Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Råkade se om Wonder woman från 2017 häromdan, nej ingen re-revy på bloggen men ändå. Den är fortfarande en riktigt skön film och jag blev än en gång fascinerad av Gal Gadot i huvudrollen som Diana Prince. Men titten gjorde mig medveten om att jag skippat två filmer där Wonder woman är med inklusive den första filmen med henne. Redan 2016, året före hon fick en egen "origin story" var hon med i DCEU "Batman v Superman: Dawn of Justice". Och under 2017 kom både "Wonder woman" och lite senare "Justice League" ut. Jag har nu släckt dessa två vita fläckar på min filmiska karta.

"Batman v Superman" har fått riktigt risiga betyg av flera filmkompisar så jag var inställd på något risigt. Men jag ville se hur Diana introducerades helt enkelt. efter lite surfande på internets oändliga hav fann jag snart ut att de rekommenderades att se "the ultimate edition director's cut" som loggar in på 183 minuter där bioversionen endast är futtiga 151 minuter.

Det visade sig vara ett klokt beslut tror jag för jag gillade filmen en hel del! Visst mina förväntningar var så låga de kunde vara och jag gillar sällan känslan i DC-filmer. Men jag gillade denna. Crazy. Tydligen ska bioversionen vara så svårt klippt att den är obegriplig. Dessutom tror jag att folks tör sig på the big bad Lex Luthor i Jesse Eisenbergs skepnad. Han var neutral för mig, inte den sämsta big bad jag sett, inte den bästa, han var medel.

Men jag gillade allt med Gal Gadot, hon levererade verkligen.

Jag gillade Ben Affleck väldigt mycket, överraskande mycket. Han är den bästa Batman jag sett. Klart bättre än äcklet Christian Bale och figurerna som spelade Batman på 60- och 80/90-talen var alla usla. Jag köpte Ben Afflecks mörker i rollen, det kändes som den mest riktiga presentationen av vad Batman antagligen ska vara (från comics). Men vad vet jag, är sannerligen ingen expert. Däremot hade han ibland på sig sunkig "kostym". Var det någon slags Iron Man-ripoff där ett tag?

Sen gillade jag den andra filmen i filmen också, den om Clark Kent, Amy Adams och stålmannens mamma. Det var kul att se Geralt of Rivia som en nördig journalist.

Det negativa var framför allt det usla monstret Snyder var tvungen att ha med i slutet. Monstret var så uselt att det var på "The Incredible Hulk"-nivå (monstret i MCU film nummer 2), och då är det riktigt illa. Slutfajten var tråkig och en waste of time. dessutom var det tröttsamt att än en gång få se Bruce Waynes föräldrar bli dödade. Hur många gånger kan man visa samma scen? Är den siffran nära oändligheten?

Nej, jag hade istället velat se mer när Diana Prince och Bruce Wayne gnabbas över hårddiskar på eleganta cocktailparties. De scenerna påminde lite om vissa scener med Anne Hathaway i "The Dark knight rises". Generellt sett gillade jag scener där olika karaktärer bara konverserade och det var det gott om i den tre timmar långa versionen. Jag har inte sett den slaktade versionen men jag tror att det står klart att den långa är mer solid som film.

Summa summarum är att jag hade en ganska kul liten stund med filmen, fram till slutet vill säga. Jag fick några riktigt trevliga scener med Gal Gadot och det räckte långt.

Betyg: 3/5

Rumble Fish (1983)

Rumble fish utspelas i samma universum som The outsider men är inte en direkt uppföljare. Miljöerna är dock i princip identiska men några år senare. Men det som skiljer filmerna mest åt är tonaliteten i filmerna. Rumble fish är arty-farty, filmad i svartvitt med några få färgklickar på väl valda ställen. Det är en drömsk och poetisk film som kan påminna mig om en films som My own private Idaho med River Phoenix.

Om The outsiders var en ensamblefilm är Rumble fish en karaktärsstudie över Rusty James (Matt Dillon). Han är en slarver och ganska korkad om jag får säga det som försöker leva upp till ryktet som hans storebror The Motorcycle Boy (Mickey Rourke) har. Rusty James drömmer om en tid då de fattiga ungdomarna bildade gäng och drog omkring och busade. Nu flödar gatorna över av heroin och allt är sämre.

Rusty James är tillsammans med flickvännen Patty (Diane Lane) och hänger med kompisarna Steve (Vinvent Spano), Smokey (Nicholas Cage) och B.J. (Chris Penn). Andra coola katter som figurerar i omgivningen är Midget (Laurence Fishburn) och Benny (Tom Waits). Rusty James och The Motorcycle Boys far spelas förträffligt av Dennis Hopper.

Jag kommer ihåg Rumble fish som en otroligt cool och häftig film, men den lever inte riktigt upp till den nivån vid en omtitt. den är fortfarande duglig men jag tror att man var mer mottaglig för dess bildspråk och ödesmättade historia när man var yngre och lättare att bli imponerad av pretentiösa filmer. Rumble fish är ännu mer melankolisk än The outsiders till och med.

Väldigt kul att se alla dessa kända skådespelare som unga. Nic Cage känner man nästan inte igen i den hysteriska frisyren och de runda kinderna. Sofia Coppola spelar lillasyster igen.

Mickey Rourke viskar fram sina repliker. Vad var det?

Jag ger Rumble fish en stark trea.

Betyg: 3+/5

The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5

Man of Steel (2013)

Jag bara undrar en sak. Varför är det "alltid" New York som ska förstöras när en stad ska förstöras på film? Jag bara undrar... Visst det finns säkert exempel på andra städer som råkar illa ut, men New York verkar sannerligen få ta de flesta smällarna. Nåväl, det är kanske så det ska vara.

Jag vet knappt varför jag helt plötsligt fick för mig för att se Man of Steel. Det var nog ett sug efter att se något med Amy Adams tror jag. Hon är alltid bra. Men jag hade mycket låga förväntningar på filmen. Dels hade jag inte undgått att snappa upp att filmen sågades lite här och där, dels har Stålmannen aldrig varit en favorit. Jag tycker snarare att han är den tristaste, träigaste och mest humorlöse superhjälte jag kan komma på. Och jag har noll komma noll nostalgi för den gamla stålmannen-filmen från sjuttiotalet. När jag hör amerikanska poddgubbar prata om filmen som om den vore jättebra känns det som att jag skulle vilja kräkas lite i munnen.

Därför blev jag mycket förvånad över att filmen var ganska bra när jag väl började se den. "När kommer det dåliga?" Jag var frågande under de första 90 minuterna med en helt ok film. Visst,  den avslutas med cirka 50 minuter meningslös bråk mellan stålis och skurken. Var inte båda kombattanterna omöjliga att döda också? Detta gjorde fajten än mer urtrist.

Men det mesta före slutet var bra. Jag gillade som förväntat Amy Adams. Hon gör Lois Lane till en riktig person i alla fall. Det var fint att lära henne henne lite mer. Hennes undersökning av rymdskeppet djupt ner i isen var kanske filmens bästa sekvens. Sen gillade jag Kevin Costner som pappan. Han är alltid stabil, är han inte? Russel Crowe är inte en favorit, allt för torr och allvarlig, men han var helt ok som den förste pappan. En liten kul detalj att han blev dödad på samma sätt som hans karaktär blev i Gladiator.

Men alla huvudpersoner var inte lika bra. Michael Shannon som General Zod var ok, men jag har sett honom bra mycket bättre i Jeff Nichols filmer. Sen har vi ju "problemet" Henry Cavill. Hehe, jag tycker han passade perfekt i rollen som stålis. Cavill är ju trist, träig och humorlös! Perfekt match. Han skulle inte funka som Tony Stark eller Thor till exempel. Tänk er vilken katastrof.

Efter den tacksamma origins-storyn under filmens första halva öser Zack Snyder på med en meningslös fajt mellan stålis och Zod. Jag var "bored beyond belief" som Harris K Telemacher säger.

Det enda som muntrade upp var specialeffekten med gravitationen som löpte amok. När bilar och hus flöt upp i luften för att med stor kraft drämmas ner i marken igen. Det var en cool detalj som jag inte har sett förut.

Allt som allt var filmen något bättre än förväntat, men tyvärr drar ju slutet ner en hel del.

Jag ger Man of steel två väldefinierade muskler av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Inside Out (2015)

Malmö Filmdagar är ett välkommet litet avbrott från vardagen då vi åker på semester, kliver in i en filmbubbla och kommer ut på andra sidan omtumlade och med minus på sovkonto men med laddade batterier. Årets malmöresa har just avslutats. Invigningsfilmen var Pixars nya Inside out, som heter Insidan ut på svenska. Självaste Pete Docter var där och presenterade filmen i ett allt för kort Face 2 face. Jag har alltid gillat Pixar. Den första jag såg var Monter's Inc och länge trodde jag att alla deras filmer var superbra. Sen råkade jag se filmerna Cars och A bug's life och insåg då att även solen har sina fläckar.

Inside out är en smått genialisk film. Den handlar om den elvaåriga Riley som för första gången i sitt unga liv stöter på en större kris. Hennes föräldrar drar upp henne med rötterna och flyttar familjen från Minnesota, vännerna, hockeylaget och naturen till San Francisco och en ny värld. Vi får följa Rileys upplevelse genom de fem känslorna i huvudkontoret. Där får vi möta Joy, Sadness, Anger, Fear och Disgust.

Ahh, vilken berättarglädje! Vilket fantastiskt sätt att beskriva varför och hur vi människor känner om saker och ting. Pixar gör ofta filmer som också kan uppskattas av barn. Denna film är avancerad men koncepten är både intellektuella och självklara. Den passar precis lika bra för de unga som oss vuxna. Några av mina spanarvänner var inne på att yngre barn inte skulle kunna förstå denna film men det tror jag inte alls kommer vara ett problem. Menar ni att barn inte skulle förstå att Riley kan vara både glad och ledsen samtidigt? Nej, förutom språkbarriären är detta inte en film som är för svår, inte ens för barn under 11 år.

Det där med språkbarriären visade sig bli något av ett problem för mig där nere i Malmö. Filmen var som sagt inledningsfilm och som sådan visades den utan att andra filmer ur filmdagarnas tablå visades samtidigt. I vanliga fall visas fyra filmer parallellt per time slot under dagarna. Således fylldes den stora salen med folk. Inte ett enda barn var där. Det var en salong full av vuxna och ändå visade Disney filmen dubbad med svenska röster! Argh. Jag kunde inte tro mina ögon (öron). Detta var den första Pixar-film jag tvingats se med svenska röster någonsin. Jag hatar att inte få höra originalmanus. Dels saknar jag de oftast mycket bra skådespelarna som gör rösterna men ett mycket större problem är översättningen. Hur lätt är det att översätta ordvitsar? Inte enkelt alls. Hur blir det med alla metahumoristiska blinkningar till kända företeelser eller händelser? Ofta supersvårt att få ihop detta på svenska. Översättning till undertexter är svårt nog, att översätta för dubbning är ännu svårare. Jag kommer ihåg första gången jag såg den svenska översättningen "mammaknullare" i undertexterna till någon actionfilm. Det börjar klia under huden på mig.

Det är inte det att jag ser den svenska anpassningen med "alla pratar svenska" som en censur men det är inte långt därifrån. Det blir ju en annan person som får "äga" upplevelsen, och som sedan ska tolka vad som sägs/görs åt oss (den menlösa publiken). Jag hatar det. Jo.

När jag såg filmen med svenska röster satt jag bara stilla obekväm och väntade ut filmen. Anger och Disgust var aktiva i Henkes huvudkontor. Jag bestämde mig där och då att se om den odubbad innan jag skrev min revy på filmen. Gissa om min lycka när jag morgonen därpå fick höra att Disney hade trollat fram en odubbad kopia av filmen som adderats till tablån. Jag valde snabbt bort den film jag hade tänkt se och såg helt sonika om Inside out dagen efter den första titten. Äntligen kände jag...

Det första jag upptäckte var att de otroligt nog hade bytt namn på flickan i den svenska versionen. Hon hette ju Riley! Inte Jenny som i svenska versionen. What the fuck? Varför? Vad är det för fel på Riley? Jaja, det är inte hela världen. Jag såg filmen och njöt av den glimrande dialogen. Den irriterande svenska översättningen sågs ju i textremsan på duken men jag försökte att inte läsa den allt för mycket. Det var inte förrän efter filmen som jag funderade på det största felet med den svenska översättningen/dubbningen...

De idioterna har ju missuppfattat filmen helt och hållet. De har översatt Sadness till Vemod. Inte till Ledsamhet, till Vemod...

Big deal tänker du nu kanske? Nja, hold your horses. Hela filmen bygger ju på att visa att Riley (RILEY, inte Jenny) lär sig att hon kan vara BÅDE glad och ledsen samtidigt... Båda känslorna Glädje och Ledsamhet kan finns där samtidigt. Minnena behöver inte vara antingen guld eller blå, de kan vara blandade. En elvaåring kan ha ett och samma minne som både innehåller sorgen över en förlorad ishockeymatch och glädjen över att bli tröstad av familjen och kompisarna. Och det finns ett ord för den sammansatta känslan av ledsamhet, glädje, nostalgi och längtan i det svenska språket. Ja, just det: vemod.

Sen skiter jag i om Vemod passade bättre än Ledsamhet i de krystade ordvitsar som den svenska översättaren lagt in. Det är just på grund av denna typ av förändring av det konstverk som en film faktiskt är, som gör att jag vill se engelskspråkiga filmer odubbade.

Ok, nu fick jag i alla fall se en bra film två gånger på två dagar. Den andra gången jag såg filmen kunde jag ge mig tid att upptäcka alla detaljerna mer ingående. Jag var ju inte lika fokuserad på handlingen denna gång. Jag vet inte hur många briljanta scener med en sanning, en liknelse eller rolig detalj som jag tänkte att "detta måste jag ta med i min revy", men ack, jag hade inget anteckningsblock med mig (som vissa andra) och jag kan nu inte erinra mig dem. Jag "måste" väl se om filmen fler gånger...

För det är den värd. Jag kan lova att detta manus har gåtts igenom av Docter och hans team gång efter gång, en massa gånger. Det är ett underverk och antagligen Pixars mest komplexa och kompletta manus hittills. Eventuellt i konkurrens med Toy Story 3...

Jag ger Inside Out fyra starka känslor av fem möjliga. Bullet på denna.

Betyg: 4+/5

Glöm inte näsdukarna för all del...

Fler röster om filmen:

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord