Rebel Moon - Part Two: The Scargiver (2024)

Av någon förunderlig anledning fann jag första delen av Rebel Moon charmerande och underhållande nog att jag nästan tog med den på min top 10 i podden. Med glimten i ögat, mind you, men ändå.

Nu tog jag mig an andra delen med blygsamma förväntningar då manus och story inte varit det starkaste med första delen och jag anade ganska snart vart hän detta skulle barka. Well, låt oss säga att detta inte var så jättebra.

Trots att det endast var cirka 2 veckor sedan jag såg filmen kommer jag knappt ihåg detaljer från en enda scen från filmen. Det är inte att göra ett starkt intryck. 

Filmen är en ren rip-off av De sju samurajerna men med sådana överdrifter att det mest blir fånigt. Fienden är så over powered att det bli löjligt med böndernas motstånd med sina enkla vapen. Filmen blir endast fokuserad på denna fajt och det dras ut på det alldeles för mycket. Saxat får vi se bakgrundshistorier om våra hjältar. På pappret skulle man tro att vi blir investerade i dessa karaktärer men det sker inte i mig i alla fall.

Våra hjältar gör underjordiska fällor och minering som om de vore John Rambo. Tyvärr adderar det inget till genren. Allt vi ser har gjort bättre i andra filmer. En av många överdrifter är att bönderna skulle skörda och producera mjöl för att ha mjölet som "gisslan" så att fienden inte bombar byn. Detta skulle ta en månad men bönderna jobbar hårt och gör det på några dagar, efter en blöt fest kvällen före. LOL.

Det stora problemet med Snyders världsbygge är till slut att huvudpersonerna inte är speciellt intressanta och även om en del av dem förloras i striderna bryr jag mig inget. Det mest intressanta i dessa två filmer är historien om Kora och prinsessan Issa men det blir inget speciellt av det under dessa filmer. I slutet av denna film teasas det om att Issa lever så jag gissar att det kommer handla mer om henne i del 3.

Jag var charmad av Snyders space opera och alla hans blinkningar till kända filmer och serier ur genren i första filmen, men här föll korthuset ihop fullständigt. Detta är verkligen inte bra. Betyget blir det enda rimliga.

Betyg: 1/5

The Silence of the Lambs (1991)

Det går inte långt in i filmen förrän jag känner mig helt trygg i regissören Jonathan Demmes händer. Det är en två minuter kort om två timmar lång tajt thriller, inget mer, inget mindre. Filmen är effektivt berättad och saknar i princip helt och hållet scener som känns som utfyllnad.

Inledningen är speciellt noterbar. Den sätter alla element direkt och klockrent. De första bilderna visar en ung kvinna träna i en hinderbana ute i en blöt kall skog. Thrillerns tonalitet sätt omedelbart. Huvudpersonen, Clarice Starling sätts lika tydligt, en ung kvinnlig FBI-agent. Hon är beslutsam, ambitiös, en kvinna i en övervägande manlig miljö och under utbildning. Därefter sätts "problemet" upp med seriemördaren Buffalo Bill. Till slut sätts det upp hur FBI ska fånga mördaren, via Dr. Lecter, via Clarice. 

Detta är en briljant "film-film". Jag älskar enkelheten och att den är ren, och då menar jag inte simpel utan fri från filmiskt "dödkött". 

Carl berättade i Shinypodden att filmen som en av få i filmhistorien vann de fem största priserna på Oscarsgalan; bästa film, regi, manus och manlig samt kvinnliga huvudroller. Alla är väl värda vinster. 

Jodie Foster är nervig och modig i sin tolkning av unga Clarice. Hon var sannerligen inte en nykomling men jag hade inte sett henne i någon vuxen roll när jag såg filmen förra gången, på bio 1991, så för mig passade hon in perfekt i rollen.

Men filmen ikoniska rollprestation görs helt klart av Sir Anthony Hopkins i rollen som Hannibal the Cannibal. Jag tänker att han lika gärna kunde tävlat som bästa biroll då han inte är med så mycket i filmen. Men hans figur överskuggar givetvis hela filmen så det är fine.

Allt i filmen är utfört med en mästares precision och så även birollerna. Min favorit är den sadistiske doktorn på dårhuset Dr. Chilton som spelas av Anthony Heald. 

Detta var en klassiker som med råge stod upp till mina förväntningar. Det var mycket trevligt.

Betyg: 5/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5

Westworld - Season 2 (2018)

Is this now?

Wow, ännu en säsong av Westworld avklarad. Man behöver motionera sin små grå hjärnceller, dricka några lite kaffe och sitta på helspänn när man ser denna serie. Det är hard core science-fiction med tunga filosofiska frågor som behandlas. Vad definierar en människa? Vad är essensen av ett mänskligt medvetande? Var går gränsen för en AI att kallas maskin eller mänsklig? Och när och hur blir en AI medveten? Att se en säsong Westworld är som att se 8-10 timmar Ex machina, Her eller varför inte Blade runner...

All man behöver finns i storyn och visas på tv-skärmen. Det är något vi bara måste lita på, men det är otroligt svårt att hänga med i svängarna. Vilken intellektuell utmaning! Underbart, jag älskar det. Showrunners Lisa Joy och Jonathan Nolan är mästerliga på att leka med parallella tidslinjer. Hur många fick vi inte i säsong 1? Mur många fler fick vi i säsong 2?



Personligen tar jag hjälp från David Chen och Joanna Robinsons förträffliga podcast Decoding Westworld. de analyserar handlingen och framförandet i minsta detalj. det som under säsong 1 kändes lite snopet blir mycket bättre i säsong 2. Förra säsongen byggde till stor del på några riktigt stora avslöjanden i de sista avsnitten. Säsongen var inte komplett förrän hela den fasansfulla sanning uppdagats. Podden var under S1 lite för bra. De hade redan listat ut det mesta av avslöjandena.

Här i säsong 2 lider vi inte av det längre. Säsongen bygger inte lika mycket på en "big reveal". Den inleds med slutet och fyller i vad som hände före och efter däremellan. Podden avslöjar inget som man inte vill höra, den hjälper oss bara att tränga djupare in i avsnitten. Detta är var jag mycket nöjd med mitt beslut att fortsätta lyssna på podden.

De bästa avsnitten var The riddle of the sphinx (4), Akane no mai (5), Kiksuya (8), Vanishing point (9) och avslutande The passenger (10) även om jag inte riktigt har absorberat hela det extra långa avsnittet än. Och för bövelen, missa inte att det finns en lång extra scen efter eftertexterna i sista avsnittet.

Favoriter under säsongen var Dolores (Evan Rachel Wood), Sizemore (Simon Quarterman), Maeve (Thandie Newton) och så the man in black såklart... Sen kan jag hålla med David om att Tessa Thompson är felcastad som Charlotte Hale även om hon är en bra skådis. Okey då! Klart jag älskar Jeffrey Wright i rollen som Bernard också. Mycket bra. Kul också att se Fares Fares och Gustav Skarsgård i små roller.

Enligt info från Decoding Westworld har serien fått förlängt ett år till. 2019.

Betyg 4/5

MCU rewatch: Thor (2011)

Thor är en film med "två ansikten". Dels har vi scenerna uppe i rymden dvs i Asgård och andra utomjordiska "Reamls", dels har vi scenerna i New Mexico. I den delen är filmen otroligt rolig och det är framför allt scenerna på Jorden som är bra.



Kulturkrockarna mellan den landsförvisade och plötsligt dödlige halvguden Thor och forskningsteamet med Jane, Erik och Darcy är i all sin enkelhet både charmiga och underhållande. Filmens stjärna är Kat Dennings i rollen som Darcy. Hon är den perfekta "comic relief". Det är en vansklig roll som kan gå helt fel men här funkar det perfekt. Chris Hemsworth i rollen som Thor har också en fantastisk komisk tajming. När Jane (Natalie Portman) och Erik (Stellan Skarsgård) enligt manus ska vara "straight" guys är det Darcy och Thor som skapar dynamik i gruppen och deras scener känns lätta och roliga men ändå seriösa och känslosamma (när det passar). Jag tycker alla fyra är jättebra och castingen har lyckats bra här.



Scenerna uppe i Asgård är av en annan karaktär. Här är det Tom Hiddleston och hans illvillige Loki som firar triumfer. Thors roll som arrogant yngling är inte lika bra och Loki får ingen bra karaktär att spela mot. Anthony Hopkins som Odin är stiff, trött eller bara lat. Han ser bra ut i sitt skägg i alla fall.

Favoriten Rene Russo som Frigga får tyvärr inga bra scener. Vid närmare eftertanke finns det faktiskt ett gäng som kanske skulle vara "comic relief" i scenerna från Asgard och det är de fyra vännerna, Sif, norsken, den store dvärgen från The Hobbit och asiaten. De är milt underhållande, inget fel på dem egentligen, men här syns det tydligt hur både manus och casting inte funkar lika bra. Eller är det kanske regissören Kenneth Branagh som vill att alla scener i Asgard ska vara "shakespearianska" och därmed stiffa som om de hade en träpinne uppkörd där bak?



En intressant sak som kom upp på vårt snack om filmen i Shinypodden var att man vid första titten uppfattade SHIELD som en ond organisation. Nu för tiden jublar jag alltid lite när man ser Son of Caul i dessa tidigare filmer. Jag gillar framför allt Clark Gregg. Intressant dock att Sif dyker upp i ett enstaka avsnitt av Agents of SHIELD som en liten "cross over".

Och just det att filmen knyter an så tydligt till kommande Avengers-film och tv-serien Marvel's Agents of SHIELD är något som gör den ännu bättre. Jag gillade ju denna film redan när jag såg den för första gången för fem år sedan, och denna gång njöt jag för fulla muggar. En tidig favorit bland MCU och den första som orkar sig upp till en fyra.

Jag ger Thor fyra torsdagar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Westworld - Season 1 (2016)

Detta är en "no spoilers"-revy av Westworld S1.

Westworld. En helt ny serie från HBO och den serie som antagligen ska ta över som kanalens "flagship" efter Game of Thrones tar slut nästa år. Innan jag visste bättre valde jag att vänta med att se serien tills den första säsongen gått klart. Jag ville "binge watcha" den som jag gör med de flesta seriena, med just Game of Thrones som ett notabelt undantag. Det visade sig dock att om man ser mer än ett Westworld-avsnitt per dag får man lätt overload i hjärnan med ångestfyllda sömnlösa nätter som resultat. Från och med säsong 2 kommer jag helt klart se denna serie ett avsnitt i veckan i samma takt som världen, Reddit och alla på sociala medier ser den.

När jag såg serien prövade jag en helt ny sak. Jag lyssnade på podden "Decoding Westworld" med David Chen och Joanna Robinson parallellt med min tittning. Efter varje avsnitt lyssnade jag på tillhörande poddavsnitt. Serien sågs under ett nio dagar långt spann. Jag tyckte det var underbart att lyssna på deras snack om avsnitten och tillhörande teorier som Joanna hade bra koll på. I alla fall under seriens första hälft.

Under andra halvan upptäckte jag till min bestörtning att alla spekulationer och klargöranden faktiskt störde min upplevelse av serien på ett negativt sätt. Joanna och David såg om avsnitten upp till tre gånger per episode. Det jag uppskattade i inledningen var att tydligare se djupet och vidden av allt som hände, men det ledde också till att jag inte själv fick upptäcka en massa "reveals" som skedde i serien. Podden spoilade inte handlingen men den spoilade upplevelsen. Joanna visste givetvis inte handlingen i förväg men hon listade ut i princip alla twists och turns. Detta genom att läsa Reddit, denna grupp människor som tillsammans kan liknas vid en stor processor som manglar igenom alla möjliga teorier och spekulationer och spottar ur sig alla de mest troliga av dessa.

Så... jag ångrar starkt att jag lyssnade på podden under tiden jag kollade på serien.

Det är helt klart en mycket intressant serie. Först och främst borde alla fans av idedriven sci-fi älska serien, tänk Ex machina och Moon som filmiska referenser rent tematiskt och känslomässigt. Får vi människor göra vad vi vill med AI? Kan AI ha känslor? Vad är ångest och smärta eller sorg och saknad om inte elektriska impulser i hjärnan/processorn. Vad är skillnaden mellan oss och dem?

Men framför allt är denna serie en "mysterieserie". Hur hänger allt ihop? Vad händer och varför? Serien är lyckligtvis tämligen väl genomarbetad. Enligt Joanna och David har serien arbetats på under tre år. En bit in i produktionen stoppade man all utveckling och satt sig ner och tog fram en detaljerad plan för handlingen under fem säsonger. Fem säsonger! De som dissekerat varenda detalj av serien säger att vissa saker i de inledande avsnitten inte får en bra förklaring men att serien under andra halvan hänger ihop mycket bra. Detta är alltså INTE en ny Lost där en massa mysterier och trådar startas men där lite eller inget fick en vettig upplösning. Lost fokuserade på karaktärerna i en mystisk miljö. Westworld gör tvärt om. Här är mysteriet huvudpersonen och som sådan har showen lagt ner mycket krut på att få till det bra. Pun intended!

Det är Nolan-bröderna, Lisa Joy, J J Abrams med flera som ligger bakom serien. Joanna jämför den med Nolans The Prestige och det är nog en ganska bra jämförelse. Jag kommer att tänka på David Lynch's misslyckade tv-serie som omklippt till film blev mästerverket Mulholland Dr. Detta är som en "super size" Mulholland Dr. om man tittar på antalet trådar och mystiska saker som sker. Här får man dock cirka tio timmar med content jämfört med bara två timmar i filmen. En av styrkorna med Mulholland Dr. var ju att få lista ut vad som hände i filmen... Möjligheterna till en liknande upptäckarglädje dödade jag för mig själv genom att delvis se serien genom Joannas ögon och inte bara lita på mina egna.

Westworld säsong 2 är planerad för sändning under 2018. Vi har således hela året på oss att se om säsong 1 minst en gång till och kolla efter hur allt hängde ihop.

Japp, det var bra skådespelare också. Tre av de mest kända ansiktena gjorde det bästa jobbet; Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright och Sir Anthony Hopkins.

Betyg: 4/5  

Thor: The Dark World (2013)

Loki: Oh dear, is she dead?

Jag gillade den första Thor-filmen en hel del. Den var underhållande men lättviktig. Därför var jag nyfiken på uppföljaren. En del har sagt att denna var bättre än ettan och en del att den var lite svagare.

Det jag gillade mest ur ettan var scenerna med Thor, Jane, Selvig och Darcy nere på Jorden. De lite mer fantasifulla sekvenserna från Asgård och Frost...något, var jag inte lika förtjust i då det blir lite fånigt. Filmer som dessa ska antingen vara superseriösa, eller lättsamma med en rejäl portion glimt i ögat. Jag röstar för det senare.

I tvåan som fått det livliga namnet Thor: The Dark World får vi mindre av det som var bra i ettan, dvs lustigheter på Jorden där kulturkrockar mellan Thor och hans människovänner utgör humorn. Men istället stärks de övriga delarna en hel del när Loki är med. Även om jag var lite sval till Tom Hiddleston's Loki i början av filmserien måste jag säg att han funkar mycket bra i denna film. Supercool. Tyvärr kommer han inte riktigt med i handlingen förrän under andra halvan.

Ren generellt sett tycker jag att de lagt ner allt för mycket tid i filmen på actionsscener. Slagsmål med svärd mot hammare eller biljakter med rymdskepp mot flygande vikingaskepp! Om man inte har "riktig" action med "stakes", som i Bourne-trilogin eller de nyare Bond-filmerna, borde man kunna klippa ner spektaklet rejält. Både löptid, och pengar för den delen, borde satsas på karaktärer och humorn.

I slutändan tyckte jag att tvåan var sämre än ettan, men jag hade ändå ganska kul framför filmen. Helt ok blir slutomdömet.

Jag ger Thor: The Dark World två hämndlystna bröder av fem möjliga.

Betyg: 2/5