det en klart svagare film.

Om jag ska vara helt ärlig så förstår jag mig inte på Hail, Caesar! och däri ligger säkert problemet. Filmen har en lövtunn handling som mest verkar finnas där för att bröderna ska få tillfälle att arrangera sprudlande och fantastiska scener. Men enskilda scener staplade på varandra utan inbördes betydelse ger allt som oftast inte en bra film (tag Bondfilmen Quantum of solace som exempel, en film som jag iofs gillar men de flesta tycker att den är för fragmentarisk).

Hail. Caesar! handlar om Ediide Mannix (Josh Brolin) operativ chef på ett filmbolag i Hollywood under 50-tal. Han måste hantera ett antal svåra situationer. Den Cary Grant-liknande storstjärnan Baird Whitlock (George Clooney) har blivit kidnappad och en lösensumma är krävd. En av studions kvinnliga stjärnor DeeAnn Moran (Scarlett Johansson) har också problem då hon är gravid utan att vara gift. Mannix slits mellan att jonglera problem på jobbet, familjelivet, elaka skvallerjournalister, ägarintressen från New York och på det ett ihärdigt försök från ett privat företag som vill rekrytera honom.

Ovan beskrivna set-up skulle kunna vara grunden för ett drama, en komedi, en hyllning till filmindustrin eller en satir om densamma. Jag har ingen aning om vad bröderna har tänkt sig här. Vad jag vet är att vi får oss till livs ett antal show och dansnummer, bland annat ett vatten och simnummer med Scarlett Johansson och ett shownummer med Channing Tatum som taget ur Singin' in the rain.

Om detta är en hyllning till industrin så undrar jag varför bröderna målar de allra flesta utom Mannix som fåniga och korkade? Det lutar mer åt en satir, men om det är en satir så undra jag varför så många scener är fåniga och oseriösa, tvärt om vad som krävs för att satiren skulle bli bitsk. eller är filmen helt enkelt en hyllning till kommunismen? Hehe, det vore något det.

Filmen in inleds som en film noir med Mannix ute i natten fixandes med något potentiellt problem för studion. en bit in i filmen tar så den ena tokroliga scenen vid efter den andra. Inledningsvis är det kul att de skämtar med sig själva, filmen och oss med glimten i ögat, men när sedan filmen i sig inte har något innehåll och de där tokroliga scenerna staplas på varandra blir det för mycket av kryddan och för lite av proteinet.

När filmen sjunkit in lite inser jag att den påminner mig en hel del om Wes Andersons The Grand Budapest Hotel. Båda har en uppsjö av sköna scener men något saknas i helheten när jag känner efter.

Nej, detta var nog inte min kopp te. Jag gillade dock flera av scenerna tagna för sig själva, och scenen när Mannix och präster och rabbi diskuterar ett filmmanus religiösa budskap var en av filmens höjdpunkter. Jag roades också av de galna manusförfattarnas kommunistiska studiegrupp. Mycket roande med de olika personligheterna och deras olika anledningar till att vara med i gruppen.

Jaha, det blev en ganska blek Coen-film. Vad trist, men den var ju ändå helt ok. Eller hur va?

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av The Coen brothers, februari 2016:
1. No country for old men (2007)
2. Fargo (1996)
3. A serious man (2009)
4. Miller's Crossing (1990)
5. The Big Lebowski (1998)
6. Burn after reading (2008)
7. The man who wasn't there (2001)
8. Inside Llewyn Davis (2013)
9. O brother, where art thou? (2000)
10. True grit (2010)
11. Barton Fink (1991)
12. Intolerable cruelty (2003)
13. Raising Arizona (1987)
14. Hail, Caesar! (2016)
15. Blood simple (1984)
16. The Hudsucker proxy (1994) *
17. The ladykillers (2004)

*) kommer inte ihåg mycket av denna, borde ses om
Not: bytte placering på 2-3 i denna uppdatering


Kolla nu in vad mina filmbloggarkompisar tyckte om denna film:
Har du inte sett den? Carl
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito

Jupiter Ascending (2015)

Fasen, jag litar inte på syskonen Wachowski. Visst de gjorde The Matrix men sen då? Litar inte på dem. Jupiter Ascending hade en intressant premiss. Den kunde vara bra, men enligt ryktet som föregick den skulle man inte ha allt för höga förhoppningar. Trots det hade jag alldeles för höga sådana...

De bygger världen bra. Det är inga fel på specialeffekterna i filmen. Men som jag sa i revyn om The Terminator så blir det inte en bra film endast på grund av bra specialeffekter. Om en films karaktärer och manus är så uselt som i denna film räcker det inte med snygga datoranimerade miljöer.

Channing Tatum är hjälten i filmen. Han påminner inte så lite om Chris Pratt i Jurrasic World förresten. Hans filmkaraktär är totalt ointressant. Och till råga på allt flyger han omkring på ett par antigravitationskängor. Det var fånigt. Men det kanske finns någon bra skurk? Hehe, nej sådan tur har vi inte. Eddie Redmayne spelar över något otroligt i rollen som ond ägare till Jorden. Jag började få John Carter-vibbar av filmen...

En av anledningarna till att jag ville se filmen var för att hetingen Mila Kunis spelar huvudrollen. Tyvärr är hon inte het i denna film. En gång för alla kan det nu bevisas att det inte är utseendet som gör någon het, det är karaktär och glimten i ögat. Här har Mila ingendera. Allt från när vi möter henne på knä skurandes toaletter till filmslutet då hon på knä skurar toaletter är hon mer eller mindre ointressant. Mycket trist och inte så lite överraskande. Dålig karaktär alltså!

Jag tycker filmen fokuserar på helt fel saker. Den töntige manlige hjälten räddar den stackars Kunis om och om igen. I en enda scen får hon stå upp för sig själv och då drämmer hon till sin fiende med ett järnrör. Snart  börjar dock byggnaden raseras och då kommer den flygande hjälten och plockar upp henne igen.

I filmens miljö och universum hade en mycket intressantare story varit att Kunis varit starkare, tagit kommando, fått vara bad ass lite mer och att hon hade besegrat sina fiender på ett mer intressant sätt. Jag hade velat se Kunis som drottning och ägare av Jorden. Inte på knä skurandes toaletter hela tiden. Bläh, detta var extremt tråkigt, trots snygga miljöer.

Träligt att denna film inte var bättre! Jag tvingas ge den det lägsta betyget. Syskonen kunde en gång, men de kan kanske inte mer? Jag ger den en stor besvikelse av fem möjliga.

Betyg: 1/5

21 Jump Street (2012)

Jenko: Fuck you, Glee!

"Jag skulle kanske ta och se en skön komedi?" Så började tanken som tog mig till "21 Jump Street". Den hade fått överraskande positiva ord ute på interwebben. "Channing Taum var ju ganska bra i "Foxcachter" och Jonah Hill kan väl inte pajja en hel film?" Joru sörru, det kan han. Fasen vad uselt detta var!

Det finns några marginellt lustiga scener. Skratt? Nej, men några ryckningar i mungiporna när de drev med sig själva då de gör en remake på den gamla tv-serien istället för att göra något originellt. Men i övrigt usel humor, usel action och en patetisk kärlekshistoria. Helt utan hjärna, hjärta och sexighet. Det enda som kunde ha räddat tillställningen var kanske Brie Larson? Men oavsett hur härligt bra hon var i "Short term 12" är hon ingen Emma Stone eller Amy Adams som kan bära en hel film på sina axlar. Än i alla fall.

Sen mitt under filmen fick jag ett sms från Steffo om actionthrillern "John Wick". Jag var så sugen på att stänga av skiten jag tittade på. Men det går inte att förhandla ens det minsta med Jojjenito's First Rule of the Filmspaners. Man måste se klart film. Finns ett addendum om att man måste läsa klart en bok man börjat med också... Ja ja, det är bara att böja sig. Jag såg klart rullen. Vem vet, den kanske kunde bättra sig mot slutet? Men tyvärr... Den var som en bilolycka. Nothing to see here, move on, move on...

Den enda roliga karaktären i hela filmen var Mr. Walters (Rob Riggle). Sen var där en rejält "deppig" scen som inte alls var lustig. Jag tror att jag kanske kommer strunta i uppföljaren. LOL. Idag ger jag "21 Jump Street" en liten snopp (Jonah Hills) av fem möjliga.

Betyg: 1/5