Visar inlägg med etikett Casey Affleck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Casey Affleck. Visa alla inlägg

torsdag 7 mars 2019

The Old Man & the Gun (2018)


The old man & the gun påminner en hel del om Clintans The Mule. De är båda BOATS-filmer som handlar om äldre herrar som begår brott i ett sävligt tempo. Jag såg The mule först och finner den något bättre. Vad som är kul med The old man är att se Robert Redford i hans kanske sista roll på den vita duken. Det var trivsamt att se honom agera här och han har en bra kemi med Sissy Spacek.

Precis som i The mule får vi parallellt med bovarna följa poliserna som jagar dem. I denna film är det Casey Affleck och en mustig mustasch som jagar den gamle gentlemannabankrånaren. Fasen, Casey Affleck är väldigt bra än en gång. Tre i rad! Manchester by the Sea, A ghost story och nu denna. Han har bubblat upp som något av en favvis på senare år. Här spelar han en avmätt polis som blir mer och mer fascinerad av den gamle mannen. Han spelar rollen med självdistans och en stor portion glimten i ögat vilket jag alltid uppskattar.

Av rånarligans övriga två pensionärer var jag mest road av Tom Waits, vilken härlig gubbe! Danny Glover var lite tafatt och gjorde inte så mycket intryck på mig.

Tyvärr bränner filmen aldrig riktigt till. Det är lagom underhållande hela tiden, aldrig dålig, men tyvärr aldrig supernajs heller. Den är ett bra val för dem som gillar Redford, långsamma kriminalare eller helt enkelt vill se det mesta av vad som flödar förbi oss i den strida strömmen av filmer. Äh, ta och se filmen vetja.

Jag ger den en trea!

Betyg: 3/5






fredag 20 april 2018

A Ghost Story (2017)


Jag har upptäckt att jag ofta gillar filmer som handlar om tidens oförståeliga form och funktion. Jag räknar här inte in filmer om tidsloopar vilka sällan får en riktigt bra upplösning som det verkar. "Måndag hela veckan" är såklart filmen som bekräftar regeln där. Nej, jag menar de som ser på tiden på ett nästan filosofiskt sätt. Tänk filmer som "Arrival", "Interstellar" eller varför inte "2001 - a space odyssey".

"A ghost story" har en till synes enkel handling men det är en film som har ett komplext och utmanande innehåll. Den handlar bland annat om tiden och hur den upplevs. Den handlar lika mycket om sorgearbete, saknad och önskan att lämna något bestående efter sig när man lämna jordelivet. Livets storhet och litenhet. Människans önskan att lämna avtryck...

"A ghost story" är en film om ett spöke som inte är en skräckfilm men som ändå kan verka skrämmande för den tänkande åskådaren, på samma sätt som det kan verka skrämmande att tänka på att universum är oändligt stort. "A ghost story" är en liten American Independent-film som ställer de stora frågorna. Den är berättad i ett mycket långsamt tempo. Det finns en fantastisk scen med en stillastående kamera som visar när kvinnan (Rooney Mara) sitter på köksgolvet och äter en hel matpaj. Hypnotisk scen och en vattendelare bland dem som lämnar sina åsikter om filmen på imdb. Skit i de idioterna.



En annan film från 2017 som påminner om denna på grund av tempot är "Columbus". Till synes enkla historier men så mycket mer. En annan film som jag påmindes om flera gånger var Terrence Malicks "The tree of life". "A ghost story" skulle kunna vara den lilla indy-versionen av det spektaklet. Jag håller "A ghost stor"y som den bra mycket bättre filmen av de två.

Varför är då en så långsam och stilla film som denna så bra? Idéerna bakom filmen är hyperintressanta, skådespeleriet är bra och filmklippningen är otroligt bra. Man känner att man är i händerna på en filmmakare som vet hur man gör.



Casey Affleck, som spelade skjortan av Hollywood i "Manchester by the Sea" häromåret, spelar mannen och han är lika briljant här. Vi ser honom i olika skepnader, och han har i denna film bevisat att vi kan addera talang för att stå väldigt still väldigt långa stunder. Tiden har ingen betydelse för ett spöke.

På en bjudning jag hade häromsistens kom frågan upp om man "får" gilla filmer med Casey Affleck i på grund av de anklagelser om dåligt beteende som finns mot honom. Det är en mycket svår och komplex fråga. Dels är jag inte insatt i anklagelserna mot honom, och än mer oinsatt i vad som faktiskt har hänt. Dels gissar jag att mycket av kulturen skulle få tvättas bort om man skulle börja nagelfara huruvida författare, regissörer, skådespelare, musiker och målare var god människor som aldrig gjort några fel. Antar att vi skulle få kasta alla Bergmans och Strindbergs alster i papperskorgen till att börja med... Vår diskussion om Affleck handlade inte om vad han hade gjort eller inte gjort, utan om den principiella frågeställningen. Kunde lika gärna handlat om någon annan...



Jag blev så hänförd av "A ghost story" att jag direkt efter titten bestämde att den skulle ha en plats på min topplista över filmerna från 2017. Till slut hamnade den på plats sex på min top 10 från 2017.

Jag ger a ghost story en femma och kämpar vidare med mina tankar om livet efter detta och hur tiden egentligen fungerar.

Betyg: 5/5





 


onsdag 23 november 2016

Manchester by the Sea (2016)



Manchester by the Sea är ett tungt och renodlat drama av allra bästa sorten. Det är en lågmält och fint berättad historia om en man från den lilla staden Manchester-by-the-sea på nordöstra kusten i New England. Filmen utspelas i rak linjen med en hel del flash backs från tidigare händelser. Det är som ett mysterium som långsamt avslöjas då lager efter lager av historien blottläggs. Vi får tidigt i filmen kännedom om en tragedi och denna tragedi förstärks mångfalt, som ljudet i en kyrka, när vi lär känna historiens stora tragedi.

Historien och manus är riktigt bra i denna film. Men den skulle falla platt till marken utan vassa skådespelare och det finns i överflöd. Casey Affleck spelar huvudrollen, en roll han fick ta över från Matt Damon som var involverad i projektet på ett tidigt stadium. Unge herr Affleck gör kanske sin livs rolltolkning här. Att Michelle Williams är bra överraskar ingen, och Kyle Chandler är precis lika stabil som han alltid är. Några yngre skådespelare visar också framfötterna med Lucas Hedges i första ledet.


Jag hade inte läst på om filmen mer än det lilla jag såg i filmfestivalens tidning, jag kände igen några skådespelarnamn och såg att filmen var hyllad. Det räckte för mig att välja filmen. Redan i de första scenerna märkte jag att detta var en speciell film. Casey Affleck spelar en uppenbarligen mycket kompetent man som trots det "bara" arbetar som fastighetsskötare i ett halvsunkigt område i Boston. Han har en mörk aura. Något är off, där finns ett mörker och en ilska som vi inte förstår. Än. Filmen kommer långsamt berätta hans historia.


Jag brukar inte berätta om händelser runt visningen, som mina bloggarkollegor Movies-Noir och Jojjenito gärna gör, men här måste jag berätta min anekdot. Filmen var filmfestivalens avslutningsfilm och jag gick och såg den ensam. Den visning som funkade i mitt schema var Red Carpet-visningen på fredagskvällen. Trots att filmen visades på Skandia som är en relativt stor biograf var visningen slutsåld. Det var som förväntat kaos inför insläppet, men väl inne i förkammaren tog jag en svalkande drink innehållandes whisky från storsponsorn. Logistiken funkade över förväntat och de släppte snart in oss i salongen. Jag fick plats på en av de två favoritraderna. Nu kommer det... Till höger om mig satt två trevliga killar som var tysta och lugna hela filmen igenom. Men till vänster satt ett gäng på fyra personer varav den sist anländande var en kvinna som satt på platsen direkt till vänster om mig. Innan filmen började pratade hon väldigt mycket och snabbt med sina kompisar. Hon sa bland annat att hon inte hade en aning om vad det var för sorts film vi skulle se. Jag tänkte inte mer på det förrän efter filmen. Problemet var att kvinnan uppenbarligen trodde eller uppfattade det som att filmen var en dramakomedi. Hon satt och skrattade högt många, många gånger, och oftast som enda person i hela salongen. Dessutom hade hon ett gällt åsnelikande skratt. Till och med i högdramatiska scener fick hon in en skrattsalva eller två. Nu störde det inte mig så mycket att jag togs ut ur filmen men jag blev allt lite förundrad över att hon inte fångade filmens stämning över huvud taget. Till slut började hon fatta och när en av de sista supertunga scenerna spelade satt hon tyst. Jag satt med handen framför näsan med tårarna rinnande. Under filmens eftertexter då jag själv kände en stor börda på axlarna eftersom jag fortfarande var inne i filmens stämning började hon genast att prata med sina kompisar. "Jaha, det var ju en dyster film!" kvittrade hon glatt. Ja, vad kan man säga? Om det ändå varit en komedi, skräckis, actionfilm eller något mer fartfyllt... Men årets finaste och djupaste och sorgligaste dramafilm... Typiskt att jag fick åsneskrattet bredvid mig!


Jaja, oscarn till Casey Affleck? Nominering till Michelle Williams?

Som du kanske förstår föll jag som en fura för filmen. Den var en av de bästa på årets festival. Jag ger Manchester by the sea fyra starka anledningar till att ta livet av sig av fem.

Betyg: 4/5


måndag 10 november 2014

Interstellar (2014)



Cooper: Murphy's law doesn't mean that something bad will happen. It means that whatever can happen, will happen.

Vissa filmer ska man se så tidigt som möjligt om man vill undvika att bli spoilad då alla filmnördar kommer prata om filmen i alla tänkbara kanaler. Interstellar är en sådan film, högt emotsedd av de flesta som följer film. Jag är jätteglad för att jag kunde se den på premiären i fredags och jag höll mig mer eller mindre helt okunnig om filmen, dess skådespelare, handling eller typ av film. Det enda jag visste före filmen var skådespelaren i huvudrollen (som också syns på postern).

Det känns totalt meningslöst att skriva om denna film utan att kunna gå in på just de ämnena som jag nämner ovan så därför ger jag dig en VARNING nu.

Detta kommer bli en revy med BIG ASS SPOILERS.





Detta var den i särklass största bioupplevelse jag haft sedan förra årets bästa film Gravity. På vissa sätt överträffar den till och med upplevelsen jag hade då. Gravity var intensivt spännande och en sjuhelsikes ride, men den känns som en mindre film helt enkelt, mindre storslagen, mindre tankeväckande och enklare att förstå.

Ibland kommer filmer som bryter ny mark och skapar nya grenar på filmträdet, filmer som The Matrix, Jurrasic Park eller 2001: a space odyssey. Interstellar är inte lika nyskapande som de filmerna, men den spelar nästan i samma liga. Vad Interstellar istället gör är att referera till en massa filmer, den tar en drös kända element och sätter ihop dem till en ny enhet. Interstellar är makalös och en mycket seriös film utan att för den skull gå över gränsen och bli för seriös, tung eller pompös. Christopher Nolan har lyckats med att göra en film som både är ett tekniktungt epos och en fantastiskt mänsklig och berörande film. Både hjärnan och hjärtat får sitt. Magen får sitt i de mest intensiva scenerna då jag satt som på helspänn. Jag var på spänn under hela andra halvan av filmen, spänd som en båge.

Filmen kan delas in i tre distinkta delar och i dem en massa härliga filmreferenser.


Den första delen från den skadade och döende Jorden skulle kunna utspelas någonstans i tiden mellan handlingen i Take shelter och The road. Den är bister och inledningen av filmen är lite oväntad. Skulle detta inte vara en sci-fi? Intervjuerna med de gamla personerna som tänker tillbaka till sin barndom ger oss åskådare direkt en indikation att filmen är en tillbakablick. Scenerna med Cooper (Matthew McConaughey) och hans familj påminner mig mycket om känslan i delar av The tree of life också. Det finns en domedagskänsla i dessa scener som är mycket pressande.

Den andra delen är huvudparten av filmen, den med rymdfärden. Vi får träffa Professor Brand (Michael Caine - alltid med i Nolans filmer) och Dr Brand (Anne Hathaway). Wow, Hathaway är med i filmen! Jag gillar henne. Här kände jag mig mer och mer varm. Även om jag inte funderade på snacket om astrofysik och kvantteori ur ett tekniskt perspektiv kände jag mig hemma. Det var en typ av ämne och samtal som jag starkt kände igen mig i från min tid i Uppsala. Det var länge sedan jag fick använda min hjärna på så komplexa tankebanor. Suck.


Från och med att teamet ger sig iväg på resan till det svarta hålet är detta en fullständig fullpoängare. Jag har under de senaste dagarna tänkt på ett otal scener och ögonblick från filmen och det är som julafton för en sci-fi-nörd som jag. Några av favoriterna är resan genom maskhålet, vattenplaneten, förräderiet på isplaneten och den olidliga spänningen med den manuella dockningen vid den roterande Endurance. Bästa scenen var dock den då Cooper tittar ikapp på videomeddelandena från sina barn. Scenen innehåller otroligt skådespeleri av McConaughey och det är årets Captain Phillips-scen. Det var känslorna mellan far och dotter som tog denna film ett snäpp högre jämfört med en ordinär sci-fi. Det gjordes på ett så ärligt och känslomässigt förankrat sätt att de scenerna fungerade perfekt.


Jag älskade diskussionerna om tidsförskjutningen och insikten att när Cooper och Dr Brand kommer tillbaka från vattenplaneten har Romilly varit ensam på Endurance i 23 år gav mig rysningar. Men vid sidan av magknip, rysningar och hänförelse fick vi en hel del skratt också. En film som denna får inte, måste inte, vara humorlös. Det funkar bara inte och lyckligtvis har Nolan löst detta med två mycket underhållande robotar, TARS och CASE. Yay för dem.

Vilka filmreferenser har vi under denna del då? Där finns givetvis en hel del Gravity-influenser i denna del men också några instick från filmer som Aliens, Solaris och Sunshine.


Sen har vi den avslutande tredjedelen. Den som startar då Cooper faller in i det svarta hålet. Till att börja med är den sekvensen otroligt häftig. Vilken ride! Men jag hade givetvis väntat mig att han skulle bli till ett streck och sedan förintats under trycket. Istället får vi en 2001-liknande avslutning. Filmen går från att vara förankrad i en teknisk och matematisk värld till att bli något likt Contact, The abyss eller The fountain. Det är "fantastiskt", dvs sagolikt och sällsamt. Jag gillade inte alls det tredimensionella rummet bakom bokhyllan först. Filmen byter skepnad. Även om Murphy pratat om ett spöke i filmens inledning hade Nolan inte indikerat att det var så centralt för filmens slut. Jag trodde att hennes spöke bara var den där gravitationsförskjutningen... Men desto längre de tog sista delen, desto mer ok blev den. Filmen går över till att bli en saga och då ska man ha ett sagoslut. Önskar jag att filmen tagit slut ca 20 minuter tidigare? Jo, kanske det. Men hade vi lämnats med ett öppet svart slut vet jag inte om den hade känts helt bra då heller. Nu öppnade filmen upp sig som en blomma och erbjöd ännu mer att smälta och fundera på. Om något skulle jag hellre sett en scen till. En scen då Cooper landar hos Dr Brand.

På tal om filmreferenser så finns en tydlig sådan till Star Wars när Cooper spänner fast TARS i baksätet på Rangern och åker iväg i slutet. Interstellar omsluter halva min filmiska referensbank!


Jag såg någonstans en kommentar om skådespelarvalet. Skulle Christian Bale kunnat spela Cooper istället för Matthew McConaughey? Brr, usch. Verkligen inte! Bale är vår generations tråkigaste och "stiffaste" skådespelare. Han skulle inte kunna ge Cooper den värme som är helt nödvändig för att denna film ska bli så bra som den är.

Med den frågan i huvudet funderade jag vidare. Matt Damon (Matt Damon!!) dök ju upp som en onding. Skulle man velat ha någon annan i den rollen? Jag tror att Matt passar bra här just eftersom han är godheten personifierad i Hollywood idag. Därför är det ett bra val, kontrasten till hans persona blir kul, men i praktiken hade nog flera skådisar kunnat spela Dr Mann. Men jag kommer inte på någon just nu som skulle överraska oss lika mycket.

Den tredje switscharoon jag funderat på är att helt enkelt byta roller mellan Anne Hathaway och Jessica Chastain. Tänk efter en stund. Visst hade det funkat? Dels var Murphy som 10-åring otroligt lik Anne Hathaway och dels skulle jag inte ha några som helst problem att se Chastain uppe i Endurance och alla de äventyr de råkade ut för. Jag vet inte, jag älskar båda skådespelerskorna så egentligen är detta inte en svaghet som måste rättas, bara en kul idé.


Oj då, det blev visst en lång revy detta. Här skulle kanske en av den majestätiska musiken av Hans Zimmer kunnat passa in... Partier i musiken lät som en gud som uttrycker sin vrede.

Jag håller slutet av filmen som lite udda och jag brottas fortfarande med mig själv över hur mycket jag gillar det. Men då en majoritet av filmen var så ofantligt bra och då filmupplevelsen var så maxad att jag darrade i hela kroppen när filmen var slut så hamnar mitt betyg ändå på max. Med de känslorna blir det lite fjuttigt att inte ge den det betyg som den är värd för mig. Detta kommer med all sannolikhet bli årets film för mig.

Jag ger Interstellar fem dimensioner av elva möjliga (?).

Betyg: 5/5



fredag 22 juni 2012

Gone Baby Gone (2007)


Kids forgive, they don't judge, they turn the other cheek, and what do they get for it?

Gone baby gone är Ben Afflecks debutfilm som regissör. Han har också varit med och skrivit manus som bygger på en thriller av Dennis Lehane. Jag är mäkta imponerad av Afflecks hantverk. Detta är en tät thriller, rakt berättad utan krusiduller. Jämfört med Shutter Island, en annan thriller av Lehane som filmatiserats, så är Gone baby gone mer avskalad. Spänningen i Gone baby gone kommer från handlingen och skådespelarnas insatser. I Shutter Island förstärks spänning genom stormiga miljöer, skräckinjagande scenografier och tvistade karaktärer. Gone baby gone är enklare men mycket spännande.

Skådespelarna i Gone baby gone är överlag mycket bra. Bens bror Casey Affleck, en skådespelare som jag normalt sett har lite svårt för, är väldigt bra i denna film. Han spelar sin karaktär på ett mer naturligt sätt än brukligt. Hans Patrick är en total badass. Han är stenhård helt enkelt. Patricks flickän och kollega Angie spelas av Michelle Monaghan. Hon är bra i rollen, men den får mindre utrymme än Patrick.

Filmen handlar om sökandet efter en kidnappad 4-åring. Amy Ryan spelar flickans mor Helene. Hon är en narkoman som hänger med fyllos och knarkhandlare i Bostons undre värld. Patrick och Angie blir hyrda för natt söka efter flickan i kretsar där polisen inte når fram. Det börjar som ett svårt fall, men det uppdagas snart vara ännu mer komplext än vad det verkade i början.

Gone baby gone påminner lite om stämningen i filmen Frozen River. Man får se en baksida av USA som luktar unket, bistert och rått. Amy Ryan och Jill Quigg i rollen som Dottie är mycket trovärdiga som "white trash"-brudar med kraftiga problem med auktoriteter. Vilken idiot som helst kan göra barn, men alla är inte lämpliga att ta hand om dem. Helene är ett typexempel på detta. Parallellerna till verkliga fall, tex den försvunna Madeleine, blir påtagliga när det kommer fram att Helene var på krogen för att skaffa kokain när dottern blir bortrövad. Scary...

I övriga roller ser vi en som alltid stabil Morgan Freeman som polischefen, ett mycket starkt protträtt av Ed Harris som spelar en avtrubbad polis.

I slutet av filmen ställs karaktärerna, och vi åskådare, inför ett moraliskt dilemma. Ska man hålla på Patrick eller Angie? Det är svårare att besvara än vad man först tänker sig. Jag tycker nog att Patrick gjorde rätt, men jag tror likväl att Angie antagligen hade rätt. Gone baby gone var en positiv överraskning och en riktigt bra thriller. Jag ger den fyra goda viljor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

måndag 21 maj 2012

Tower Heist (2011)


We're not criminals. We don't know how to steal...

Min kompis Frans från England var och hälsade på över långhelgen. Det var trevligt. Trivseln skruvades upp än mer då vår gemensamme studiekamrat från Uppsala, Sir Per, bjöd oss på middag hemma hos honom och Lady Lotta ute på Lidingö. Det bjöds på grillat rött kött med en röd bordeaux och sen paj på röda bär.

Mätta och belåtna kom vi hem till lägenheten framåt midnatt och både jag och gästen var sugna på en film. Vad kan passa bättre i en sådan situation är en dum actionkomedi från Hollywood? Vi valde Tower heist och förväntade oss ungefär lika lite som vi fick.

Ben Stiller spelar huvudrollen i detta försök att återuppväcka 80-talets typiska actionkomedi. Han spelar chefen för den personal som arbetar i ett fiktivt lyxiöst lägenhetskomplex i New York. Ben Stiller, en tvärhand hög, är inte som klippt och skuren för roller som handlingskraftiga ledare i actionfilmer. Jag har svårt att köpa honom i den rollen. Samtidigt beror det givetvis inte bara på hans höjd över havet. Det är något i hans minspel när han ska vara arg eller beslutsam som inte funkar.

Egentligen borde denna film gjorts på 80-talet. Tänk er Michael J Fox i Ben Stillers roll. Ännu en kort person, men han skulle passa perfekt i denna film! Och den burduse småskurken som ska hjälpa våra menlösa svennar med rånet skulle passa perfekt för Eddie Murphy då när han var ung och såg ut som sig själv. Nu för tiden ser han bara konstig ut. Vem bytte ut den rolige Eddie mot denna förvridna version av honom själv?

Filmens behållning var istället Matthew Broderick som trots silvergrått i håret och en och annan dubbelhaka var sig tämligen lik. Han gör den nervösa bankmannen med den äran. Casey Affleck har jag aldrig gillat så mycket, men här är han helt ok. Alan Alda såg trött ut som filmens Madoff-figur. Som den kvinnliga FBI-agenten såg vi Téa Leoni. Frans gillar henne då hon både är bra och vacker men jag behöll lugnet.

Filmens handling är vanvettigt korkad och "heisten" som de genomför är både orimlig och ologisk. Detta betyder egentligen inte att filmen per definition är dålig, men i en för övrigt dålig film är det inte bra att handlingen är ologisk.

Tower heist fyllde sitt syfte, lite lagom lättsmält underhållning att spendera några timmar på då magarna arbetade i högvarv med den mustiga och kanske inte alltid lättsmältna maten.

Jag ger Tower heist två svaga, svaga Ocean's eleven rip-offs av fem möjliga.

Betyg: 2/5

lördag 20 november 2010

The Killer Inside Me (2010)


It's always lightest just before the dark.

Den andra filmen jag och Paddy såg i fredags kväll var Michael Winterbottom's neo-noir thriller "The killer inside me". Filmen är omtalad för att vissa i publiken lämnade visningen i Cannes, och för att Winterbottom har fått kritik för våldet i filmen. Huvudpersonen i filmen, briljant spelad av Casey Affleck, är en instabil sadistisk mördare. Kan man göra en film om en ond människa utan att vara ond själv? Winterbottom har angripits från flera håll efter filmen kom ut.

Filmen som sådan då? Rent tekniskt är den otroligt bra. Casey Affleck är lysande. Är han bra alltså? Jag brukar inte gilla honom. Vackra Jessica Alba är med, likaså favoriten Kate Hudson. Filmen är bitvis mycket spännande medan den ibland är långsam och drömmande. Till syvende och sist saknar jag en viktig ingrediens, filmen har inget hjärta! En film som "True Romance" har ett gigantiskt hjärta trots allt våld och blod.

Och för att stilla din undran, svaret är JA.

"The killer inside me" får tre knytnävsslag av fem möjliga.

Betyg: 3/5