Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

A Quiet Place Part II (2020)

Vad har denna film som vi inte redan såg i den första? Tja även om denna var ganska spännande och underhållande så kan frågan sannerligen ställas i detta fall. Jag har svårt att hitta svaret.

Uppföljaren ger oss i princip samma film igen. Jag älskade inledningen och trodde då att detta skulle bli en prequel. Det finns något lockande med scener när aliens attackerar jorden som i War of the worlds, Cloverfield eller varför inte Edge of tomorrow? Och jag hade gärna sett mer av John Krasinski.

Men efter ett tag visade det sig att detta var en uppföljare som startar direkt där ettan slutar. Nu fick jag nöja mig med Emily Blunt och hon är förvisso bra men hon bär kanske inte en hel film på sina axlar trots allt. Hon var bra som badassigt bollplank för Tompa men här blev det lite tunt. Och nej Cillian Murphy har inte samma ”star quality” som Tompa. Egentligen finns där ingen skådis i filmen jag håller av extra mycket. Vid sidan Av Emily Blunt är Djimon Hounsou de bästa av de vi får.

Jag börjar bli less på rednecks-hillbilly-crazies som alltid ska dyka upp i filmer som denna. Nog nu, hitta på andra utmaningar för hjältarna.

Den stumma dottern Regan spelas av den stumma skådespelaren Millicent Simmonds och hon gör rollen bra. Tyvärr fattade jag inte all dialog som framfördes med teckenspråk. Kontexten gav de huvudsakliga dragen men jag kliade mig i huvudet flera gånger över vad de egentligen menade.

Om mittendelen var lite repetitivt var slutet ganska festligt i alla fall. Där på paradisön. Till sist sprang alla omkring och skrek ändå.

Spännande och underhållande men inte en film jag kommer fundera jättemycket på mera. En trea.

Betyg: 3/5

Anna (2019)

Vad tycker vi egentligen om filmer som påminner så mycket om äldre filmer att de skulle kunna vara re-makes?

Ett omdebatterat fall är såklart "The Force Awakens". Många ogillade skarpt att handlingen på många sätt påminde om "A new hope". Personligen störde det mig inte då det bara var den övergripande ramhandlingen som var lik. Filmens värde ligger ändå i de nya karaktärerna, deras "story arcs", dialogen och den allmänna känslan i filmen.

Luc Bessons "Anna" påminner på samma sätt väldigt mycket om hans tidigare "La femme Nikita", och på samma sätt är det helt ok i mina ögon. Hade jag gillat det om han hittat på en ny övergripande ramhandling? Sure, det hade också varit najs, men det är inte det som är avgörande om filmen funkar eller ej. Nu har vi här ytterligare en film om en ung tjej som efter påtryckningar blir rekryterad till en hemlig organisation, i detta fall KGB, och efter utbildning drar ut på mördarstråt i Europa.

Dagens film är våldsam och spännande. Mycket av dragningskraften ligger i att hela historien berättas med bruten tidslinje. I princip alla viktiga skeenden visas två gånger. Först ser vi en scen som vi tolkar rakt upp och ner, senare återkommer scenen och då får vi "hela bilden" klar för oss. Filmen låter oss tittare likt en Jason Bourne upptäcka mer och mer av vad som händer allt eftersom filmen tuffar framåt.

Precis som i "Femte elementet" när Besson puttade fram modellen Milla Jojovich i rampljuset (i en av hennes första stora roller på film) låter han modellen Sasha Luss spela titelrollen Anna. Hon påminner mycket om Jojovich i utseende och till viss del utstrålning. Anna är en bad ass likt Jojovichs Leeloo. Man kan också jämföra Anna med Charlize Therons Lorraine i "Atomic blonde". Jag gillar Sasha Luss mycket i denna film.

Actionthrillers av detta slag lever ibland upp med sina biroller och i "Anna" är det dame Helen Mirren som firar stora triumfer som KGB-officeraren Olga. Hon är ljuvlig i denna roll. Hon spelar rollen med en perfekta dialekt och hela sitt kroppsspråk. Jag kommer att tänka på hur hon sitter lätt framåtböjd och krumpen i baksätet på de ryska KGB-bilarna. Delikat skådespeleri av Mirren.

Allt som allt var detta en positiv överraskning från Besson. En film som på grund av sexanklagelser mot honom har sopats under mattan. Det är trist, inte minst på grund av skådespeleriet från Luss och Mirren.

Betyg: 4/5

The Party (2017)

The Party är brittiska Sally Potters korta svartvita och superakademiska kammarspel om en middagsbjudning hemma hos en framstående politiker och hennes man. Långtgående och innerliga diskussioner om demokrati, könskamp, religion och moral. Tänk er en Woody-film fast vassare dialog, mer ilska i manus och att allt utspelas i en lägenhet i London. Janet (Kristin Scott Thomas) har blivit utsedd till en av ministrarna i oppositionens (Labour) skuggregering. För att fira av henne har hon och hennes äldre akademiske man Bill (Timothy Spall) bjudit in några vänner. Det bjuds på vin, filosofi och hemligheter.

Först på plats har vi bästa väninnan, den briljante men ack så cyniska April (Patricia Clarkson) och hennes man, självhjälp-guru-flummisen Gottfried (Bruno Ganz). Sen kommer det lesbiska paret Martha (Cherry Jones) och Jinny (Emily Mortimer). Till sist anländer Tom (Cillian Murphy) ensam utan sin fru då hon tvingats jobba över.

Samtidigt som värdinnan Janet förbereder middagen håller hon en sms-konversation med en för oss okänd älskare. Tom i sin tur verkar nervig som attans och det första han gör är att gå in på toaletten och dra i sig en linje kokain för att stärka sina nerver.

Ja, detta är en skön film som klippt och skuren för mitt sinne. Fylld av bra skådespelare, intressanta karaktärer och en dialog som är knivskarp. Det handlar om extremt välutbildade och sofistikerade människor som diskuterar "höga koncept" inom politik, jämlikhet och kultur. Mycket stimulerande. Filmen största problem är kanske att den är för kort med sina 77 minuter!

Vad tycker jag om slutet då? En twist som jag såg komma allt för sent. Jag var så upptagen med att lyssna på deras konversation att jag glömde spekulera i hur en film som denna skulle sluta. Så jag erkänner jag blev överraskad. Men egentligen var det mest en gimmick vilket varken höjde eller sänkte filmen i övrigt.

Överlag lysande skådespelarinsatser där Patricia Clarkson, Bruno Ganz och Cillian Murphy står ut.

Jag ger The party fyra hemlisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Läs mer blogg om filmen hos:
Fiffis filmtajm

The Party har svensk biopremiär den femte januari men före dess visas den på Stockholms Filmfestival den 11:e, 12:e och 18:e november. Själv såg jag den på Malmö Filmdagar.

28 Days Later... (2002)

Låt oss starta med att ta en paus och begrunda vilken cool poster denna film har...

28 days later... är en intressant film. Den revitaliserade zombiegenren när den kom ut 2002 känns det som, men vad vet jag? Den största anledningen jag blev sugen på filmen är för att manus är skrivet av geniet Alex Garland. Filmen är dock regisserad av Danny Boyle som är en mycket kompetent regissör men en regissör som jag sällan blir speciellt övertygad av. Det är ofta något med hans filmer som stryker mig mothårs. De känns kalla på något sätt.

Med detta sagt kan jag sammanfatta att 28 days later... är en bra film där manus är dess svaga punkt och regin dess starka del. Haha, som det kan gå.

Filmen inleds otroligt bra och mer än halva filmen är bra skit. Inledningen med en ensam man som vaknar upp i ett övergivet sjukhus känner jag igen från första säsongen av The walking dead som kom ut åtta år efter denna film. Oavsett uppenbara efterapningar är detta i vilket fall ett bra koncept.

A hard rain's a-gonna fall

Under den inledande delen är stämningen och atmosfären i filmen lysande. Jag gillar scenerna med ett tomt London. Det är kusliga scener. När sedan vår hjälte Jim, spelad av den där fågelskrämman Cilian Murphy, träffar på två plus två andra överlevande är filmen i högform. Jag gillar Naomie Harris som bad assen Selena. Henne har vi sett i de senaste Bondfilmerna. Brendan Gleeson som Frank är alltid stabil. Glöm inte skyddsglasögonen för all del.

Filmens svaga del är från och med att vi får lära känna den käre doktorn (who?) och hans muntra pojkar. Här rämnar manus för mig totalt. Jag blir så less på denna trötta story med ett litet förband soldater som inom en månad efter att hela landet förintats har omvandlats till överkåta hormonstinna fotbollshuliganer. Det känns i alla fall fruktansvärt långsökt. Åter igen blir jämförelsen med The Walking dead lite relevant faktiskt. Där lever de överlevande i en tajt liten grupp som mer liknar en familj, om än med interna motsättningar. Att soldaterna här i 28 dagar later... helt skulle överkommit sina näras och käras död, hela landets sammanfall och rädslan för sin egen omedelbara säkerhet och istället bli dreglande kåtbockar som utan tanke tycker att det är en bra idé att våldta första bästa kvinna och flicka de ser. Suck. Uselt manus. Tyvärr Alex Garland, jag ger dig inte ett fripass denna gång. De som önskar sig en kamp mellan könen kan säkert tycka att denna stereotypiska skräckis som eldar på förutfattade meningar är bra dock.

Dessutom är sista biten av filmen helt orimlig då Jim får styrkor och förmågor som på inget sätt har förtjänats eller förklaras. Han går från att vara en ganska normal kille, typ ett cykelbud, till att bli en annan John McClane. Lite orimligt tyckte jag.

Jag är kluven som du hör, men filmen är ändå klart trivsam medan den rullar. Det är mest i eftertankens kranka blekhet som svagheterna med manus och slutet gör sig hörda.

Jag ger ändå 28 days later... tre korkade soldater av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Batman Begins (2005)

När jag satte mig ner tillsammans med Johan för att se "The Dark Knight"-trilogin trodde jag att utmaningen skulle handla om hur trean stod sig. Som jag kom ihåg det gillade jag "Batman begins" mycket, älskade "The Dark Knight" men hade blivit besviken av "The Dark Knight rises". Första filmen, "Batman begins", hade jag rankat som den näst bästa filmen från 2005 på min första version av topplista för året.

Jag gillade helt enkelt att de nya Batman-filmerna var allvarliga, mörka och i någon mening realistiska. De gamla Burton-filmerna med fånerier och pingvinmänniskor hatade jag. Alla bitar föll nu på sin plats. Gott så, men plats för humor fanns inte i de nya filmerna. Det var bombastiskt och episkt. En sober stämning gällde här, och en mycket allvarlig huvudperson gestaltad av Christian Bale satte tonen för hela serien. Teamet Nolan-Bale kommer nog aldrig kunna anklagas för att ha för mycket humor i sina filmer, om någon humor alls...

Christopher Nolan som gjort filmen är en sjuhelsikes filmskapare. Detta är en mycket välgjord film. Temat är ondska mot godhet, brott och straff samt skuld och rädslor. Det dröjer ett bra tag in i filmen innan Batman på allvar blandar sig i leken. Istället är det Bruce Waynes resa till Batman som beskrivs. Filmen lever därmed mycket på att vi kan köpa Christian Bales gestaltning av Wayne. Under denna återtitt drabbades jag av hur torr och allvarlig Bale är hela filmen igenom. Jag lekte med tanken om inte filmen hade vunnit på att Nolan eller Bale någon gång skulle kunna ge oss en liten glimt i ögat, men det passade sig förstås inte. De har båda gått "all in" för dramat och det riskerar därmed bli pretentiöst i ett nafs. Vid denna återtitt fann jag vissa scener i filmen vara farligt nära det patetiska.

Mitt sällskap under visningen Johan verkade dock vara mycket nöjd. Han gav tecken från sig om att han fått den wow-känsla som jag själv fick då jag såg filmen för första gången. Den känslan inföll sig inte för mig denna gång.

Filmen är fortfarande ganska bra. Framför allt den ett gott hantverk. Världen målas upp på ett suveränt sätt. Det är självklart viktigt att etablera denna världs logiska lagar, speciellt då det rör sig om en adaption från en seriebok.

1. The bad guys

The Scarecrow spelas av Cillian Murphy och han funkar väl sådär som vrickad läkare med en hemlig drog. Tyvärr är han inte speciellt hotfull och en tämligen dålig fiende till Batman.

Liam "Biggus dickus" Neeson spelar den stora skurken Nazgul, eller vad han nu hette. Funkade också sisådär. Blev aldrig upphetsad över valet av skurkar vid denna tittning.

2. The ladies

Bruce Wayne's barndomsvän och kärleksintresse Rachel Dawes castades obegripligt nog med Katie Holmes. Hon väger alldeles för lätt i denna roll. Uppspärrade stora mörka ögon räcker inte i en film av denna dignitet. Det behövs en skådespelerska som har något extra, en kvinnlig karaktär som man vill fråga fler frågor till. Det slår mig nu att Nolan gjorde en liknande fel-casting när han satte Ellen Page i rollen som Ariadne i "Inception". Han har ett systematisk fel där den gode Christopher.

3. Feelingen

Det är otroligt mycket fokus på origin-storyn. Mörker och elände genomsyrar Gotham City. Bruce är surmulen mest hela tiden. Filmen ger ett tungt intryck. Detta är inte festligt, det är dramatiskt och dystert. Vilket passar i det epos Nolan vill måla upp, men han balanserar farligt nära det patetiska också.

4. Something good
Roligaste och bästa (?) scenen i filmen är när Bruce Wayne avskedar Earle (Rutger Hauer) som VD för Wayne Enterprises efter att han i hemlighet köpt tillbaka en majoritet av aktierna. Egentligen är det nog alla scener när Bruce Wayne inte avslöjar vem han är som är det bästa med filmen. Hans scener som suput och playboy är festliga.

I slutet får vi en fin liten scen när Bruce avslöjar för Rachel att han är the Bat.

5. Something bad
Jag tycker nog att hotet som Batman måste avvärja är lite töntigt. Hela grejjen med knark i vattnet är inte jätteinspirerande. Och slutfajten mot Nazgul i ett tunnelbanetåg är också otillfredsställande.


Några avslutande ord....

Som helhet var detta en ganska stor besvikelse. Jag kom ihåg filmen som mycket bättre. Nu när wow-känslan lyste med sin frånvaro blev avsaknaden av densamma desto större. När sedan filmen inte erbjuder något annat att tugga på, som glimten i ögat eller en karaktär/bi-roll som sticker ut faller filmen mer platt än vad jag någonsin kunde ana. Det är fortfarande en bra film och jag ger den ett fördelaktigt betyg men den har dalat och det blir nu en trea istället för en fyra. Jag har också kastat ut filmen från min topplista för 2005. Japp.

Betyg: 3/5

Sunshine (2007)

We're only stardust.

Jag missade "Sunshine" när den var ny. Den har dock legat på min "att se"-lista då jag hört både bra och dåliga revyer om den. När jag häromdan var sugen på en sci-fi-action-rulle blev det så dags.

Danny Boyle som regissör är omtyckt av många ("Trainspotting", "28 days later") men jag är ganska ljummen inför honom. Hans manusförfattare Alex Garland är jag dock väldigt intresserad av. Han skrev en av mina favoritböcker "The Beach". Jaja, jag vet att "The Beach" också finns som film och den var en mycket stor besvikelse. Damn you, Leo!

"Shunshine" börjar ganska bra. En liten besättning på ett rymdskepp på väg mot solen. Huvudpersonen Capa spelas av den där killen som spelar fågelskrämman i "Batman begins". För övrigt känner jag igen tjejen från "Adam". Det är svårt att sätta fingret på vad för slags film det är i början. Den är lite högtravande och pretentiös. Humor lyser med sin frånvaro. Den påminner i sitt anslag om klassikers som "Solaris" eller "2001". Tyvärr hörs ljud i rymden, det dova ljudet från motorerna och det roterande rymdskeppet stör den moderne sci-fi-fantasten.

En liten bit in i filmen börjar dock logiken att vittra och filmen saknar till slut all vett och reson. De uppenbara referenserna till flertalet religiösa teman blir övertydliga och filmen blir inte en stjärna, endast damm.

Tyvärr falnar "Sunshine" som så många lovande sci-fi-filmer ofta gör. Dag blir natt. Jag fann den dock intressant i början så den får väl två brinnande solar av fem.

Betyg: 2/5