Jay and Silent Bob Reboot (2019)

"Jay and Silent Bob reboot" är en överraskande film på många sätt. Jag blev i alla fall överraskad flera gånger. Det första var hur sliten Jay ser ut nu för tiden. Är han en fullfjättrad a-lagare nu för tiden eller? Det andra var hur mycket hjärta och familjefokus filmen har. Visst, de vanliga skämten under bältet som Kevin Smith är känd för finns där såklart, men filmen fokuserar lite mer på smartare humor och en stor portion varm sentimentalitet.

Det stora skämtet i filmen är hur dåligt det är att Hollywood gör en massa re-makes, sequels och reboots istället för arbeta med nya berättelser, och så är denna film också en reboot. Metahumor.

Men ganska snart fokuserar filmen på relationen mellan en dotter och en frånvarande far. Det är fint och det känns som att Kevin Smith förtvivlat försöker kommunicera med Jason Mewes om misstag som han inte vill att hans gamle vän ska göra. Dottern i fråga spelas av Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith. Hon var med som ettåring i de första filmen 18 år sedan. Denna gång är också Jason Mewes dotter i riktiga livet är också med på ett hörn, Logan Mewes. Hoppas att hon får ett bra liv.

Som vanligt med Kevin Smiths filmer som utspelar sig i detta universa får vi återbesöka en uppsjö av skådespelare som deltagit i tidigare filmer; Ben Affleck, Brian O'Halloran, Shannon Elizabeth, Justin Long, Matt Damon, Jason Lee och Joey Lauren Adams bland många många andra.

Scenen med Ben Affleck var mycket fin. Ben Affleck är en bra gubbe. Numera lite rund om kinderna.

Det roligaste, för mig, var att se hur Kevin Smith kastar Star Wars under bussen och välkomnar MCU istället. Det är flera lustiga referenser till den älskade filmserien och den bästa Chris Hemsworth är otroligt rolig i hans korta inhopp (cameor?).

Sätter bra betyg på denna för den är så snäll och go.

Betyg: 4/5

Val Kilmer?

Mor och dotter?

Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

American Reunion (2012)

Oh, Finch's mom!

Jag har alltid varit ett stort fan av de tre första American Pie-filmerna. Trilogin kom ut runt milleniumskiftet. Därefter mjölkades hyrvideomarknaden med ytterligare några uppföljare där ingen av huvudkaraktärerna fanns med, ren rip off alltså. Men nu 2012 tretton år efter den första filmen kommer här en uppföljare med alla de välkända figurerna - American reunion.

Jag såg den första American pie på ett vandrarhem i Colorado under den stora bilresan i USA år 2000. Vid sidan av att filmen var helfestlig var den också mycket överraskande. Jag satt tillsammans med en blandning av inneboende på vandrarhemmet och jag kände inte någon av de andra som såg filmen. Nakenhet och explicita sexscener är lite mer förbjudet i den amerikanska kulturen som ni vet, och reaktionerna på filmen var hejdlöst underhållande. Att se filmen i den miljön var en höjdare.

Om den första American Pie var fräsch och överraskande, är American reunion nostalgisk och överraskande. Jag hade inte så höga förväntningar på filmen men jag tyckte att det skulle bli kul att återse alla de lustiga karaktärerna; Jim och Michelle, den odräglige men charmige Stifler, den pompöse men charmige Finch, den mjuke och charmige Oz, den mjuke och töntige Kevin, satmaran Vicky, bombnedslaget Nadia, Stifler's Mom, The Sherminator och sist men inte minst den välmenande Jim's Dad.

Jag fick en stor dos av nostalgi. Det kändes härligt. Men samtidigt överraskade filmen mig faktiskt lite med att vara så grov. Egentligen borde jag väl inte låtit mig överraskas men den lyckades med det. Jag tänker tex på scenen med Stifler och en kylbox på stranden. Gross. Awesome! Gross.

American pie-filmerna har alltid varit over the top, men samtidigt har de haft hjärtat på rätt ställe, det vill säga de har varit varma goa filmer som jag kunnat ta till mig och känna varmt för. American reunion kommer inte upp i klass med de tre första filmerna, men den kommer nära. Den är bitvis rolig, bitvis inte helt lyckad. Mycket av humorn bygger på återseenden av välkända karaktärer och skämt som byggs upp från den äldre trilogin. Men jag fann mig underhållen och på mycket bättre humör efter jag sett filmen än före, så jag ger utan tvekan American reunion tre sexskämt av fem möjliga.

Betyg: 3/5