Alien Resurrection (1997)

Så har jag och Måns sett den sista Alien-filmen han inte sett tidigare vilket blev fyran av de fyra "originalfilmerna". Det känns som extremt länge sedan jag såg denna men den uppfyllde ungefär förväntningarna. Den var bättre än väntat inom vissa delar och sämre än väntat i andra.

Filmen är ganska "gory" vilket var en överaskning. Det gjorde varken till eller från. Den stösta negativa överaskningen var att flera av karaktärerna var pajjiga och att dialogen i delar var riktigt risig.Det känns trist då Joss Whedon står som manusförfattare. Kom han inte in som en "script doctor" för att rädda upp filmen? I vilket fall lider filmen ganska gravt av ojämnhet i tonalitet. Den hade vunnit på att välja spår och kört det rak över. Nu var det blandning gore, body horror, skräck, action och en slags missplacerad humor som inte passade in.

Det jag gillar med filmen är utvecklingen och det sorgliga om Ripley. Vi får se henne som en riktig bad ass igen, men visst finns det saker i filmen som är tråkiga. Annars är Winona Ryder som roboten Call filmens behållning. Dels har hon ett så speciellt utseende, hon är otroligt vacker med sina stora mörka ögon. Men framför allt är det spännande med en android av "andra generationen" som de säger om henne, dvs att hon är byggd av andra androider. Här ser vi kanske ett exempel av en AI. Call är den mest mänskliga av dem alla på hela skeppet. Intressant med tanken att AI kan utvecklas så också, istället för att bli ett nytt Skynet Jag gillade den delen av historien. 

Sen måste jag lyfta undervattenscenerna som ändå är innovativa för serien och de funkade överlag bra. Och de galna veteskapsmännen, speciellt Brad Dourif i rollen som Gediman, han som fascinerad studerade mostert in i det sista... Inte ens ett skrik.

Mina två stora, stora bekymmer med filmen är dels "body horror"-scenen när Ripley tittar in i rummet med försök 1-7. Det är en grotesk och osmaklig scen som jag bara tycker är malplacé för en Alien-film. Men det största problemet är såklart hela slutet med "the Newborn". Fasen vad kasst det är. Jag har riktigt svårt för Ripleys barnbarn. Ta bort.

Det var därför det var så trist att Romulus också hade en Newborn. Det var redan prövat och vi visste redan att det inte funkar.

Till sist en ny spaning från när jag nu såg den efter att ha sett det mesta av vad Joss gjort. Jag ser tydliga likheter mellan Call och River. En ung och liten tjej med ett stort hjärta som på olika sätt vet en massa av "myndigheternas" hemligheter. Också skeppet "The Betty" och hennes crew med en "Jayne"-typ (Ron Perlman), en "mekaniker", en "pilot", en "Captain" osv känns ju igen i Joss senare arbeten. 

OK, nu får vi flytta fokus från Alien till Predator-serien. Vi ska sova på saken vilka av filmerna Måns vill se, men jag hoppas på den första ska få plats i alla fall...

Betyg: 2/5

Uppdaterad ranking av Alien-seriens filmer à la 2024: 

1. Aliens
2. Alien
3. Alien 3
4. Alien Resurrection
5. Alien: Romulus
6. Alien: Covenant
7. Prometheus

Stranger things - Season 4 (2022)

Jag är sannerligen glad att jag tog mig an att se ikapp S3 så att jag kunde se S4 redan nu i sommar. Denna säsongen var ett klart steg framåt och med bred marginal den bästa säsongen hittills. Det känns som att The Duffer Brothers har blivit mer självsäkra som "show runners" och framför allt "story tellers". Manus för denna säsong är tajt, det hänger ihop och planteringar följs upp på ett organiskt och väl planerat sätt. Allt funkar bra. 

Även under denna säsong delas gänget upp i mindre grupper mest under hela säsongen och jag vet inte om det är jag som blivit van, eller om det är det förbättrade manuset som gör att jag inte tycker att det drar ner. 

Även världens magi, dvs hur allt övernaturligt fungerar är mycket bättre etablerat vilket gör att jag som åskådare verkligen kan känna spänning över säsongen. Detta var den klart mest spännande säsongen, kanske i konkurrens med den första då allt var så nytt och okänt.

Så kommer vi då till Kate Bush och hennes låt Running up that hill som nu spelas överallt i världen en sådär 37 år efter den släpptes. Det är en tämligen fantastisk grej de lyckats med här. Låten har en central del av handlingen och den är mestadels med inne i handlingen (diegetisk), men den används också som "film score"! Det var verkligen häftigt att följa genom säsongen hur de använde låten. 

En stor anledning till att jag gillade säsongen så mycket kan också vara att barnen vuxit upp. Det känns som att det är mer på allvar. Max som jag mest tyckte var tröttsam under S3 med hennes barnsliga kärleksintriger var en av denna säsongs bäst och mest intressanta karaktärer. Hon betedde sig annorlunda och dramat var seriöst med vad hon råkade ut för i centrum för fajten mot huvudskurken.

Det hjälper också att Robin fortfarande är en skön karaktär men framför allt att Eddie Munson gör entré. Jag säger bara: Eddie Munson 4 ever!

Serien sysslar fortfarande med en massa åttiotalsnostalgi och även om jag gillar blinkningar och hommage (Molly Ringwald!) är det inte centralt för min uppskattning. För att beskriva serien är det istället lite kul att fundera på alla referenser eller jämförelser man kan göra. Vi har monsterfilmer som Carpenters "The thing" och Alien-serien med "Alien 3" mer specifikt. Elevens öden i andra halvan av säsongen tar mig tillbaka till den utflippade serien "Legion" (jag har bara sett S1). Men mest av allt påminner världen, monstren, dimensionerna och till viss del våra protagonister mig om den inte helt okända serien "Buffy". Detta är såklart inte lika bra som "Buffy" då det gäller karaktärer eller relationer, men världen som sådan är mycket lik den Buffy lever i.

Jag gillade vad jag såg och ser med glädje fram emot den femte och sista säsongen av serien.

Betyg: 4/5

Stranger things - Season 3 (2019)

Trots att de två första säsongerna varit underhållande och engagerande kände jag mig lite mätt på barngänget och 80-talsnostalgin när säsong 3 drog igång sommaren 2019, så jag skippade den helt enkelt. Jag var kanske inte så upplagd för den typen av serie då helt enkelt.

Hoppar fram till sommaren i år och allt snack om säsong fyra och Kate Bushs fantastiska Running up that hill. Men WTF? Det där vill jag ju också kolla in. Nåväl, det blev ett sommarprojekt att se ikapp säsong 3!

Sagt och gjort, nu har jag sett trean. Den var helt ok, men ändå showens svagaste hittills, eller hur va? Jag var inte jätteförtjust i kärleksgnabbet mellan barnen, och Max kom sannerligen inte ut på plussidan efter denna säsong. Jag var inte heller speciellt förtjust i Nancys sidospår som journalist på den lokala blaskan, lazy manus.

Mest kul var att följa Hopper och Joyce, samt Steve och Robin. Lucas lillasyster Erica var en udda, men frisk fläkt. Dessutom var den ryske forskaren Alexei ("Smirnoff") som Hopper plockade med sig mycket underhållande. 

Säsongen bjöd också på många roliga blinkningar till åttiotalet, inte minst den ryske mördaren Grigoris imitation av Arnolds Terminator i parti och minut. Och var jag den enda som tyckte att den ryska operationen under Starcourt shopping mall kändes som en nyare version av "The Initiative"?

Rent generellt sett är det lite trist att serien endast satsar på överraskningar och chockverkan. Det hade antagligen varit mer engagerande om världens magi hade varit mer tydligt etablerad. Nu känns det som att lite vad som helst kunde hända och då förtas spänningen avsevärt.

Sen är det också inte så kul när det "goa" gänget är splittrade mest hela säsongen. Ska man ha en serie som till stor del bygger på ett tajt gäng med lojala vänner bör man kanske låta dem vara ihop, dvs bygga på sina styrkor istället för tvärtom?

Jaja, den var nog helt klart sebar i alla fall. Det var ju inte så att tiden den tog att se igenom kändes bortkastad. Men det där lilla extra för att den skulle höja sig över mängden saknades. Nu är jag redo för säsong 4!!

Betyg: 3/5

Homefront (2013)

Han är för skön Jason Statham. Han är en av nutidens bästa actionskådisar. Ni vet de där manliga skådespelarna som helt definieras av deras actionfilmer. Det har figurerat många sådan sedan jag började kolla film på åttiotalet; Arnold, Jean Claude, Dolph, Steven och så vidare. Statham är lika tuff som dem, men han är dessutom en något bättre skådespelare. Idag slåss han om tronen med bland annat Liam, Denzel och Tom.

I Homefront spelar han en stenhård DEA agent som slåss mot knarkhantlangare och ett helt bikersgäng. En crackhorig Winona Ryder dyker upp i de elaka pojkarnas gäng också.

Även om få av Stathams filmer är riktigt, riktigt bra så är de alltid underhållande och perfekta filmer för vissa sinnesstämningar. Jag gissar att jag såg filmen en fredagskväll då jag inte var sugen på en "viktigt" och politiskt marinerad film om rasmotsättningar eller annat som är så populärt nu för tiden.

Som rent underhållningsvåld är detta mumma. Filmen hade till och med kunnat varit ännu mer våldsam och råare. Nu känns det som att de hållit tillbaka lite lite. De hade gärna får addera en knivsudd med extra spice.

När man har en karismatisk och stenhård skådespelare i huvudrollen är det otroligt viktigt för filmer som denna att ha likvärdigt tunga skådisar som villains. Här får vi James Franco som den smått galne lokale knarkkungen. Han är alltid intressant att se och han fungerar helt ok i denna roll. Han har dock en bit kvar till de höjder som skulle kunnat höja denna film till skyarna.

Övriga biroller spelas av redan omnämnda Winona Ryder. Kul att se henne i film igen. Det romantiska inslaget spelas av Kate Bosworth. Jag känner igen hennes namn väl men jag kan inte förnimma att jag sett henne i något förr. Till sist måste jag nämna Clancy Brown som för alltid kommer vara Kurgan för mig.

Homefront var vad jag förväntade mig, om något var den lite bättre än förväntningarna till och med. Jag ger den en trea.

Betyg: 3/5

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5

Stranger Things - Season 2 (2017)

Stranger things har varit en av de mer spännande och omtalade nya serierna de senaste åren. Nu har jag sett säsong 2 och det känns som upp-och-nedvända världen. Den första säsongen var som bäst under första halvan när serien mer levde på stämning. Paradoxalt nog blev serien mindre intressant under andra halvan när den var mer spännande. Andra säsongen har den helt motsatta utvecklingen. Säsongen inleds svagt, den är trevande och sökande under flera avsnitt. Lyckligtvis vänder alltså den andra säsongen på perspektiven och blir som bäst under andra halvan. Avsnitten sex, åtta och nio är riktigt, riktigt bra.

Vad är det då som skiljer säsongerna och varför upplever jag att slutet är bättre i S2? Jag har givetvis analyserat detta, allt för mina högt värderade läsares skull. Andra säsongen lider av en av de största dödssynderna en tv-serie som denna kan begå. Splittring! Serien är en multi cast-serie. Det är många viktiga och bra karaktärer som samverkar i ett härligt gäng. Tyvärr är gänget splittrat under hela jäkla säsongen. De kommer ihop först precis mot slutet (inte en spoiler för det var så givet att inte ens mormor Agata skulle missa det).



Serien blandar känslan från Spielbergs familjeäventyr med klassiska science fiction-filmer som Närkontakt av tredje graden, Aliens, Resident Evil och Aliens! Ja mycket referenser till Aliens är det i denna säsong och det älskar jag såklart. Vi får se Paul Reiser i rollen som ond företagsmänniska. Paul Reiser! Serien bjuder dock på en liten tvist när det gäller honom. Vi ser gänget springa och skrika i underjordiska gångar där det kommer monster ut ur väggen...

Private Hudson: They're coming outta the walls. They're coming outta the goddamn walls.

Serien är som starkast när Mike, Eleven, Dustin och Lucas hänger ihop. När Joyce, Will, Jonathan och Hopper kommer ihop till en grupp. Men nu lirar de solo mest hela säsongen. Visst får vi några höjdarscener lite här och där, men den långsiktigt höga nivån uteblir. Inledningen av andra säsongen av Stranger things är svag, men i och med att säsongen avslutas så starkt kan jag med glädje rekommendera den. Every breath you take!



I slutet av min text om Säsong 1 spekulerade jag om andra säsongen...

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Hur blev det då?

Säsongen blev nio entimmesavsnitt (avrundar till ten hours!). The lost knight kan mycket väl ha varit Hopper. The proud princess är uppenbarligen Eleven. Och The the weird flowers in the cave är the demo-dogs i tunnlarna med ansikten som öppnar upp sig som blommor. Verkar passa väl in i mina ögon i alla fall.

Betyg: stark 3:a (igen)

Stranger Things - Season 1 (2016)

Sommarens snackis har varit Pokemon Go, men tv-serien Stranger things kommer inte långt efter. Det är en originalserie från Netflix som utspelas i mitten av åttiotalet. För oss sextiotalister är detta 100% nostalgi. Serien har kallats för "a dark Amblin" och då menar man Spielbergs produktionsbolag Amblin Entertainment med filmer som E. T., Gremlins och The Goonies. Stranger things är nämligen som en blandning av Steven Spielberg, Stephen King och John Carpenter. Spielberg för miljöerna och det frejdiga kompisgänget, King för miljöerna och thrillerinnehållet och Carpeneter för monster och den suveräna musiken.

Jag brukar inte bli allt för exalterad bara av musiken i en serie eller film, men i detta fall skulle man kunna utnämna musiken som en av huvudkaraktärerna i serien. Musiken är absurt bra! Övriga huvudroller spelas bra av bland andra den gamla favoriten Winona Ryder samt ett gäng yngre förmågor som alla gör bra ifrån sig.

Serien får mig att jämför med andra serier som The X-files, Firefly och Stargate. Den blinkar gladeligen till en massa klassiska filmer från eran med scener som nästan är som kopior från orignalet. Man kan komma och tänka på filmer som E.T. (peruken!), Alien (äggen), The Goonies (chokladpuddingen!), Närkontakt av den tredje graden, Firestarter, Nightmare on Elm Street, Poltergeist, The shining, Stand by me (järnvägen!) och vapenarsenalen i Commando. I ett av pojkrummen i Stranger things ser vi Tom Cruise på väggen bredvid filmplanschen för The Thing. Alla dessa små detaljer skickar impulser till mitt nostalgicentrum och ger njutning...

Denna serie blanda mellan sköna miljöer och en rejäl dos spänning. Jag vet inte jag om jag håller med Sigge om att detta är en ungdomsserie. Tror nog att en och annan tolvåring skulle kunna tycka att den är nog så skrämmande. Jag satt i alla fall på helspänn flera gånger om, speciellt tidigt under säsongen. De två sista avsnitten är otroligt spännande men mer på grund av action än den psykologiska krypande terrorn.

Den kritik jag har mot serien är att den var starkare första halvan än andra. Det kändes som att den lovade mer inledningsvis än vad den kunde leverera. Och även om jag fann de sista avsnitten mycket spännande blev jag aldrig så där fullständigt engagerad i karaktärerna som man blir av de allra bästa serierna. Spänningen förtogs lite då jag inte riktigt hade en favorit i serien. På så sätt påminner den lite, lite om den misslyckade andra säsongen av True detective. Stranger things var dock bättre än den, fast givetvis sämre än True detective säsong 1 (för att besvara alla eventuella frågor om det).

Vissa scener i serien är också onödigt orimliga. Det var lite slappt manusförfattande här och där. Ett exempel är när Nancy (seriens svagaste karaktär?) trots att hon är livrädd för monstret kryper in i trädroten. Det kändes som att karaktären gjorde detta bara för att manusförfattarna behövde att hon skulle gå in där. Hon passerade portalen, a.k.a. The Hellmouth, och kom in i The Upside Down...

En annan snackis denna sommar är kanske uppsvinget för rollspel. Jag kommer ihåg hur instinktivt fascinerad av begreppet rollspel jag blev när jag såg E.T. första gången. Och precis som i den filmen spelar ungdomarna rollspel. Detta med rollspel var ju också en av de viktigaste delarna av Sara Bergmark Elfgrens förträffliga poddserie De dödas röster. På tal om Cirkeln-trilogin som jag nyligen läst kom jag att tänka på två liknande händelser i serien och i de böckerna. Dels tycker jag att de svarta rum som Elven hamnar i när hon flyter i tanken påminner mig en hel del om Gränslandet i Nyckeln. Dels påminner scenen när de två mobbarna tvingar Mike att hoppa över kanten i kalkbrottet om en liknande scen med Linnea i Eld.

Vad kan man säga om slutscenen då? Hehe, stackars Will. Jag kände för honom hela tiden. Men det är klart att en serie som denna måste få en uppföljning och jag antar att vi inte sett det sista av monstret eller The Upside Down. Frågan är bara om "the bad guy" Dr. Brenner (Matthew Modine) överlevde sista avsnittet.

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Sådär ja, det finns en del för The Duffer Brothers att ta tag i inför nästa säsong...

Jag ger säsong ett en stark trea.

Betyg: 3/5

Experimenter (2015)

Experimenter är en biografi över Stanley Milgrams socialpsykologiska försök om lydnad och grupptryck. Jag finner dessa försök mycket intressanta. Hans mest kända försök är det där en försöksperson tror sig ge en annan person elstötar med ökande spänning allt eftersom den andra svara fel på frågor. Dessa försök utfördes under tidigt 60-tal, mindre än 20 år efter andra världskriget. Milgram ville se hur många "vanliga amerikanare" böjde sig för en stark auktoritär person i labbrock trots att det verkade som att den person som fick stötarna inte ville vara med. Hur många skulle "bara följa order". Hela 65% av försökspopulationen gick hela vägen. Senare återupprepningar av försöket har påvisat liknande siffror. Milgram gjorde också försök inom grupptryck och han arbetade med konceptet om "six degrees of separation". Efter hans oväntade resultat inom obedience-försöket har Milgram blivit anklagad för sadistiska tester (trots att ingen i testen de facto fick några stötar, det var ju bara skådespeleri och lurendrejeri). Han blev, som alla nytänkare, motarbetad av forskarkåren och etablerade institutioner.

Filmen är inte som en vanlig torr och trist biografi, de som jag så ofta finner tråkiga. Peter Sarsgaard i rollen som Stanley Milgram adresserar hela filmen igenom oss i publiken som om han berättade hela sitt vuxna livs historia i berättarformat. Den fjärde muren bryts igenom så ofta att den till slut har blivit helt pulveriserad. Jag fann denna teknik uppfriskande och engagerande. Hans fru Sasha spelas av den gamla favoriten Winona Ryder. Hon är sig lik även om hon som vi alla har några fler år på nacken nu än när det begav sig.

Filmen blev den sista från årets festival jag såg. Jag ville se den för att jag finner experimenten så spännande. Sarsgaard är en riktigt bra skådespelare och jag tog mina chanser trots att det var en biografi. Den annorlunda tekniken med berättandet gjorde att filmen fick liv. Jag kan rekommendera filmen till alla som har intresse i ämnet. Jag fann denna snäppet bättre än filmen om Enigma, The imitation game.

Jag ger Experimenter tre missförstådda genier av fem möjliga.

Betyg: 3/5


På onsdag kommer sammanfattningsinlägget för Filmfestivalen 2015 med Fripp Awards. Stay tuned.

Night On Earth (1991)

Jag gillar Jim Jarmusch! Hans filmer är sällan så bra som man hoppats men jag gillar grabben ändå. "Night on Earth" har länge legat på min "att ses"-lista, ja ända sedan min kompis Per tipsade om den redan när vi fortfarande bodde i Uppsala. Då, för länge sedan, tyckte han att den var jättekul. Som vi alla vet kan man inte ta ett uttalande från drygt 20 år sedan och använda det för att styra sina val av filmer idag. De allra flestas filmsmak har ändrats mycket under åren som gått. Nu har jag i alla fall sett filmen...

Det är en episodfilm vilket i mina ögon är ett stort minus. Damn, jag gillar't inte. Oavsett hur intressanta vissa episoder är brukar helhetsintrycket bli fragmenterat. Jag ser dem inte ens som "riktiga" långfilmer utan mer som flera kortfilmer som råkar ses nära varandra. Episodfilmer som jag sett under de senaste åren är "Paris, je t'aime", "New York, I love you", "Ten" och så klart "Movie 43". Ingen av dessa filmer gjorde att jag kissade på mig (blink, blink, you know who you are) men de alla hade minst en episod som var bra...

Det är lite samma sak med "Night on Earth", en bra och till det några mindre bra. De fyra första episoderna av filmens fem är humoristiska medan den sista är ett rent drama. I alla fem småfilmerna får vi följa en taxichaufför under natten i fem olika städer; Los Angeles, New York, Paris, Rom och till sist Helsingfors.

I den första ser vi en mycket ung Winona Ryder i rollen som Corky, en taxichaffis med en plan. Passageraren, seplad av Gena Rowlands, är en castingagent som vill ge Corky chansen till en provspelning men den unga damen avböjer. Kunde varit en bra minifilm, men tyvärr spelar Ryder ojämt och stelt. Det blir speciellt svagt då Corky ska vara så naturlig och härlig att castingagenten faller för hennes charm. Skämtet i denna film är att Corky inte hoppar på chansen att få jobb inom drömfabriken till agentens stora förvåning. Fail.

I andra scenen får vi följa en östtysk invandrare i New York. Han är egentligen en clown och han kan inte köra bil. Armin Mueller-Stahl spelar clownen med namnet Helmut Grokenberger. Han är riktigt bra och det är svårt att inte gilla karaktären. Den skrikiga passageraren Yoyo spelas av Giancarlo Esposito och hans svägerska spelas av Rosie Perez. Jag har aldrig gillar denna Rosie Perez. Hon är jobbig. Temat denna gång är att Yoyo känner sig så förfördelad (som svart man) men att han har det så mycket bättre än den ensamme och sorgsne östtyske clownen. Sista scenen när Helmut styr sin taxi i fel riktning är lite sorglig.

Den tredje filmen är den svagaste av de alla. Isaach De Bankolé spelar en svart taxichaffis i Paris som först har två svarta män som passagerare som är extremt rasistiska och elaka mot honom. Hans nästa kund är en blind vit tjej som inte bryr sig allas om folks hudfärg. Så fint av henne. Hon är dock tyvärr spelad på ett groteskt sätt av Beatrice Dalle (kom ihåg att filmen är från 1991). Fail.

Fjärde filmen är problematisk. Rom. Roberto Bengini är en hysterisk taxichaufför som kör en präst. Han insisterar på att få bikta sig och trots att prästen ber om att få slippa berättas om den ena bisarra synden efter den andra. Bengini är i sitt esse för er som gillar honom i "all in mode". Det enda upplyftande med den lilla filmen är att Bengini åker förbi ett älskande par några gånger. De gör det på en motorcykel, de gör det mot en husvägg. Haha, de har det inte lätt de italienska ungdomarna... Inte bra film.

Sista filmen är den starkaste delen. Matti Pellonpää spelar Mika. Han får tre fulla passagerare som varit ute och supit för att en av dem hade haft en dålig dag. De beskriver hur kompisen (som däckat i baksätet) förlorat jobbet, fått bilen kvaddad, fått veta att tonårsdottern är gravid samt blivit utkastad ur sitt hem då frun vill skiljas. Mika lyssnar mer eller mindre tålmodigt och säger sedan att det där är inget jämfört med hans historia. Och den är tung... Om du vill veta får du väl ta och se filmen för bövelen!

Jag tycker att flera av dessa fem minifilmer har Jarmusch's touch, men än mer påminner flera av dem om Woody Allens verk. Skillnaden är att Woodys filmer i princip alltid har djupare ochh mer komplexa karaktärer. I hans komedier finns drama och i hans dramer finns humor. Jarmusch har inte den finessen och i detta arbete syns denna svaghet tydligt. Jarmusch ska jobba med stämningar och knasiga karaktärer.

Jag får inte ihop det. Episodfilm är skit. Den enda jag kan komma på som är riktigt bra är den sammansmälta episodfilmen "Short cuts" och den är ju inte en riktig episodfilm egentligen.

Jag ger "Night on Earth" två dåliga jobb av fem möjliga.

Betyg: 2/5