Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

Role Models (2008)

Role models är en riktigt skön komedi. Jag har nu sett den många, många gånger. Är det fjärde titten tro? En enkel story om vänskap och rätten att få vara sig själv lyfts av en radda suveräna skådespelarinsatser. Jane Lynch, Seann William Scott, Christopher Mintz-Plasse, Matt Walsh och Ken Jeong står ut som lysande stjärnor.

Det är gänget bakom Wet hot American summer som gjort denna film, som också behandlar vuxna och ungdomar i union. Här är det stödverkssamhet för missanpassade barn. Både regissören David Wain och skådisarna Paul Rudd och Ken Marino har varit med och skrivit manus vilket är mycket bra.



Precis som i "The 40-year-old virgin" firar Jane Lynch triumfer med sin humor och tajming. Här är hon ännu bättre i rollen som ungdomscentrets ledare Sweeny. Hilarious! Det är extra roligt när man ser att övriga skådespelare håller på att tappa masken och bryta ihop av skratt när hon kör igång sin grej. Och vad är hennes fascination av hot dogs egentligen? Jag skrattar högt flera gånger under filmen.

Favoritdelarna är relationen mellan Rudds Danny och Elizabeth Banks Beth med fokus på incidenten på Starbucks (venti), samt på allt om Augie, pojken med de oförstående föräldrarna. Mintz-Plasses Augie som är intresserad av rollspel är den perfekta guiden in i den världen. Kan man var cool även om man är en tönt! Javisst är det så.

Jag gillar denna film mycket, den är otroligt rolig och den har ett stort hjärta, och den får fyra överspelade döddsscener av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Evolution (2001)

Nurse Tate: I'll get the lubricant...
Dr. Paulson: There's no time for lubricant!
Harry Block: There's ALWAYS time for lubricant!

Nu var det dags att se om en film som legat och rumlat i mitt huvud ända sedan jag såg den någon gång för cirka 15 år sedan. Ivan Reitmans Evolution med David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones och Seann William Scott i huvudrollerna. Detta är en vetenskapskomedi om de dråpliga händelserna efter ett meteoritnedslag som för med sig en utomjordisk organism som utvecklas i en rasande fart här på jorden. Den nya kompisen hotar att ta över allt liv på jorden inom någon måndag om inte vetenskapspersonerna hittar ett sätt att stoppa den.

Duchovny spelar en avdankad före detta specialist för armén som nu får chansen att få upprättelse. Hans karaktär påminner mig mer om Hank Moody än Fox Mulder. Julianne Moore spelar en högt ställd vetenskapskvinna med en skarp hjärna men klumpig som tusan. Orlando Jones står för mycket av den fysiska humorn som side kick till Duchovny. Till sist har vi den sköne Seann William Scott i sin vanliga roll.




Typ av humor?
Detta är en ren komedi även om den har en avspänd inställning till vetenskapen. Som om man tar känslan från Ghostbusters, lite galna idéer från Men in Black, en nypa av handlingen från Outbreak och adderar lite av personligheten från Hank Moody till mixen.

Mycket av humorn är fantastiskt svårtolkad. Är det ok att den svarte Orlando Jones är en sådan pajas och att han råkar ut för alla missöden i filmen. Tänker speciellt på scenen när de måste få ut insekten ur hans kropp. Alla som gillar scenen med Fletch hos doktor Dolan kommer stortrivas. Även Julianne Moores karaktär får en att både skratta och oroligt vrida på sig i soffan. Får man ha skämt om att den kvinnliga vetenskapsmannen är klumpig och snubblar på sina höga klackar hela tiden? Det är allt annat än tillrättalagt och passivt i alla fall. Jag gillar utmaningen och finner vissa av nämnda scener som roliga medan andra inte känns som att de sätts perfekt.

Till de fyra huvudkaraktärerna finns flera roliga biroller här. Ty Burrells Flemming den lismande hjälpredan åt den onde generalen är kul. Sara Silverman är med i en enda scen och nailar sin arga ex-flickvän perfekt. Dan Akroyd sveper in som Arizonas guvernör och gör något liknande som han gjorde i Grosse Pointe Blank.

Filmkvalité vs. humorkvalité
Har den något hjärta då? Jomenvisst det finns ett ganska varmt hjärta bakom allt. Det är en snäll film även om vissa av de mer hejdlösa scenerna får en att undra om hur politiskt korrekt det är. Som film är nog ändå allt värde i humorbitarna. Den har inte jättemycket annat att erbjuda. Specialeffekterna är inte usla men lär inte gå till historien som banbrytande heller. Självklart finns det en stor och härlig kärlekshistoria mitt i allt schampo. Den biten är mysig men även här är den mer av ordinära sorten.

Manus vs. skådespelare
Idén är rolig, manus inte extraordinärt men skådespelarna är mycket bra. Vi fick också känslan av att en hel del av dialogen kan ha varit improviserad. Orlando Jones är den som testar gränserna. Hans Harry är som en snällare och mindre Rudy Rhod. Både Julianne Moore och framför allt David Duchovny är favoriter och de sörjer för att jag inte har trist en enda sekund under filmen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: rädda världen med schampoo så blir det bra för alla inblandade!

Två stereotyper: måste vara den elake, arerogante och sexistiske generalen som inte drar sig för att använda napalm mot rymdvarelserna. Den andre är huvudpersonen (Duchovny) som är jättesmart och duktig på sitt jobb men som inte kan hantera eller acceptera auktoriteter och därmed hamnar i trubbel.

Tre tropes:

a. Återanvända karaktärsegenskaper från skådespelares roller i andra filmer/serier. Duchovnys Ira litar inte på myndigheterna.. som om han vore Fox Mulder.

b. Den svarte killen dör först. I en rolig scen utbrister Harry att "the black dude dies first!". Skojar med tropen...

c. Klumpiga söta tjejen: Julianne Moores Allison lyckas snubbla på sanden. Intressant nog var det Julianne Moores idé att addera klumpigheten till Allisons karaktär.

Favoritkarakärer?
Gillar alla fyra i huvudrollerna. Seann Williams Scott är brysk och slängig men han är skön och har hjärtat på rätt ställe. Orland Jones känner jag ju igen men jag kan inte erinra mig var jag sett honom förr. Han är som en lillebror till Eddie Murphy, en skön prick. Julianne Moore har jag gillat sedan hennes rödhåriga kalufs oväntat dök upp i Short Cuts. Hon är bra också. David Duchovny är en av mina fravoriter. Han ÄR Hank.

Trivia från imdb.com

David Duchovny turned down a role in Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002) to appear in this movie.

Initially written as a serious science-fiction thriller, Ivan Reitman hired David Diamond and David Weissman to re-write the project as a comedy.

Omtittningspotential?
En viss omtittningspotential. Skulle speciellt gärna se om den med den store Frans nåpgon gång!


Slutomdöme
Mysig och rätt så¨rolig film med flera sköna skådespelare. Ivan Reitman vet vad han gör när det kommer till komedi. Inte världens bästa komedi men väl värd att vårda i arkivet.


Betyg: 3/5

Road Trip (2000)

Are there any guys out there who are JUST NORMAL?

Man kan stilla undra varför jag valde att se om Road trip. Minnena var suddiga, jag hade för mig att den var ganska kul och jag ville se om den vuxit sedan sist. Well children, the answer is NO.

Detta är en hejdlöst sexistisk sex- och drogkomedi som inte alls passar in i dagens popkulturella klimat. Filmen driver med killars totala fokus på sex samtidigt som den gör åtlöje åt detsamma. Precis som i klassikern The princess bride ses hela historien genom ögonen på en berättare. I vår lilla saga är det Barry (Tom Green) som är ett högst osäkert sanningsvittne i sin berättelse om Josh, Beth, Tiffany, E.L., Rubin och Kyle öden.

Allt sexistiskt som kommer fram i filmen är egentligen Barrys sexistiska livssyn... kanske regissören Todd Phillips vill. Han spelar "foot guy" också för övrigt. Phillips bryter intressant nog den fjärde muren i en scen där två tjejer står i duschen och diskuterar hur äckliga alla killar är. Kameran fokuserar på det som den kåte kameramannen är intresserad av, tits and ass. När en mörk skönhet, förvillande lik Morena Baccrin, glider förbi helt naken följer kameran henne lustfyllt. Ganska kul men helt säkert totalt politiskt inkorrekt. För det helt nakna får man leta fram "the unr8d version".

Typ av humor?
Slaskigt, grovt och överdrivet. Underbältet-humor mest hela tiden. Filmen har en tunn story och består egentligen mest av en serie av roliga scener. Sketchartat och fragmentariskt alltså.



Filmkvalité vs. humorkvalité

Som film betraktat är detta svagt. Humorn är varierande med en del toppar, och fler dalar. Säga vad man vill om den låga humorn men det är ändock kul ibland. Jag skratta av lika delar förlägenhet över att jag skrattar och för att det är roligt. Filmen är dock så tunn att den på inget sätt berör mig egentligen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En senmoral? I högtsa grad otydlig. Men en liten en då... filmens till synes svaga och o-coola Kyle står upp mot sin far. Sensmoral: stå på dig.

Två stereotyper: adorkable Kyle som tillika är oskuld (och förlorar den med en välväxt tjej), och den smarte men lakoniske killen som röker på mest hela tiden (Rubin).

Tre tropes: Filmens "Gillian cut" kommer efter att "Foot guy" försökt kyssa Beths nakna fötter och erbjudit henne en fotmassage och Beth utbrister: "Are there any guys out there who are JUST NORMAL?" Klippt till Barry med en mus instoppad i sin egen mun.

Sen har vi "the long-distance relationship" som aldrig funkar! Den tredje tropen är sexuella experiment i college... Barry och två snygga college girls i sängen. Say no more.



Manus vs. skådespelare
Manus? Nej inte så att jag applåderar högt. En viss del av E.L.'s dialog kan anses som kul, men man har ju sett Seann William Scott i den rollen några gånger redan. Detta är en ren kopia, en sämre kopia, på hans Steve Stifler från American pie från året före.

Istället är det några andra skådespelare som är mer kul att se. Tom Green är filmens höjdpunkt och klockren scene stealer. Han är inte med så mycket. Jag gillar Amy Smart. Var tog hon vägen? Sa hon nej till Harvey? DJ Qualls i rollen som Kyle var också ganska kul bitvis.

Favoritkarakärer?
Nej, inga som jag speciellt lägger på minnet.

Omtittningspotential?
Nej, nu får det vara nog.

Slutomdöme
En ganska usel film som ändå är roliga i vissa partier. Minnet var kanske grumligt av en anledning! Detta är en av alla sexorienterade tonårskomedier i svallvågorna efter American pie. Originalet är bra mycket bättre. Får se till att de kommer upp i Komiska Söndagar framgent...

Betyg: 2/5

 

American Reunion (2012)

Oh, Finch's mom!

Jag har alltid varit ett stort fan av de tre första American Pie-filmerna. Trilogin kom ut runt milleniumskiftet. Därefter mjölkades hyrvideomarknaden med ytterligare några uppföljare där ingen av huvudkaraktärerna fanns med, ren rip off alltså. Men nu 2012 tretton år efter den första filmen kommer här en uppföljare med alla de välkända figurerna - American reunion.

Jag såg den första American pie på ett vandrarhem i Colorado under den stora bilresan i USA år 2000. Vid sidan av att filmen var helfestlig var den också mycket överraskande. Jag satt tillsammans med en blandning av inneboende på vandrarhemmet och jag kände inte någon av de andra som såg filmen. Nakenhet och explicita sexscener är lite mer förbjudet i den amerikanska kulturen som ni vet, och reaktionerna på filmen var hejdlöst underhållande. Att se filmen i den miljön var en höjdare.

Om den första American Pie var fräsch och överraskande, är American reunion nostalgisk och överraskande. Jag hade inte så höga förväntningar på filmen men jag tyckte att det skulle bli kul att återse alla de lustiga karaktärerna; Jim och Michelle, den odräglige men charmige Stifler, den pompöse men charmige Finch, den mjuke och charmige Oz, den mjuke och töntige Kevin, satmaran Vicky, bombnedslaget Nadia, Stifler's Mom, The Sherminator och sist men inte minst den välmenande Jim's Dad.

Jag fick en stor dos av nostalgi. Det kändes härligt. Men samtidigt överraskade filmen mig faktiskt lite med att vara så grov. Egentligen borde jag väl inte låtit mig överraskas men den lyckades med det. Jag tänker tex på scenen med Stifler och en kylbox på stranden. Gross. Awesome! Gross.

American pie-filmerna har alltid varit over the top, men samtidigt har de haft hjärtat på rätt ställe, det vill säga de har varit varma goa filmer som jag kunnat ta till mig och känna varmt för. American reunion kommer inte upp i klass med de tre första filmerna, men den kommer nära. Den är bitvis rolig, bitvis inte helt lyckad. Mycket av humorn bygger på återseenden av välkända karaktärer och skämt som byggs upp från den äldre trilogin. Men jag fann mig underhållen och på mycket bättre humör efter jag sett filmen än före, så jag ger utan tvekan American reunion tre sexskämt av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Role Models (2008)

I miss your whispering eye!

Jag såg denna komedi för ett tag sedan då den gick på tv. Paul Rudd är som ofta bra. Han är en flitig skådis i komedier nu för tiden, eller hur? Men filmens huvudperson för mig är den oförglömlige Stifler Seann William Scott. Jag vet inte om han är så himla bra egentligen, men jag gillar honom helt enkelt.

Filmen handlar om Wheeler (Scott) och Danny (Rudd) som måste göra samhällstjänst efter en trafikföreteelse. De ska delta i ett program där ungdomar på glid får lära känna och umgås med vuxna, mogna och stabila medborgare. Eftersom det är en komedi uppstår en massa tokigheter och till slut vet man inte om det är de stora killarna som är förebilder för de yngre, eller tvärt om.

Filmen bygger på ett kvickt manus och starka skådespelare. Vid sidan av de två huvudkaraktärerna ser vi Red Mist från "Kick-Ass", Christopher Mintz-Plasse, i rollen som den "lajvande" Augie och den mycket roliga Jane Lynch som programmets chef Sweeney. Missa för all del inte hennes scener med en "hot dog" efter eftertexterna. Lynch's före detta kokainmissbrukande Sweeney genererar flera av filmens gapskratt...

Sweeney: You know what I used to have for brekfast? Cocain. Know what I had for lunch? Cocaine.

"Role models" ger mycket "skratt för pengarna" vilket är en raritet dessa dagar. Den är sliskigt tillrättalagd mot slutet men det skiter jag i och ger den frankt fyra chokladjordgubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Klicka mig