Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

A Quiet Place Part II (2020)

Vad har denna film som vi inte redan såg i den första? Tja även om denna var ganska spännande och underhållande så kan frågan sannerligen ställas i detta fall. Jag har svårt att hitta svaret.

Uppföljaren ger oss i princip samma film igen. Jag älskade inledningen och trodde då att detta skulle bli en prequel. Det finns något lockande med scener när aliens attackerar jorden som i War of the worlds, Cloverfield eller varför inte Edge of tomorrow? Och jag hade gärna sett mer av John Krasinski.

Men efter ett tag visade det sig att detta var en uppföljare som startar direkt där ettan slutar. Nu fick jag nöja mig med Emily Blunt och hon är förvisso bra men hon bär kanske inte en hel film på sina axlar trots allt. Hon var bra som badassigt bollplank för Tompa men här blev det lite tunt. Och nej Cillian Murphy har inte samma ”star quality” som Tompa. Egentligen finns där ingen skådis i filmen jag håller av extra mycket. Vid sidan Av Emily Blunt är Djimon Hounsou de bästa av de vi får.

Jag börjar bli less på rednecks-hillbilly-crazies som alltid ska dyka upp i filmer som denna. Nog nu, hitta på andra utmaningar för hjältarna.

Den stumma dottern Regan spelas av den stumma skådespelaren Millicent Simmonds och hon gör rollen bra. Tyvärr fattade jag inte all dialog som framfördes med teckenspråk. Kontexten gav de huvudsakliga dragen men jag kliade mig i huvudet flera gånger över vad de egentligen menade.

Om mittendelen var lite repetitivt var slutet ganska festligt i alla fall. Där på paradisön. Till sist sprang alla omkring och skrek ändå.

Spännande och underhållande men inte en film jag kommer fundera jättemycket på mera. En trea.

Betyg: 3/5

Jungle Cruise (2021)

Dwayne Johnson har seglat upp som en favorit efter att han är det bästa med Fast & the Furious-franschisen och det näst bästa i Jumanji-filmerna (Karen Gillan).

Så när han dyker upp som största namn tillsamman med Emily Blunt på postern till Jungle cruise blir jag automatiskt nyfiken. Postern som för övrigt känns som inspirerad av något härligt från åttiotalet.

Men tyvärr måste jag med en gång konstatera att detta inte blev speciellt bra. Filmen är lik äventyrsfilmer som den mycket underhållande The Mummy med Brendan Fraser och Rachel Weisz i huvudrollerna. Det är fantasirikt med försvunna skatter, förbannelser, övernaturliga väsen och sånt. Tyvärr känns Jungle cruise plastig i jämförelse med The Mummy och trots Dwayn Johnsons charm känns filmen inte ända in i hjärtat. Dessutom har Emily Blunt inte en chans mot Rachel Weisz om en direkt jämförelse skulle behövas, vilken inte behövs förvisso.

Den andra filmserie som direkt kommer upp som en jämförelse är för mig självklart Pirates of the Carribean-filmerna. Men hur otroligt det än kan låta känns de filmerna (Pirates...) mer seriösa än denna.

Men allt är inte kasst! Filmen är nog så underhållande även om den gjorde mig väldigt sömnig också.

Favoritsakerna med filmen är trenne. Jag gillade det överraskande men oförklarade användandet av Metallicas Nothing else matters. Vad var det om? Oklart! Kommentera gärna nedan med era teorier!

Sen kunde jag inte annat än helt kapitulera åt alla göteborgska ordvitsar som kapten Frank drog. Till sist var Lilys bror MacGregor filmens bästa karaktär. Mycket underhållande. Han spelades förträffligt av Jack Whitehall.

Jesse Plemons var dessutom vagt njutbar som tysk "evil villain". Han verkar dyka upp lite var som helst nu för tiden, på samma sätt som Domhnall Gleeson dök upp i parti och minut för en sådär sex-sju år sedan...

Betyg: 2/5

Agatha Christie's Poirot - Series 9 (2003-2004)

 

Ny säsong och en massa ändringar. Serien har fått en ny vinjett och min känsla är att "production values" har gått upp som om de har fått mer pengar och satsar mer på avsnitten. Sedan flera säsonger tillbaka är alla avsnitt i långfilmsformat. Under Series 9 börjar också kända skådespelare dyka upp i filmerna, förutom mastern David Suchet själv förstås. Några kända namn som dyker upp under denna säsong är Aidan Gillen, Emily Blunt och Edward Fox.

Jag förväntar mig inte att avsnitten/filmerna i denna serie ska hänga ihop under en säsong då de ju är fristående, men några återkommande teman och känslor dyker ändå upp. Under denna säsong återkommer de ofta till frågor om lojalitet inom familjen samt att filmerna har en avsevärt mörkare ton generellt sett.

Säsongen bjuder på fyra filmer, som en rimlig middagsbjudning under Poirots era. Med fyra rätter alltså!

Den första heter "Five little pigs" och jag har nästan glömt den även om jag kommer ihåg att den var ganska bra. 

Andra filmen "Sad cypress" gjorde däremot ett starkare intryck på mig. Den är poetiskt berättad och jag upplevde den som melankolisk och sorglig samt mycket stark.

"Death on the Nile" dyker upp i denna säsong som film nummer tre. Jag gillade denna version skarpt och håller den som bättre än Ustinovs version från 1978. Den äldre filmen är mer "over the top" och har en massa kända skådespelare som drar fokus från handlingen ibland. Suchets version är mer finlir med mestadels okända skådespelare (för mig). Emily Blunt spelar Linnet Ridgeway-Doyle ypperligt, förstås. Men resten av casten är okänd. Jag fann den lågmäld och mer omtänksam, samt bitterljuv istället för prålig.

Säsongens sista "rätt" är också den bästa, "The Hollow". Denna film är utmanande. Den inleds med fokus på komedin. Får man gissa att Agatha Christie var satirisk över den brittiska överklassen här? Den store Frans anser det i alla fall och jag är benägen att hålla med honom. Speciellt då filmen svänger tvärt framemot slutet och blir rejält mörk och rent ut sagt mycket sorglig. Filmen tar åskådaren på en åktur, så är det.

Detta är min snuttefiltserie som jag avnjuter lite då och då när jag vill skölja mig ren. Och jag är den första att hylla att kvalitén har snäppts upp på alla fronter, bättre historier, bättre skådespelare och bättre "poduction values".

Betyg: 4/5

A Quiet Place (2018)

Trevligt! Skulle träffa Vanessa och se en film och äta en bit mat. alltid kul.

Ready player one hade hon redan sett (och gillat), Blockers föll bort i "förhandlingen" och till slut föreslog jag A quiet place. Vanessa är likt jag inte så värst sugen på skräckfilm men jag valde att kalla den för en thriller. Det kändes som att det inte var den typ av skräckis som man behövde vara orolig för sin nattsömn direkt. Vanessa som sett trailern var lite mer skeptisk men sa ok.

Vid filmens första "jump scare" såg Vanessa rejält skakad ut och jag började undra om jag skulle tvingas ångra mitt filmval. För det var ju jag som pushat för filmen! Men efter ett tag visade det sig att detta inte var en läskig spökfilm, utan en sci-fi-thriller mer lik skräckisen Alien . Vi gillar inte spökfilmer med djävulsbarn och svartögda små japanska flickor, men aliens går bra! Med tanke på läskigheterna vi hann se i trailers före filmen, som bara var av den läskiga sortens spökfilm, fann jag A quiet place som ett lugnt (och tystare) alternativ.



Nu till spoiler-delen! Akta er, spoliers bakom ryggen!

Filmen bygger på en spännande premiss med en fasligt otrevlig alien som invaderat jorden. De är blinda men de har en extremt bra hörsel. Det går att döda dem men de har ett pansar och är hårda jävlar att ta dö på. John Krasinski (13 hours och amerikanska The Office) gör här regidebut och han har varit med och skrivit manus. Han och äkta makan Emily Blunt (Edge of Tomorrow) spelar ett par i filmen vilket är kul. Båda gör riktigt bra insatser i alla sina respektive roller.

Filmen är otroligt spännande men inte nödvändigtvis skräckinjagande. Familjen lever mer eller mindre i tystnad och filmen är tyst i partier. Publiken på vår visning var otroligt tyst vilket var en kul detalj. Någon enstaka gång skrek en tjej till lite längre bak i salongen. Det blev en härlig känsla i rummet när det var som mest nervpirrande.



Filmer som denna kan falla på logiska luckor, speciellt om filmens slut blir helt ologiskt, något som många sci-fi med låg budget råkar ut för. Denna film har inte sådana svagheter. Den håller ända in till slutet som var ärligt filmens övriga stil, logik och känsla. Självklart kan det finnas små detaljer som kan uppfattas som dumma men jag är mer intresserad av den övergripande storyn och hur karaktärerna utvecklas och samverkar. Och de bitarna är jättebra i denna film. Hatten av för team Krasinski-Blunt!

Emily Blunt dominerar filmen skådespelarmässigt. Hon är allt som oftast bra och efter denna film samt Edge of tomorrow börjar jag gilla henne skarpt. Regin var tajt och bra, debutant som han var den gode John. Jag tyckte barnskådespelarna skötte sig bra också. Speciellt dottern var bra.

Gillar också att handlingen var simpel, som den ofta är i bra spänningsfilmer. Då kan manusförfattare och regissör koncentrera sig på och ta sig tid till att mejsla ut spänningen istället för att hasta vidare i en komplex handling. Just att det inte är så mycket dialog leder till en förhöjd fokus på spänningen i scenerna. Mycket effektivt. Man hade kunnat tänka sig ännu mindre dialog till och med!

Allt som allt en riktigt skön sci-fi-thriller. Klart underhållande och helt klart en film som bör ses på bio.

Jag ger A quiet place fyra döva skådespelerskor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sicario (2015)

Ibland dyker det upp filmer som direkt de startat känns helgjutna. "Film-film" så att säga, där allt stämmer perfekt. Story, skådisar, klippning, musik, bild, stämning, tempo ja allt är på rätt plats. En stor filmisk harmoni. Jag skulle vilja jämföra film med en symfoniorkesters framträdande. Även om det kan låta helt ok i en liten okänd symfoniorkester ("liten" film) känns det i hela kroppen när en av världens bästa orkester spelar samma stycke. Allt sitter perfekt och du får som åskådare det där extra som är svårt att sätta fingret på. Så är det med dagens film Sicario. Det är ett mästerverk och en riktig "film-film".

Filmen är regisserad av den kanadensiske Denis Villeneuve som nyligen gjorde både Prisoners och Enemy, två mycket bra filmer. Med Sicario tar Villeneuve ytterligare ett kliv framåt... Detta är hans bästa film till dags dato.

Filmen handlar om kriget mot knarksyndikaten på andra sidan gränsen i södra USA. Vi får följa ett ihopsatt Tiger-team som ska slå till mot en extra aktiv liga som utgår från Mexico. Filmens huvudperson är den något naive och idealistiska FBI-agenten Kate som spelas av Emily Blunt. Hon kastas in i ett team av CIA och militärer (Delta Forces). Där får hon samarbeta med och lära sig hur kriget egentligen måste föras (?). Som ledare för teamet ser vi Josh Brolin och Benicio Del Toro.

Filmen är som en blandning mellan Soderbergh's Traffic, Bigelow's Zero Dark Thirty och Coen's No country for old men. Det är mörkt, dystopiskt, brutalt och det känns otroligt äkta. Filmen är två timmar lång, men den tog slut i ett nafs vilket är ett bra betyg i sig. Jag var så inne i filmens stämning att det kändes som att jag rycktes tillbaka till verkligheten med våld när filmen tog slut. Jag ville att den skulle fortsätta två timmar till! Detta var en historia och ett material som i högsta grad skulle passa som en tv-serie. Tänk något i samma nivå som True detective (säsong 1 då givetvis) med denna story och huvudpersoner. Ståfräs!

Sicario är bländande i alla aspekter. Helt klart årets bästa film än så länge och jag har lite svårt att tro att någon annan film skulle kunna slå den på fingrarna under 2015. Men man kan ju alltid hoppas! Just nu kan jag knappt bärga mig tills jag får chansen att se den igen. Scenen vid gränskontrollen tillbaka in i USA... Mumma!

Jag ger Sicario fem vanställda människokroppar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Läsa mer?
Jojjenito
Sofia
Fiffi

Edge Of Tomorrow (2014)

Rita Vrataski: Come find me when you wake up!

Tom Cruise är en av de riktigt stora och "äkta" filmstjärnorna vi har. Visst, karln är en dåre i verkliga livet, men han levererar i princip alltid på den vita duken. Förra årets Oblivion var en av det filmårets största positiva överraskningar. Här är han också stabil.  Filmens regissör är Doug Liman som bland annat regisserat Bourne identity och producerat de övriga två i trilogin. Han är en mycket duglig regissör av actionfilm och det bevisar han än en gång med denna film.

Med bra skådespelare och bra regissör kan en sci-fi nästan endast misslyckas på grund av dåligt genomtänkt manus eller att filmen faller i en massa logiska luckor. Men denna sci-fi är bra! Den håller ända in i mål. Den är vad den är, lite för vek, men den är konsistent. Filmen bygger på en intressant och tankelockande idé om en invasion av aliens som han böja tiden och återspela slag mot fienden om och om igen tills de vinner. Människan är därmed chanslös, tills en och annan människa blir "smittade" av en alien och får samma "förmåga" att återuppleva samma dag om och om igen till DE lyckas. Intressant idé.

Filmen är alltså en blandning av Groundhog day (Måndag hela veckan) och en massa sci-fi-actions som Aliens, Battle Los Angeles eller Starship troopers. Denna films utomjordingar var snabba som attans. Idén att de är en sammanhållen organism återfinns i både Aliens och Starship Troopers och jag gillar det.

En annan sak som var mycket positivt var Emily Blunt som den kvinnliga hjältinnan Rita. Jag har aldrig gillat henne tidigare men här var hon en bad ass. Hon introducerades varje ny dag i en yogaposition balanserande på en böjd arm. Såg mycket svårt ut! Jag tycker hennes kemi med Tom Cruise var över medlet. Det funkade i alla fall. Precis som i Grounbdhog day lär ju Tompas karaktär Cage känna Rita medan hon träffar honom för första gången varje återstartad dag. Den dynamiken är en klassisk sci-fi grej. Rita som själv tidigare återupplevt dag efter dag nämner en man hon förlorat och det var smärtsamt då hon kände honom mycket väl efter alla återstartade dagar. Precis som Cage kom att lära känna henne alltså. Liman spelar inte upp denna komplikation speciellt mycket och det var nog bra. Det fanns tillräckligt under ytan att arbeta med som åskådare ändå.

Till sist vill jag berömma filmens höga tempo och häftiga actionscener. De efterliknar helt ogenerat stridsscenerna från Saving Privat Ryan och varför inte? De är ju spektakulära. Här blir det lite mer fragmenterat men varje gång de kastar sig ner i sina luftlandsättningslinor stiger pulsen lite.

Finns det då inget lite mindre bra att ta upp undrar nu vän av ordning? Jodå. Jag hade önskat att detta hade varit en barnförbjuden film och att den varit råare, blodigare och mer nervig. På hemväg från bion satt jag och fantiserade om en blandning av denna film och tonen och bildspråket i Children of men. Det hade varit något i hästväg. Om actionscenerna varit mer på allvar hade filmen kunnat bli riktigt awesome. Tänk en blandning av feelingen i gamla klassiska sci-fi äcklisar som Alien, The thing och Aliens med denna films handling.

Det tar oss till utomjordingarna i denna film, aliens. Jovisst jag gillar idén bakom dem som art. Men jag tyckte att det var synd att de gjorde dem till supersnabba klängerväxtpropellrar eller vad det nu var. Eftersom man knappt fick se dem blev de lite mindre skrämmande.

Filmen är i 3D och det gav inget alls. Helt meningslöst att se denna film i 3D. Lyckligtvis hade vi inga problem med oskärpa och sånt i alla fall.

Neutraliteten räddade oss inte denna gång...

Visningen då? Jag börjar bli trött på mig själv över att vara så lättstörd på bio. Denna gång var det två ganska markanta störmoment. På raden bakom mig och Mr Magic satt två tjejer som fnittrade hela tiden som om det var en komedi. Varje gång Tom Cruise dödades (för att sedan vakna upp igen) fnittrade de länge och högt. De allra flesta gånger var det ju för icke komiska scener. Samtidigt kändes det inte som att de var berusade eller försökte förstöra de läste bara filmen helt galet.

Det andra var killen som satt till vänster om mig som frenetiskt åt popcorn de första 45 minuterna. Han tog en knytnäve full av popcorn och höll handen över munnen som ett japanskt vitt andningsfilter och idisslade i sig popcornen. Mekanisk och utan paus gick handen ner i den gigantiska pappasken, upp men en knytnäve och sedan matades knastret in i munnen som på ett mekaniskt löpande band. Ack, VM i smaskande på biografen. Inte ens i de lite dyrare plusstolarna undkommer man sådana idioter.

Men som helhet var filmen över förväntan. Klart bra film som jag antagligen kommer se om när den kommer ut på disk. Jag tvekar mellan betygen men hamnar på betyget med beröm godkänt.

Jag ger Edge of tomorrow tre Hudsons av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen på "privat" tid men hakar på den gemensamma bloggningen. Kolla in vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Blev den en vattendelare?

Fiffi
Carl
Jessica
Filmparadiset
Fredrik
Markus, Erik och Jimmy (pod)
Christian
Sofia
Jojje
Cecilia

Looper (2012)

Abe: This time travel crap, just fries your brain like a egg... 

Den tredje medlemsvisningen på kort tid blev Rian Johnsons Looper. Jag gick och såg den med min gamle gode filmfestivalvän Josqen, samt killarna från Har du inte sett den? Ända sedan Rian Johnson berättade om sitt nästa projekt på face 2 face efter The Brother Bloom på filmfesten 2008 har jag väntat på denna film. Rian Johnson som både skriver och regisserar sina filmer har tidigare gjort high school noiren Brick och den romantiska con man komedin The Brothers Bloom. Nu har han bytt genre igen och kommit ut med en mind fuck sci-fi thriller om tidsresenärer och lönnmördare.

Allas älskling Joseph Gordon-Levitt spelar Joe en så kallad Looper. I en inte allt för avlägsen framtid, år 2044, är tidresor möjliga men också strängt förbjudna. Maffian i en 30 år mer avlägsen framtid gör sig av med fiender och andra som fallit i onåd genom att skicka tillbaka dem till 2044 där en Looper, en bödel  väntar på dem. Det är nämligen lätt att undanröja liken år 2044 medan teknikens framsteg gjort det näst intill omöjligt att göra sig av med döda kroppar år 2074.

Jobbet som en Looper är väl betalt och utan stora risker förutom en liten negativ detalj. När framtidens maffiabossar bestämmer sig för att du blivit överflödig skickas ditt 30 år äldre jag tillbaka till dig som ditt nästa offer. Du har då "closed the loop" och du har exakt 30 år kvar att leva. Leva i materiellt överflöd men ändå på lånad tid så att säga. Problemen hopar sig i de fall som Loopern inte klarar av att skjuta den äldre versionen av sig själv.

Detta är en typ av film som jag älskar och den levererar på flera plan. Filmer om tisdsresor kan bli hur invecklade som helst. Sker allt i en oändlig cykel eller ändras framtiden av tidsresan och i vilken ordning i så fall. Vad händer först och vad kommer ändras i framtiden. Är universum verkligen oändligt? Vad finns då utanför Universum??  Kända filmer om tidsresor från de senaste 11 åren är Donnie Darko och Primer, två filmer jag sett på filmfesten för övrigt. Författaren till Primer har till och med hjälpt Rian Johnson med logiken i tidsresorna här.

Filmen är uppdelad i två delar. Den första delen som är lite mer än halva filmen är klart bäst. Då är filmen en renodlad sci-fi-thriller. Filmiskt påminner Looper ganska mycket om Johnsons första film Brick. Det är urvattnade färger i väldigt ordinära stadsmiljöer. Filmens andra del är tyvärr inte alls lika stark. När Joe träffar Emily Blunts karaktär Sarah ute i på hennes gård tappar filmen både tempo och fokus. Jag har dessutom aldrig varit en stor fan av Emily Blunt, hon är ganska ointressant som skådis tycker jag. Filmen får en mer flummig filosofisk ton och även om det kan vara bra, M Night Shyamalalalalan någon?, så funkar det inte lika bra här då det skapar en film av två separata delar.

En annan karaktär som jag normalt sätt har svårt med är Paul Dano. Här i Looper gör han en biroll som är nog så viktig. Han är för övrigt lika sliskig och vidrig som vanligt, men han gör den rollen perfekt! Tänk vad type castad han blivit... Hey, we want a creepy, slimy guy that the audience can feel a mix of pity and disgust for... Paul Dano!

Danos karaktär råkar ut för något av det mest brutala jag sett på bio på senare tid. Ett öde som är inte allt för långt från ett dito jag läste om i en bok för några år sedan. Mörkret i Looper var överraskande djupt. Rian Johnson har inte visat sådana sidor i sitt skapande tidigare.

Bruce Willis. Är han gammal eller? Han såg väldigt gammal ut i några scener. Han gör dock som alltid ett gediget jobb. Hans roll kräver en hel del nyans, även här finns ett mörker, och jag tycker han är filmens behållning. Joseph Gordon-Levitt sköter sig också bra. Han har inte den gravitas som Bruce har, men han gör ett bra och allt som oftast övertygande jobb. Här måste nämnas den absurda sminkningen av Gordon-Levitt för att få honom att se ut som en ung Bruce Willis, inklusive den böjda och sneda näsan. Det set inte bra ut, allt för överdrivet så att man som publik sitter och tänker på den istället för filmens handling. Dessutom ändrades hans sminkning under filmen. Jag undrar om det är så att han var osminkad före brottet i time and space continuum och hårt sminkad efter, för att skilja på de två versionerna av Joe?? Oklart.

Looper var väldigt bra. Den är dock lite åt det lättviktiga hållet. Den kan inte alls mäta sig med de tyngsta filmerna i denna genre, filmer som Blade runner eller Inception tex. Den kan kanske påminna lite om Twelve monkeys även om jag gillar den mer än Looper.

Det finns en scen i slutet av filmen som går i slow motion och som innehåller en hel del blod som redan nu är en het kandidat till årets coolaste scen.

Rian Johnson gjorde ett gott försök och nådde nästan ända fram, jag ger Looper tre kvinnor man gör allt för att rädda av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om ni vill veta vad Markus, Erik och Johan tyckte om filmen kan ni lyssna på deras snack här.

Sunshine Cleaning (2008)

I recommend the pecan pie.

"Sunshine cleaning" är producerad av samma gäng som gjorde "Little miss Sunshine" två år tidigare. "Little miss Sunshine" var en "american independent"-film som uppfyller många av de klassiska filmfestivalkriterierna; dysfunktionella familjer, homosexualitet, självmord, en skön knasig dialog, en svart humor och ett överraskande slut. Har vi nu fått en kopia på den äldre filmen kan man undra. Till och med ett av orden i titeln är ju samma! Njae, både och.

Filmen innehåller i princip allt det jag listade upp tidigare, men "Sunshine cleaning" är mörkare och mindre komisk. Den är nog lite bättre också. Filmen handlar om Rose, en hårt slitande ensamstående mor runt de trettio som dessutom försöker får sin struliga lillasyster att börja sköta sig. Då Rose behöver pengar för sonens specialskola beslutar sig systrarna att starta en städfirma som specialiserar sig på att städa upp efter dödsfall... "Bodily fluids"... Det är en lukrativ verksamhet, men den öppnar dörrar som inte går att stänga.

Skådespeleriet i filmen är fullkomligt lysande. Sonen spelas av Jason Spevack och han är helt trovärdig. Han kanske inte lyser som Olive (Abigail Breslin) gjorde i "Little miss Shunshine", men han är bra. Jänkarna kan det där med barnskådespelare. Morfadern spelas av Alan Arkin som hade i princip samma roll i "Little miss Sunshine" minus heroinberoendet (jag vet det är lite B att använda samma karaktär och samma skådespelare, men, men). De två systrarna spelas suveränt av stjärnskottet Amy Adams (Junebug) och brittiska Emily Blunt. Den senare spelar den rebelliska Norah som gömmer sig bakom hårt smink, tatueringar och trashiga kläder. I en, nej två, scener är Norah dock osminkad, "naken", och fy sjutton vilken starka scener. Fullständigt hjärtskärande. Amy Adams är fantastisk, hon har ett uttryck som ska bli mycket spännande att följa de närmaste åren. Hon kommer nog upp på min lista av de mest lovande "unga" skådespelerskorna just nu!

Filmen får fyra starka rengöringsprodukter av fem.

Betyg 4/5