The Matrix Reloaded (2003)

I den första Matrix-filmen dog Neo men Trinity återupplivade honom med "kärlek". Den scenen fick mig att sänka betygen för den gamla favoritfilmen ett helt steg, från femman till en stabil fyra. Här i den första uppföljaren återgäldar Neo tjänsten och återupplivar en död Trinity därför "kärlek". Damn, manusförfattarna är förbaskat lata. Filmen sänks med ett snäpp direkt, fler steg nedåt är dock att räknas in!

Denna film har några riktigt bra sekvenser, bland de bästa i serien. Men överlag är denna filmen fasligt ojämn överlag. Tyvärr sjunker tempot rejält och det känns bara töntig när de är nere i Zion. Lilla ljusglimten var att för en kort stund få träffa Zoe igen. Hon är en bad ass.

Det är som vanligt överlägset bäst när våra hjältar beger sig in i "The Matrix". Det är ok när de är i den grisiga riktiga världen, inne i de smutsiga och vidriga skeppen de åker omkring med i kloakerna. Trots eller kanske på grund av den dystopiska känslan tycker jag de scenerna oftast är som transportsträckor (pun intended!). Filmerna är som sämst i Zion med urtrista figurer som käbblar om saker. Vissa undantag finns. 

Då Wheel of Time just nu är hyperaktuellt är det intressant att lägga märke till hur många koncept Matrix-filmerna har som överlappar Robert Jordans värld och då menar jag inte bara "the One" och profetior. När de går in i "The Matrix" är det som när de går in i drömvärlden "Tel'an'riod" i WoT. Det är en parallel värld som skiljer sig från att bli besökt av någon i sina drömmar (som vi såg exempel på i första säsongen). Reglerna verkar vara liknande, dvs om du dör i "The Matrix"/"Tel'an'rhiod" så dör du i verkliga livet. Och de som är starka där inne kan du bända omgivningen, förflytta sig fort, motstå gravitation och allt sånt skoj. Enda skillnaden är nog att "The Matrix" är lite mer S&M än Robert Jordans värld... hmm, vid närmare eftertanke är det nog förresten en hel del överlapp även där!

Den bästa sekvensen är den när gänget besöker The Merovingian och hans vackra fru Persephone. I den inryms allt det bra från dessa filmer. En "cool" dialog, häftiga miljöer, bra villains, en del bra fajt och snygga människor. Monica Bellucci stod ut på flera sätt, Sharon Stone får kliva ner från tronen.

Jag gillade också den lille nyckelmakaren, men actionscenen på motorvägen var på tok för lång. Det hjälpte inte ens att de lånade lite av scoren från T2 Judgement Day.

Ok, sen fick vi dras med en scen mellan Neo och Arkitekten. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till de mest  högtravande filosofiska scenerna i denna filmserie. Kan det kanske vara så att det räcker med Agent Smiths lustiga monologer och att det i övrigt inte ska gås på djupet med filosofi? Likt monster i monsterfilmer som är rysliga så länge man inte får se dem, men som tappar sin dragningskraft så fort de visas upp för publiken?

Nåväl, denna film är trots vissa höjdarscener för seg och utdragen för att hålla än idag.

Betyg: 2/5

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5

Mozart In The Jungle - Season 3 (2016)

Säsong 3 tar vid med innehåll som liknar säsong 2, dvs en hel del handling vilket tar fokus från de bästa med serien som bara är att vara, inte jaga handling.

Första halvan om fem avsnitt utspelas i Venedig där Rodrigo ska hjälpa en gammal operadiva, La Fiamma, tillbaka till strålkastarljuset. Monica Bellucci spelar divan både lustfyllt och exakt. Hai-Lai dyker upp med Andrew Shaw Orchestra och får promt sparken precis när hon är inom räckhåll för Rodrigo. Hailey spelar en central roll i dramat som regisseras av La Fiamma. De första fem avsnitten är så täta att för att kunna absorbera det som skedde krävs minst en omtitt.

Andra halvan om fem avsnitt utspelas (äntligen) i New York. Förutom ett avsnitt som är skrivet och regisserat av Roman Coppola. Han frångår serien vanliga stil och hela avsnittet är en dokumentärfilm om hur symfoniorkestern uppträder på fängelset Rikers Island utanför NYC. Det är som om Roman tror sig vara en annan Joss och börjar laborera med formatet på sin serie. Det avsnittet är på sin höjd småintressant.

Tyvärr fann jag det svårt att riktigt komma in i säsongen. Det är fortfarande en mysig serie och jag såg hela säsongen i tre intensiva sittningar. Detta år började jag gilla den gamle maestron Thomas Pembridge (Malcolm McDowell) lite mer. Annars är fortfarande Rodrigo (Gael García Berna) och Hailey (Lola Kirke) självklart favoriterna. Plus att man aldrig får glömma Pavel (Sandro Isaack).

Sista avsnittet är dock otroligt bra. En hel säsongs innehåll intryckt i en enda episode som det känns. Avslutningen var majestätisk med mötet mellan Hai Lai och Maria Anna M.

Jag vill ha mer!

Betyg: 3/5

Spectre (2015)

Som jag har väntat på Spectre. Den hade ju premiär för flera veckor sedan, men jag ville se den i IMAX och valde att vänta. Och vänta gjorde jag. Jag lyckades dessutom att förbli ospoilad till den grad att jag inte ens visste om filmen fått höga eller låga betyg av filmbloggare och recensenter. Mina förväntningar var dock högt ställda efter regissören Sam Mendes förra Bond-installation Skyfall som var svinbra.

Ok, det var givetvis omöjligt att filmen skulle motsvara förväntningarna. Min känsla direkt efter filmen var den av en stor besvikelse. Samtidigt har Daniel Craigs Bond-filmer en otroligt hög lägstanivå och denna film slår det mesta som är ute på biograferna ändå. Dessutom vet jag att filmen kommer växa vid en omtitt. Halo som redan sett den tre gånger på bion kan intyga om det.

Det bästa med filmen var att den är snygg och otroligt snyggt fotad. Jag gillar fler scener, även om filmen som helhet har ett svagt manus men mer om det nedan. Mina favoritscener är de två i Rom, villan och mötet (Monica Bellucci oh la la), Mr White's stuga i alperna samt the Bond villains lair (fram till stol-scenen, men mer om det nedan). Så totalt sett finns det en hel del att gilla i denna film. Den är dock den svagaste av Craigs fyra filmer, även om denna kanske kan sega upp sig förbi Quantum efter några omtittar.

Vad är det då som inte är så bra med denna film? Det mesta faktiskt... Bonds karaktär, svagt manus, fel ton i filmen, att den inte är tillräckligt "Bondaktig" i vissa scener. Var ska vi börja? Låt oss starta med första scenen före titelsekvensen. För övrigt var Bondlåten usel.

Har Bond blivit en usel skytt hel plötsligt? Det börjar med att Bond har lasersikte på sitt vapen. What? Det har han aldrig behövt förut. Det var ett spännings-device för att skurken genom cigarröken skulle se strålen och hinna ducka. Slappt manus.

Var detta Craig's Bond? Senare i samma scen när huset rämnar under Bond faller han ner i ett hål och räddas av att han hamna i en soffa! WTF? Jag som trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att Craig's Bond bygger på realistiska actionscener i samma tradition som Matt Damon's Bourne-filmer. Var detta helt plötsligt Brosnan's Bond med jönsiga skämtscener (genomskinliga bilar etc)? Slappt manus.

Har Bond blivit dum i huvudet? Senare i samma scen hoppar Bond in i helikoptern (över torget i Mexico City). Han slåss då inte bara mot sin motståndare utan börjar genast angripa piloten också. Ok, de får en "häftig" scen med Bond mot två motståndare samtidigt. Igen, det är inte den kalle effektive Bond vi förväntar oss. Slappt manus.

Är detta en Bond-film? Senare i samma scen sparkar Bond ut skurken ur helikoptern... Och vad händer med skurken? Vi får inte se. Jag satt i salongen och hann tänka hur han landat. På något vasst, i en skorsten eller vad? De brukar alltid visa resultatet, men inte denna gång. Rädd för vilken åldersgräns filmen skulle få?

Jo, så detta var bara den första scenen. Så många saker som inte kändes rätt. Är detta en revisionistisk Bond? En del tyder på det. Som flera gånger tidigare får vi ett stort slagsmål på ett tåg, men denna gång förlorar Bond. Som många gånger tidigare kör Bond en tuff sportbil med en massa vapen och andra extratillbehör men denna gång är det en prototyp och allt fungerar inte som det ska och ammunitionen är slut. Jag skulle älska en bra revisionistisk Bond-film men då vill jag ha ett smart manus!

Sen måste jag undra hur de tänkte med Madeleine Swann? Bond blir över huvudet förälskad i Mr Whites dotter på en gång? För att de åker tåg tillsammans och hon har på sig en silkig klänning? Jag tyckte inte att Léa Seydoux var speciellt bra och jag köpte inte för en sekund deras kärlekshistoria. Vilken historia förresten, deras relation var så kort att den knappt kan kallas historia...

Hoppas nu bara inte att M Swann kommer bli den nya Tracy och att hon och Bond kommer gifta sig. Då vet vi ju för övrigt vad Blofeld kommer göra...

Blofeld i Christophe Waltz's händer då? Nja, jag hade trott att han skulle kunnat bli nåt extraordinärt men jag fick aldrig någon feeling för honom. Bondskurkarna brukar kunna vara bra även om de bara är med i några få scener. Waltz fick flera scener och flertalet monologer men känslan infann sig inte. Hans bästa scen var den första vi mötte honom i, det hemliga mötet i Rom.

Jag älskade miljön och designen på villains lair ute i öknen, men jag gillade inte alls scenen med stolen och borren. Dels misslyckades båda borrningarna. Bond tappade varken balansen eller glömde alla han kände, men det lämnades helt okommenterat. Slappt manus. Sen hatade jag att stolen öppnade sig helt plötsligt. På grund av explosionen får man anta men hur tusan fick de ihop det? Slappt manus.

Vad mer? Dåligt underbyggd brygga mellan Skyfall och denna. Vad hände där? Bond var ute i kylan? Ännu sämre genomtänkt brygga mellan de tidigare tre filmerna och denna. Senare i filmen är Bond utlämnad till sig själv. Detta pratar M, Q och Miss Moneypenny om, men filmen underbygger inte att han är avskuren från MI6 på ett effektivt sätt. En massa händelser och spänning sker genom dialog i denna film. Det kallas Exposition och är ett slappt sätt att föra en films handling framåt eller skapa påklistrad spänning. Show, don't tell! 

Hur tänkte de med castingen av C? Direkt när jag ser en orakad Professor Moriarty dyka upp som en chef inom brittiska underrättelsetjänsten förstår jag att "he's up to no good".

... lustmordet på originalböckerna när Bond blir en adoptivbror till Blofeld... Totalt onödigt och långt från den smarta twist man hade kunnat hoppas på... Slappt!

Hur många gånger i en film kan de låta Daniel Craig ställa sig i sin "tuffa Bond pose"??

Jaja, men den var ganska bra ändå!

Jag ger Spectre tre rätten att INTE döda av fem möjliga. Men den kommer säkert kunna stärkas lite vid nästa omtitt (då jag är förberedd på alla svagheter).

Betyg: 3/5

Gick på filmen med Johan. Tror han diggade den lite mer än jag. Läs hans ord här.

IMAX? Jo det var väl bra. Ett stort ljud. Bilden var ok.

The Sorcerer's Apprentice (2010)

What happened to 'don't touch anything'?

Istället för Florida-resan blev det filmkväll hemma hos mig. Plymen dök upp och då var komedi uteslutet. Valet föll på "The sorcerers apprentice". Jag hoppades på ett fantasifullt äventyr, kanske likt "Stardust" som jag såg på julen för några år sedan. Nu blev det inte riktigt så. Istället fick vi se denna Harry Potter rip-off.

"The sorcerers apprentice" är inget annat än skräp. Jerry Bruckheimer och Disney Studios har försökt rida på Harry Potter-vågen. Här finns en ung kille, som är "the one". Han ska förgöra den hemska trollkarlen som vill förslava världen. Här finns en gammal superduktig trollkarl som ska lära upp ynglingen, och som till slut ger sitt liv i kampen, fast detta är Hollywood så han överlever ändå.

Är Hollywood så svältfödd på idéer att de måste återanvända redan gjorda filmer? Det är väl en sak att de gör engelskspråkiga versioner av "internationell" film. Är den nya filmen bra så ok för mig, men detta är endast en blek kopia av originalidén. Det är för fattigt.

Jag är ingen stor fan av Nick Cage, men han gör en del "intressanta" skådespelarval. Se honom till exempel spela över i "Bad lieutenant - Port of call New Orleans". Den unge spelas av Jay Baruchel. Honom gillar jag inte alls, denna roll hade krävt en charmig aktör.

Filmen förtrollar mig icke och den får en saknad originell idé av fem.

Betyg: 1/5