Visar inlägg med etikett Alexander Payne. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Alexander Payne. Visa alla inlägg

tisdag 23 januari 2024

The Holdovers (2023)



The Holdovers är en bit över två timmar men det känns inte så. Den är berättad i ett friskt tempo utan några stora svackor. Här har vi en dramakomedin om en lärare på internatskolan för pojkar som stannar kvar över julen för att sitta barnvakt för de få stackare som inte fick åka hem till sina familjer. Den buttra och "elaka" läraren spelas förträffligt av Paul Giamatti.

Filmen är gjord av Alexander Payne, som är en opålitlig jävel. Det är sedan gammalt. Han har gjort någon bra film som den lysande The Descendants, men har också gjort urusla filmer som Downsizing och framför allt Nebraska. Hans filmer är ibland kalla och elaka i tonaliteten. Han är en trist jävel som antagligen tror att han är vass och utmanande när han håller på sådär.

Nåväl. Här är det mer neutralt. Jag gillar hans vrånga lärare som av olika anledningar måste samsas med en elev och skolans bambatant över julhelgen. Jag gillar givetvis miljön. En del gillar snöfilmer eller filmer som utspelas på tåg. Det gör jag också. Dessutom gillar jag filmer (och böcker) som utspelas i skolmiljöer, typ internat eller gärna på universitet. Nu är det inte "college-komedier" jag tänker på, för det är en helt annan sub-genre. Nej, detta är film som utspelas i universitetsmiljö eller på internat. Favoriter är Donna Tartts roman The Secret History och Curtis Hansons Wonder Boys för att nämna några.

The Holdovers puttrar på och är lagom mysig och lagom tänkvärd mest hela tiden. Den är nära briljansens upphöjda väsen ibland vilket vore rimligt för den har rätt element för att kunna bli något, men men... Jag tror att med en mänsklig regissör hade filmen kunnat blivit ljuvligt bra.

Betyg: 3/5

onsdag 15 november 2017

Downsizing (2017)


Alexander Payne är en filmmakare som ibland verkar hata sina karaktärer. Det är min slutsats efter att jag sett ett antal av hans filmer och sett karaktärerna i dem. Ibland är de helt ok, men de kan lika gärna vara stora ass holes. I Downsizing är Payne elak mot Matt Damons karaktär. Han tvingar honom gå med på att genomgå en "downsizing", från normal människostorlek till en liten variant av sig själv på en sådär 12,5 cm hög.

I en alternativ värld har norska vetenskapsmän forskat fram hur man kan förminska levande varelser, människor och djur. Detta blir på modet, delvis för att spara på jordens resurser, men än mer för att ens pengar räcker 50 ggr längre i den lilla världen. Eller något sådant.



Ok, så detta är en komedi som blandar ett allvarligt ämne (jordens undergång) med en massa eskalerande fånerier. Det är ju en riktigt kul idé. Problemet är bara att genomförandet är under all kritik. Istället för att ta fasta på alla dråpliga situationer och utforska människors förutfattade meningar, begränsningar eller fördomar i en värld där normalstora samexisterar med de ny-små, tar han historien in i bubblan och sedan vidare till utsidan av bubblan och till sist till ett läger för en galen dödssekt inne i en fjord i Norge.

Filmen inleddes ganska frejdigt, men den dog i princip när Kristen Wiigs karaktär försvann ut ur handlingen. Sedan blev filmen bara sämre och sämre och jag led mer och mer i den till slut hårda stolen på Skandia. Precis som inför The shape of water förkunnade festivalchefen Git att detta var... "the best!!". Precis som förra gången var det ljug, denna gången grovt. Sällan har jag skådat något sämre än sista akten i denna utförsbacke. Den halkade utförs hela vägen mot friheten utanför portarna. Trots novemberregn i Stockholm var det en frihetskänsla att komma ut i kylan.



Matt Damon är för bra för denna typ av dritt. Wiig var bara med en kort tid och fick inget att göra. Christoph Waltz har blivit en travesti på sig själv. Nu kan man knappt se honom utan att han gör till sig i ett desperat försök att kunna återskapa magin från Hans Landa. Han har blivit som Jack Nicholson som fastnat i sin joker och Sir Anthony Hopkins som fastnat i något gammalt geggigt.

Kan detta verkligen vara samma regissör som för The Descendants. Den var ju bra. Denna film är helt värdelös. Jag ger Downsizing en Rolf av fem möjliga.

Betyg: 1+/5

Om visningen: Filmen skulle bli kronan på verket på filmspanardagen. Jag hade valt filmerna och hade förhoppningar att mina bloggande vänner skulle få se en intressant film. Och visst, den var ju intressant på många sätt och vis, men kanske inte på det sätt jag hade hoppats.

Hoppa över och kolla vad de andra tyckte om den vetja:
Sofia
Johan
Fiffi



torsdag 21 november 2013

Nebraska (2013)


Woody: Huh?


Alexander Payne har en radda med lyckade filmer bakom sig. Hans senaste film The descendants tyckte jag mycket om. Därför var hans nya film Nebraska en av de filmer jag såg mest fram emot på årets festival. Men detta blev en stor besvikelse.

När jag skrev min revy på David Lynch's film The straight story kommenterade jag att jag normalt sett inte är så intresserad av filmer om väldigt gamla människor. Men den filmen bevisade för mig att jag faktiskt visst det gillar filmer om gamla människor så länge det är bra karaktärer, bra manus och bra genomförande. Precis samma krav som för alla filmer alltså.

Tyvärr kom inte Nebraska ens i närheten av The straight story. Likheterna mellan filmerna är att det finns en mycket gammal man som huvudperson, det lågmälda tempot samt att de båda är road movies.

Bruce Dern spelar Woody Grant, filmens gamla gubbe. Sonen David erbjuder sig att skjutsa sin åldriga far från Montana ända till Lincoln, Nebraska, för att hämta en lotterivinst. På resan stannar de till i Woodys hemstad och där möter de släkt och gamla bekanta.

Det är så många saker med denna film som är fel. Woody är ett egoistiskt arsel. Jag förstår inte vad Alexander Payne vill säga med sin huvudperson. Woody ska ha dålig hörsel och han svarar "Huh?" på allt som sägs till honom. I en av de scener som publiken skrattade mest åt (jag tyckte inte scenen var det minsta rolig) var då David och hans bror Ross försöker stjäla tillbaka en maskin som pappan lånat ut till en man för många år sedan. Scenen får sin upplösning när de åker iväg med den stulna mackapären och Woody till slut säger att de stulit den från fel hus. Åhå, vad roligt! (Obs, sarkasm). Gubbskrutten menar att han inte fattade vad sönerna höll på med när de höll på att baxa in manicken i bilen. Gubbjäveln spelar hela filmen igenom döv och dum så länge det passar honom. Och han är elak, sur och totalt självisk.


Filmen inleds med att Woody går som en senildement åldring längs en landsväg och hans son tvingas komma och hämta hem honom från polisen som plockade upp honom. Så detta var kanske en film om en senil man? Nej! Och det hade inte varit speciellt intressant det heller. Var det kanske en film om en gammal man som hade dålig hörsel? Nej igen. I några scener i slutet av filmen ser vi hur Woody visst har bra hörsel så fort han är intresserad av vad hans son eller fru vill säga honom. Och i en annan scen ser vi att han inte alls är senil. När det passar honom är han pigg och vaken.

I slutändan handlar alltså denna dramakomedi om ett stort praktsvin som djävlas med sina väl menande söner och sin fru. Hans familjemedlemmar får städa upp hans smutsiga byk.

Vad menar Alexander Payne? Vilken av filmens karaktärer lärde sig något under filmens gång? Inget ändrades såvitt jag såg. Fick Woody insikter om sig själv och sitt beteende under filmens gång? Knappast. Var det sonen David som utvecklades på något sätt? Nej, han var ömmande och vänlig mot sin far i början av filmen likväl mot slutet. Vem var protagonisten?


Till sist måste jag säga några ord om valet att låta filmen vara i svartvitt? Jag och mitt sällskap antog efter filmen att man valde svartvitt för att gamla människor inte ser speciellt bra ut i färg. Deras skavanker blir inte lika tydliga i svartvitt. Personligen hade jag mycket hellre sett den i färg. Filmen utspelas i Montana, Wyoming, South Dakota och Nebraska, en del av USA som jag vet med egen erfarenhet är otroligt vackert (i färg). Speciellt kan skymningen vara helt magiska där upp i Big Sky country... Dessutom tycker jag att känslan av äldre film, tänker 50-tal, som det svartvita fotot ger inte passade in i berättelsen där de använder iPhone och andra moderna saker. Den anakronistiska kontrasten mellan dess utseende och dess innehåll funkar inte alls.

Till allra sist tycker jag att filmens avslutning, den förlösande scenen då Woody får upprättelse (från vadå?), varken var förtjänad eller speciellt smart. Det var mer en simpel manipulation av publikens lättrörda känslor. Precis som med filmen Sideways får jag en känsla av att Payne tror sig vara mer djup och filosofisk än vad han egentligen är, eller vad hans filmer är i alla fall.

Woodys fru var frejdig
Jag är nästan på väg att ge denna film en etta, men den har vissa kvalitéer i skådespeleri och filmhantverk så den får en mycket svag tvåa.

Jag ger Nebraska två Huh? av fem möjliga

Betyg: 2/5

Om visningen: Före visning träffades jag och Fiffi och åt en bit mat på Vapiano i närheten av biografen. Det var trevligt! Sedan såg vi filmen på Sture med de underbart sköna stolarna. Till visningen anslöt Jojjenito, Johan Sq och hans bror Henrik. Det blev en allmänt trevlig visning. Vad tyckte då mina bloggande medtittare? Tyckte de att Woody var en skön och härlig gubbe? Eller fann de filmen nebraskans dålig? Fiffis filmtajm. Jojjenito.


söndag 19 februari 2012

The Descendants (2011)


Goodbye. Goodbye.

Var det allt? Jag gick ut från biografen med en lätt känsla att jag saknade något. Lite mer.

"The descendants" är en film som levererade det jag hade förväntat mig, men jag blev ändå inte helt uppfylld. Det är så svårt att helt tömma sig på förutfattade meningar och förväntningar när man ser film nu för tiden. Jag undviker generellt sett trailers just av denna anledning, men samtidigt läser jag bloggar och lyssnar på podradio. Förbannelse. Nu var det inte så att filmen var sämre än förväntat, mer att den var annorlunda. Precis som med en annan storfilm från 2011, "The ides of March", gick jag ut från bion hungrig. Jag tror dock att jag kommer kunna gilla båda dessa filmer fullt ut när jag ser om dem. Då ska jag inte låta mig luras av förväntningarna!

Inledningen på denna revy låter kanske lite missmodig, men jag gillade "The descendants" väldigt mycket. Detta är en av de mest renodlat dramatiska roller jag sett George Clooney i och han sköter det mycket bra. Jag köpte hans porträtt av Matt King helt och hållet. Inte för en sekund tänkte jag på att han är den där snygga Hollywood-stjärnan. Tills han i en scen började springa som en byfåne, det vill säga. När han valde att springa på ett konstigt sätt, som för att visa att han inte är den där snygga Hollywood-stjärnan, blev jag plötsligt medveten om att han är just den mannen. Tokigt.

Trots ett i vissa delar blytungt dramainnehåll kändes filmen luftig och lätt. Samspelet mellan Clooney och döttrarna, spelade av Shailene Woodley och Amara Miller, är jättebra. Speciellt den tjugoåriga Shailene i rollen som den äldre dottern är lysande. Jag har hört att publik i moralpanikens USA har upprörts över att hon är för lättklädd i för många scener. I scener vid poolen och på stranden har hon ju på sig bikini. Jag tyckte inte att det var något problem alls.

Filmen har också många distinkta biroller med goda skådespelarinsatser från Robert Foster, Beau Bridges och Judy Greer. Den komiska lättnaden sköttes av Nick Krause i rollen som Sid, Alexs kompis. Han var riktigt rolig i vissa scener, inte minst på grund av kontrasterna mot Matt och Alexs morfar.

Till sists, Matt King pratar om att man kan ha lika mycket problem och brustna hjärtan på Hawaii som andra ställen. Jag vet inte vad ni tycker, men jag skulle mycket hellre ha ett brustet hjärta på Hawaii än i ett vinterfruset Sverige. Utan tvekan, sju dagar i veckan! Miljöerna i filmen var fantastisk trevliga. Och jag vill ha mer.

Jag ger "The descendants" fyra campingplaster av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Clooney och Woodley