Apocalypse Now (1979)

För länge, länge sedan, en bister senvinterdag i februari, trotsade jag och Måns vädrets makter och gick till Cinemateket för att avnjuta Francis Ford Coppolas Apocalypse Now. Vi skulle se bioversionen som såklart är överlägsen den absurt långa och helt onödiga Redux. Detta skulle också bli första gången jag skulle se filmen på bio och på riktig film. Det blev en mycket trevlig kväll med en av den moderna filmhistoriens största klassiker.

Jag har inte kommit till skott med denna revy på länge för jag har haft svårt att formulera mina tankar om filmen. Den är ett mästerverk och en film jag kan tänka mig att jag kommer se om flera gånger i framtiden, men den känns ändå inte tillräckligt mästerlig för att ge den full pott!

Vad är det som hindrar mig är svårt att sätta fingret på. Men låt oss försök bena ut mysteriet.

Filmen har flertalet starka sidor. Det som mest sticker ut är stämningen hela filmen igenom. Den är förtätad och tryckande, och det jag mest av allt tänker på. Annars är inledningscenen kanske filmens starkaste sekvens. Martin Sheen under drogruset på hotellrummet i Saigon är starkt. Mittendelen när de åker på floden är också bra såklart men den stora delen av filmen blir ju lätt dominerad av Robert Duvall och hans "napalm in the morning". Filmens tredje och avslutande del är lika galen som jag har förstått att inspelningen var. Marlon Brando är utomjordisk som Kurtz. Denna del av filmen är en annan favorit men den känns också lite som ett eget väsen, som om det är en annan film, detta trots att den väl fyller ut handlingen, det är exakt detta som hela filmen leder fram till. Men ändock, som om den vore tagen från en annan film, era, konstform...

Vad är det då som gör att filmen inte klickar till 100%? Förklaringsmodeller mottages varmt. Kommentera gärna nedan.

Kan det vara att filmen saknar någon karaktär att gilla? Att heja på? Att roas av? Kan det vara så att karaktärerna i filmen spelar olika roller som mer tjänar storyn än att de är egna levande personligheter med sina egna drömmar och ambitioner. Just det där som gör att en film tar sig ända in i hjärtat på mig... 

En personlig anekdot är att jag tog en tredagars båttur upp genom Mekongdeltat där denna film är inspelad. Känslan på plats på floden mitt i djungeln var mycket speciell. Jag upplevde en oväntat stark fysisk reaktion när minnesbilder från Apocalypse Now och alla andra Vietnamkrigs-filmer blandades med verkliga synintryck i stunden. Mycket speciellt.

Apocalypse Now, en 5/5-film som jag ger en fyra!

Betyg: 4/5

The Rainmaker (1997)

Behövde vi ännu ett rättegångsdrama på bio i slutet av 90-talet egentligen? Men hey! Jag gillar ju domstolsfilmer så detta var nog bra ändå. The Rainmaker är ännu en filmatisering av en bok av John Grisham. det känns lite oklart varför Coppola valde att satsa sitt krut på denna historia men han har fått till en hyfsad film. Den gör allt rätt som den ska, men den bidrar inte med något nytt i genren. det blir lite trist och mellanmjölkaktigt till slut.

Filmen lever upp i sin bra cast; en ung Matt Damon, den förträffliga Claire Danes, den lustige Danny DeVito och den iskalle Jon Voight som dominerar alla scener han deltar i. Mickey Rourke och Danny Glover gör också notabla insatser.

Trots att vi får se en klassisk David mot Goliat-historia där Matt Damons unge och idealistiske advokat går upp mot ett stort försäkringsbolag med horder av advokater saknar filmen udd. Storyn maler på men det bränner aldrig till ordentligt. Bi-historien med Claire Danes som ung kvinna som blir misshandlad av sin skitstövel till make är snarare där filmen hettar till lite.

Jag gillar genren, det finns något lockande i underdogsstories i domstolsmiljö men denna film är middle och the pack, 13 på dussinet.

Betyg: 3/5

Bram Stoker's Dracula (1992)

Jag hade en vag känsla att jag sett Francis Ford Coppolas Dracula tidigare men det hade jag inte. Jag gissar att jag hade blandat ihop den med Interview with a vampire. Dracula är en helt annan film kan jag konstatera. Det var i vilket fall jättespännande att se den. Vad kunde Coppola, Gary Oldman, Anthony Hopkins, Keanu Reeves och Winona Ryder göra av detta?

Well, detta är ett pretentiöst spektakel. Den är snustorr och superallvarlig och jag har lite svårt med den tonaliteten oavsett hur väl den rimmar med Bram Stokers litterära förlaga. Jag har väl helt enkelt blivit präglad av Buffy då det gäller vampyrhistorier. Jag förväntar mig en större glimt i ögat än vad jag får med denna film.

Precis som med Rumble fish känns det som att Coppola vänder sig till en yngre publik där känslor alltid är jättestora, där kärlek lever i eoner och där fåordiga unga skönheter kan få publiken att skälva av längtan.

Historien känns igen från den enda Dracula-filmen jag sett, Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der nacht från 1979.

Så har Gary Oldman någon chans mot Klaus Kinski som greve Dracula? Nja, han når inte upp. Men de övriga är helt klart bättre i denna film. Winona Ryder som Draculas livslånga kärlek är bra. Keanu Reeves är extraordinärt stiff i denna film, men jag kommer inte ens ihåg vem som spelade den karaktären i Herzogs film.

Anthony Hopkins, Richard E Grant, Cary Elwes och Billy Campbell är alla festliga som vampyrjägare. Kul att se en ung Richard E Grant också. Han är med i allt för få filmer. Tom Waits som verkar vara något av en favoritskådespelare hos Coppola är också med i en minnesvärd roll som den galne Renfield.

Filmen gav mig nöje trots att den är ojämn. Jag njöt ibland, men tog också fram skämskudden ibland. Speciellt Oldman spelar över lite väl mycket.

Coppolas regi är svulstig och tunghänt, denna film påminner mig mer om Gudfadern-filmerna eller Apocalypse now än The Outsiders eller Rumble fish.

Jag ger Dracula en trea.

Betyg: 3/5

52 Directors: Francis Ford Coppola

Francis Ford Coppola är en amerikansk regissör (född 1939). Det är en regissör som de flesta känner till, inte minst på grund av hans välkända Gudfadern-trilogi. Jag förknippar honom med mastodontfilmer från sjuttiotalet men han har faktiskt hunnit med att regissera överraskande många filmer. Jag tror att det är 24 filmer lite beroende på hur man räknar. Jag kände att jag behövde se om några filmer som jag såg under min ungdom och se ikapp några osedda filmer från hans filmografi. Revyer på bloggen inom kort. En av de nyligen sedda filmerna tog sig in på listan.



Without further ado...

Francis Ford Coppola topp 5

5. The Outsiders (1983)

Underbart med casten av numera kända ansikten. Dra drama som kryper in under huden på en.

4. The conversation (1974)

Nervis konspirationsthriller med Gene Hackman i sitt esse. Fick inofficiell uppföljare i Enemy of the State 1998.

3. The godfather part II (1974)

Näst bäst av mastodontfilmerna. Tycker den tappar tempo i mitten, delarna från Miami är inte så bra. Fredo på sjön är filmens bästa och tyngsta scen.

2. The godfather (1972)

Ikonisk film och den bästa av mastodontfilmerna i trilogin. Tajt och spännande. Bästa scenen är då Michael hämnas sin far.

1. Apocalypse now (1979)

En av filmhistoriens svettigaste krigsfilmer. Men se för guds skull den vanliga bioversionen då den förlängda Redux är för lång och rejält seg i partier.



Alla filmer jag sett nio av Francis Ford Coppolas 24 filmer:

1. The godfather (1972)
2. The conversation (1974)
3. The godfather part II (1974)
4. Apocalypse now (1979)
5. The outsiders (1983)
6. Rumble fish (1983)
7. The godfather part III (1990)
8. Bram Stoker's Dracula (1992)
9. The rainmaker (1997)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Chistian tycker om Francis Ford Coppola.

Rumble Fish (1983)

Rumble fish utspelas i samma universum som The outsider men är inte en direkt uppföljare. Miljöerna är dock i princip identiska men några år senare. Men det som skiljer filmerna mest åt är tonaliteten i filmerna. Rumble fish är arty-farty, filmad i svartvitt med några få färgklickar på väl valda ställen. Det är en drömsk och poetisk film som kan påminna mig om en films som My own private Idaho med River Phoenix.

Om The outsiders var en ensamblefilm är Rumble fish en karaktärsstudie över Rusty James (Matt Dillon). Han är en slarver och ganska korkad om jag får säga det som försöker leva upp till ryktet som hans storebror The Motorcycle Boy (Mickey Rourke) har. Rusty James drömmer om en tid då de fattiga ungdomarna bildade gäng och drog omkring och busade. Nu flödar gatorna över av heroin och allt är sämre.

Rusty James är tillsammans med flickvännen Patty (Diane Lane) och hänger med kompisarna Steve (Vinvent Spano), Smokey (Nicholas Cage) och B.J. (Chris Penn). Andra coola katter som figurerar i omgivningen är Midget (Laurence Fishburn) och Benny (Tom Waits). Rusty James och The Motorcycle Boys far spelas förträffligt av Dennis Hopper.

Jag kommer ihåg Rumble fish som en otroligt cool och häftig film, men den lever inte riktigt upp till den nivån vid en omtitt. den är fortfarande duglig men jag tror att man var mer mottaglig för dess bildspråk och ödesmättade historia när man var yngre och lättare att bli imponerad av pretentiösa filmer. Rumble fish är ännu mer melankolisk än The outsiders till och med.

Väldigt kul att se alla dessa kända skådespelare som unga. Nic Cage känner man nästan inte igen i den hysteriska frisyren och de runda kinderna. Sofia Coppola spelar lillasyster igen.

Mickey Rourke viskar fram sina repliker. Vad var det?

Jag ger Rumble fish en stark trea.

Betyg: 3+/5

The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5

Patton (1970)

"I don't know why, but the image of a bullet coming straight for my nose was more horrifying than anything else."

Patton är en lång film, en ruskigt lång film. George C. Scott är majestätisk i sin tolkning av den galne men i krigsmått mätt framgångsrike amerikanske generalen under WWII. Scott vann en Oscar för bästa manlige skådespelare. Filmen vann totalt åtta Oscars inklusive bästa film, regi och ett av manusprisen. Filmen bygger på två biografiska böcker om mannen.



Som studie av mannen, myten, Patton är filmen bra. Trots alla personer som passerar revy i filmen är det egentligen bara Patton och hans kollega General Bradley ljuvligt spelad av en mänskligare Karl Malden som vi får lära känna närmare. Patton var högfärdig, stolt, hård, fåfäng och hade en kort stubin. I vissa scener är han Tumpianskt absurd. Han skäller ut och slår soldater som är rädda till exempel. General Bradley som för övrigt startade som ett befäl under Patton och slutade som hans chef (vissa ledare över Patton såg hans galenskap och begränsade hans avancemang i rang), är en mildare och mer komplett ledare. Jag gillade till att börja med Maldens gigantiska potatisnäsa men under filmens gång gillade jag honom för hans humanism mer och mer.

Filmen är lång och den kan delas in i tre delar. Under de första timmarna när de är i Afrika och krigar mot Rommel och hans ökenråttor är den som bäst. Under en timme eller två i mitten tappar filmen rejält i tempo och blir ganska tråkig. De avslutande timmarna utspelas i de franska skogarna om vintern under Ardenneroffensiven och slaget om Bastogne och då är filmen mer intressant igen.



Filmen misslyckas i en avgörande detalj och det är att visa Patton som den strateg han var. Vi får knappt se honom utföra sitt jobb en enda gång. När hans 3:e armé avancerar ser vi honom åkandes fram och tillbaka i en jeep men jag får aldrig en känsla för varför hans styrkor vann hela tiden. Det enda som påvisas är att han var hård och drev sina mamman hårt. Filmen är kanske endast en studie av mannen bakom kulisserna, men jag hade gärna sett att man lagt lite mer tid (för det har man gott om i denna film) på att beskriva de militära strategierna och bedrifterna. I en serie som Band of Brothers får man en mycket bättre känsla för vad som hände och var på karta det hände än denna film. Detta trots att serien också fokuserar på individen mitt i kriget.



Flera gånger visades tyska pansar som avancerade men sedan rann det ut i sanden/snön och själva slagen hoppades över. Ofta blev det en ren "cop out" där slagen representerades av korta svart-vita tv-bulletiner från kriget typ "Patton befriar Bastogne". Ur militärhistoriskt perspektiv är filmen inte ok. Vi får också se den tyska sidan av och till och följa diskussionerna om Patton hos de tyska ledarna runt Rommel. Mycket intressant men tyvärr ledde detta inte heller till något speciell "pay off". Däremot var det mycket uppfriskande att se Patton ha en så klart bild av vad Sovjetunionen var för något. Han ville ju fortsätta österut och ta hand om nästa fiende med en gång. Tänk så rätt han hade!

Som helhet hade dock filmen tillräckligt mycket av bra saker för att den ska vara klart rekommenderbar för någon som har en dag över att spendera med Patton i Scotts skepnad.

Jag ger Patton tre historielektioner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

 

Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse (1991)

Dagens gemensamma film är en dokumentär. Denna gång handlar det om inspelningen av Francis Ford Coppolas Vietnam-film "Apocalypse Now". Detta är en dokumentär jag länge velat se. Jag hade hört att den i vissa kretsar ansågs vara bättre än filmen den dokumenterar till och med. Inspelningen av Coppolas djungelepos är mytomspunnen så jag förväntade mig något extraordinärt med denna docu.

"Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse" är dock en ganska ordinär dokumentär i sitt format. Den berättar kronologiskt om inspelningen och till det får vi se talking heads. De intressantaste bitarna är när man får se Eleanor Coppolas egna inspelningar från åren som inspelningen pågick.

Här kan man kanske fundera lite på om en dokumentärfilm per automatik blir bra bara för att ämnet den täcker är spännande eller intressant. Det är svårt att särskilja de två men jag anser att svaret är nej. Jag menar att även på ett spännande ämne kan en sämre dokumentär göras (Summit) respektive på ett kanske ointressant ämne kan en spektakulärt bra dokumentär göras (Exit through the giftshop).

Det som höjer denna dokumentär som gjordes i början av 90-talet är alltså allt filmmaterial som sköts av Francis fru Eleanor. Hon ville göra en egen dokumentär över filminspelningen men av det verkar det inte blivit något. Nu består denna dokumentär till en majoritet av hennes material. Det finns också nyinspelade intervjuer av de deltagande skådespelarna och filmmakarna men det läggs inte mycket tid på dem (lyckligtvis).

Filminspelningen skedde på Filippinerna under andra halvan av 70-talet. Coppolas hade investerat hela sin förmögenhet och intecknat huset för att få full artistisk frihet. Manuset skrev konstant om, bilder visas hur Coppola satt om kvällen och skrev manus för dagen efter. Hela projektet var mer eller mindre kaotiskt och Coppola menar att filmteamet långsamt blev galna på samma sätt som soldaterna i Vietnamkriget blev galna av hettan, djungeln och väntan.

Interna konflikter uppstod också. Coppola avskedade snabbt Harvey Keitel som Willard och tog in en nervig Martin Sheen. Senare under inspelningen fick Sheen en hjärtattack och hamnade på sjukhus under flera veckor. Skådespelarna tog droger i massor och levde sig in i rollerna så mycket att gränsen mellan fantasi och verklighet suddades ut. När de väl fick över en välgödd Marlon Brando tvingades Coppola argumentera med Brando om Kurtz motiv och dialog. Hela inspelningen var eljest.

Som tidsdokument är filmen jättespännande och för oss fans av "Apocalypse Now" är det en guldgruva. Jag hann aldrig se om den inför titten på dokumentären men jag är rejält sugen att se om den snart igen. Som dokumentär är dock "Hearts of darkness: a filmmakers apocalypse" bra men inte spektakulär. Jag ger den tre slaktade djur av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hur mottog mina Decennierbröder denna film? Blev de mörka i sina hjärtan?
Christian
Jojjenito