lördag 2 mars 2019

Bram Stoker's Dracula (1992)


Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5







4 kommentarer:

  1. Skönt att se att den inte bombade totalt ändå :) Jag tror jag förstår vad du är ute efter när du säger att känslorna är tonårssvulstiga men jag skulle nog vilja kontra med att de är gotik-svulstiga -- uppfattar inte detta i några avseenden som en film där den tänkta målgruppen är unga vuxna.

    Och att historien känns igen är ingen större överraskning eftersom första Nosferatu-filmen bara ändrade precis så mycket i Stokers Dracula att filmbolaget inte skulle behöva pröjsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gotik-svulstig är ett härligt uttryck och det passar ännu bättre kanske. Jag ser den heller inte som en film riktad till den yngre publiken, men beskrivning av livslång kärlek etc är på en ungdomlig nivå, som om manus vore skrivet av någon på gymnasiet... 😬🤗

      Radera
  2. "Well, detta är ett pretentiöst spektakel" kunde inte sagt det själv - funkade inte alls för mig.
    https://filmitch.wordpress.com/2017/08/26/dracula-1992-usa/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är en film som kan funka inte alls om det vill sig illa. Kollar din text.

      Radera