On the Rocks (2020)

 

Sofia Coppolas nya film On the rocks påminner lite om hennes tidiga mästerverk Lost in translation men denna kommer inte upp i föregångarens briljans. Båda är dock långsamma dramakomedier med en hel del av Sofias personliga tankar som kan vara allmänmänskliga om åskådaren så vill.

Rashida Jones spelar Laura, en ung författarinna med två unga döttrar och en make som arbetar mest hela tiden med en start-up. Hon börjar misstänka att maken är henne otrogen och till sin hjälp får hon mer eller mindre ofrivilligt sin far Felix.

Filmen inleds trevande men när Bill Murray i rollen som pappa Felix äntrar scenen får filmen liv. Han är en charmig konsthandlare som är likt en playboy. Han är extremt rik och samtidigt både dedikerad till sin dotter och narcissistisk. Felix tar med sig Laura på nattliga besök på nattklubbar, överklasspartyn och andra upptåg i en sällsam odyssé. De pratar om Lauras makes eventuella bedrägeri men också om livet i stort, sanningar om människa som ett djur och familjens historia.

Filmen påminner mig ibland, men inte alltid, om den tyska filmen Toni Erdmann med pappans försök att nå fram till sin dotter genom upptåg och galenskaper.

Filmen lever upp rejält så snart Bill Murray kom med i handlingen. Och även om Rashida Jones är helt ok som Laura kan jag inte annat än undra hur det blivit om Sofia Coppola hade sammanfört hennes "dream team" från Lost in translation istället och tagit in Scarlett i rollen som Laura. På tal om henne så tycker jag att denna film på ett bättre sätt beskriver ett förhållande på glid än den skrikiga Marriage story.

On the rocks inleds lite svagare men tar sig allt eftersom och den är en bra film. Coppolas favorittonläge verkar vara vemodighet och filmen dryper av detta. Samtidigt är den överraskande rolig (Murray) och en hel del sanningar om manligt kontra kvinnligt kommer fram i dialogen (Murray igen).

Den orkade nästan upp till en fyra!

Betyg: 3+/5

Lost in Translation (2003)

Inför den pågående tjänsteresan till Tokyo fick jag för mig att se om den gamla filmen Lost in translation. Det är en film som jag fullständigt älskade när jag såg den första gången, men jag hade faktiskt inte sett om den tills nu. Med denna omtitt riskerade den sin plats på min Topp 100 bästa filmerna genom filmhistorien!

Hur gick det gå? Bra kan man säga. Jag älskar den fortfarande! Damn, vilken underbar film. Den lever på sin underbara känsla och på de två majestätiska skådespelarinsatserna av Bill Murray och Scarlett Johansson. Det hade gått så långt sedan förra titten att jag glömt av det mesta som händer. Filmen bygger ju dessutom inte på specifika händelser. Jag levde mig in i alla galna situationer och miljöer Charlotte och Bob hamnade i. Vem vet, jag kanske upplever liknande själv på resa i Tokyo just nu när du läser detta? 

Filmen handlar om två själar som guppar på livets stormiga hav. De är på olika platser i sina liv, men mer knyter dem samma än tvärtom. Båda funderar på sina liv, vad gör jag här och vad gör jag härefter? Som om de vore utkastade från sina vanliga liv ser de varandra som räddningen och en fast punkt i kaoset, som lysbojen som hägrar i mörkret för nattseglaren. En osannolik vänskap formas framför våra ögon och deras relation tar en allt annat än rak bana mot något mer? Vi hoppas, vi håller tummarna, vi skrattar och kanske fäller en tår. Hur det slutar vet bara Sofia, Scarlett och Bill.

Filmen är fast förankrad som en av mina absoluta favoritfilmer, den har sin plats på topp 50 säkrad för ett tag till. Det blir en solklar femma!

Betyg: 5/5  

The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5

Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991)

Dagens gemensamma film är en dokumentär. Denna gång handlar det om inspelningen av Francis Ford Coppolas Vietnam-film "Apocalypse Now". Detta är en dokumentär jag länge velat se. Jag hade hört att den i vissa kretsar ansågs vara bättre än filmen den dokumenterar till och med. Inspelningen av Coppolas djungelepos är mytomspunnen så jag förväntade mig något extraordinärt med denna docu.

"Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse" är dock en ganska ordinär dokumentär i sitt format. Den berättar kronologiskt om inspelningen och till det får vi se talking heads. De intressantaste bitarna är när man får se Eleanor Coppolas egna inspelningar från åren som inspelningen pågick.

Här kan man kanske fundera lite på om en dokumentärfilm per automatik blir bra bara för att ämnet den täcker är spännande eller intressant. Det är svårt att särskilja de två men jag anser att svaret är nej. Jag menar att även på ett spännande ämne kan en sämre dokumentär göras (Summit) respektive på ett kanske ointressant ämne kan en spektakulärt bra dokumentär göras (Exit through the giftshop).

Det som höjer denna dokumentär som gjordes i början av 90-talet är alltså allt filmmaterial som sköts av Francis fru Eleanor. Hon ville göra en egen dokumentär över filminspelningen men av det verkar det inte blivit något. Nu består denna dokumentär till en majoritet av hennes material. Det finns också nyinspelade intervjuer av de deltagande skådespelarna och filmmakarna men det läggs inte mycket tid på dem (lyckligtvis).

Filminspelningen skedde på Filippinerna under andra halvan av 70-talet. Coppolas hade investerat hela sin förmögenhet och intecknat huset för att få full artistisk frihet. Manuset skrev konstant om, bilder visas hur Coppola satt om kvällen och skrev manus för dagen efter. Hela projektet var mer eller mindre kaotiskt och Coppola menar att filmteamet långsamt blev galna på samma sätt som soldaterna i Vietnamkriget blev galna av hettan, djungeln och väntan.

Interna konflikter uppstod också. Coppola avskedade snabbt Harvey Keitel som Willard och tog in en nervig Martin Sheen. Senare under inspelningen fick Sheen en hjärtattack och hamnade på sjukhus under flera veckor. Skådespelarna tog droger i massor och levde sig in i rollerna så mycket att gränsen mellan fantasi och verklighet suddades ut. När de väl fick över en välgödd Marlon Brando tvingades Coppola argumentera med Brando om Kurtz motiv och dialog. Hela inspelningen var eljest.

Som tidsdokument är filmen jättespännande och för oss fans av "Apocalypse Now" är det en guldgruva. Jag hann aldrig se om den inför titten på dokumentären men jag är rejält sugen att se om den snart igen. Som dokumentär är dock "Hearts of darkness: a filmmakers apocalypse" bra men inte spektakulär. Jag ger den tre slaktade djur av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hur mottog mina Decennierbröder denna film? Blev de mörka i sina hjärtan?
Christian
Jojjenito

The Bling Ring (2013)

Rebecca: Let's go shopping.

Här kommer en av de revyer som fick vänta lite då jag var mitt i avslutningen av mitt Bondprojekt. Häromveckan var jag och min kompis Lars-Ola på Sofia Coppolas nya film The bling ring. Jag och
L-O brukar gå på konserter ihop och någon enstaka gång går vi på bio. Det blir ungefär en film per år. För två år sedan såg vi Midnight in Paris och förra året var det To Rome with love. Denna gång var det L-O som valde film. Jag var mer tveksam efter några revyer jag sett fladdra förbi, men det var ju ändå Sofia Coppola vi skulle se, kvinnan som gav oss Lost in translation. L-O var mycket peppad och hoppades på minst en fyra, men jag hade Coppolas senaste film Somwhere färskt i minnet och var mer balanserad i mina förväntningar.

The bling ring är en BOATS film om ett gäng ungdomar från Los Angeles som åker runt och gör inbrott hos kändisar som de vet är bortresta. Ungdomarna kunde lätt som en plätt kolla på internet om när Paris Hilton är på gala i New York, eller när Lindsey Lohan är på fest i Miami. Coppola har baserat filmen på en Vanity Fair-artikel som skrevs om ungdomarnas härjningar bland lyxvillorna i Beverly Hills. Jag har inte läst artikeln själv, men med tanke på hur bra artiklar den tidningen brukar ha så kan jag till fullo förstå Coppolas instinkt till att detta kunde bli en bra film. Men tyvärr tror jag att det hade varit bättre om hon låtit artikeln vara och lämnat det vid det.

Kvalitetsmässigt är The bling ring närmare Somewhere än Lost in translation, det är ett som är säkert. Var Sofia Coppola en "one hit wonder"? A flash in the pan? Har hon redan brunnit ut?

Lars-Ola var nöjd med filmen. Han höll med om att filmens karaktärer var tunt målade och att allt intressant som man skulle vilja få veta om händelsen i princip inte kom med i filmen. Filmen var bara yta och inget innehåll. Den speglar huvudpersonernas syn på verkligheten. Allt är fina färger, glittriga märkeskläder, dyra bilar och fester med mycket knark. På så sätt får Coppola fram sin poäng och det var den gimmicken som Lars-Ola gillade.

Att få skrapa lite på karaktärernas inre och ge en liten vink om personerna bakom den välsminkade fasaden hade varit liiiite intressant. Olyckliga? Uttråkade? Korkade? Dåligt uppfostrade? Dessutom hade filmen inga "stakes" över huvud taget. Det fanns ingen dramatisk poäng med filmen och vi kunde inte knyta an till en enda av karaktärerna. För då krävs något mer än yta. Hela filmen blir en stor gimmick. När den väl landat finns inget kvar att gilla. Jag fann filmen snygg, tråkig, dålig i kronologisk ordning.

På skådespelarfronten var det inte bättre. Självaste Hermione var med i filmen men jag vet inte vad hon höll på med här. Var det överspel? Och vems var felet i så fall? Jag tror inte att hon är så dålig, där måste vi söka ansvar hos regissören. Nicki är filmens huvudperson även om detta är en ensamble-film. Och när huvudpersonen skaver så att det nästan hörs gnisselljud i biosalongen är det illa. Klarar Coppola av att regissera alla typer av karaktärer/skådespelare?

Nej, jag föll inte för denna film. Jakten på den första fyran för året går vidare. Jag och L-O var kanske inte de enda vuxan i salongen men vi var i stark minoritet. De flesta i publiken var tonåriga tjejer och de verkade ganska uppspelta när de gick ut ur salongen. Inspirerade? Bländade av en film som handlar om kändisar från LA? Eller bara glada för att de varit på bio med kompisarna?

Nicki: Let's go to Paris. I want to rob.

Nej, The bling ring föll mig inte i smaken. Jag ger den två dyra klockor av fem möjliga.

Betyg: 2/5