Predator 2 (1990)

Jag såg nyligen ”Prey” och blev sugen på mera predator-film, och kom då på att jag ju inte ens sett ”Predator 2”. Detta måste ju åtgärdas!

“Predator 2” är en riktig b-rulle, men en festlig sådan. Den kom ut tre år efter Arnolds klassiska originalfilmen. Filmen inleds bra med kameran riktad över djungeln för att snart panorera upp över träden och in över Los Angeles 1997. Från en djungel till en annan. Just att de byter miljö för predatorn gillar jag skarpt. Något som de gjorde så bra med årets ”Prey” också.

Jag gillar också att vi får lära oss lite mer om predatorn. Han har uppenbarligen en kod, som att han skonar en gravid kvinna. Och att han uppenbarligen ger sig på alfahannarna bland människorna. I detta fall kombattanterna i ett våldsamt krig mellan knark- och ligisterna på ena sidan och polisen på andra sida. Det är ett laglöst land, nästan som Sverige 2022!

Tyvärr är inte skådespeleriet inte på topp på alla håll och kanter. Speciellt Maria Conchita i rollen som Leona är extremt svag, speciellt hennes leverans av dialogen. Sanslöst. Tyvärr håller inte Danny Glover riktigt till att bära en film på sina axlar heller. Precis som i ”Dödligt vapen” är han frenetisk, här är han på en hysterisk nivå. Det blir inte bra som helhet, känns så fejkat.. I övrigt är han ungefär som han är i ”Dödligt vapen”-filmerna och det är väl helt enkelt hans skådespelartak. I de filmerna dras det största lassen av Mel Gibson, Joe Pesci och René Russo så det syns inte lika tydligt där.

Däremot får vi flera festliga skådespelare i mindre roller i denna film. Bill Paxton spelar en ung hetsporren till polis. Sen har vi hjälten Gary Busey som en federal agent på ett uppdrag. Hur många filmer har Gary Busey lyft på egen hand från 80- och 90-talen egentligen? Till sist ser vi en ung Adam Baldwin som en av agenterna i Buseys team.

Filmen har inte speciellt hög ”production value” vilket man kan ta när det gäller en b-rulle. Men det är egentligen synd för storyn, om än inte dialogen, har något spännande. Jag gillar trots allt utvecklingen av ”the lore” runt predators som ges här.

Till sist kan jag undra hur stora joints King Willies gäng kunde rulla egentligen. Väldigt stora!

Betyg: 2/5

Jumanji: The Next Level (2019)

Uppföljaren till Jumanji: Welcome to the jungle (2017) är lika lekfullt underhållande med galna upptåg och ett överflöd av glimten i ögat som föregångaren. Detta är en perfekt film för fredagskvällen om man vill ha ett mustigt äventyr med en massa humor.

Personligen håller jag denna som snäppet lägre än föregångaren. Mest för att de två nya figurerna, spelade av Dannyarna DeVito och Glover, inte adderar speciellt mycket utan snarare "stjäl" tid från de jag vill se mer av; Dwayne "The Rock" Johnson, Karen Gillan, Kevin Hart och Jack Black. Även Awkwafina har tillkommit i stjärn-casten. Hon är hyfsat underhållande men jag håller det ursprungliga gänget som filmernas styrka. Första halvan lider av uttunningen, men den senare delen av filmen kompensera så att vi kommer upp i närheten av första filmens nivå.

Jag har en känsla av att denna film fokuserar lite mer på action är karaktärer och humorn.

Men som helhet är detta helt klart mycket trivsamt. För er alla som låter er underhållas av lättviktiga underhållsfilmer är detta ett bra alternativ. Se den gärna tillsammans med den förra filmen.

Betyg: 3/5

The Last Black Man in San Francisco (2019)

"The last black man in San Francisco" handlar om hur mycket Jimmie Fails älskar ett fint gammalt hus i en med tiden exklusiv del av San Francisco. Jimmie Fails spelar sig själv i filmen och har skrivit manus tillsammans med regissören Joe Talbot. Detta är en av de märkligaste biografiska filmer jag sett på länge. Filmen känns lyrisk och som fiction, långt från hur biografiska filmer brukar kännas. Handlingen är sekundär, stämningen allt. Karaktärerna i fokus är Jimmie och hans bäste vän Montgomery (Jonathan Majors). Men filmens starkaste karaktär är helt klart de fantastiska gamla huset som Jimmie vuxit upp i och som han inte kan släppa trots att hans far förlorat (supit bort?) huset och de nu bor nya människor i det.

Jag gillade stämningen, jag gillade karaktärerna, jag älskade Montys ständiga författande, hans pjäser, hans humanism. Jag gillade Jimmies kompromisslösa kärlek till det gamla huset. Vad var det som fick honom att stå stilla i livet och vägra gå vidare? Och vad gjorde han när han gick vidare? Sista scenen är av sorten "wtf?".

Det är svårt att rekommendera denna film. Vad i den är det som gör att man kan gilla eller ogilla den? Jag har redan rekommenderat den en gång med negativt resultat. Jaja, den är speciell i alla fall. Gentrifieringen av Jimmies barndomskvarter är kanske ett problem, eller så är det inte det. Filmen ger inte uttryck till varken den ena eller andra åsikten som det verkar. Bra så.

Betyg: 3/5

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

The Old Man & the Gun (2018)

The old man & the gun påminner en hel del om Clintans The Mule. De är båda BOATS-filmer som handlar om äldre herrar som begår brott i ett sävligt tempo. Jag såg The mule först och finner den något bättre. Vad som är kul med The old man är att se Robert Redford i hans kanske sista roll på den vita duken. Det var trivsamt att se honom agera här och han har en bra kemi med Sissy Spacek.

Precis som i The mule får vi parallellt med bovarna följa poliserna som jagar dem. I denna film är det Casey Affleck och en mustig mustasch som jagar den gamle gentlemannabankrånaren. Fasen, Casey Affleck är väldigt bra än en gång. Tre i rad! Manchester by the Sea, A ghost story och nu denna. Han har bubblat upp som något av en favvis på senare år. Här spelar han en avmätt polis som blir mer och mer fascinerad av den gamle mannen. Han spelar rollen med självdistans och en stor portion glimten i ögat vilket jag alltid uppskattar.

Av rånarligans övriga två pensionärer var jag mest road av Tom Waits, vilken härlig gubbe! Danny Glover var lite tafatt och gjorde inte så mycket intryck på mig.

Tyvärr bränner filmen aldrig riktigt till. Det är lagom underhållande hela tiden, aldrig dålig, men tyvärr aldrig supernajs heller. Den är ett bra val för dem som gillar Redford, långsamma kriminalare eller helt enkelt vill se det mesta av vad som flödar förbi oss i den strida strömmen av filmer. Äh, ta och se filmen vetja.

Jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

The Rainmaker (1997)

Behövde vi ännu ett rättegångsdrama på bio i slutet av 90-talet egentligen? Men hey! Jag gillar ju domstolsfilmer så detta var nog bra ändå. The Rainmaker är ännu en filmatisering av en bok av John Grisham. det känns lite oklart varför Coppola valde att satsa sitt krut på denna historia men han har fått till en hyfsad film. Den gör allt rätt som den ska, men den bidrar inte med något nytt i genren. det blir lite trist och mellanmjölkaktigt till slut.

Filmen lever upp i sin bra cast; en ung Matt Damon, den förträffliga Claire Danes, den lustige Danny DeVito och den iskalle Jon Voight som dominerar alla scener han deltar i. Mickey Rourke och Danny Glover gör också notabla insatser.

Trots att vi får se en klassisk David mot Goliat-historia där Matt Damons unge och idealistiske advokat går upp mot ett stort försäkringsbolag med horder av advokater saknar filmen udd. Storyn maler på men det bränner aldrig till ordentligt. Bi-historien med Claire Danes som ung kvinna som blir misshandlad av sin skitstövel till make är snarare där filmen hettar till lite.

Jag gillar genren, det finns något lockande i underdogsstories i domstolsmiljö men denna film är middle och the pack, 13 på dussinet.

Betyg: 3/5

Sorry to Bother You (2018)

Ryktet gjorde gällande att Sorry to bother you skulle kunna bli en av filmåret snackisar, kanske som som några av de senaste årens snackisar Tangerine, Get Out, The Florida Project, eller varför inte Black panther? Jag såg fram emot filmen och aktade mig för att läsa på om den. Lyckan att få gå in till en filmvisning helt utan förväntningar!

Förra året blev jag blown away av Get out, och likaledes besviken på Black panther. Det pratades nästan mer om att det var afroamerikanska regissörer och skådespelarnas hudfärg än filmernas handling, skådespelarinsatser eller annat politiskt neutralt. Get out var riktigt bra och innovativ, Black panther var en dålig film som tyvärr blev överskuggad av en påklistrad betydelse, "viktig film". Jag var sugen på att kunna addera ännu en bra film till denna grupp. Det kändes som upplagt att Sorry to bother you skulle lyckas. Men ack...

Filmen inleds i vilket fall mycket bra. En vass satir över samhället av idag, allt för vit, allt för ojämlik. I en nära framtid har det stora bolaget (Google, Amazon, Apple?) börjat erbjuda livstidskontrakt som egentligen betyder att arbetarna frivilligt skriver på ett slavkontrakt. Filmmakarnas ser uppenbarligen att vi inte är långt från det stadiet redan idag.

Filmens protagonist Cassius Green (Lakeith Stanfield), med samma förnamn som en afroamerikansk ikon, tar jobb som telefonförsäljare på ett företag som utgör basen och förutsättningarna för det stora onda slavbolaget. Det första Cassius får lära sig är att utföra sina säljsamtal med en ”vit röst”. Fyndigt och filmens roligaste skämt. Danny Glover göra en cameo i scenen som för att ge filmen än mer cred.

Utan tydlig anledning drar filmen efter den starka inledningen iväg åt ett oväntat håll. Cassius får problem med sin flickvän Detroit (Tessa Tompson). Hon står för vänsterorienterad protest och Cassius blir allt eftersom han stiger i graderna mer och mer symbolen för det onda (vita). Jag är dock fortfarande med på filmens ”bandwagon”.

Det är under filmens tredje akt som allt raseras och nästa allt intressant som etableras i filmen undergrävs. Filmen är absurt dålig i slutet. Tyvärr. Schysste ambition men tydliga tecken på dåligt omdöme hos filmens regissör Boots Riley. Han verkar mest vara känd som kompositör till diverse soundtracks före detta. Sorry to bother you kan jämföras i stilen med både redan omnämnda Get out och Kevin Smiths horribla Tusk. Tyvärr ligger denna alltså närmare Tusk än Get out. Ja, så kan det också gå.

Tessa Thompson är dock som alltid bra och intressant. Hon håller upp filmen från träskmarkerna.

Jag ger Sorry to bother you två STTS av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Andra filmspanare som spanat in filmen:
Jojjenito
Fiffis filmtajm

Lethal Weapon (1987)

Dödligt vapen... Den gamla actiondängaren. Vad var det som gjorde att jag tyckte att denna var så bra att jag hade med den på min topplista? Nu har jag sett den igen, denna gång med mina mer erfarna och kanske mer kritiska ögon. Låt oss se vad vi har på Lethal weapon. Producerad av Joel Silver, skriven av Shane Black och regisserad av Richard Donner.

Filmen är helt klart duglig. Filmens inledning med Amanda Hunsackers död är sober och allvarlig. Sedan har vi de tydligen obligatoriska åttiotalstypsnitten. Hysteriskt. Men filmen är långt från lika fånig. Det är en action mer än en komedi.

Som första film i en serie får vi en hel del karaktärsintroduktion. Martin Riggs (Mel Gibson) galenskap visas upp inte en, inte två utan tre gånger. Först är det när han haffar knarksäljarna vid julgransförsäljningen, sen är det då han plockar ner en presumtiv självmordshoppare från ett hustak och till sist är det när han pressar Murtaugh att trycka av avtryckaren på pistolen och skjuta honom.

Senare i filmen får vi fler allvarliga scener från Gibson. Filmens bästa scen är efter Riggs varit på middag hos familjen Murtaugh och han berättar om när han sköt en kille från 1000 yards i Laos. Lite känslor där. Givetvis finns det också några scener där Gibson spelar pajas, men det var mindre av den varan i denna första film än vad jag väntat mig. Gibsons långa hår, på gränsen till en hockeyfrilla imponerar dock. Mäktigt.

En detalj som jag saknade i denna film. Och som jag var helt säker skulle vara med var att Riggs skulle trycka sin axel ur led för att komma loss då han var kedjad. Jag hade precis för mig att han gjorde den stunten i alla fyra filmerna, men där misstog jag mig tydligen.

Riggs nya partner är Roger Murtaugh spelad av Danny Glover. Jag har alltid tyckt att Glover mer eller mindre suger i denna roll. Det blir tjatigt med hans "I'm too old for this shit" och hans nojja över åldern, familjen, bilen, båten osv. Men denna gång störde jag mig inte alls på honom. Han är helt ok. Inte en karaktär som gör filmen för mig, men han drar inte ner heller.

Skurkarna då. Där måste filmen få pluspoäng då vi ser galningen Gary Busey som Mr Joshua. Han är alltid kul att se. Den mannens galenskap går rakt ut genom rutan. Mitchell Ryan spelar The General men han är en mer generisk militärskurk.

Som actionfilm är Dödlig vapen helt ok. Den når inte upp till nivåer som vi vant oss vid efter Bourne-filmerna, men den håller i alla fall duglig 80-talsklass. Humorn i denna film är nedtonad och ger mer ett glitter i mina ögon än fulla gapskratt. Som helhet är filmen bra men inte så majestätisk som jag kanske en gång i tiden tyckte. Den fick plats på min nostalgitoppluista, men efter denna omtitt skulle den faktiskt ramla ut från listan.

Jag ger Lethal weapon tre ylande saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

2012 (2009)

The moment we stop fighting for each other, that's the moment we lose our humanity.

Ibland går jag och kollegan Andy på film efter jobbet. Då är målet att få en trevlig kväll på bio, en stunds avkoppling från stressiga projekt. Våra filmval blir därefter också, vi kanske väljer en lättsmält film före ett östtyskt drama om en blind pojke i Sibirien.

Roland Emmerich är faktiskt tysk, men han jobbar sedan länge i Hollywood. Han gör bombastiska action-filmer med kända skådespelare och en hel drös datoranimation. Roland gillar inte handling eller intelligent dialog. Han gillar verkligen inte logik, heller. Han gillar de små gröna pappersbitarna. Hollywood gillar Roland. Publiken gillar Roland. Publiken är hjärndöd säger jag. Publiken vill ha hjärndöda popcorn-filmer. Jag med.

Genom åren ser man olika skådespelare göra sitt bästa i olika roller. Endast de allra bästa av de bästa lyckas spela helt olika karaktärer gång efter annan. Exempel kan vara DeNiro, Streep eller DD-L. Andra spelar samma karaktär i roll efter roll och antingen gillar du dem, eller inte. Skådisar som hamnat i samma karaktär om och om igen, antingen genom så kallad "type casting" eller på grund av odynamiskt skådespeleri är sådana storheter som Bruce Willis, George Clooney och Hugh Grant. En sådan är också en av mina allra största favoriter - John Cusack. Jag älskar honom och hans karaktär. Den är skön.

Vad är då den röda tråden? Jo, jag och Andy gick och såg undergångsfilmen "2012". Hur var den då? Se ovan, paragraf två. Popcorn, en stunds verklighetsflykt. Intet efteråt. Dialogen? Patetisk.

John Cusack var i sitt esse och han höjer filmen med ett helt betyg. Cusack tillhör en liten grupp skådespelare som jag i princip gillar vad de än gör; John Cusack, Bruce Willis, Pierce Brosnan... Jag gillade också Woody Harrelson's profet. Han var helt "över toppen", men det var ett kul inslag i filmen.

"2012" får två arker av fem.

Betyg 2/5