Mission: Impossible - The Final Reckoning (2025)

Ok, så var det dags att stänga butiken med Mission Impossible, i alla fall som jag förstått det. Och med tanke på att Tompa nu har hunnit passera 60 är det kanske rimligt att han börjar dra ner på dare devil-fasonerna och tacka för sig gällande denna filmserie.

Jag älskar var denna filmserie tog vägen, en plats där Tompas stunts är viktigare än handlingen eller  karaktärerna. De stakes som finns är de som fanns under inspelningsdagen. Inte min favorit i vanliga fall, men M:I har blivit ett spektakel och ett popkulturellt fenomen. Klart man ville se den på största bästa duken med de största och flesta högtalarna. Jag och Måns gick och såg filmen på MoS IMAX. Höll på att bli blåst ur stolen. Jag hade glömt hörselskydden hemma.

Detta var andra delen av de två sista filmerna. Handlingen är som väntat obegriplig och lättglömd, förutom att de lyckades knyta ihop denna sista dans med alla de tidigare filmerna. Vi bjöds på flera små nostalgitrippar och de kändes i bröstet mer än förväntat. 

Förutom den enda filmen som gav mig känslosvallningar brukar Mission Impossible aldrig kännas. Det är, och ska vara häftiga scener för hela slanten. Normalt sett.

De allra bästa stuntsen lös med sin frånvaro. Det som kändes häftigast var ändå den långa scenen med dubbeldäckarplanen. Den var för lång men jag antar att om man filmat det, måste det visas, alltihopa. 

Scenen i ubåten var dock inte lika effektiv. Framför allt för att det så uppenbart inte var inspelat "på riktigt" på 150 meters djup. Tror i och för sig att det inte var helt ofarligt med en tank som snurrar likt korridoren i Inception, men scenen funkade ändå inte f ullt ut. Jag satt och tänkte på hur mycket mer spännande undervattensscenerna i For Your Eyes Only känns.

Bland nya ansikten stod Tramell Tillman som ubåtskaptenen Bledsoe ut. Bland nygamla gillade jag att de fått in Donloe (Rolf Saxon) från första filmen, dvs han som blev skickad till Alaska. Jag gillade den call backen till starten eftersom han vävdes in i handlingen på ett hyfsat organiskt sätt.

Bland de vanliga var väl alla som förväntat. Simon Pegg var barmhärtigt nog nedtonad. Jag gillar Hayley Atwell men hade hellre sett Rebecca Ferguson vara kvar i hennes ställe. Mantis är kul och jag gillar att hon pratar franska hela tiden. 

Jag förvånade mig själv med att bli lite snopen av slutet. Trodde de skulle vara modiga och fimpa alla i det gamla gänget... Men, men, producenterna (förutom Tompa) vill väl lämna en dörr öppen trots allt. Never Say Never som Sean Connery sa.

Ok, så vi har åtta filmer. Vilken är bäst verkar vara frågan för stunden. Så utan någon vidare efterforskning... 

From the top of my head... Here we go.

Jag håller Mission: Impossible III som klart bäst. Mest på grund av dess riktigt feta stakes och relationsdrivna drama. Plus att PSH som villain inte går att överträffa. Både actionfilm, spänning OCH bra karaktärer OCH bra handling! Wow, går det att få allt!?

Därefter kommer trion som reste ribban för filmserien; Rogue Nation, Fallout och Ghost Protocol i den ordningen, har jag för mig på något sätt.

Därefter har vi första filmen med de två Reckonings hack i häl. Sist har vi John Woos spektakel, M:I 2.

Betyg: 3+/5

Mission: Impossible - Dead Reckoning Part One (2023)

Mission Impossible-filmerna är de nya James Bond. Alla element som kännetecknar en Bondfilm finns här; Tom Cruise är en bona fide true movie star, casten är fylld av vackra människor som gör farliga saker, det är en skön blandning av humor och action i några av de vackraste och coolaste miljöerna som finns. Samma koncept och till stor del liknande resultat.

Denna film inleddes med en prolog som lite vagt satte upp sagans hot mot världen och alla i den. Det ska alltid vara ett hot mot världen, mänskligheten eller ett ännu större hot! Mera är bättre i dessa filmer.

Tyvärr förärades vi sedan av två scener med ren exposition. Man kan tycka att teamet bakom denna film borde känna till begreppet "show, don't tell". Men först fick vi en scen med en massa CIA-chefer som berättar för oss om hotet, kameran snurrar runt och de säger en rad var. Därefter gör Ethan och hans gäng samma sak, berättar vad hotet är. Suck. Man kan tycka att en film på drygt 160 minuter borde kunnat göra detta på ett mer filmiskt tillfredsställande sätt. Inte minst då detta endast är första delen. Det kommer en film till för att sagan ska hinna avslutas.

Hotet i detta fall är ett AI som blivit medvetet och som nu riskerar att kasta världen i kaos och som dessutom till alla pris vill hindra Ethan och hans gäng att ta död på den. Det sista där låter rimligt i alla fall, även om det första ännu inte har hänt i verkligheten... Väl?

Filmen är underhållande hela vägen igenom. Bra action som förväntat med Tom Cruise i spetsen. Han ska ju enligt legenden göra de flesta stuntsen själv. Den var också mycket rolig i partier, speciellt rörande en liten gul bild. Där var det som tydligast blinkningar till Roger Moores Bond.

Filmen är dock inte lika dramatiskt tung som tidigare instanser i franchisen. Jag tänker framför allt på den utsökta tredje filmen där vissa händelser kändes berörande på ett sätt som denna film inte kom i närheten av. Trots vissa scener i slutet av filmen...

Filmens klart mest lysande stjärna är enligt min ödmjuka synpunkt Hayley Atwell  som Grace. Scenerna mellan henne och Tompa är filmens höjdpunkt. Det är som att hon vuxit upp från att vara lovande i MCU till att ha blivit en riktig filmstjärna. Hon fick kanske lite av Tompas stjärnglans?

Vår svenska Rebecca Ferguson är också med i rollen som Ilsa. Hon gjorde starkt intryck på mig framför allt i den filmen hon introducerades (Rogue Nation) men här kändes hon blek och snarast lite trött. Det var väl det karaktären var också så ingen skugga faller över henne.

I denna instans var både Simon Pegg och Ving Rhames väldigt nedtonade vilket var för väl. Istället stack Vanessa Kirby som The White Widow och Mantis-Pom som Paris ut. Kul med kvinnliga motståndare, knappast main villains men heller inte några bundsförvanter. På tal om main villain Gabriel så spelas han av Esai Morales som jag tror är en ny bekantskap för mig. Han var bra och hans energi påminde mig lite om Javier Bardems Silva i Skyfall.

Bästa actionscener? Haha, svårt att säga. De flyter alla in i varandra... Men scenerna med Grace, på flygplatsen i Abu Dhabi och i polisbyggnaden i Rom, samt scenerna på tåget var nog mina favoriter. Det kändes som att det fanns flera referenser till Bond-filmer bland tågscenerna, tänk From Russia With Love.

Bra första del, jag ser fram emot uppföljningen nästa sommar.

Betyg: 3/5

Top Gun: Maverick (2022)

Jag hade förväntningar på denna film, men inte extremt höga som vissa verkade ha. Men tusan vad denna film levererade. Detta var väldigt trevligt, och det var helt klart värt att se om den gamla filmen före denna.

Filmen inleds i nostalgins tecken med flera scener i rad som påminde oss om den gamla filmen, nu fräscht i minnet. Risken är givetvis att överdriva att dra i nostalgikänslorna men regissören Joseph Kosinski höll sig själv i schack. 

Handlingen i filmen var också överraskande bra. Det hade jag inte väntat mig. Mavericks karriär kändes väldigt rimlig, samma sak med Ice Man. Det var bra helt enkelt. Jag ömmade speciellt för Val Kilmer och hans scener, speciellt efter att jag såg den mycket gripande dokumentären "Val" förra året. Stark rekommendation att se den, kan gå som ett komplement till de två Top Gun-filmerna.

Actionscenerna var också över förväntan. Först hade vi provflygningar som påminde om klassiker som "The Right Stuff", till träningen med de unga hetsporrarna. Mavericks tänkande utanför boxen älskade jag. Även uppdraget och fajter mot både robotar och femte generationen var mycket bra! Damnest, det hade jag inte vågat hoppas på.

Karaktärerna och deras relationer då? Tompa är som alltid bra. Jag gillade också hans relation med Jennifer Connellys Penny. Den funkade. Däremot var jag inte helt impad av Miles Tellers Rooster, sån av Goose. Jag kan inte komma på något bättre sätt att skapa den nödvändiga friktionen som filmen behöver, men jag älskade inte det de nu gjorde. Annars var manus överlag bra, lite Mission Impossible-känsla faktiskt. Tompas vapendragare i MI-skrivarrummet var ju med här, Christopher McQuarrie.

Ja! Jag gillar't. Bra skit helt enkelt.

Betyg: 4/5

Top Gun (1986)

Wow, det var länge sedan jag såg denna film senast. Vilken nostalgi! 

Japp, nostalgin var den tydligaste känslan jag tog med mig från titten. Vissa scener kom jag ihåg som om det vore igår, medan vissa delar hade jag helt glömt.

Först och främst måste jag hylla regissören Tony Scott. För att stå i skuggan av sin bror gjorde han förbaskat bra filmer. Hans filmografi är i princip lika stark som brorsans hans. Sen vill jag också kasta ut en hyllning till castingen i filmen som har en massa härliga skådisar i mindre roller som Michael Ironside, Tom Skerritt med flera.

Det som tydligast står ut från filmen efter alla dessa år är flygscenerna där F-14 planen sladdar genom luften. Lika coolt nu som då. Det andra är konkurrensen mellan Maverick och Ice Man. Tom Cruise må vara vår sista superstjärna inom filmen värld, men i denna envig går Val Kilmer vinnande ur striden tycker jag.

”Top Gun” utspelar sig i en mansdominerad värld, helt klart. Därför är det kul att de två kvinnliga karaktärerna briljerar. Kelly McGillis är ju läcker! Jag har inga problem som helst att köpa att kvinnotjusaren Maverick faller för henne. Hon var också bra i ”Witness” som kom ut året före. Men det var ännu roligare att återse Meg Ryan i en mycket tidig roll som fru ”Goose”. Hon spelar en bonnig och glad småstadstjej. Vilket lättar upp bland alla stridspittar. Jag kommer fortfarande ihåg att jag la märke till henne när filmen var ny. Det var ungefär som när Sandra Bullock dök upp på kartan (för mig) via den underskattade ”Speed” från 1994.

Filmens svagaste del måste vara när ”Goose” dör och efterspelet. Det är svårt att inte jämföra med Richard Geres ”militärer tränar sig”-film ”An officer and a gentleman” från 1992. Där hanteras den behövliga svackan som tvingar huvudpersonen att ta ett svårt beslut mycket bättre. I alla fall mer dramatiskt.

Så ”Top Gun” inleds bra, och har en hel del bra scener utspridda under filmen. Tyvärr kände jag att den var lite seg i mitten. Men med nostalgin sprutande ur öronen på mig är det svårt att sätta ett betyg. Hur bedöma de olika känslorna, sortera nuet med det så älskade åttiotalet? Nja, den får nog en stark trea i alla fall.

Betyg: 3+/5

The Outsiders (1983)

 

Stay gold, Ponyboy. Stay gold.

1983 gjorde Francis Ford Coppola två filmer som baserades på böcker av samma författare och som dessutom påminner om varandra en hel del. Det är minst sagt intressant.

Författarinnan S. E. Hinton skrev boken The outsiders 1967. Filmen handlar om ett ungdomsgäng från den sämre delen av stan och deras konflikter med de rika ungdomarna, The Greasers mot The Socs. Historien utspelas i Tulsa, Oklahoma 1965. Filmen är hyfsat realistisk med en känsla av en gnutta förvrängd och förstärkt realitet. Den är melankolisk och eftertänksam och påminner mig i tonalitet lite om Stand by me från 1986. Coppola har också använt tidsenlig musik på ett mycket bra sätt, inte hysteriskt överdrivet som George Lucas använde rockabillymusiken i den patetiska American graffiti.

Det som framför allt står ut med The outsiders är dock stjärncasten, en "who's who" bland unga manliga skådespelare i början av åttiotalet. det var kanske här grunden för "the brat pack" lades?

Huvudrollerna spelas av Ralph Macchio och en förträfflig C. Thomas Howell som påminner mig om River Phoenix. Biroller spelas av Matt Dillon, Patrick Swayze, Rob Lowe, Emilio Estevez och en okänd Tom Cruise. Diane Lane spelar tjejen in mitten och Tom Waits gör som vanligt en suverän liten roll. Lilla Sofia Coppola spelar lillasyster.

Ponyboy påminner mig så om systerson Måns, men i denna film slåss de med knivar istället för gurkor.

Filmen är en "coming of age" med en sorgsen ton. Drömmar som krossas, potential som rinner ut. Det är en fin liten historia som är väl värd att berätta.

Nature’s first green is gold, 
Her hardest hue to hold. 
Her early leaf’s a flower; 
But only so an hour. 
Then leaf subsides to leaf. 
So Eden sank to grief, 
So dawn goes down to day. 
Nothing gold can stay. 

Betyg: 4/5

Mission: Impossible - Fallout (2018)

Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 

Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.

Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

American Made (2017)

American made är ytterligare en i raden av BOATS-filmer om "sköna typer" som håller på med olagligheter som översvämmat marknaden de senaste åren. Sub-genren som blandar komedi och drama med suddiga referenser till verkliga händelser blev kanske populär efter framgångarna med The wolf of Wall Street? Martin Scorseses hejdlösa skröna om Jordan Belforts härjningar i den finansiella världen är fortfarande den klart bästa av filmerna.

Fler dugliga och till och med bra filmer har adderats sedan dess, filmer som The big short och War dogs är mycket underhållande. Men så har vi svansen såklart också. Filmer som inte håller måttet. Gold från 2016 var trots bra skådespelare en tråkig film och ny har vi ännu en riktigt svag och tråkig rackare, gjord i Amerika.



Filmen har trots allt Tom Cruise som dragplåster och han är en få riktigt stora Filmstjärnor i mina ögon. Man blir sällan riktigt besviken. Och här är Tom i princip det enda som är bra med filmen. Tom är Tom. För övrigt är det en intressant historia som behandlas. Tyvärr lyckas inte regissören Doug Liman göra något tillräckligt bra av materialet. Detta hade kanske kunnat vara bättre lämpat för en dokumentär kan jag tycka.

En sak som var lite intressant var ändock biroller i filmen. Domhnall Gleeson fortsätter att dyka upp i film efter film. Vad är det som gör att han hamnar i "alla " filmer. Nu har han synts i Star Wars, Ex Machina, The Revenant, Calvary, Harry Potter med flera. Imponerande lista filmer. Jag har egentligen inget problem med honom, men jag ser kanske inte hans storhet lika mycket som dagens casting experter.



En hårt "type castad" skådesplare som vi nästan alltid får se spela den vidrigaste och läbbigaste white trashen man kan tänkas är Caleb Landry Jones. Du har sett honom i Twin Peaks The return och Get out. I Three billboards fick han spela en mycket trevligare karaktär. Han är osedvanligt creepy. Rödsprängda och utstående ögon. Brrrr.

Mrs Seal spelas av Sarah Wright, ett (nästan) nytt ansikte för mig. Hon gjorde inte samma intryck som Margot Robbie i Wolf. Två favoritskådespelare syntes i bild men var nästan brottsligt underutnyttjade, Lola Kirke från Mozart in the Jungle samt Jesse Plemons från Friday Night Lights. En del av deras scener hamnade på klipparens golv kanske? Men jag hade gärna sett mer av dem.



När jag funderade på om jag skulle se filmen råkade jag se delar av en scen där Barry skulle starta med sitt plan från en allt för kort landningsbana. Den scenen gjorde mig nyfiken och adderat med "true star quality" Tom Cruise blev det en titt i alla fall. Det var olyckligt, scenen i fråga är filmens bästa. Filmen i övrigt är ungefär lika tråkig som Gold.

Jag ger American made två amerikanska presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Tom Cruise springer på film. Det är sedan gammalt. Här springer han på film med godingen Cobie Smulders känd från The Avengers. Detta är fantastisk underhållning för stunden, å ena sidan. Å andra sidan är den kanske inte så mycket en film för de av oss som vill fundera och fnula på filmen i efterhand. Som förströelse en fredagskväll då det gäller att kämpa mot tyngderna på ögonlocken är filmen dock perfekt.

Den första Jack Reacher-filmen från 2012 var en nyhet och positiv överraskning för mig. Kul med en ny bad ass-hjälte på film. Jag läste till och med en Jack Reacher roman på semestern efter jag sett filmen. Det kan bli fler böcker också för den delen. Denna andra film om den något vresige enstöringen och före detta militärpolisen Jack Reacher är i samma klass som den första filmen.

Jag gillar filmens actioninnehåll som påminner mig lite om de tidiga Jason Bourne-filmerna. Vi får följa Reacher och se hur han är mästerlig i det han är bäst på; närstrid, att skugga någon och att upptäcka att han blir skuggad, att förutspå de onda männens nästa drag, att vara en bad ass som utan vapen kan besegra fyra beväpnade män i ett mindre rum. Vissa actionfilmer, och framför allt superhjältefilmer, tenderar att bli för storslagna i sina actionscener. Här hålls det tämligen realistiskt för att vara Hollywood och scenerna är små i jämförelse med monstrositeten i vissa uppblåsta actionfilmer (tänk F&F bland andra). Jag gillar detta som omväxling.

I första filmen körde Reacher ett solorace. Här samarbetar han med Cobie Smulders Turner och dessutom får de unga Samantha på halsen. Hon spelas av Danika Yarosh. Det funkar hyfsat bra, men jag tänker att man kanske vill ha Reacher som en enstöring som hoppar in och räddar dagen för att sedan dra vidare in i natten som en annan Bruce Banner. Men givet att vi nu fick följa en trio under stora delar av filmen tyckte jag ändå att Reachers relation till Samantha var den mest intressanta. Cruises tveksamma kram i slutscenen var intressant då det kändes som skådespelarens privatliv nästan sipprade upp till ytan. Det gav scenen en extra dimension.

Allt som allt en gedigen fredagsunderhållning men inte en film som kommer gå till historien som den bästa i genren, men inte heller den sämsta för den delen.

Jag ger Jack Reacher: Never go back tre hopp från taket av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Rogue Nation (2015) (re-revy)

Den femte filmen sattes i händerna på Christopher McQuarrie. Han är känd för att ha skrivit manus till The Usual suspects. Efter det har han gjort Jack Reacher som var en bra film. Nästa film jag fastnar på i hans filmografi är ännu ett Tom Cruise-projekt, Edge of Tomorrow. Den filmen är också riktigt najs. Men den är också en blandning av genrer mellan sci-fi, action och komedi. Detta funkade bra i Edge, men är blandningen av action och komedi verkligen något för Mission: Impossible-serien? Jag tycker inte det. Denna film, som jag nyligen skrivit en revy på, har många bra delar och en stor dålig: att den har extremt fånig humor på fel ställen. Simon Peggs figur Benji drar ner betyget rejält. Han är en tönt och det kliar under huden på mig när de slänger in ännu en fånig min från Simon Pegg. För mig vinner Mission: Impossible-filmerna på att vara mörka, som trean och fyran, inte vara en glättig komedi med explosioner som en annan Fast and the Furios-kopia.

Omöjligt uppdrag?

Uppdraget denna gång ger dock för tredje filmen i rad mig Bond-vibbar då Ethan ska stoppa Spect... sorry, The Syndicate. Syndikatet är en hemlig "shadow organization" som gäckar IMF. Genom infiltration och svek har de till och med fått IMf på onåd. Ethan Hunt står ett tag helt ensam i kampen för att avslöja de uschliga och bringa ordning och ära till IMF.

Mission: Impossible moments

Är det bara en enda lur-scen i denna film? Ethan tar på sig en mask som föreställer den brittiske säkerhetschefen Attlee för att kunna lura premiärministern. Tror inte det var något mer denna gång.

Action utan slut?

Inledningsscenen med en Tom Cruise klängandes på utsidan av ett flygplan var spektakulär. Tyvärr förtas all spänning av Peggs jönserier. Scenen påminner mycket om introscenerna i Bond-serien. Denna gång hade scenen intet att göra med filmens övriga handling vilket var kul då den hade vevats till absurdum i alla trailers inför premiären. Man kunde kanske trott att den scen som syntes i trailern skulle ha en stor viktig plats mot slutet av filmen men där lurades vi i publiken av trailern för en gång skull.

Annars har filmen två stora action pieces. Den ena är scenen på Operan där Rebecka Fergusons Ilsa Faust dyker upp igen. Hon är en spännande och stark karaktär. Kul att filmserien tar in en kvinnlig agent som kan matcha Ethan mer eller mindre. Först räddar hon honom till och med. Så mycket med dagens macho-ideal. Ethan tycker sig också känna igen henne trots att det är första gången de möts. Är det sig själv han ser i henne? Scenen på Operan är mycket häftig. Ilsa får spela ut både sin kvinnlighet och att hon är ett bad ass. Bra kombination då det hade varit allt för tröttsamt tråkigt att ha en Michelle Yeoh-liknande kung fu-kvinna med i den rollen för femtioelfte gången.

Den andra stora actionscenen är då Ethan och gänget skulle bryta sig in i något hus och enda sättet är att simma in i en turbinliknande anordning. Tyvärr är scenen ologisk och det känns som att den finns där bara för att de ville visa strömmande vatten med cgi. För mig var det helt orimligt att Benji inte kunde vänta några minuter till Ethan bytt kort. Istället var det tvunget att bli tajmat på sekunden. Oklart varför.

Sen finns det någon motorcykeljakt också men som brukligt är med biljakter och dylikt är de ganska ointressanta.

Skurken

Varför blir jag inte överraskad när det är en elak europé med hornbågade glasögon som är skurken? Jaja, jänkarna har ett kluvet förhållande till européer i allmänhet och britter i synnerhet. Svenske Jens Hultén, han från reklamfilmen, spelar hench man nummer ett - The Bone doctor. Han gör bra ifrån sig men kommer ändå i skuggan av Ferguson med bred marginal.

Sammanfattning

Denna film har en hel del bra saker för sig. Tyvärr tycker jag att komediinslagen ger filmen helt fel ton. Denna serie fungerar bättre så länge den har samma ton som Bourne-filmerna eller Craigs Bond. Så tycker jag, helt klart. Den patetiska pellejönsen Benji i Simon Peggs skepnad förstör allt för mycket. Därmed blir intrycken kluvna. Jag ger Rouge Nation tre högklackade skor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011) (re-revy)

Beware! Spoilers below.

Den fjärde filmen i serien följer trean väl. Den är mörk och bra. Mörkret ger många av de karaktärdrivna scenerna tyngd utan att för den skull förminska actioninnehållet. Precis som i trean kan man dra paralleller mellan denna och Bond, tänk Daniel Craigs Bond i så fall. Vi får resa runt jorden i jakten på en galen vetenskapsman som vill starta ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland. Hans evil scheme innehåller att misskreditera IMF och Ethans team hamnar i fläkten när IMF initierar "The ghost protocol" (att "go deep under cover"). Mörkret återfinns till exempel i scenen när Brandt berättar om hans misslyckande med att skydda Ethan och Julia på semester i Kroatien och hur Ethan dödat det serbiska team som mördat hans fru. En kul detalj är hur Ethans team i inledningen hänvisar till ryktena om Ethan men hur de tror att allt är överdrivet och påhittat. Tänk hur fel, och hur rätt de hade.

På tal om rätt eller fel. Jag var inte nådig mot denna film efter jag sett den första gången. Nu ser jag den med lite snällare ögon.

Omöjligt uppdrag?

Ethans team ska stoppa Hendricks, galen vetenskapsman, som spelas av vår egen Michael Nyqvist. Först försöker teamet att hindra Hendricks att få tag på launchmodulen för kärnvapnen. När det inte gick vill de hindra honom från att få tag på koderna. När det inte gick måste de stoppa eller avbryta attacken efter den initieras. Hendricks får ju iväg en a-bomb med destination San Franciscos höjder.

Mission: Impossible moments

Såvitt jag kan erinra mig om används bara en mask i filmen och det är då Hendricks ska utge sig för att vara hans hantlangare Wirstrom. Ethan hade några masker på g men de hann inte bli klara. Det är mycket som går fel för Ethan i denna film. Han bli tagen av rysk polis, hans chef blir skjuten i bilen, Sabine Moreau dödsstörtar från hotellet innan de hinner pressa henne på information, Ethan hinner inte ikapp Hedricks som försvinner i sandstormen...

Action utan slut?

Jajamen, sörru. Detta är actionfyllt men också fyllt av referenser. Inledningen med Agent Hanaways död och scenen från det ryska fängelset är av Bondkaraktär och klass. Sen har vi inbrottet i Kreml vilket påminner om första Mission: Impossible. Ethan blir tagen av rysk polis och vi möter den rökande vresige ryssen, Sidorov. Ethans flykt från sjukhuset påminner om The Bourne Identity.

Den kanske mest kända scenen är den från Burj Khalifa i Dubai. Jag gillade det kluriga i den scenen, både Ethans inbrott med klättring på fasaden (även om de elektriska handskarna var fåniga) och the sting de utförde mot Wirstrom och Moreau.

Sista scenen utspelas i Indien och en fajt mellan Ethan och Hendricks i ett parkeringshus. Den scenen var inte speciellt bra, ganska trist och meningslös.

Skurken

Michael Nyqvist är långt från en favorit men han fungerar ganska bra som skurken. Men egentligen är det samma gamla visa... Han ger mig inget extra, jag blir inte nyfiken på hans karaktärer. Hans hench man Wirstrom är slätstruken. Däremot är den ryske polisen som jagar Ethan hela filmen igenom ganska lustig. Sidorov for the win!

Sammanfattning

Filmen har ett mycket starkt slut i en hamn i Seattle. Ethan, Luther och Brandt diskuterar nya uppdraget och vi får se att Julia lever. Hon vänder sig mot Ethan och ler. Tänk vad lyckligt att hennes död bara var en cover för att Ethan skulle kunna infiltrera det ryska fängelset, och tänk vad sorgligt att han var tvungen att överge henne för att hålla henne säker (som han misslyckades med i trean). Jag gillar denna typ av mixade känslor.

Filmen har mycket fokus på teamet. Brandt får en hel del spelutrymme och han är med i en av filmens starkaste scener. Den när Ethan har försvunnit och Brandt berättar för teamet om hans uppdrag i Kroatien. Simon Peggs lustigkurre Benji är också med och han är lite smålustig, men lyckligtvis är Benji mer professionell är komiker. I denna film...

Filmen lyfter också upp att Ethan agerar på en hunch, dvs magkänslan, ibland. Han utbildar Brandt i field operations. Lite kul sidostory.

Till sist kan jag konstatera att nu har serien utvecklats! Titeln innehåller både kolon och bindestreck. Spectaculaire!

Jag gillar denna film bra mycket mer än när jag såg den första gången och nu ger jag den tre allt annat än ofelbara hjältar av fem möjliga.


Betyg: 3/5

Mission: Impossible III (2006)

Oh-lala, nu börjar det likna något. Har filmserien nu hittat sin form till slut kanske? Tredje filmen är riktigt vass med idel bra och starka karaktärer. Dessa karaktärer har också relationer som etableras och utvecklas. Bara en sådan sak. Detta är en mycket mer spännande film än dess föregångare för att jag som åskådare bryr mig om Ethan, hans fru Julia (Michelle Monaghan), hans team och storskurken Davian (Philip Seymour Hoffman). Filmen inleds med en superintensiv scen där Ethan sitter fast i en stol. En ond man (Davian) pekar med pistol mot huvudet på "damsel in distress" (Julia) och hotar med att skjuta henne om inte Ethan avslöjar var the rabbits foot är (??). Ten. Nine. Eight. Seven. Ethan sliter i sina bojor. Six. Five. Four. Three. Tandagnissel. Two. Nämen? One. Pang.

Nedan äro SPOILERS.

Det jag gillar mest med filmen är dess mörker. I inledningen av filmen ska tvingas Ethan ut ur sin pensionering för att frita Agent Farris (Keri Russell) men han misslyckas! Ethan misslyckas. Riktigt stark inledning av filmen. Damn!

Resten av filmen går i samma anda. Alla scener med Philip Seymour Hoffman är som förväntat otroligt bra. Relationen mellan Ethan och skurken är mer komplex än någonsin. Speciellt leder scenen när Ethan torterar Davian under en flygfärd till att Davian får anledning till att smida en djävulsk plan för att få ut sin hämnd på Ethan. Mycket bra. Filmen blir så mycket mer än en actionrökare eller spionmysterium, det blir ett personligt drama på flera fronter, Ethan gifter sig till och med för tusan. Jag blir engagerad och orolig och detta blir filmen då filmserien riktigt etableras som bra skit för mig.

Omöjligt uppdrag?

Ethan misslyckas först med att rädda Farris. Sedan ska han stoppa Davian. IMF får reda på att Davian ska få tag på "the rabbits foot" och detta får givetvis inte ske. Av oklar anledning. Här introduceras hela seriens största macguffin. Ingen vet vad denna kaninfot är och det har ingen som helst betydelse. Jag jublar istället åt regissören J.J. Abrams frejdighet att använda en macguffin så öppet. Uppdraget blir alltså att stoppa Davian lite allmänt, och framåt slutet gäller det att rädda Julia ur Davians klor.

Mission: Impossible moments

Galenskaperna från förra filmen har försvunnit och såvitt jag kommer ihåg används masktricket endast två gånger. Det är lagom för en film, max två gånger känns rätt. För det är ju lyckligtvis inte Julia som skjuts i filmens inledning utan annan olycklig iklädd en mask av Julia. Den var kanske inte så överraskande men man vet ju aldrig. Ethan använder sig också av en mask av Davian när de kidnappar honom på något fancy party. Var det på en ambassad kanske?

Action utan slut?

Den största actionscenen är givetvis fritagningen av Davian på en bro över ett karibiskahavetblått vatten. Den scenen är för övrigt inspelad i öknen! Det är en riktigt bra actionscen med bilar på bron, attackhelikopter och en elakt aggressiv drönare. Plus en massa skjutande. Ethans gäng hinner rädda en massa civilister också. Tompa får visa att han är bra på att springa också i scenen. I like it!

I filmens inledning får vi en adrenalinfylld fritagning av Agent Farris med det mörka och otäcka slutet. Gillar mörkret i denna film. Ooops, det har jag redan sagt.

Även den tredje stora actionscenen är en fritagning, mot slutet då Ethan ska rädda sin fru Julia. Den kommer efter han misslyckats att skydda henne, hon blir ju tagen av Davians "hench man" på sjukhuset. En scen som förebådar hur det kommer sluta för Ethan och hans fru kanske...

En film om fritagningar... Ser ni inte symmetrin? Filmens tre stora actionscener handlar om fritagningar, tre av tre. Snyggt. Scenen i Shanghai är intensiv. I slutändan måste Julia döda Ethan för att rädda livet på honom. Quelle spectaculaire!

Skurken

Philip Seymour Hoffman spelar en av de bästa skurkarna i inte bara denna serie utan i actionfilmsgenren generellt sett. Hans Davian är ljuvligt ondskefull. Karismatisk och äcklig på samma gång, men också en djup karaktär. Det finns mer under ytan och du blir som åskådare väldigt nyfiken på honom.

En annan skurk är den förrädiske "middle management"-chefen Musgrave från IMf som spelas av Billy Crudup. Jag blev tagen på sängen när jag insåg att han var en ful en. Han är ju så mysig och trevlig i Almost famous att jag hade svårt att se honom som ett asshole. Han fick vad han förtjänade dock...

Sammanfattning

Detta är Mission: Impossible-seriens egen "On her Majesty's Secret Service". Ethan pensionerar sig, gifter sig och förlorar henne... nästan. Den är vid sidan av en actiondängare ett karaktärsdrivet mörkt drama. En otroligt tung inledning följs upp med en allt igenom stark film. Slutet är också något extra. Filmen är till och med starkare än vad jag kom ihåg den som!

Jag ger filmen fyra överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mission: Impossible II (2000)

Andra filmen i serien regisserades av Hong Kong-actionsnubben John Woo. Hahahaha. Fasen vad dåligt detta är. Jag som hade för mig att det var en fräsig testosterondängare med en massa härliga actionscener. Minnet kan verkligen lura en. John Woo kör med sina långa actionscener med stilistiska slow motion-sekvenser och alltid dessa vita duvor. Alltid duvorna. Vad är det han ser i dessa fria fåglar? Dessutom slow motion. Ok, ok, ok, vi ska inte helt dra ner filmen i skiten. Den har sina poänger men nu när jag såg om den blev jag chockad över hur krystad storyn är och hur eländigt trist den kvinnliga huvudpersonen är. Tompa är ungefär som väntat, som alltid duglig. Men jag känner ändå att filmserien inte riktigt satt sig och det kanske skiner igenom i herr Cruises insats.

Omöjligt uppdrag?

Ethan Hunt ska rädda världen genom att hitta och förstöra Chimera, ett våldsamt och dödligt virus som fallit i orätta händer. Till sin hjälp har han sitt team och en menlös kvinnlig inbrottstjyv, Nyah Nordoff-Hall. När Nyah blivit smittad av världens sista dos Chimera har Ethan 24 timmar på sig att återta den sista dosen antivirus Bellerophon för att rädda henne. Skit samma att han samtidigt riskerar att viruset kan sprida sig som en löpeld...

Mission: Impossible moments

John Woo går till överdrift med det mesta han gör. Även så med att lura publiken med de klassiska Mission Impossible-maskerna. I inledningen av filmen luras vetenskapsmannen Dr. Nekhorvich att han möter Ethan men det är en skurk som lurar av honom viruset. Ethan i sin tur lurar chefen för Biocyte att han är Dr. Nekhorvich. Huvudskurken Ambrose använder sig av en Ethan-mask för att avslöja Nyah som en dubbelagent. Och till sist den bästa MI-scenen då Ethan har satt en mask som förställer sig själv på Stamp. Den scenen är för övrigt korkad. Skulle Ethan ha förespått detta och förberett sig med att ta med en mask av sig själv. Horribelt, men cool scen i slow motion när Ambrose förstår sitt misstag. Allt förlåtet!

Action utan slut?

Filmen börjar bra med en grymt häftig scen där Ethan friklättrar på en svårklättrad topp i ett varmt ökenlandskap, typ Utah. Nästa stora action set piece är när Ethan och teamet ska bryta sig in i Biocytes labb i en skyskrapa samt efterföljande shoot out mot skurken Sean Ambrose och hans män. Den scenen kickar lite stjärt.

Filmens stora scen och huvudfokus ligger dock på den gigantiska scenen i filmens sista tredjedel (som det känns) när Ethan attackerar Ambroses "villains lair" på en halvö utanför Sydney. Först är det smyga och slow motion, duvorna, och allt är slut, Ethan tillfångatagen, men nej - lurade, explosioner, bron, motorcykeljakten och slagsmål i sanden. John Woo ger oss några glimtar av briljans, men scenen är också småkorkad på sina ställen och den sista fistfajten är helt onödig.

Skurken

Sean Ambrose är en ganska trist skurk. Han saknar den bra skurkens charm som gör att vi åskådare en sekund kan tveka på hans intentioner. Istället är han bara otrevlig och platt. Han påminner mig om skurken i Die Hard 4.0, som också var en svag karaktär. Däremot är Ambroses "hench man" Hugh Stamp, coolt namn, desto bättre. En bra hench man kan ofta hjälpa upp skurkbetyget, det vet vi sedan gammalt från Bond-serien.

Sammanfattning

Ok gott folk. Detta är en mycket svag film. Det största problemet för mig som prioriterar välskrivna karaktärer så högt är damen i distress, Nyah. Usel karaktär som drar ner hela sablans filmen. Dessutom har vi en ganska simpel och oinspirerande historia om viruset Chimera. Felet är inte viruset i sig utan hur hotet hanteras i denna film. Hur var det? Var virushot något som vi oroade oss för i slutet av 90-talet? Varför återkom det så ofta? Twelve monkeys 1995, Tom Clancy's Rainbow Six 1998 med flera... Till sista har jag nog aldrig varit ett jättefan av John Woos filmer, de blir inte mer än simpla actionfilmer med en för stor kostym på sig. Jag ger Mission: Impossible II två Kershaw Amphibians av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mission: Impossible (1996)

Det var ett tag sedan jag såg denna film. Trots att jag nog tyckte att den var helt ok kunde jag för mitt liv inte komma ihåg speciellt mycket från filmen. Den är regisserad av Brian De Palma. Det är en kompetent filmmakare som brukar mixtra med split screens, olika kameravinklar och skärpdjup. Däremot ser jag honom som en ganska "stiff" regissör, jag tror mig inte sett en enda film med glimten i ögat från de Palma. Det är inte en favoritregissör helt enkelt.

Mission:Impossible är en klassisk spionthriller. Fokus ligger på "vem lurar vem" och klassisk Öst mot Väst. Jag kommer ihåg filmen som rörig som tusan men det tycker jag inte att den var denna gång. Däremot är storyn nedtryckt och otydlig. Det är nog därför jag har svårt att komma ihåg filmen. Filmen är som en nattlig dröm som viker undan så fort man försöker erinra sig om vad som hände.

Observera att texten nedan innehåller starka SPOILERS!

Omöjligt Uppdrag?

Ethan Hunt och hans team ska stjäla tillbaka "The NOC list" från en mullvad inom CIA. Listan innehåller identiteten på en massa fältagenter som riskerar att bli tillfångatagna och dödade om listan faller i orätta händer.

Intressant nog inleds filmen med att Etahn Hunt bara är en i teamet. Ethan Hunt som en "nobody" bland de övriga. Smaka på den. Detta var en av många detaljer jag helt hade glömt. Därmed är detta något av en "origins story" även om den biten inte spelas upp speciellt mycket. Dessutom påminns jag av att filmen har några år på nacken när jag ser hur ung Tom Crusie ser ut. Betänk att filmen nästan har tjugo år på nacken.

När flera medlemmar ur teamet snabbt blir dödade ändras Ethans roll snabbt. Han stiger upp ur askan av sina fallna kamrater starkare än någonsin och sätter genast igång med att rädda NOC listan och hämnas dem som förrådde hans team. En kul detalj är att de castade Emilio Estevez som en ur teamet. Han var ganska stor 1996 (kommer ni inte ihåg Young guns?). Måste varit något av en chock för folk när han dör abrupt och tidigt i filmen.

Mission: Impossible moments

Det mest signifikanta greppet som denna filmserie har att erbjuda är då en mask av någons ansikte används för att lura motståndaren/publiken om individens identitet. Här i första filmen användes det i tre scener i alla fall. Redan i inledningsscenen har Ethan en mask på sig för att lura en gubbe på information i en operation som inte har med resten av filmen att göra. Scenen används för att sätta upp själva konceptet med masker som lur-device. Något som kommer att återkomma en och annan gång i filmserien.

Den andra gången mask används är när Ethan bryter sig in i ambassaden och stjäl NOC listan. Till sist är det mask på igen i slutet i en tågscen då Ethan lurar en av de kvinnliga teammedlemmarna att avslöja sig.

Action utan slut?

Njae, filmen är inte fullproppad med actionscener, men det finns några.

Den tidiga scenen med uppdraget på ambassaden, den där flera ur teamet förgås är spännande och actionfylld, även om det är mer smygande i dimmor än boxing och kicking.

Filmens andra scen som sticker ut är när Ethan ska stjäla något  i ett valv och han firas ner i en vajer med sele. Det är en av de mest ikoniska scenerna i actionfilmen från de senaste tjugo åren. Tänk så många gånger andra filmer och tv-serier gjort en pastisch på den scenen.

Skurken

Ja att det var Jon Voigts karaktär som är skurken kom nog som en ganska stor överraskning första gången jag såg filmen, men nu känns det ganska genomskinligt. Är Voigt bra i rollen? Helt ok, inte dålig i alla fall. Han gör i princip samma roll senare i Enemy of the State mot Will Smith.

Sammanfattning

Först och främst måste man ställa in sig på att detta är en renodlad spiondrama. Den går mer i John le Carrés fotspår än James Bonds dito. Betänk att filmen inte innehåller en enda shoot out eller gun fight. Som spiondrama är den helt ok men långt från mästerlig. Istället är detta intressant för att det är Ethan Hunts origins story. Tompa Cruise funkar bra från första början och vi får njuta av hans fina armföring i fler spingscener. Brian de Palma var kanske inte den bästa regissören att ta han om starten av denna filmserie men det gav serien en viss tyngd kanske. Jag gillar filmen och den får ett överlag positivt betyg. Jag ger den tre Outsiders av fem möjliga.

Betyg: 3/5