The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024)

När jag såg att Guy Ritchie hade en ny film ute blev jag genast nyfiken. Jag har varit ett fan av hans filmer från de senaste åren, The Getlemen och Operation Fortune. De är fantastiskt välgjorda med en perfekt tonalitet och idel bra skådespelare, upphöjd underhållning.

Dagens film var dock något så oväntat som en verklighetsbaserad krigsfilm om andra världskriget. Helt klart något annat än jag väntade mig.

Men, not to fret, detta var otroligt underhållande också. Jag utgår från att man tagit sig stora friheter med filmens manus och de verkliga händelserna var säkert inte lika muntra. Men i Guy Ritchies händer har detta blivit en charmig, heist-film med glimten i ögat, som en James Bond-film men ändå lite annorlunda. Vinkningen till Bond-filmer är inte tagen ur luften. Både verklighetens "M" (Cary Elwes) och Ian Fleming (Freddie Fox) är med i denna film tillsammans med Winston Churchill (Rory Kinnear).

Filmens överlägset mest lysande stjärnor är dock Henry Cavill i rollen som Gus March-Phillips, teamets ledare. Denne Gus anses enligt the internets som inspirationen till Ian Fleming när han hittade på James Bond. Den andra stjärnan är den fantastiske Alan Ritchson i rollen som dansken Lassen. Ritchson känner vi igen och älskar från tv-serien Reacher. 

Gus March-Phillips kommandogrupp ska sänka ett skepp i en spanskkontrollerad hamn nere i västra Afrika. Spanien var "neutralt" vid denna tiden (dvs icke-officiellt på tyskarnas sida) och engelsmännen var tvungna att göra detta som en hemlig operation. Filmen är som bäst under inledningen när vi introduceras till teamet och får följa hur planen utvecklas. Precis som vanligt i heist-filmer. Den är också som bäst under andra halvan när planen genomförs inklusive alla problem som uppstår och hur teamet får lösa dem allt eftersom.

Under mittenpartier får vi följa Majorie (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) som är under cover på plats i hamnen. De är helt ok, men filmen tappar lite i tempo. De ska dupera den sadistiske tyske kommendanten i området, Heinrich Luhr (Til Schweiger). Det blir ganska spännande ett tag men den tråden rinner lite ut i sanden tycker jag.

Men detta har ingen stor betydelse för det övergripande intrycket. Detta var förbaskat underhållande. Håller den som historiskt dokument? Har ingen aning, har inte läst på, men antagligen inte. Det gör mig intet.

Betyg: 4/5

Rebel Moon - Part One: A Child of Fire (2023)

Rebel Moon - Part One: A Child On Fire är Zack Snyders fusk-Star Wars. I en galax nära dig där det mesta som släpps ut av Kathleen Kennedy är mer eller mindre uselt kommer alltså den älskade/hatade filmskaparen Zack Snyder ut med den första filmen i ett eget Star Wars-universa. Quelle spectaculaire!

Jag såg en recensent som siade om att alla som hatar Snyder kommer att hata Rebel Moon av samma anledningar, och på samma sätt, att alla som älskar Snyder kommer älska Rebel Moon av samma anledningar. Det är en intressant spaning tycker jag och den kan  mycket väl stämma.

Jag har gillat en del av hans tidigare verk som "300", remaken av Dawn of the Dead, Watchmen och Sucker Punch. De är kanske inte direkt fyllda av djupa karaktärer och sylvass dialog men de är i alla fall snygga och väldigt underhållande. Jag har däremot inte varit förtjust i hans DCEU projekt. Så jag visste inte inom vilken grupp jag skulle hamna, hata eller älska?

Nåja, varken eller, såklart. Jag hatar sannerligen inte filmen utan fann den mycket underhållande under titten. Sen kan jag inte med gott samvete säga att den är jättebra inom många klassiska mått mätt som story, karaktärer, dialog och sådant. Men den är njutbar på något lustigt sätt. Jag tror att jag direkt "tunade in" på att detta är en kärleksfull lek med genren i stort och Star Wars specifikt. Vi får oss tillgodo en massa kärleksfulla blinkningar och homager till alla möjliga serier och filmer i genren. Sci-fi and fantasy that is!

Storyn är simpel. Snyder gör De Sju Samurajerna fast i space. Det funkar! Under titten fick jag en massa positiva impulser då jag blev påmind om The Expanse, Firefly, Asimovs Foundation och Rogue One. Det är som att Zack har stjälpt i allt möjligt gott i en bytta och rört om. Jag såg också likheter med Gladiator, The Witcher och Inglourious Basterds. Tänk vilken underbar soppa! 

Bra film då? På samma sätt som Martin Scorsese gör sina filmer? Nej, sannerligen inte, och det är ok i min bok. Jag hade en himla kul stund framför duken. Det är en fantasieggande värld med en massa coola miljöer och häftiga figurer, och när jag såg designen på ett rymdskepp som såg precis ut som en Firefly Series 3, fast fullt bestyckad med vapen, blev jag lite varm om hjärtat.

Betyg: 3/5

The Princess Bride (1987)

The Princess Bride har länge rumlat runt i mitt huvud som en av de bästa filmerna från åttiotalet. Det är en klassisk film som älskas brett av filmnördar. Filmen har varit uppe och nosat på högsta betyget under en stor del av mitt vuxna liv.

Den har en störtskön mix av humor, fantasy och härliga karaktärer. Framför allt humor sticker ut, det är en mix av fysisk humor som funkar och en ljuvlig dialog som firar triumfer med en nästintill brittisk "dead pan" humor. Likheterna med Monty Python finns där, men denna film har flera grader varmare humor. Filmen har ett stort hjärta.

Galleriet av karaktärer är välfyllt. Favoriter är bland andra Iñigo "You killed my father..." Montoya, Inconcievable-Vizzin, Fezzik, Prince Humperdink, Count Rugen, The Impressive Clergyman, The Albino och Miracle Max.

Man får aldrig bra karaktärer utan bra skådespelare som ger dem liv och förutom Cary Elwes och Robin Wright i huvudrollerna njuter vi av Mandy Patinkin, Christopher Guest, Wallace Shaw, Billy Crystal och Peter Falk i ikoniska roller.

Jag må ha sett denna film fler än fem gånger och jag börjar kanske nå en viss mättnadsgrad, men jag älskar fortfarande fäktningsscenen mellan the Dread Pirate Roberts och Iñigo. Det kan vara den bäst koreograferade och genomförda fäktningssscenen i filmhistorien. Extra roligt att den är så bra i en film som inte fokuserar på actioninnehållet.

Jag såg filmen tillsammans med Måns i ett något form av "Filmskolan Redux", dvs de filmer han verkligen borde se för att få en bra start grund att stå på i sitt gryende filmintresse. I alla fall om jag fick välja, och det var det jag fick!

Betyg: 4/5

Operation Fortune: Ruse de Guerre (2023)

Jag roades mycket av Guy Ritchies bland filmfolk dissade The Gentlemen som kom häromåret, så pass till den grad att jag hade med filmen på min topp 10 från 2019 till och med. Nu har den andliga uppföljaren kommit, Operation Fortune: Ruse de Guerre. Detta är inte en bokstavlig uppföljare mer än att det är Guy Ritchie, han har samma manusförfattare med sig och att Hugh Grant spelar en viktig och fantastiskt underhållande biroll.

Hugh Grant står ut i filmen tillsammans med Audrey Plaza, de är båda ljuvliga i denna film. Övriga kända ansikten är Jason Statham, Cary Elwes, Josh Hartnett, Bugsy Malone och Eddie Marsan. Josh Hartnett är kanske inte en ny DeNiro men han har allt sina skills inom komedi, något vi lärde oss redan från "buddy cops"-komedin Hollywood Homicide från 2003.

The Gentlemen var en skruvad actionkomedi som spoofade gangsterfilmen. Dagens film är istället en spoof på Mission: Impossible-serien. Omöjliga uppdrag för ett briljant team där alla har sina specifika roller. Så storyn är inte det viktigaste, det är som vanligt en red herring som jagas. Istället ä det dialogen, karaktäerena och sköna miljöer som står i första rummet.

Filmen var underhållande och hade ett galleri med lustiga birollskaraktärer. Men framför allt var den ROLIG, och det är välkommet.

Betyg: 3+/5

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5