White Noise (2022)

Vad är Noah Baumbachs film White Noise från 2022 för något egentligen? Den är lite som något från Spielberg på åttiotalet, men också lite som något från David Lynch när han är på humör. Den påminner lite om Midnight Special och den slår Nope på Jordan Peeles hemmaplan.

Det var ett tag sedan jag såg filmen och jag kommer knappt ihåg den. Inte superstarkt tecken men vissa filmer kan vara bra men trots det svåra att förnimma sig. Med stöd av the internets har jag nu läst på om handlingen vilken är rejält undflyende. 

Filmen är en adaption av Don DeLillos bok med samma namn från 1985. Boken ansågs länge omöjlig att gör film av. Och det är kanske däri problemet ligger? Var det omöjligt att göra film av denna bok? Jag börjar tro att så kan ha varit fallet. 

Adam Driver och Greta Gerwig spelar huvudrollerna som paret Jack och Babette Gladney. Båda lider av dödsångest. Babette äter maniskt någon sorts experimentell medicin och Jack är upptagen med sina studier om Hitler. En tågolycka och ett efterföljande giftmoln driver familjen på flykten. Äh, filmens handling är sannolikt inte dess poäng. Det är feelingen, skådespelarna och dess underliggande teman som antagligen står i framkant. 

Jag blir lite frustrerad när jag nu skriver om filmen. Vad tusan är detta för film? På vilket sätt kopplas den till Baumbachs ångest över sin relation till föräldrarna? Det ruvar en vag känsla av hot över hela filmen, men hotet förlöses aldrig. Den tredje akten tar oss på nya irrfärder, långt från stundande katastrofer. Familjen är i fokus mest hela tiden i alla fall. Otrohet.

Dessa förbannade barn som tappar sina mjukisdjur när det är som mest olägligt! Håll i dem om de är så jäkla viktiga!

Nja, en film som jag knappt kommer ihåg och än mindre får grepp om innebär ett lite lägre betyg än vad den kanske är värd. Jag ger den en tvåa… ”helt ok”.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Special där vi pratar om de bästa filmerna från 2022. Filmen dök upp på en av våra fyra listor! Del 1 och del 2.

No Sudden Move (2021)

En ny film av Steven Soderbergh! Skulle inte han lägga av med att göra film? Nåväl han har uppenbarligen gjort en film till i alla fall.

Soderbergh är en mångsidig regissör som hoppar mellan genrer. Jag älskar inte allt han gjort men han har ändå några filmer som är otroligt bra. Tänker speciellt på filmer från hans kreativa höjdpunkt åren 2000-2001; Erin Brockovich, Traffic och Ocean's eleven.  

Nu har vi thrillern No sudden move. Titeln flyger mig helt över huvudet men det är kanske symptomatiskt för detta var ingen höjdare mina vänner. Visst den är bra gjort inom de tekniska kategorierna, men en thriller som inte är det minsta spännande är ett fail. En film där man inte bryr sig om karaktärerna eller deras relationer leder till avsaknad av engagemang och därmed ingen spänning.

Filmen bygger enligt eftertexterna på verkliga händelser från den amerikanska fordonsindustrin på 50-talet. Historien är rörig så in i helvete att jag efter halva filmen inte fattar över huvud taget vem som lurar vem och varför. Allt handlar sedan om katalysatorn till bensinbilar. Wow, vilken särledes trist fråga att spendera en hel film på.

Jag gissar att Soderbergh hade tänkt sig avslöja fuffens i industrivärlden som gjort hans egen Erin Brockovich, eller i någon av de två som avslöjar "Big Tobacco"; Michael Manns The Insider och Jason Reitmans Thank you for smoking. Filmen funkar inte som satir (som Thank you for smoking) eller som drama (som The Insider) på grund av att man inte förstår vad det handlar om förrän i slutet av filmen. 

Istället inleds filmen som ett mysterium likt Tarantinos Reservoir dogs. Några skurkar som inte känner varandra sätts ihop i ett team för att utföra ett brott. Snart glider filmen över till att bli en thriller där olika maffiasnubbar ska lura varandra och filmen påminner tematiskt om bröderna Coens Miller's Crossing. Till slut påminner den om Manns The Insider. Vilken soppa. Alla de filmer denna påminner om är ljusår bättre.

Jag varnar alla: Håll er borta! Filmen är dock bra gjord och jag gillar Don Cheadles karaktär så det blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Iron Man 3 (2013)

Denna film är en av dem som vuxit mest under denna rewatch jämfört med hur jag kom ihåg dem från första titten. Shane Black har tagit över från Jon Favreau och filmen vinner på det. Filmen känns mer personlig och med grundad än de tidigare två. Vi får träffa Tony Stark när han är som mest sårbar (lidandes av PTSD) och utan sitt yttre skal (när han hamnar i Rose Hill och hans dräkt inte fungerar). Shane Black har också en bra tajming och känsla för att blanda humorn med lite mer allvar och action. Han har en lång rad med lyckade actionkomedier på sitt samvete som manusförfattare.

Tony Stark i Robert Downey Jr's tolkning är fortfarande en favorit och i denna film får hans älskade Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) en mycket större roll. Det var välkomnat, men som vi diskuterar i Shinypodden är kanske inte Gwyneth det mest ideala valet att spela denna roll. Iron Mans kompis James Rhodes var oväntat lättglömd. Jag har redan glömt vad han gjorde i filmen och varför han var med.



Filmens tre skurkar är dock alla intressanta att se. Jag gillar Rebecca Hall som Maya Hansen. Det var mycket synd att de inte fullföljde Blacks idé om att hon skulle vara huvudskurken. Istället ville Kevin Fiege och studion ha en manlig big bad. Valet föll på Guy Pearce som med Killian är den svagaste av de tre skurkarna. Humorn från trion levereras istället av Beng Kingsley i rollen som den brittiske skådespelaren Trevor Slattery. Vid sidan av Tony är det ändå Slattery som är den karaktär jag tydligast kommer ihåg från filmen. Visst spelar han över, något som Carl påpekade, men jag gillar överspelet i en film som denna. Hela filmen är ju på ett sätt ett enda stort överspel. Serietidningsvärld.

Favoritscenerna är dock när vi får hänga med Tony och den lille pojken Harley i Rose Hills. Jag älskade att se Tony lösa saker utan att bara sätta på sig sin dräkt och skjuta sönder saker. I podden är jag inne på att dessa scener kunde ha blivit ännu bättre med en liten tjej som spelat mot Tony. Flickan skulle kunnat få Tony att möta sina demoner i form av att hans far (och mor) lämnade honom när han var ung vuxen. Jag hade velat se dynamiken som uppkom. Den åsikten står jag fast vid trots att jag fick mothugg från mina testosteronstinna manliga poddkollegor! :-)



Slutscenen var som vanligt en stor actionscen och som vanlig var den kanske lite för lång. Jag kom ihåg den som tråkig med alla dessa fjärrstyrda dräkter som flög omkring och sköt, men jag gillade scenen en hel del denna gång. Dels var den inte så dåligt klippt och koreograferad som jag kom ihåg den, dels var det kul att se de olika dräkternas olika egenskaper. Det senare var en aspekt som jag helt hade glömt.

Som helhet var detta den bästa av de tre filmerna om Iron Man. Jag blev lite överraskad av detta själv.

Jag ger Iron Man 3 fyra prototyper av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på mig, Carl och Jojje prata om denna film i Shinypoddens första säsong.

MCU rewatch: Iron Man 2 (2010)

 

Efter de två första MCU-filmerna tog det ett år och elva månader innan nästa kom ut och överraskande nog var det ännu en Iron Man-film. Samtidigt som det visar hur viktig Tony är för filmserien kan det tyckas lite konstigt att de inte valde att introducera Thor eller Cap här. Man kan stilla undra vad Iron Man 2 tillför serien.

Jag såg denna film 2010 och skrev en kort liten text om filmen som inte ger mig mycket kött på benen om vad jag egentligen tyckte om den. Jag påminns i alla fall om att min gode vän Plymschen var med och såg filmen. Jag gav den det menlösa betyget a.k.a. "helt ok"-betyget 2/5.

Nåväl, vid denna omtitt gillade jag filmen mycket mer. Tony Stark är döende och han reagerar inte helt perfekt. Hans arroganta och dryga sida visar sitt fula tryne i massor. Han vill egentligen ut ur rampljuset men så länge han är kvar där beter han sig som den rikemansson som alltid fått det han pekat på som han är. Men egentligen vill han nog bara ner i sin källare och bygga vidare på sina tekniska innovationer. Samtidigt fortsätter hans sin ibland bortkomna, ibland oförskämda, uppvaktning av Pepper Potts.



Denna uppföljare förtjänar sin plats då den tar Tony från dödens avgrund till att han återfår livet och lyfter blicken från den ljumna whiskypinnen till större och viktigare frågor. Nick Fury, denna mästare på "övertalning" hjälper Tony med upptäckten av ett nytt ämne som kan både driva hans manick i hjärtat och dräkten. Som Fury säkert räknat med kommer den eviga individualisten och extremt anti-auktoritära Tony att bli lättare att övertalas att bli en del av The Avengers efter den lilla hjälpen som i Tonys ögon måste se som "livets gåva".

Vi pratar ingående om filmen i Shinypoddens andra avsnitt. Jag måste hålla med i Carls kritik att både manus och personregi har mycket övrigt att önska, men jag tycker ändå att detta är en överraskande bra MCU-film. Den kommer aldrig hamna på övre halvan av filmerna men den är inte så dålig som jag kom ihåg den. Det gör att jag gillar den en hel del. Javisst, det finns något grabbigt och juvenilt över Favreaus filmer, men det är inte bara av ondo. Detta är ändå filmatiseringar av serietidningar. Superhjältar som flyger omkring och är bad asses. Det känns inte helt malplacerat med en grabbig ton. Samtidigt är det väldigt skönt att de olika MCU-filmerna har olika tonalitet. Cap America-filmerna lite mer allvarliga, Thor mer humoristiska, Avengers-filmerna större på alla plan och så vidare.



Filmens Big Bads är Ivan och Hammer. Mickey Rourke är ganska bra i rollen som den vendettasökande kränkta ryssen. Sam Rockwell som normalt sett är en bra skådis passar dock inte jättebra som konkurrenten inom vapenindustrin och tillika kränkt vit man. Hammer ska vara lite sämre än Stark på allt från karisma till teknisk briljans och Rockwell kommer en bit på vägen men hans karaktär blir aldrig speciellt intressant. Manus och regi ligger honom kanske i fatet?

Relationen mellan Tony och Pepper Potts tuggar på. Tyvärr framställs Potts inte i filmen som jag har en känsla av att hennes karaktär ska vara. Hon är svagare och mer pajjig i denna film. Hon ska ju vara åtrådd av Tony, värdig att få ansvaret över hans företag och hans livs kärlek. Detta kommer inte fram alls, hon är en blek karaktär som aldrig får visa sig stark eller ha ett "hero moment". Hons spelas istället som ett klassiskt offer. Även detta pratar vi om i podden.



Däremot får Black Widow aka Natasha Romanova vara en bad ass. Jag hade glömt att hon dyker upp som under cover agent för SHIELD och infiltrerar Stark Industries. Mycket lustigt och det är kul att se hur mycket bättre, starkare, Scarlett Johansson är jämför med Gwyneth Paltrows Pepper Potts. Som Carl påpekar är det synd och konstigt att Black Widow inte har fått en egen film (än).

Som helhet var detta bra. Den taktar in precis under första Iron Man. Denna har en mer intressant "dark Tony" medan den är svagare i handling och humor.

Jag ger Iron Man 2 tre misslyckade födelsedagsfester av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Hamburger Hill (1987)

Hamburger Hill omnämns som en av de mest realistiska Vietnam-krigsskildringarna som finns om man frågar veteraner från kriget. Detta är mycket lätt att tro på, BOATS som den är. Filmen är lika händelselös som grisig. Vi får följa en liten grupp unga soldater. Kan det vara en pluton kanske? Några av killarna är erfarna och fokuserar på att försöka att överleva tills de får åka hem. Vissa är gröngölingar, dvs de kan inget och risken att de dödas fort är mycket stor.

Under första halvan får vi följa dem under en fas i kriget då deras grupp inte deltar i speciellt många strider. De slår dank, borstar tänderna, går på bordell och annat vardagligt. Helt plötsligt anfaller Vietcong den postering de ligger och solbadar vid och vid sidan av några lokala sydvietnameser dör en av soldaterna. Under denna del av filmen snackas det då och då om att det ryktas om att de ska in i A Shau Valley igen. Hua, de erfarna får något beslöjat över ögonen inbillar jag mig.

Under andra halvan av filmen får vi följa gruppen när de anfaller fienden uppe på toppen av Hill 937. Under tio dygn anföll amerikanarna kullen drygt tio gånger. Soldaterna sprang uppför den branta och leriga backen under konstant beskjutning. I regn eller torrt. Springa, skjuta, springa.

Krigets meningslöshet visas med önskad tydlighet i filmen. Det anges aldrig något skäl till varför kullen skulle intagas. Som åskådare irriterades jag först över att allt var så oförklarat och kaotiskt. Ibland sprang de uppför, ibland stapplade de ner igen. Ibland stapplade andra amerikaner ner när de sprang uppför, ibland hördes strider nära inpå trots att de började dra sig tillbaka. Titt som tätt dånar jetflyg över höjden som släppte ner några ton napalmbomber.

De få gånger någon i gruppen nådde toppen var de övriga så långt bakom att "vinnaren" bara sköts i bitar. Någon gång tog de sig förbi ett skyttevärn nära toppen bara för att bli beskjutna eller bli nedstuckna bakifrån.

På något magiskt sätt blir filmen mer och mer klar ju längre in i kaoset man kommer. Soldaterna fick antagligen aldrig reda på varför de skulle springa upp, upp, upp. The big picture? Need to know basis. Det kaos jag upplever är menat från regissören. Filmen är kaotisk för att visa på meningslösheten i alltet. Den är brutal på ett ohäftigt vis, sorglig på ett ocharmigt sätt och tankeväckande på ett tankeväckande sätt.

Skådespeleriet är bra men ganska utsuddat. Ingen i gruppen sticker ut som en Elias eller en John Rambo. Alla dör ensamma ändå. Det är trots allt några av skådisarna som här gör tidiga roller, Don Cheadle, Michael Boatman, Dylan McDermott, Steven Weber och Courtney B. Vance.

Den jobbigaste scenen var när VC anföll floden och klippte en massa civila. Den lilla flickan som satt och försökte skaka liv i sin döda mor... Mycket känslosam och sorglig scen.

Brutal film, men bra. Jag ger Hamburger Hill tre "segrar" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Iron Man 3 (2013)

Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3 är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Flight (2012)

Den tredje filmen jag och Johan S såg under tisdagen, och min trettonde film, var mittenfilmen Flight. Vi gick på red carpet-visningen med gratis svag drink, praliner och äcklig vitamindryck.

Flight är regissör Robert Zemeckis återkomst till vanlig spelfilm. Efter han haft stor framgång med filmer som Tillbaka till framtiden och Forrest Gump har han de senaste åren hållit på med animation av något slag. I huvudrollen som den skicklige men alkoholiserade piloten Whip Whitaker ser vi den stabile, men oftast ganska likformige Denzel Washington. I notabla biroller ser vi en gigantisk John Goodman (ingen diet för honom ser det ut som), en nervig Kelly Reilly som tidigare både varit Dr Watsons fru och den ännu mer nerviga Jenny i den hemska Eden Lake och till sist filmvetarnas favorit Don Cheadle.

Denna film var en av de sista som jag valde till mitt schema över filmfesten. Jag hade på känn att detta kunde bli sliskigt "Hollywoodskt", men den passade in i Johans och min gemensamma filmdag så det fick bli så.

Filmen börjar med att Denzel vaknar upp i en hotellsäng med en rejäl baksmälla. Bredvid honom ligger hans nattliga kompis, en underskön kvinna runt de trettio. Jag började inse att detta inte var den vanliga familjeanpassade storfilmen från Hollywood när kvinnan (Nadine Velazquez) kliver upp ur sängen och vi får se henne naken, förvisso på avstånd och bakifrån. Jag blir helt övertygad om att detta faktiskt är en barnförbjuden film när hon vänder sig om och går mot kameran spritt språngande naken, med pubishåret i blickfånget, det lilla hon hade kvar i alla fall. Vid sidan av chockeffekten på oss i publiken har scenen, eller i alla fall deras relation, en viktig poäng i slutet av historien.

Filmen handlar kort om vad som händer efter Whips plan crashat på grund av ett tekniskt fel. Han lyckas rädda de flesta men det uppdagas snart att han varit alkoholpåverkad och hög under flygning. Hjälte eller skurk? Massmedia. Advokater. Mer alkohol. Mera knark. Denzel i en ovanlig roll.

Whip på väg till jobbet med en grogg och en lina innanför "västen"

Filmen är givetvis otroligt bra gjord. Flygscenerna och den stora kraschen är fantastiska, gåshud kan nästan utlovas. Skådespelarna förväntas vara suveräna i ens torfilm som denna, men de var intressant nog lite ojämna. Jag gillade inte Kelly Reilly så mycket som jag trodde att jag skulle göra. John Goodman är en favorit, men här blir han nästan en parodi på sig själv och The Dude från Lebowski. Men i övrigt var det många bra birollsinnehavare. Filmens gigant är dock Denzel Washington. Jag får be om ursäkt för att jag tvivlade på honom. Här spelar han faktiskt en lite annan roll än den han "alltid" gör (se The Pelican brief etc).

Denzel är så bra att detta mycket väl kan vara en prestation som låter höras om sig när det nalkas oscars-galan. Mycket möjligt. Han spelar en bruten man med alkoholproblem, men med hjärtat på rätt ställe. Perfekt för Akademin. Och jag gillade honom också.

Andra halvan av filmen är något av en procedurfilm med mycket fokus på det juridiska micklandet invävt i karaktärsstudien på Whip och Nicole (Kelly Reilly). Personligen var jag helt uppslukad av filmen hela vägen in i mål. I efterhand kan jag nog tycka att den första halvan var den starkare. Dessutom har ju filmen som sig bör ett hollywood-slut. Det ska vi inte hymla om, inget europeiskt slut här inte.

Jag lät mig förföras av Denzels skådespeleri och jag ger Flight fyra screwdrivers av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Här kommer knarket

Iron Man 2 (2010)

What's the point of owning a race car if you can't drive it?

"Iron man 2" är en del av "Avengers"-världen, precis som förra veckans "The incredible Hulk". Jag gillar Robert Downey Jr skarpt och trots mycket negativa recensioner laddade jag videon med denna rulle. Plymen var med och tittade på filmen och vi stortrivdes till denna adrenalinkick. Tvåan är kanske inte lika bra som ettan, men den är helt ok.


Scarlett Johanssen fyllde ut sin läderdräkt med råge, hon skulle passa på Kinks and Queens. Man ser både lite Angelina Jolie's Tomb Raider och Catherine Zeta Jones Entrapment i henne här. Samuel L Jackson i rollen som Nick Fury var bara med lite lite. Vi får säkert se mer av honom i den kommande storfilmen. Filmens skurkar i form av Mickey Rourke och som alltid utmärkte Sam Rockwell var filmens behållning tillsammans med järnmannen.


"Iron Man 2" får två elpiskor av fem möjliga.

Betyg: 2/5