Flags of Our Fathers (2006)

Mina två första val i Clintanpodden blev Clintans WWII-projekt, Flags of our fathers samt Letters from Iwo Jima. Clintan ville göra två filmer om samma slag, en från amerikanarnas synvinkel och den andra ur japanarnas synvinkel. Vi inleder med den första filmen, Flags of our fathers.

Jag är helt klart mer intresserad av de krigshistoriska aspekterna av filmen än mina poddbröder Frans och Joel. I podden pratar jag om bakgrunden och betydelsen av slaget.

Filmen fokuserar dels på invasionen och slaget om Iwo Jima, dels på propagandan efter slaget hemma i USA för att myndigheterna skulle övertyga allmänheten att låna ut pengar till "the war effort".

Problemet med filmen är dess klippning. Hela filmen slits itu av klippningen mellan modern tid då flaggresarna är gamla män, slaget på Iwo Jima och den ikoniska flaggresningen samt finansieringsturnén genom USA som de tre överlevande flaggresarna tvingades delta i. Tyvärr förtar det upplevelsen och hindrar oss som åskådare att verkligen komma in i historien, varken om slaget eller där hemma. Detta är lite synd. Vi diskuterar i podden vad detta kan bero på men vi kom nog inte fram till något bra svar.

Då det kommer till återskapande av slaget så gjordes det ganska bra men filmen kommer inte i närheten av intensiteten hos filmer som Black Hawk Down, Saving Private Ryan eller We Were Soldiers. Vi får varken följa plutonen under någon längre tid vilket skulle gjort att man förstod vad som hände med dem, eller knyter an till karaktärerna och deras öden. Vi får heller inte en vettig överblick över hela slaget och vad som hände.

Det blir lite samma med scenerna från hemma i USA. Allt känns fragmenterat och förryckt. Behovet av ny finansiering för att kunna fortsätta kriget mot Japan, allmänhetens krigströtthet och sug efter "heroes" blandas friskt. Cynismen hos politiker och höga militärer kommer dock fram med tydlighet.

Överlag var filmen solid med ett gott hantverk förutom galenskapen med klippningen.

Efter titten hade jag höga förväntningar på Letter from Iwo Jima då jag trodde att vissa av hålen i berättelsen i Flags of our fathers skulle fyllas igen. Nu efter att ha sett båda filmerna har det första intrycket av denna film svalnat rejält och jag ger den en tvåa.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

True Grit (2010)

Shinypodden om bröderna Coens filmer fortsätter. Carl och jag tar oss an westernklassikerna True grit, både originalfilmen med John Wayne och Coens nyinspelning. Är filmerna lika? Vilken version är mest trogen boken? Är John Wayne överlägsen Jeff Bridges i rollen som Rooster? Har skådespelarens ålder betydelse när hon ska spela en fjortonåring? Dessa och andra viktiga frågor diskuteras i poddavsnittet.

Det är helt klart att bröderna Coens True grit är en bättre gjord film är originalet från 1969, men är den bättre som film? Coens film startar snabbare. Vi kommer in i handlingen när Mattie redan är på jakt efter sin fars mördare. Jag gillar det valet då den gamla filmen kändes aningen seg i början. Hela historien berättas med ett större driv i Coens version. Sen har deras film givetvis bättre produktionsvärdet där fotot och musiken i första hand sticker ut på den positiva sidan.

Men som alltid är det karaktärerna, skådespelarnas karisma och hur karaktärerna beskrivs, som har den största delen i hur bra en film blir. Om jag tillåts fokusera på de tre huvudkaraktärerna vinner Coens film med två mot ett.



Hailee Steinfeld som var 13 år då hon spelade in filmen är lite bättre än sin äldre kombattant Kim Derby som var hela 21 år då hon gjorde rollen. Båda är egentligen riktigt bra men jag gillar mer att se Hailee som spelar sin ålder. Det är generellt sett lite trist när vuxna ska spela unga tonåringar. I båda fallen fascineras jag av den frejdiga unga flickan och hur hon tar för sig i en miljö som var allt annat än fredlig.

Då det gäller Rooster vinner John Wayne ganska klart över Jeff Bridges. The Duke spelar sin instabile supit med bravur och jag köper hans fader-dotter-relation med Mattie fullt ut. Jeff Bridges spelar över och ger oss en frustande och bullrig gammal vresig gubbe. Han är ok i rollen men inte lika karismatisk som Wayne. Såklart. Det står ett ett!!

Coens film vinner med två ett då Matt Damon är klart mycket mer intressant som La Boeuf än popartisten Glen Campbell som obegripligt nog fick spela rollen i Hathaways film. Här ger han filmen tre intressanta karaktärer, jag fann La Boeuf ganska ointressant i den gamla filmen.

Vad gjorde Josh Brolin i denna film? För denna och andra aspekter av filmen hänvisar jag till poddavsnittet. Gå in på shinypodden.se och lyssna.

Jag ger True grit fyra ormbett av fem möjliga.

Betyg: 4/5