Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

Operation Fortune: Ruse de Guerre (2023)

Jag roades mycket av Guy Ritchies bland filmfolk dissade The Gentlemen som kom häromåret, så pass till den grad att jag hade med filmen på min topp 10 från 2019 till och med. Nu har den andliga uppföljaren kommit, Operation Fortune: Ruse de Guerre. Detta är inte en bokstavlig uppföljare mer än att det är Guy Ritchie, han har samma manusförfattare med sig och att Hugh Grant spelar en viktig och fantastiskt underhållande biroll.

Hugh Grant står ut i filmen tillsammans med Audrey Plaza, de är båda ljuvliga i denna film. Övriga kända ansikten är Jason Statham, Cary Elwes, Josh Hartnett, Bugsy Malone och Eddie Marsan. Josh Hartnett är kanske inte en ny DeNiro men han har allt sina skills inom komedi, något vi lärde oss redan från "buddy cops"-komedin Hollywood Homicide från 2003.

The Gentlemen var en skruvad actionkomedi som spoofade gangsterfilmen. Dagens film är istället en spoof på Mission: Impossible-serien. Omöjliga uppdrag för ett briljant team där alla har sina specifika roller. Så storyn är inte det viktigaste, det är som vanligt en red herring som jagas. Istället ä det dialogen, karaktäerena och sköna miljöer som står i första rummet.

Filmen var underhållande och hade ett galleri med lustiga birollskaraktärer. Men framför allt var den ROLIG, och det är välkommet.

Betyg: 3+/5

Wrath of Man (2021)

Wrath of man är den senaste actiondängaren med Jason Statham. Jag gillar skådisen mycket men jag är kanske inte lika förtjust i honom som vissa... Hrm, Filmitch. 

Statham brukar vara superstabil i sina roller där han spelar tysta starka män med våld i sinnet. Detta är en genre där likar som Denzel Washington (Man on fire och The Equalizer), Tom Cruise (Jack Reacher) och Keanu Reeves (John Wick) alla strävar om att vara kungen på kullen.

Eftersom det är en Guy Ritchie-film skulle man kunnat gissa att detta skulle vara en film med glimten i ögat och en hel del humor men då skulle man ha fel. Detta är en hård och dramatisk action/crime/thriller. Den blandar inte in "one liners" som skulle riskera förta det dramatiska inslaget. Filmen är mörk och inte så lite sorglig till sitt innehåll. Den film jag mest tänkte på var faktiskt Michael Manns mästerliga Heat, även om denna inte nådde upp till dess nivå. Däremot slår den Gerard Butlers Den of thieves rejält.

Jag skriver inte så mycket om handlingen då filmen avnjutes bäst utan att veta någonting alls. Historien berättas med bruten tidslinje så det är något av en mysteriefilm också. Detta blev mycket effektivt i denna film.

I övriga roller ser vi Holt McCallany, Josh Hartnett, Andy Garcia, Jeffrey Donovan, Eddie Marsan och Scott Eastwood, ni vet Clintans son. Clintan! Det var länge sedan jag tänkte på honom. Mmmmmm. Fin kille det.

I en era där många filmer har antagit en ironisk eller lekfull ton, vilket jag ofta gillar, kändes det ändå fräscht med en film som är allvarlig, spännande, och rejält våldsam. Jag gillar den!

Betyg: 4/5 

Oh Lucy! (2017)

Oh Lucy! är en jättebra japansk film. Helt klart en av de bästa på årets festival. Filmen blandar melankoli med humor i en historia där ensamma människor råkar ut för fantastiska möten. Det är ett drama som handlar om identitet, drömmar, förhoppningar och cementerade familjerelationer. Det är en sorglig film som inte gör mig ledsen, och en ganska rolig film som är långt från en komedi. Filmen bygger till viss del på kulturkrocken mellan amerikanska förhållningssätt och japanska. Men detta är en film som fokuserade på karaktärerna och vad de råkar ut för, inte exotifierar och driver med japanerna som andra filmer om kulturkrockar med Japan kan tendera att göra.

Stilen påminner lite om stilen många amerikanska independentfilmer har, men också vagt om festivalvinnaren Schulze gets the blues från 2003. I båda filmerna reser medelålders huvudpersoner från sina hemländer till USA för att finna något.

Filmen är djup och jag finner fler och fler lager desto mer jag tänker på filmen. Det känns svårt att gå in på detaljer utan att spoila handlingen lite lätt så jag varnar alla känsliga läsare här. Filmen storhet ligger inte över huvud taget i handlingen, det är känsla och karaktärer som står i fokus, men filmen är så bra och värd att ses ospoilad. Alla filmer mår bäst av att ses helt ospoilade! Så är det med det.

Filmen behandlar många saker men två teman stack ut för mig. Det första är hur namn och utseende bidrar till ens identitet. Johns lustiga teknik på engelskalektionerna med att ge eleverna amerikanska namn och blonda peruker påverkade både Setsuko och Komori så att de under en kort stund blev mer öppna och extroverta. Jag tror på filmen här. Även om effekten kanske är förstärkt i filmen tror jag att det funkar just så som vi ser i filmen. Man kan jämför med maskerader där vanligtvis blyga personer kan leva upp lite och bli mer utåtagerande. Det var fina och rörande scener mellan de tre. "I'm a hugging person." Skillnaden mellan det amerikanska kynnet och det japanska kan kanske inte visas tydligare än med kramar mellan främlingar.



Det andra temat som var så tydligt i filmen var om människors ensamhet och utsatthet i samhället och hela den problematiken visades med självmord och försöken därtill. Jag upplevde först inledningsscenen med den nynnande mannen som kastade sig framför tunnelbanetåget som helt galen, men scenen visade sig sätta tonen på hela filmen. Det japanska samhället har likt det svenska utvecklats i en riktning där traditionella sociala strukturer som storfamiljen i flera generationer har fått ge vika för individuella lösningar och brutna familjestrukturer. Sverige ligger tydligen i topp när det gäller antalet ensamhushåll i världen. Såg en siffra på nätet att av drygt 4.3 miljoner hushåll i Sverige är drygt 1.7 miljoner ensamhushåll.



I filmen får vi följa några av de japaner som lever ensamma. Inte en enda traditionell familj så långt ögat nådde i filmen. Den vuxna Mika och hennes mor var båda med i filmen men de bodde inte ihop som en familj. Jag har aldrig varit i Japan men jag har fått en uppfattning av att det är en extremt samhälle på många sätt, den stora pressen, traditionerna, självmorden osv. Även Sverige anses i vissa perspektiv som ett extremt land. Sofia hittade länk till den undersökning där Sverige ligger långt ut i ena hörnet på en tvådimensionell bild. Den bilden behandlar de saker som filmen berör. Jag fann filmen märkvärdigt relevant både för mig personligen och för mig som svensk. Och då menar jag att jag kände igen mig på det emotionella planet, inte bara det uppenbara, att jag är en av dem som bor i ett ensamhushåll.

Filmen var som sagt mycket, mycket bra. Alla skådespelarna var utsökta i sina roller. Jag kände inte igen de japanska men de kändes rätt i sina roller. Även filmens kända namn, Josh Hartnett var bra, riktigt överraskande naturlig och fin. Huvudpersonen Setsuko/Lucy spelas av 45-åriga Shinobu Terajima och hon var oerhört intressant att se. Som hon lyste upp när hon fick in energi i sitt liv. Hon såg så levande ut. Tänk vilken skillnad det var på henne i mitten av filmen jämfört med inledningen. Detta åstadkoms inte av smink eller andra filmfusk, allt låg i skådespeleriet. Riktigt fint.


Oh Lucy! når inte upp till samma nivå som Avsked, sedd på festivalen 2009, men det är nog den näst bästa japanska film jag sett. Jag ger Oh Lucy! fyra drömmar om kärlek av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Om visningen: Vi såg filmen mitt på dagen om lördagen. Filmen visades på Saga 1 vilken är en gigantisk salong och det var inte mycket publik. För en drama som detta var det en perfekt visning. Om det är komedi, action eller skräckis kan det vara extra kul med en entusiastisk publik, men för filmer som denna är lugn att föredra.

Filmen har tyvärr redan visats de tre gångerna på festivalen så intresserad filmfans får leta efter filmen på annat ställe.

Vi var ett litet gäng filmbloggare som såg filmen ihop. Länkar till deras texter finner du här (när de publicerats):
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Black Hawk Down (2001)

Super 6-1 is down. We've got a bird down in the city.

"Black Hawk Down" är den bästa krigsfilm jag sett! Närvarokänslan är otrolig och det gör filmen ännu mer dramatisk. När filmen dessutom beskriver en verklig händelse blir anspänningen total.

Jag hade läst boken med samma namn före jag såg filmen för första gången. Boken är också helt otroligt spännande och intressant. Författaren Mark Bowen har genom intervjuer och militärt material återskapat så bra det går vad som hände i Mogadishu det ödesdigra dygnet hösten 1993. Journalisten Bowen har bland annat fått lyssna på all radiotrafik mellan de amerikanska enheterna under hela slaget.

Filmen visar slaget ur de amerikanska soldaternas synvinkel. Filmen behandlar medvetet inte de politiska, sociala eller geografiska aspekterna av konflikten. Kultursnobbarna på DN gav filmen dålig kritik för att den inte tog upp detta ämnet. Hur besynnerligt! Bowen behandlar frågorna lite mer i sin bok och han spekulerar i om vad som hände i Somalia under tidigt 90-tal kan ha en direkt koppling till Al Qaida och terrordåden under 90-talet som kulminerade i 9/11 och USAs intåg i Afghanistan.

Filmen är regisserad av mästaren Ridley Scott. Detta är ett av hans lyckade projekt. Filmens foto är spektakulärt, speciellt inledningsscenerna i en kall blå ton. Under slaget lyser filmen av en febrigt varm gul ton. Filmens cinematograf är mycket riktigt Kieslowski's gamle fotograf Slawomir Idziak. Till slut tycker jag att filmmusiken också är "top-notch". Den är komponerad av Hollywood-veteranen Hans Zimmer.

Skådespeleriet är inte det primära i en film av detta slag, som spelas som om den vore dokumentär. Ridley Scott har dock samlat ett stjärnspäckat gäng; Eric Bana, Tom Sizemore, Ewan McGregor, Orlando Bloom, Josh Hartnett, Sam Shepard, William Fichtner med flera.

Filmen får betyg fem!

Betyg: 5/5