Three Days of the Condor (1975)

Detta var en omtitt inför poddningen i höst. Jag kom  ihåg den som ganska bra och jag var nyfiken på om den skulle växa vid en omtitt och döm om min förvåning när så blev fallet. 

Den går i samma långsamma tempo som många filmer gjorde på sjuttiotalet. Det blir mycket fokus på Robert Redford och hans halvtråkiga analytikerjobb inom CIA. Redford är alltid intressant att se i vilket fall. Filmens andra ansikte som är värt att nämna är vår egen Max von Sydow som den iskalle lönnmördaren på jakt efter Redford. Han är riktigt najs i denna film med en hysterisk klädstil om roade mig hela filmen igenom. Hans mustasch var också en favorit. Det tredje och sista ansiktet som bör nämnas är Faye Dunaway. Jag var sval inför hennes insats när jag såg filmen första gången, men vid denna titt tyckte jag hon var mycket mer intressant. Hon spelade rollen med ett bra djup som gjorde mig mer nyfiken på hennes på ytan bräckliga kidnappningsoffer. Klart positivt.

Att Redford kidnappar henne och sedan får hjälp av henne påminner mycket om handlingen i The Bourne Identity (första boken från 1980, vem vet om Robert Ludlum blev inspirerad av denna film).

Manus för filmen är bra. En hel del saker i mysteriet lämnas osagda och filmen räknar med en publik som kan tänka själv. Vilken överraskning! Det är man inte van vid med dagens film...

Miljöerna och sjuttitals-feelingen inklusive all gammal teknik som telefonkiosker och de gamla stationära telefonerna som man ringde med genom att stoppa fingret i ett hål och föra runt handen i en cirkelrörelse gav många nostalgipoäng. Det var också tydligt att filmens fotograf gillade att fota the Twin Tower som vid filmens inspelning inte var många år gamla.

Filmen är både spännande, bra mysterium, och lite haldassigt ospännande då jag aldrig känner några riktiga stakes. Men mer positivt än negativt ändå.

Till slut kan jag konstatera att filmen har ett mer eller mindre helt öppet slut som jag ändå måste hylla. Även om det infann sig en liten känsla av otillfredställelse om hur det gick för honom senare. 

Filmen är uppe och nosar på en fyra men jag nöjer mig med en stark trea. Den blir helt klart en kandidat för listan i alla fall.

Betyg: 3+/5

Sneakers (1992)

Sneakers är en kriminalkomedi från tidigt nittiotal som var en av många blinda fläckar på min filmkarta. Efter att dubbelkollat med Joel som är vår expert på underhållningsfilm från nittiotalet så slog jag till.

Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade sett den med tanke på vilka namn som blänker från postern; Robert Redford, Dan Aykryod, River Phoenix och Sidney Poitier. Dessutom har vi Mary McDonnell och David Strathairn i betydande roller.

Först måste frågan ställas. Vad tusan gjorde Sidney Poitier i denna film? Jag trodde han bara spelade i seriösa (tråkiga) filmer. Han blev kanske indragen av Redford eller så kanske han var kompis med regissören Phil Alden Robinson... Vem vet?

Ok, här har vi i alla fall ett brokigt gäng hackers som våra hjältar. De blir inblandade i internationell terrorism inom datahackeri. Tidigt i dataåldern... Ett ämne som inte alltid åldras jättebra på film, se till exempel The Net från 1995 och diskutera sedan i grupp vad som gjordes bra respektive dåligt. Men här funkar det helt ok så länge man hanterar grejjen som utgör hotet som en McGuffin.  

Filmens behållning ligger mindre i dess spänning och mer i skådespeleriet och roliga tolkningar av enigmatiska karaktärer. Akroyd, Phoenix och Strathairn spelar alla "funny guys" i kontrast med Poitiers och Redfords "straight guys". Mary McDonnell får spela representanten för oss tittare.

Man blir än en gång imponerad av Robert Redford och det är lätt att förstå att han blev en stor stjärna. Sen tycker jag det är spännande att se den som alltid duktige River Phoenix som gick bort allt för tidigt. Knarket ni vet. 

Ok, vad ska jag säga om denna film då? Underhållande? Absolut. Bra? Nja, helt ok i alla fall. Den saknade ett starkt ben, den var ganska bra på mycket men inte superstark inom något.

Betyg: 2+/5

The Old Man & the Gun (2018)

The old man & the gun påminner en hel del om Clintans The Mule. De är båda BOATS-filmer som handlar om äldre herrar som begår brott i ett sävligt tempo. Jag såg The mule först och finner den något bättre. Vad som är kul med The old man är att se Robert Redford i hans kanske sista roll på den vita duken. Det var trivsamt att se honom agera här och han har en bra kemi med Sissy Spacek.

Precis som i The mule får vi parallellt med bovarna följa poliserna som jagar dem. I denna film är det Casey Affleck och en mustig mustasch som jagar den gamle gentlemannabankrånaren. Fasen, Casey Affleck är väldigt bra än en gång. Tre i rad! Manchester by the Sea, A ghost story och nu denna. Han har bubblat upp som något av en favvis på senare år. Här spelar han en avmätt polis som blir mer och mer fascinerad av den gamle mannen. Han spelar rollen med självdistans och en stor portion glimten i ögat vilket jag alltid uppskattar.

Av rånarligans övriga två pensionärer var jag mest road av Tom Waits, vilken härlig gubbe! Danny Glover var lite tafatt och gjorde inte så mycket intryck på mig.

Tyvärr bränner filmen aldrig riktigt till. Det är lagom underhållande hela tiden, aldrig dålig, men tyvärr aldrig supernajs heller. Den är ett bra val för dem som gillar Redford, långsamma kriminalare eller helt enkelt vill se det mesta av vad som flödar förbi oss i den strida strömmen av filmer. Äh, ta och se filmen vetja.

Jag ger den en trea!

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Captain America: The Winter Soldier (2014)

Detta var en film jag älskade redan när jag sett den för första gången och den har sannerligen inte tappat efter en omtitt. The Winter Soldier har en perfekt tonalitet för en superhjältefilm. Den är seriös i botten och har riktiga stakes med karaktärer som jag kan tro på och framför allt gilla. Samtidigt har den en lagom portion "glimten i ögat" som jag tycker är så viktigt i dessa i realiteten i orealistiska filmer.

Filmen kom ut mitt emellan första och andra Avengers-filmerna och man skulle mycket väl kunna kalla den för The Avengers 1.5. Självklart handlar den om Captain America, Steve Rogers, men vi får flera andra karaktärer som är kopplade till Avengers som Black Widow, Nick Fury, Falcon, Bucky, Agent Hill samt Peggy och Sharon Carter.



Strukturen påminner mycket om sjuttiotalets konspirationsteorithrillers vilket vi pratade om i Shinypodden. Det ger filmen en grundad känsla och bröderna Russo har på ett perfekt sätt blandat actionscener med långsamma karaktärsbyggande scener som är helt underbara. Jag gillar att vi får se Nick Fury mer än bara som ett figur som hoppar in i någon extrascen här och där. I denna film får vi se flertalet SHIELD-agenter in action som Maria Hill och Sharon Carter.

Filmens mest rörande scen är den mellan Steve och en gammal sängliggande Peggy Carter. Känslan av förlorad tid är stark i mig.

Som filmens titel antyder handlar filmen om The winter soldier. Steves barndomskompis Bucky har blivit hjärntvättad och "förbättrad" av ryssarna med Hydra någonstans i bakgrunden. Som skurk är Bucky lite mer komplex än hur det normalt sett är i filmer som denna. Allt är inte svart eller vitt och det är så mycket bättre så. Historien om Bucky tas upp igen i nästa Captain America-film och den är en av de mest intressanta i MCU.

Den allra bästa relationen är dock den mellan Steve och Natasha. I och för sig är MCU inte en filmserie där romantiska relationer får speciellt stort utrymme, men om jag fick önska mig ett par som skulle få varandra är det Cap och Widow. De har en underbar personkemi och passar väl ihop helt enkelt. I Ultron får vi se dem samarbeta igen och där återkopplas det en hel del till scener från denna film. Kontinuitet mellan filmerna i serien adderar till den sammanslagna känslan!



Ingen MCU-film med självaktning utan bombastiska actionscener! Ofta kan dessa scener vara lite tråkiga och risken att man zonar ut är stor. I denna film har de dock lyckats mycket väl. Först och främst är flera av scenerna lite mindre i ambition och skala, tänk actionscenerna när de är som bäst i Bourne-trilogin. Men framför allt undviker Russos en orgie av cgi och de klipper inte sönder scenerna heller.

Det finns många favoritactionscener i denna film vilka alla också är bland de bästa i hela MCU; Avengers attackerar lastfartyget, Fury jagad under svettig biljakt, Rumlows team försöker ta Cap i hissen, Cap och Widow mot Bucky på motorvägen samt när Hydra tar över SHIELD. Den avslutande scenen när Avengers attackerar helicarriers är dock bombastisk och överdimensionerad. Fajten mellan Cap och Bucky påminde mig dessutom lite om Mals fajt mot The Operative i slutet av Serenity, den i den senare filmen led dock inte lika mycket av att vara för uppsvälld.

Som helhet var filmen precis lika stark som jag mindes den, om inte starkare. Jag ger Captain America: The Winter Soldier en sådär fyra-fem Smithsonians av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Lyssna på Shinypodden när vi pratar om filmen i avsnittet James Buchanon "Bucky" Barnes.

A Bridge Too Far (1977)

A bridge too far är en riktig mastodontfilm om ett av de mest kända misstagen som begicks under andra världskriget (av den goda sidan). I september 1944 hade de allierade fått fäste i Frankrike och de stred mot tyskarna längs en lång frontlinje. Ambitionen var att med en snabbinsats inta tre viktiga städer i Holland (Eindhoven, Nijmegen och Arnhem) med tillhörande broar, och genom att ta dem få tillgång till en snabb rutt direkt in i Tysklands Ruhrområde. Anfallet fick namnet Operation Market Garden. De allierade luftlandsatte lätt beväpnade fallskärmssoldater djupt inne i tyskarnas kontrollerade område. Deras uppdrag var att erövra kontrollen över alla tre broar och hålla stånd tills undsättning anlände. Samtidigt skulle brittiska pansarstyrkor slå ett hål i fronten i Belgien och rusa norrut för att undsätta trupperna. Det var kanske en bra plan. Problemet var mest att den misslyckades. De allierade intog de två broarna söderut men lyckades inte ta bron i Arnhem. Olyckligtvis hade tyskarna utan västs vetskap stationerat en elitpansardivision utanför Arnhem och de brittiska fallskärmsjägarna hade nog aldrig en chans. Drygt 40.000 soldater deltog på de allierades sida och av dem dog 15-17.000. Horribla siffror.

Richard Attenborough har samlat på sig en diger lista av bra skådespelare i denna film som visar planeringen och händelserna under de cirka två veckor operationen pågick. Detta är en film som försöker vara historiskt korrekt och Attenborough har flertalet militärhistorikers som rådgivare och faktagranskare.

Vi får följa en massa olika "huvudkaraktärer" från olika delar av operationen; de brittiska fallskärmsjägarnas ledare General Urquhart (Sean Connery) och Colonel Frost (Anthony Hopkins), den amerikanska diton General Gavin (Ryan O'Neal), den polske diton General Sosabowski (Gene Hackman), de brittiska pansarstyrkornas ledare Colonel Vandeleur (Michael Caine) samt Sergant Dohun (James Caan), Colonel Stout (Elliot Gould), Major Cook (Robrt Redford), Doctor Spaander (Laurence Olivier) och enda kvinnliga karaktären i handlingen Mrs Horst (Liv Ullman).

Det är gott om kända ansikten och det ger filmen en välbekant och behaglig känsla. Favoriterna i filmen var Anthony Hopkins och Robert Redford tror jag bestämt. Filmen är nästan tre timmar lång och ganska ojämn. Ibland känns den som en fyra, ibland som en tvåa. Slutbetyget blir någonstans däremellan. Det finns gott om storslagna scenerier med himlen fylld av flygplan eller tusentals fallskärmssoldater som kastar sig ut ur flygplanen på en gång. De tyska soldaterna pratar tyska och de holländska motståndsmännen pratar holländska. Det är bra i alla fall.

Filmen är helt klart ett dokument över hur meningslöst krig kan vara. Speciellt de snabbt döende brittiska trupperna som blev avskurna i Arnhem led alla helvetets kval. För att inte tala om den stackars befolkningen som först trodde att de blivit befriade för att sedan tvingas se sina hjältar sprängas i bitar.

Det var bra att filmen visade tyskarna som rationella och dugliga soldater och inte galna monster. Det adderar till autenticiteten. Tyskarna erbjuder britterna ett slut på striderna i Arnhem om de ger sig. Alla fattade att de inte hade en chans, men "stiff upper lips"-britter kastade erbjudandet i gyttjan och drog sig tillbaka till sina k-pistar och en kopp varm te. Tyska generalen såg beklämd och trött ut när han beordrar sina pansartrupper att jämna Arnhem med marken. Förödelse och helvetet på jorden därefter.

Bra film ändå! Så lång att jag fick ta den i två sittningar. Kan passa de som är intresserade av historia generellt sett och krigshistoria specifik. Många bra skådespelare som det var kul att se flimra förbi. De gjorde alla underbara insatser i filmen.

Jag ger A bridge too far tre döda barn av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Spy Game (2001)

Det är lite av en spionfilmsfestival här på bloggen nu. Idag Spy game, i torsdags Confessions of a dangerous mind och imorgon smäller det igen. Spy game är med i Decennier av flera skäl. Jag har tidigare sett delar av den på tv och tyckte då att den verkade "sådär". Men samtidigt är den gjord av Tony Scott som en av vår tids mest underskattade filmregissörer. Vi ser också den superstabile Robert Redford i huvudrollen och skönigen Brad Pitt i den andra. Sen är det så att jag gillar spionfilmer (duh, bondfantast som jag är!). Spionfilmer och likaså journalistfilmer och likaså politikerfilmer och serier är najsa. De behöver inte vara fyllda av action för att det ska bli bra. Ett bra manus med en tajt dialog och några schyssta skådisar räcker oftast.

Jaja, nu har jag sett Spy game ordentligt, från början till slut. Som en film ska ses. Och fasen vad positivt överraskad jag blev. Den är ju supernajs! Som den bästa sortens John Le Carré-boken fast på film. En dialogtung spionthriller i ordets rätta betydelse. Filmen är väldigt spännande. Allt utspelas under ett dygn där den snart pensionerade CIA-chefen Nathan Muir (Redford) förtvivlat försöker se till att en av hans agenter inte ska offras för att någon politiks vinst ska uppnås.

Muir väcks på morgonen till nyheterna att en av hans agenter har arresterats av kineserna och att agenten kommer avrättas om 24 timmar. Muir intervjuas av kostymnissar om agenten, Tom Bishop (Brad Pitt), och via flash backs får vi se hela historien rullas upp. Hur Muir rekryterar Bishop, deras arbete och bakgrunden till varför Bishop hamnat i ett kinesiskt fängelse. Muirs svåraste motståndare i spelet är ingen mindre än en ung Stannis Baratheon!

Filmens struktur där vi hoppar mellan tillbakablickar och de politiska spelet i Langleys korridorer är lysande. Det som taget ur ett av de bättre avsnitten av The West Wing. Händelseförloppet och spelarnas roller och motiv blottläggs långsamt. Spänningen byggs upp och slutet är olidligt rafflande.

Jag gillar denna film på skarpen. Den är glassigt välproducerad, men under ytan ruvar ett vemod över folket som spelar spionspelet. Under den så avgörande scenen när Muir rekryterar Bishop spelas Dire Straits Brothers in arms och jag tycker det var ett helt perfekt val av låt. Ståpäls på Henke.

Jag ger Spy Game fyra förlorade själar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Captain America: The Winter Soldier (2014)

Nick Fury's car: Air conditioning is fully operational.

Film är bäst på bio! DET har jag alltid sagt... Sugen att se film på bio drog jag iväg en fråga till Jojje om den nya Captain America-filmen. Jag tyckte förvisso att första filmen var otroligt dålig, men samtidigt är det klart att man vill se alla filmerna från Marvel-universummet. När de dessutom hänvisade till The winter soldier-filmen i avsnitt 17 av Marvels Agents of SHIELD ville jag se den på direkten.

My gosh vilken ride detta var. Jag njöt till fullo av denna filmen. Tvåan är ljusår bättre än ettan. När den första filmen var snustorr i brist på humor och helt utan glimten i ögat var denna nästan i samma nivå som The Avengers sköna stämning. Av alla Marvel-filmer är detta den film som mest påminner om seriens kronjuvel - The Avengers. Till och med kaptenen själv Steve Rogers har lite distans till sin roll... Jag gillar också att denna film utspelas i nutiden. Jag tyckte att det inte alls funkade med honom i andra världskrigseran. Där kanske trogna läsare av serieboken har mer att hämta, jag har inte läst en rad ur förlagan. Denna gång kändes det som att den vanvettigt fåniga skölden fick lite mindre plats...

Jag gillade humorn i denna film. Det visar sig att det var bröderna Russo som regisserat filmen, några av snubbarna bakom den roliga tv-serien Community. Via den serien har de sannerligen bevisat att de har god koll på samtida popkultur. Precis som med Joss Whedon passar det nog bra att ta sig an Marvels alster med den bakgrunden och intresset. En liten kul detalj var att Russo's tog med Abed (Danny Pudi) i en cameo-roll. Hatten av.

Jag gillade också att vi se så mycket av kroppen, stjärten, ljuvligheten... Samuel L Jackson. Scarlett Johansson är också med! Det var bra att vi får lite mer samarbete mellan "hämnarna", den gode kaptenen är inte karismatisk nog att axla en hel film ensam. Bland the Avengers är Iron man nummer ett, såklart. Sen kommer Hulken i Mark Ruffalo's skepnad. Sedan Black Widow tätt följd av Thor. Hawkeye känner jag inte än och sist kommer Captain America. Men här i denna film får han alltså hjälp av den undersköna fröken Johansson. Det är ju nästan lika mycket hennes film som Steves.

Denna film är nog den tredje bästa från Marvel-serien. Bäst är The Avengers och tvåa är den första Iron Man.

Skurkarna i filmen var dock inte lika övertygande. The winter soldier var långt från en ny Bane. Ganska trist skådespelare också om jag får säga så. Däremot tycker jag att en mycket skrynklig Robert Redford gör vad man kan förvänta sig från honom.

Måste nämna några ord om actioninnehållet också. Det är för mycket! Det är för mycket! Filmen har mycket bra actionscener men ofta är de lite för långa. Eftersom dessa filmer inte har några överraskningar då det gäller våra hjältars väl och ve blir dessa scener utan "stakes" och de saknar den potentiella nerv som krävs för att det ska bli spännande på riktigt, a la Game of thrones. Den klart bästa actionscenen i denna film var den när Nick Fury blir attackerad av onda män. Den scenen brann det till lite i faktiskt. Speciellt om man sett avsnitt 17 precis före...

Tack Jojje för en trevlig filmkväll. Gött fika före och sen en underhållande bombastisk actiondängare. Vi gick lyckliga ut från bion efter suttit kvar under hela eftertexterna och sett båda extrascenerna.

Jag ger Captain America: The winter soldier fyra Hydra-huvuden av fem.

Betyg: 4/5

Kolla nu också in vad Jojje tyckte, gillade han Scarletts läderklädsel eller vill han hämnas på mig för ett dåligt filmval? (Ouch, en riktigt dålig Jojjenitoism...)

Butch Cassidy And The Sundance Kid (1969)

Oh, good. For a moment there I thought we were in trouble.

Vad sägs om Paul Newman och Robert Redford i huvudrollerna? De är ju kanske vår tid största skådespelare! Fast för en så där 40 år sedan. 

Håller de än idag då? Jovisst, de har en skön personkemi, men jag är nog inte deras största fan. Det är i och för sig inget fel på skådespeleriet i denna film, speciellt Redford imponerar tillsammans med filmens vackra dam, Katherine Ross. 

Filmen är adekvat utförd, den är bra på alla sätt och vis. Handlingen kunde varit intressant, den bygger på "sann händelse", hmm, huvudkaraktärerna har i alla fall funnits. Problemet för mig är att jag aldrig blev indragen i historien, eller kände mig engagerad i karaktärerna. Ganska trist helt enkelt. Butch och Kid rånar banker och till slut sätts ett stort uppbåd av elaka män ihop för att jaga ner dem och få stopp på rånandet. De jagas längre och längre söderut, tills de tar sin tillflykt i Bolivia. Filmen har ett mästerligt slut, en filmklassiker.

OK, så de sista minuterna av filmen var bra, men i stort var jag inte imponerad av filmen. Nej, jag vill nog jämföra denna film med "The Sting" (sv. Blåsningen) från 1973. Där ser vi samma huvudrollsinnehavare Newman/Redford och samma regissör. Den är ju älskad vitt och brett, men jag har aldrig fallit för den fullt ut, jag kan tydligen inte bli helt "invested" i karaktärerna. Men om ni gillar "The Sting" ska ni kanske kolla in denna. 

"Butch Cassidy and the Sundance Kid" får två hästhopp från hög klippa av fem.

Betyg: 2/5

An Unfinished Life (2005)

They call 'em accidents cause it's nobody's fault.

Robert Redford! Stenhård. Han var en av de allra största i Hollywood för tidigare generationer. Han räknas säkert fortfarande dit av många, men hos en hel del av yngre biobesökare är han nog bara en gammal gubbe. Jag har förhållit mig ganska sval inför honom tidigare, men nu bejakar jag. Han är för djäkla bra.

Efter ännu en trist match från fotbolls-VM hamnade jag i denna sköna drama via det goda folket på SVT. Jag hade redan sett slutet av filmen, så den måste ha gått på tv vid tidigare tillfälle, men nu fick jag se hela filmen. Detta är en briljant, lågmäld och ofta underspelad drama regisserad av vår egen Lasse Hallström. Vi ser två av filmindustrins giganter bära filmen, Redford och den alltid suveräne Morgan Freeman.

Filmen handlar om en familj på en ranch i Wyoming. Nutid. Jennifer Lopez spelar Jean, änka till Griffin och modern till en elvaårig dotter. De tar sin tillflykt hos flickans farfar då Jean's senaste pojkvän slagit henne en gång för mycket. Farfar Einar spelas av Redford. På gården finns också den halvt invalidiserade gårdskarlen Mitch, spelad av Freeman. Filmen handlar om sorgen efter Griffins död och vägen åter till livet. Den sluskige kvinno- och barnmisshandlande pojkvännen finner givetvis ut var Jean har tagit sin tillflykt och spänning uppstår.

Filmen bygger till 100% av suveränt skådespeleri. Alla fyra huvudrollerna spelas mycket bra, inklusive den unga Becca Gardner som spelar dottern Griff. Jennifer Lopez bevisar ännu en gång att hon är minst lika stark inom skådespeleriet som hon är sångerska. Dessutom är miljön sagolik, ett Amerika som inte allt för ofta visas på film. Tänk er "Lilla huset på prärien" fast i nutid och lite mer seriöst. Det är samma miljöer som för övrigt visas i den omåttligt bra filmen "The straight story", David Lynch's mästerverk från 1999. Den borde du se. Snarast.

Filmen är bra och får givetvis fyra vilda björnar av fem möjliga.

Betyg: 4/5



Trailer