Clerks III (2022)

Kevin Smith är tillbaka med den tredje Clerks-filmen som också är en film om film. Det börjar kännas som att herr Smith kör i samma hjulspår, vilket givetvis är en del av syftet med denna film men ändå... Man kan kanske hoppas nu att detta den sista filmen i serien?  

Än en gång får vi hänga med Dante, Randal, Jay och Silent Bob. Filmen handlar om hockey på taket, marijuanarökande, satanism och filmskapande på ytan men den handlar lika mycket om livsval, vår sällsamma dödlighet och vemod om densamma. Kevin Smith har uppenbarligen vuxit upp sedan han gav oss den första filmen i serien.

Jag gillar Smiths filmer en hel del, men jag gillar nog honom mer än hans filmer om man skulle hårdra det. Dessutom känns det som att hans bästa alster ligger lång bak i tiden. Har bästa före datumet passerats? Denna film är ganska roligt på ett småputtrigt sätt för att mot slutet bli allvarligare och överraskande känslosam. Var det dammigt i rummet till och med? Nej, men det var inte långt därifrån.

Varför jag inte på fullt allvar omfamnar eller hyllar denna, och flera av hans filmer, är svårt att säga. Kan det vara de genomgående skrala skådespelarprestationerna? Eller kan det vara känslan av att filmen är gjord av en filmstudent utan någon vidare budget eller vägledning? Vet inte, men det är kanske allt ovan. Filmen känns i alla fall mer som en episod ur en lagom kul humorserie än en fullödig långfilm.

Roligast var Austin Zajur som den konverterade satanisten. Och mest överraskande var Sarah Michelle Gellers cameo. Nostalgin! 

Det blir ett ”helt ok”-betyg från mig.

Betyg: 2/5

Jay and Silent Bob Reboot (2019)

"Jay and Silent Bob reboot" är en överraskande film på många sätt. Jag blev i alla fall överraskad flera gånger. Det första var hur sliten Jay ser ut nu för tiden. Är han en fullfjättrad a-lagare nu för tiden eller? Det andra var hur mycket hjärta och familjefokus filmen har. Visst, de vanliga skämten under bältet som Kevin Smith är känd för finns där såklart, men filmen fokuserar lite mer på smartare humor och en stor portion varm sentimentalitet.

Det stora skämtet i filmen är hur dåligt det är att Hollywood gör en massa re-makes, sequels och reboots istället för arbeta med nya berättelser, och så är denna film också en reboot. Metahumor.

Men ganska snart fokuserar filmen på relationen mellan en dotter och en frånvarande far. Det är fint och det känns som att Kevin Smith förtvivlat försöker kommunicera med Jason Mewes om misstag som han inte vill att hans gamle vän ska göra. Dottern i fråga spelas av Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith. Hon var med som ettåring i de första filmen 18 år sedan. Denna gång är också Jason Mewes dotter i riktiga livet är också med på ett hörn, Logan Mewes. Hoppas att hon får ett bra liv.

Som vanligt med Kevin Smiths filmer som utspelar sig i detta universa får vi återbesöka en uppsjö av skådespelare som deltagit i tidigare filmer; Ben Affleck, Brian O'Halloran, Shannon Elizabeth, Justin Long, Matt Damon, Jason Lee och Joey Lauren Adams bland många många andra.

Scenen med Ben Affleck var mycket fin. Ben Affleck är en bra gubbe. Numera lite rund om kinderna.

Det roligaste, för mig, var att se hur Kevin Smith kastar Star Wars under bussen och välkomnar MCU istället. Det är flera lustiga referenser till den älskade filmserien och den bästa Chris Hemsworth är otroligt rolig i hans korta inhopp (cameor?).

Sätter bra betyg på denna för den är så snäll och go.

Betyg: 4/5

Val Kilmer?

Mor och dotter?

Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

Live Free Or Die Hard (2007)

Den fjärde filmen kom hela 12 år efter trean och nu har Kate Beckinsale's man Len Wiseman regisserat. Man har också låtit McClane blivit äldre. John är en vanlig "detective" i New York, om än som vanligt ett irritationsmoment för sina överordnade. Filmen inleds med att John håller på att stalka sin dotter och vi får en ganska uppfriskande start då hon skäller ut honom efter noter. Sedan får han i uppdrag att hämta upp datahackern Matt Farrell spelad av Justin Long. Han är en av de mest charmiga  unga vuxna skådespelarna som finns idag och jag har gillat honom ända sedan hans dagar i tv-serien "Ed". Denna film blir till en variant av buddie movie som funkade så bra med trean, men nu är det mer en fader-son relation mellan John och Matt. Just det ja, fader-son gjordes redan här i fyran. Man hade inte ens behövt göra femman!

När jag såg denna film på bio blev jag störd på den absurt dåliga scenen med John McClane i en långtradare mot ett jaktflyg. Jag tryckte att filmen var bra till dess men att den dog där och då. Jag hade också för mig att det var runt mitten av filmen. Nu när jag såg om filmen visar det ju sig att den scenen kommer väldigt sent i filmen, det återstår mindre än 15 minuter av filmen, och scenen var dessutom inte alls lika störande längre. Den är dålig men kort och har ingen större bäring på filmen. Jag kan bortse från den mer nu än jag gjorde när filmen sågs på bio.

Därmed blev detta en stor positiv överraskning. Det mesta med denna film är mycket bra! Fasen vad kul att bli positivt överraskad av en film som man redan sett en gång. Jag gillar skurkarnas plan, cyberattacken, Justin Long och Bruce Willis sköna personkemi, Kevin Smiths underbara birollsfigur och mycket mer.

1. The bad guys

Tyvärr är huvudskurken en mesig typ. Filmen hade vunnit på att ha en bad ass i hans roll. Timothy Oliphant må ha ett lustigt namn men fasen vad icke hotfull han var.

Gött ändå med europeiska skurkar. Fransmän denna gång, va?

Däremot hade Gabriel en bra side kick i Maggie Q som spelar Mai Linh. Bra karaktär.

2. The scam

Hela grejjen är en hämd för att Gabriel blivit förnedrad och sparkad från de amerikanska myndigheterna. Hämnd är alltid ett bra motiv. Men det är långsökt som fan.

3. The location

Östra delen av USA, Washington DC, Baltimore osv,.. Tja, man kan knappast påstå att denna "Die Hard"-film utspelas på en liten begränsad plats. Helt ok ändå, men det adderar inte till filmens helhet.

4. John's buddies

John och Matt är et störtskönt par. Jag gillar deras dynamik jättemycket och håller duon som starkare än John och Zeus till och med. Sen älskar jag Kevin Smith's Warlock, Frederick Kaludis. Dessutom har vi en vuxen dotter till John och Holly, Lucy Gennaro McClane. Hon spelas bra av Mary Elizabeth Winstead (ni vet från "Scott Pilgrim vs. The World")

5. Bugging John

Nej, inte mycket i denna del heller, även om både John och it-polisen Bowman irriterar sig som fan på Homeland Security-folket som kommer och vill ta över.

6. Something good

Alla scenerna med Kevin Smith var guld. Introscenen med Matt Farrell (attacken på hans lägenhet) var av Bourne-kvalité.

7. Something bad

Framför allt den absurda scenen med attackflyget. Svindålig scen som gav mig en fadd eftersmak vid första titten. Dess dålighet har lyckligtvis bleknat lite denna gång. Slutet blir lite av de så vanliga stå och peka med pistoler när skurken håller en gisslan framför sig som sköld. Men man måste ändå gilla att John skjuter skurken genom sin egen axel. Bad ass!

8. Trivia

"In the beginning credits when Kevin Smith's name comes on the screen. The "m" in smith disappears and you see "Sith" for a few seconds paying homage to Kevin Smith's love of all things Star Wars which also reflects in his character in the movie."

"Britney Spears auditioned for the role of Lucy McClane."

"The French title translates as "Die Hard 4.0: Return to Hell"."

9. The quotes

Matt Farrell: You just killed a helicopter with a car!
John McClane: I was out of bullets.

Betyg: 4/5

Tusk (2014)

Premiärfilm på Monsters of film. En yster skara filmspanare på plats. Hej Markus! Kevin Smiths nya film Tusk. Förväntningar och spänning i luften. Finns det något Kevin Smith fanboy i salongen? Jaaaaaaaa. Jag har alltid gillat hans filmer. De brukar pendla mellan treor och starka fyror. Hög lägstanivå. Nya filmen Tusk har en story som Kevin Smith och Scott Mosier kommit på under ett av deras SModcast-avsnitt. Jag gick in till filmvisningen med ett stort och stabilt förtroende för Kevin Smith. Förtroende för hans känsla för humor, stora hjärta och filmiska bedömningsförmåga.

Det var då det. Förtroendet som jag hade FT, Före Tusk. Detta var fan det mest bisarra jag sett på länge. Jag gillar bisarrt lika mycket som vilken filmnörd som helst, men inte denna typ av skymf mot mig som åskådare. Det är som att Kevin Smith givit mig fingret. "Fuck you, Mr Henke, best regards, Mr Smith..."

Första halvan av filmen är riktigt bra. Skön Kevin Smith-dialog med en massa kul skämt om podcasts och amerikanarnas syn på Kanada. Justin Long är en favorit och Michael Parks var ju suverän i Smith's senaste film Red State. En bit in i filmen har de två några bra scener där jag framför allt gillade Parks minspel då han pendlar mellan snäll farbror, galen maniac och elakare än döden. Han har tex svårt att hålla sig för skratt när Wallace (Long) upptäcker att hans ben blivit amputerat. En hel del roliga scener.

Men sedan ballar filmen ur rejält. Men vad kunde man vänta sig när man går på en film som handlar om en massmördare som bygger om sina offer till valrossar...? Nåväl, filmen kunde fortfarande ha haft sina poänger med roliga scener och bra skådespeleri. Filmen hade ännu inte brutit mot sina egna logiska lagar. Ni vet det där som jag ibland tar upp... att en film måste förhålla sig till det ramverk av lagar och logik som den etablerat. Tusk är en cinema absurde och det är ok. Men tyvärr faller botten ur filmen och dess historia med det otroligt dåliga slutet.

Det finns en scen som innehåller ett blänkande shot gun i händerna på den lustiga gubben med lösnäsa och rolig dialekt. Där fanns en vägval och Smith valde fel väg. Med detta fåniga slut var det som att Smith gav oss fingret. Han hade lyckas få med oss, alla sina fans, på resan ända in i mål. Han hade lyckats få oss att acceptera valrossen! Men sedan vänder han oss ryggen. Han överger oss i och med detta slut. Fuck you, audience. You made a mistake to trust me.

Nä, sorry, jag litar inte på Kevin Smith längre. Han är dock fortfarande rejält rolig!

Pappa Kevins dotter och Pappa Johnnys dotter:

Döttrarna

Detta var ett slag i ansiktet och jag tycker att Smith har slösat sina resurser och sin kreativa talang på fel projekt. Jag ger Tusk två besvikelser av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Känner du igen honom?

Blev någon av mina vänner omvandlade av filmen?

Fiffis Filmtajm

Har du inte sett den?-Johan
Jojjenito

Red State (2011)

I fear God. You better believe I fear God.

Kevin Smith är en av mina favoritfilmskapare. Han är inte en av de bästa regissörerna, långt därifrån. Han är inte en av de bästa skådespelarna, ännu längre därifrån. Men han är en otroligt skön snubbe som gör bra och egensinniga filmer. På något sätt är hans samlade verk bättre än någon enskild film i samlingen. En filmsamling som tills nyligen var en homogen och tämligen likriktad enhet. Kevin Smith hade i mina ögon en väldefinierad stil och filmisk "röst".

Smiths nya film "Red state" är ett långt avsteg från hans vanliga stil. "Red state" är en thriller, en skräckfilm och en politisk satir i en och samma film. När han presenterade filmidén för sitt filmbolag tackade de nej och han har producerat filmen med minimal budget och distribuerat den via oortodoxa kanaler. Trots den lilla budgeten lyckades Smith samla flera riktigt bra skådespelare runt sig som John Goodman, Michael Parks, Melissa Leo, Kevin Pollak och ett nytt ansikte för mig, Kerry Bishé.

"Red state" handlar om tre tonårskillar som blir lurade och kidnappade av en extrem religiös sekt "Five Points Church". Sekten leds av Pastor Albin Cooper, makalöst spelad av Michael Parks. De anser att världen är befolkad av syndares om måste förintas; homosexuella, pederaster, horbockar, äktenskapsförbrytare, folk som har sex för äktenskapet...

Filmen har ett tydligt politiskt budskap. "Five Points Church" är uppenbarligen en kopia av Westboro Baptist Church från Topeka, Kansas. Smith har sedan länge legat i fejd med WBC och denna film har inte lättat på stämningen kan man nog lugnt säga.

Filmen är väldigt olik Smiths tidigare alster. Den är tajt och driven till skillnad från ett mer makligt tempo i hans tidgare "slacker-movies". Handlingen förs framåt med ett obönhörligt tempo. Samtidigt har den ett långt parti i mitten där pastorn håller en lång predikan (eller vad det kan heta). Den scenen skulle kunna var tråkig, men nej. Spänningen byggs obevekligen upp, högre och högre. Pastorn talar till sin församling som också är hans familj (precis som det är i verklighetens WBC). Kvinnorna i församlingen kallar pastorn daddy och döttrarna (det finns bara döttrar, scary) kallar honom för grandpa. De vuxna i församlingen, ledda av Sara spelad av Melissa Leo, är helt fanatiska. Barnen, döttrarna (varför finns där inga söner?) är totalt hjärntvättade. Pastorn själv är lugn och saklig när han mässar inför sin familj. När han senare under polisens belägring av familjens ranch leder sina trupper i strid är han lika lugn. Men inte på ett stoiskt sätt utan på ett sätt som en gång för alla visar att han är spritt språngande galen.

Mot slutet händer några fantastiska saker. Kevin Smith har sedan gjort ett aktivt val hur han vill avsluta filmen. Jag vill inte spoila slutet för någon, men jag kan nämna att hur Smith avslutar filmen har skapat (än mer) debatt. Jag kan hålla med kritikerna om att slutet kunde behandlats annorlunda.

Jag kan bara uppmana alla med minst ett halvöppet sinne att se denna 88 minuters upprörande lilla historia. Glöm allt vad komedi heter och se till att inga barn är i närheten (filmen är våldsam). Sedan passar filmen som samtalsämne över både en och två flaskor rött vin. Filmen visar trots sin otroligt tydliga ståndpunkt två sidor av saken, faktiskt. Vilken sida står du på när den sista kula har avfyrats och dammet har lagt sig?

Filmen är verkligen intressant.

Jag inser att Kevin Smith har lyckats göra mig än mer imponerad över hans samlade verk. Jag är ett Kevin Smith-fan, och jag ger "Red state" fyra domedagspredikningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

En kul anekdot om när Smith bjöd in WBC på en visning av "Red state" finns på imdb-sidans trivia.

Cop Out (2010)

I've never seen that movie before.

Jag och Frasse försökte oss på denna i somras, men vi stängde av efter några minuter. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av Tracy Lawrence, han är en komiker av värsta Adam Sandler-sort (den gamle Sandler), och även om Bruce Willis är en favorit är han roligare som rolig i actionfilmer än som allvarlig i komedier.

När jag upptäckte att Kevin Smith regisserat filmen var jag dock "tvungen" att ge den en chans till. Jag brukar gilla Kevin Smith och jag har sett alla hans filmer. Detta är "minor" Smith, han har inte ens skrivit manus, men hans signatur är över hela filmen. Och då är det fånigt, grabbigt och en massa snuskskämt. Men alltid med ett stort hjärta.

"Cop out" är en kul idé där resultatet har blivit en blandad kompott. Det är metahumor galore. De har tagit alla klyschor från 80-talets "buddy-cops-movies". Handlingen är den vanliga, två bra men klumpiga poliser bli avstängda efter en misslyckad arrestering men de fortsätter att utreda fallet. En polis är skild och har problem att konkurrera om dotterns gunst med ex-fruns nya man, och partnern brottas med fruns otrohet. Under hela filmen kör Willis och Lawrence med repliker direkt tagna från filmerna de blinkar till. Men även karaktärerna drar repliker från sagda filmer. Tracy Lawrence's karaktär Paul kör repliker från allt från "Star Wars" till "Robocop" när han brottas med skurkarna. I inledningen diskuterar de till och med uttalet av ordet homage, eller "chummage" som Paul säger.

Filmen har några riktigt roliga scener, speciellt de med Sean William Scott. Han är otroligt festlig som inbrottstjuven som poliserna först haffar och sedan blir kompis med och tar hjälp av.

Kul idé men med mycket övrigt att önska. "Cop out" får ändock tre "nanny-bears" av fem.

Betyg: 3/5