The Breakfast Club (1985)

Har ett litet filmprojekt på gång med styvsyster Cissan med dottern Leo, 16 år. Svårt att välja film för en 16-årig tjej men det ska nog gå bra. Den första filmen vi såg var Enchanted med Amy Adams från 2007. Jag gillade den första gången jag såg den och den är populär hos flera äldre systerbarn. Moderat success.

Den andra filmen blev John Hughes klassiker från 1985. Leo ville se denna klassiker inte minst då hon sett flera referenser till filmen i moderna tv-serier och så sånt. Jag blir inte förvånad då filmen är en milstolpe inom popkulturen.

Jag har sett den många gånger men detta var första titten på mer än 15 år och jag inte skrivit om filmen på bloggen. Nu hoppades jag att den skulle klara av det svåra testet som gammal film ställs inför. Var den relevant än idag?

Det första jag slås av är hur bra casten är. Alla sju passar perfekt i sina roller. Det är en underskattad konst att välja rätt skådespelare till rätt roll. Se lex Firefly/Serenity.

Molly Ringwald, Emilio Estevez, Judd Nelson, Anthony Michael Hall, Ally Sheedy, Paul Gleason och John Kapelos, you all did good!

Det andra är att jag till min lättnad upplever manus bra, om än daterat. Dialogen är tajt och filmen flyger fram. Ingen risk att bli uttråkad trots att det är en så gammal film. Självklart är det mer nostalgi för en annan än överraskning och upptäckarglädje. Men man kommer långt på nostalgi, och när Don't you börjar ljuda över avslutningsscenen kändes filmen som ett förbaskat bra val för kvällen. Jag hoppas nu bara att Leo gillade den lika mycket som jag och Cissan (som också hade sett den förut). 

Nästa gång blir det action eller sci-fi, får se vad som faller mig i smaken. Hoppas kunna ruska om den unga damen lite grand...

The Breakfast Club får fyra kvarsittningar på rad av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

Fandango (1985)

Sista filmen av de gemensamma slank in i projektet på ett bananskal då jag och Movies-noir hade svårt att hitta filmer som ingen av oss sett. Jag blev uppmärksammad om filmen via killen som startade A Life in Movies-blogathonen. Han har en blogg som heter Fandango Groovers Movie Blog. Han verkar hylla filmen som en besatt och jag blev nyfiken. Jag har gått och funderat på filmen en längre tid och undrat om det kanske var en bortglömd pärla bland åttiotalsfilmerna.

Filmen kom ut 1985 och vi ser en ung Kevin Costner som den extremt arrogante men ack så osäkera unge mannen Gardner som söker sin plats i den ömtåliga åldern runt 20 år. Han ser till att bröllopet mellan hans bästa kompis och hans före detta flickvän går om stöpet.  Gardner fuckar upp deras planer eftersom det inte handlar om honom själv. Därefter duperar han sina närmaste vänner att hänga med på en road trip. Han manipulerar därefter den svage i gruppen Phil, en underhållande Judd Nelson, att stå för bil och bensin. De ska åka och besöka en nedgrävd vän ute i öknen i södra Texas eller New Mexico.

Filmen har en vibb som påminner om den i Stand by me med nostalgin, vemodet och gamla vänskapsrelationer som håller på att omformas. I denna film är dock karaktärerna mindre älskvärda. Jag finner mig istället bli mer eller mindre irriterad på alla inblandade, från brudgummen som flydde sitt bröllop till Costners översittartyp. Han är verkligen inte en trevlig person, oavsett slutscenen i filmen.

På tal om slutscenen, bröllopsscenen. Det var länge sedan vi såg något så orealistiskt i en film som verkade ha ambitioner att vara realistisk. Eller hade den inte det? Även fallskärmsscenen var åt fanders orimlig. Jag förstår inte vilken ton filmmakarna ville sätta. Var detta en dramakomedi eller var det en svart komedi inom absurdismen? Om den var det första misslyckades den att få mig att tro på händelserna, och om den skulle vara det andra så misslyckades än mer gravt.

Jag fann inte mycket att hänga upp varma känslor om filmen på men den är inte genomusel. Road trips är oftast underhållande. Man vill se vart de är på väg och vad de finner när de kommit fram. Tyvärr gjorde inte svaren på min undran mig mycket klockare eller gladare.

Jag ger Fandango två svaga framtidsutsikter av fem.

Betyg: 2/5

Låt oss se vad vad de övriga Decennier-deltagarna tyckte om road trippen. Tyckte de att planen att åka snålskjuts med tåget var smart?
Movies-Noir
Jojjenito
Sofia
Fiffi (senare om dagen)