You Hurt My Feelings (2023)

Nicole Holofcener både skrev och regisserade den otroligt varma, roliga och gripande Enough Said från 2013. I huvudrollerna såg vi den fantastiska Julia Louis-Dreyfus och likaledes fantastiske James Gandolfini. Holofcener är kanske en drottning inom genren slize-of-life dramakomedi?

Nja, efter en tv-film (The Land of Steady Habits från 2018) kom dagens film ut 2023. Jag såg filmen för snart ett år sedan men jag har inte riktigt funnit inspirationen att skriva om den förut. Filmen är otroligt blek och gav mig ingenting. Vilken besvikelse.

På pappret är den kanske inte så väsensskild från Enough Said men ändå en avgrund dem emellan. Det känns som att regissören inte har lagt ned sitt hjärta i filmen. Mycket udda.

Återigen spelar Julia Louis-Dreyfus den kvinnliga huvudrollen och hon är alltid bra. Men hon spelar en gnällig och småjobbig personlighet som inte är speciellt intressant att följa på film. Motspelare i denna film är Tobias Menzies och det är inte ett bra val alls. Ni kanske känner igen honom från Game of Thrones? Jag är inte ett stort fan av honom och i denna film var han blek, mycket blek.

Jag saknar ett intressant drama och jag saknar den varma känslan som Holofcener var så bra på att bygga i Enough Said. Istället är You Hurt My Feelings lite smårolig i vissa scener så det är humorn man får ta med sig från denna film.

Äkta makar som gnabbas och pratar av sig med parterna i ett annat par är såklart taget direkt ur Woody Allens playbook. Det handlar om vita lögner, självbild, avsaknaden av självkänsla och hur kommunikationen kan bryta ihop trots att ingen vill det egentligen. Allt från Allens värld, men lite sämre bara.

Jag var så besviken att jag inte ens kan med att ljuga för den och ge den en femma. Sparar mina vita lögner till någon situation där de gör nytta.

Betyg: 2/5

The Last Duel (2021)

Förra veckan nämnde jag något om dödsångest i min revy av Joachim Triers Verdens verste menneske. Detta återkommer i dagens text. Slutsekvensen i The last duel gav mig något av den starkast känslan av dödsångest jag känt på länge. Denna gång var det inte så mycket för min egen del utan för personer i filmen. Det om något är ett bra tecken på att jag var helt och hållet indragen i filmens värld och att jag till fullo kände med vissa av karaktärerna.

Egentligen vill jag inte säga för mycket om handlingen då jag tror att spänningen runt handlingen är en viktig del i hur man upplever filmen, bra eller tråkig. Så därför kommer jag mest prata om filmen utifrån. Den är regisserad av mästaren Ridley Scott. Han har flera klassikers på sin resumé men under många år nu känns det som att han varierar mellan toppenfilmer och tråkiga "cash grabs". Det kan kanske vara så att han är beroende av ett bra projekt med ett bra manus helt enkelt. 

För denna film har Matt Damon och Ben Affleck slagit sig samman med Nicole Holofcener för att skriva manus som bygger på Eric Jagers historiska bok. Manus är en av filmens styrkor.

The last duel är titeln på filmen och också exakt vad den handlar om. Detta är en film som är baserad på en mycket väl dokumenterad duell i Paris den 29:e december 1386. Det var den sista av staten (kungen) officiellt erkända duellen som avgjorde ett rättsfall, en så kallad "trial by combat". Vad det nu kallas på svenska egentligen? Något om tvekamp eller envig kanske?

Filmen är strukturerad likt Kurosawas Rashomon där samma skeende berättas ur de tre huvudpersonernas synvinkel en efter en; Jean de Carrouges (Matt Damon), Jacques de Gris (Adam Driver) och Marguerite de Carrouges (Jodie Comer). Jag tyckte att filmen var lite trög efter den spännande prologen, som fick sin förklaring i slutsekvensen, men allt eftersom historien utvecklades och jag insåg att vi hade med Rashomon-greppet att göra blev jag mer och mer engagerad. Alla skådepelare briljerar i sina roller. De tre huvudpersonerna imponerar och de har ett starkt stöd från Ben Affleck som spelar sin aristokrat på ett ypperligt sätt. Jodie Comer som Margueritte bär dock filmens hjärta och själ. Hon är alldeles förträfflig.

Superb film för att vara ett historiskt drama, världsklass på produktionsvärdet och överlag bra skådepelare. Så kommer vi då till slutet. Jag tror att om man är fullt investerad i karaktärerna när slutet och rättegången närmar sig kommer man gilla denna film. Jag tyckte i alla fall att slutet var horribelt spännande.  Vilken ångestkänsla! 

Quelle spectaculaire! Quelle magnifique! 

Betyg: 4/5

Please Give (2010)

Ohh no. No no no no  no. NO! Inte Kalifornien längre? Nooo.

Tredje filmen på tre dagar från Nicole Holofcener och nu har hon flyttat från det varma och soliga Kalifornien till ett New York City under hösten. Miljöerna och livet i Kalifornien var några av de starkaste delarna i Holofcener's övriga filmer. Nu är ju i och för sig New York City inte en dålig plats för en film precis, men det ger den en liten annorlunda vibb i alla fall.

Detta är Holofceners fjärde film och för hennes övriga tre filmer har trenden varit desto yngre film desto bättre och Please give hamnar lydigt exakt på rätt plats! Det vill säga, denna film var bättre än de två jag sett nyligen men den kommer inte alls upp i hennes senaste alster Enough said. Och nu säger jag inget mer om det...

Förutom detta. Vad är då skillnaderna mellan de tidigare och enligt mig lite svagare filmerna och de två yngre? För det första är handlingen mer fokuserad på ett fåtal personer, speciellt i Enough said. Det gör att vi får lära känna karaktärerna så mycket bättre. Även i Please give är handlingen mer fokuserad på något sätt. Denna film handlar om Catherine Keener's mamma och de två systrarna i grannlägenheten spelade av Rebecca Hall och Amanda Peet. Resten är biroller; mannen, dottern, den gamla gumman med den vassa tungan.

Den andra stora skillnaden är att i de två förra filmerna hängdes handlingen upp på olika nojjor, utseendefixering respektive pengar. I denna film är det jämna plågor så att säga. Allt möjligt avhandlas. Rädsla för döden, rädsla för att bli äldre och mindre attraktiv, äldre människor, hur svårt det är med en femtonåring (för alla), otrohet, antikviteter samt om man ska ge en peng till en tiggare eller ej (ej om "tiggaren" är en svart man som står och väntar på att få sitt bord på restaurangen...)

Jag antar att ni alla med Fiffi i spetsen förfärats över mina nedklankanden om icke naturliga karaktärer i de två tidigare filmerna? Det problemet känner jag inte alls av i denna film. Jag köper dem med hull och hår. Även i denna film har karaktärerna sina "issues" (minst sagt) men jag upplever inte lika påtagligt att det är konstigheter för konstigheternas skull.

Jag gillar denna film förbehållslöst. Typ. För den har fortfarande ett långt kliv upp till nivån med Enough said. I mina ögon söker Holofcener fortfarande efter sin ton i denna film. Ofta kan filmer som handlar om vanliga människor mitt i livet inte behöva så mycket handling, men i detta fall hade jag gärna sett en sammanhållen historia. Karaktärerna klarade sig inte riktigt på egen hand helt utan handling. Vi får bara öppna slut på de små trådarna som spinns. Här bör jag kanske tillägga att jag kan älska öppna slut när de används på rätt ställe och på rätt sätt. Denna lilla film hade dock mått bra av en handling. Så tycker jag. Yuck.

Please give. Varför hette den så? Planschen visar Cathy böja sig ner och skänka en peng till en uteliggare. Detta hände i filmen men hade det en så central betydelse som antyds av planschen? Har jag missat något här eller är det bara ett förvirrat produktionsbolag som tagit första bästa bild? Ge mer av sig själv och sin kärlek? Ge mer av sina pengar? Mer troligt det första vilket skulle passa in i handlingen, tex hur systrarna behandlade sin mormor. Men varför den bilden då?

Jag velade länge, det vore ju så symmetriskt att ge den fjärde filmen en fyra, men... Japp, det är klart att Please give är värd fyra höstlöv av fem möjliga! De är ju så vackra. Höstlöven, alltså...

Betyg: 4/5

PS, Oliver Platt var bra som mannen och Kevin från American pie-filmerna har vuxit upp till en riktig snygging (men han är för kort!). Den gamla tanten var helfestlig. Bra barnskådespelare också, tyckte jag kände igen henne men verkar varit falskt alarm.

Lovely & Amazing (2001)

Den andra filmen av tre från Nicole Holofcener blev hennes andra långfilm Lovely & amazing. Denna gång är det inte karriär, pengar och livsval som kvinnorna ojjar sig över. Nu är det självbild, självförtroende och utseendefixering som står på agendan. Ganska snart började jag längta lika mycket efter Friends with money som jag längtade efter Enough said när jag såg den förra.

Lovely & amazing handlar om kvinnor (och en liten flicka) i tre generationer som har neuroser om sina utseenden. Catherine Keener och Emily Mortimer som spelar två vuxna systrar. Deras mor är änka efter sin andra man och hon har på ålderns höst adopterat en sexårig svart flicka vars mor inte var i stånd att ta han om henne för att...

Annie: She's a crack addict.

Jag älskar ju denna genre! Det är en sort American independent som närmast kan klassas som drama-komedier där dramat ofta skär djupt in i mitt centrum för känslor och komedin i bästa fall är karaktärsdriven samt svart och inåtriktad. Filmer i denna genre bygger ofta på karaktärerna och dialogen. För att filmerna då ska funka behövs minst två element. För det första behövs karaktärer som jag kan tro på och för det andra måste jag kunna sympatisera med karaktärerna, trots alla deras svagheter och dåliga sidor. Om jag inte tror på karaktären eller inte sympatiserar med dem innerst inne, skit samma om de gör misstag eller är dumma, då kommer en film som denna att falla, i alla fall i mina ögon. För att ge filmen dessa två element måste man ha ett bra manuskript och bra skådespelare som gör sina karaktärer mänskliga. Det är ibland upp till skådespelaren att genom sin rolltolkning få åskådaren att känna sympatier för karaktären, även om vi inte alltid håller med om hennes val.

Filmen handlar om kvinnans nojjor om utseende. Modern är för tjock tycker hon, yngsta dottern är knubbig vilket inte gör något (glöm aldrig Little miss Sunshine!) men tyvärr också odräglig, Mortimers karaktär är spinkig och osäker på gränsen till absurdum. Catherine Keener spelar den mest förankrade karaktären även om hon också har sin beskärda del av bekymmer. Det är lustigt på en metanivå att Mortimers karaktär är skygg om sin kropp och mycket självmedveten och ändå har vi en scen i filmen där Mortimer kör en full frontal nude-scen. Starkt av henne och scenen var rimlig med tanke på handlingen, dvs inte bara spekulativ. Hennes karaktär oroade sig om sina överarmar, jag imponerades av hennes mustiga "bush". Den kunde konkurrera med The Zohan's om störst i världen!

I Lovely & amazing är flera av karaktärerna om möjligt än mer osympatiska än i gårdagens film. Emily Mortimers karaktär kan kanske finnas i verkligheten, men hon är enligt egen utsago narcissistisk på det värsta sättet. Precis som sin mor tar hon hand om vilsna "puppies" mest för att fylla sitt eget bekräftelsebehov. Hon är osäker och jobbig. Inte speciellt intressant heller.

Barnskådespelare. Det är underbart när de är bra, men det blir mycket tydligt när de inte håller måttet. Jag tycker att den lilla flickan som spelar den vid filmens handling åttaåriga Annie inte höll måttet (som skådis!, inte bara runt midjan). Hon har lika lite liv i ögonen som Noomi Rapace. Vissa tycker kanske att total avsaknad av uttryck är hemlighetsfullt och spännande men jag finner det bara undermåligt.

Åter igen var det Catherine Keener som gjorde filmens mest sympatiska och intressanta karaktär. En annan sak som jag gillade med denna film, Friends with money och Enough said, är miljöerna. Holofcener har med dessa filmer etablerat sig som en av de främsta berättarna från södra Kalifornien och den övre medelklassen. Det är underbara miljöer som jag känner igen från Curb your enthusiasm och L.A. story.

Det lustiga är att jag brukar gilla Emily Mortimer, men här var hon inte bra alls. Detta var kanske helt enkelt inte en film för mig. Det kändes mer som att tjuvlyssna på en syjunta när tanterna drar igång sitt kackel om sladdriga magar och gäddhäng under armarna. Tråkigt.

Jag ger Lovely & amazing två Donnie Darkos av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, Ok, så börjar vi se ett mönster här? Nicole Holofcener har gjort fem filmer till dags dato... Hennes femte film har legat och grott till sig till en 5/5 vid det här laget, hennes tredje film gav jag 3/5 och hennes andra film gav jag 2/5. Det lovar gott inför hennes fjärde film (Please give) medan prognosen för hennes första film (Walking and talking) inte är lika ljus.

PPS, mycket blått i bilderna ovan och nedan? Jag kommer ihåg filmen i varma röda, orangea och gula färger.

Friends With Money (2006)

Förra årets glimrande Enough said gjorde mig nyfiken på filmens regissör. Det visade sig vara en kvinnlig regissör och manusförfattare som låg bakom filmen, Nicole Holofcener. Enough said visade sig vara hennes femte film. Även filmbloggarkompisen Fiffi blev supersugen på Nicole.

Nu har jag kommit till skott med att se några av Holofcener's tidigare filmer. Jag börjar med Friends with money vilket är en film jag ägt på dvd länge men aldrig kommit mig för att se. Vi får följa fyra kvinnor runt fyrtioårsåldern som verkar vara kompisar från skolåldern. Tre är gifta och de är alla rika i varierande grad. En är singel, fattig och arbetar som "maid" hos rika familjer.

Skådespelarlistan är tämligen imponerande med Jennifer Aniston, Frances McDormand, Chaterine Keener och Joan Cusack i huvudrollerna. Aniston spelar den fattiga Olivia. Hon är stabil som vanligt utan att göra bort sig men också utan att det direkt sprakar runt henne. Joan Cusack har jag aldrig hyllat då hon väl alltid spelat flamsiga och överdrivna karaktärer (pga manus eller skådespelaren?). Här upplever jag henne kanske för allra första gången som en vuxen person men nu har hon blivit en tantig tant istället. Hon såg lite konstig ut i ansiktet, som en ödla nästan. Konstigt. Frances McDormand är bra som vanligt även om hon spelar en avskyvärd person. Jag gillar inte karaktären och där tycker jag att både manusförfattaren och skådespelaren måste dela ansvaret. Jag tror nämligen inte att det är menat att man ska ogilla hennes karaktär, men McDormand lyckas inte få mig att känna sympati för karaktären, bara äckel. Den enda som jag känner något lite mer positivt för är Holofcener's favoritskådespelerska Chaterine Keener. Hon funkar bra i filmen.

Otroligt snygga kläder (ärligt). Och vilket tyg! (ironiskt)

Jag brukar inte bry mig om vilket kön en regissör har, det borde kvitta. Det kvittade för filmen Enough said. Men i denna film blir det påträngande uppenbart. Fokus i filmen ligger på de fyra kvinnorna, och det är i sig fine, men de manliga birollerna är väldigt konstigt skrivna. Med ett undantag kan de mycket väl vara män som Holofcener känner fast hon skruvat till dem lite/mycket. De framställs som okänsliga och frånvarande. Jason Isaac och Scott Caan platsar in här. En trött förenkling och allt annat än djupa tredimensionella karaktärer.

Den enda manliga karaktären som till en början var intressant är Aaron spelad av Simon McBurney. En gay-ig superkänslig man som är intresserad av design, kläder, och tyger. Han är ljuvlig med sitt barn och ömsint som äkta make. Han är överseende med sin frus hatiska beteende och stödjande som vän (till de övriga kvinnorna). Hahahaha.... Jaja. Ungefär lika realistisk som om Holofcener kastat in en hobbit i denna dramafilm... Ni måste se filmen innan ni börjar klaga på mig här. Hehe, den karaktären var nåt alldeles extra.

Aaron

Jag fann mig också tycka att de flesta i filmen var ganska vidriga, egocentriska och neurotiska, men inte på det bra viset. Ta Aniston's huvudperson till exempel. Hon spelar den där vilsne personen som inte vet vad hon vill eller kan göra med sitt liv. En riktig slacker som har hoppat av sitt jobb för det var för jobbigt. Hon röker på så ofta hon kan (drogliberalism?). Arbetar som städerska men vill inte ta sig själv i kragen. Jag har sett karaktären som kille många gånger och inte alltid tyckt att den karaktären är speciellt härlig. I denna film är hon ändå den mest sympatiska. Vinner väl i och för sig mer eller mindre på walk over. Frances McDormands karaktär till exempel är äcklig, arg och ber alla hon ser att dra åt helvete. Ok, Holofcener, hon går igenom en 40-årskris. We get it!

Denna film hade behövt ett starkare slut. Stora delar av filmen handlar om hur olika rika karaktärerna är. Filmens avslutning knyter an detta tema. Jennifer Anistons karaktär träffar en överviktig arbetslös slacker och man tror omedelbart att filmens budskap ska bli något om att kärleken kan finnas överallt, att det inte har med pengar att göra. Men så blir det inte. Nej, Holofcener har en twist i bakfickan som gör att filmen faller ännu mer platt på sitt ansikte.

Tyvärr, detta var långt långt från lika bra som Enough said. Jag tyckte att den var ganska meningslös till slut. Visst, den kanske vänder sig till en kvinnlig publik, en publik som vill grotta ner sig i neurotiska kvinnors 40-årskriser. Hoppas då att filmen hittar till den publiken. Personligen känns detta som en kvinnlig västkustvariant i den genre Woody Allen regerar i. Och det finns något i filmen, där under ytan som är ganska bra men totalen håller inte ihop.

Nu har det gått en hel dag sedan jag såg filmen och den har redan ramlat ner från en stark trea till en svag dito. Trist. Jag var tvungen att skynda mig att skriva denna text så att betyget inte skulle hinna glida än längre ner. Jag ger Friends with money tre dyra hudkrämer av fem möjliga.

Betyg: 3-/5

Fiffi gillade denna film bra mycket mer än jag. Hon skriver i sitt inlägg dessutom om två andra filmer från Holofcener som jag också kommer se. Om vi tycker mer lika om de filmerna får du reda på om du besöker min blogg de närmaste dagarna...

Japp! Jennifer Aniston. Maid!

Enough Said (2013)

Eva: I'm tired of being funny.

Tredje och sista filmen på filmfestens första söndag blev Nicole Holofcener's Enough said. Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq och Britta och det dröjde inte länge efter filmen startat innan jag märkte att detta var den starkaste filmen hittills på festivalen. Det var som att träffa några gamla kära vänner. En varm underbar känsla.

Julia Louis-Dreyfus spelar Eva en frånskild ensamstående mor till en tonårig dotter. Det var fantastiskt att få träffa henne igen. Det var ju Elaine tio år efter Seinfeld! Även om hon här heter Eva var det samma karaktär men lite mindre skruvad än vad Elaine var i tv-serien. Precis som tidigare är hon supercharmig och lever mycket på en underbar humor och snabbtänkta ibland ironiska kommentarer men alltid med hjärta och hjärna.

Eva (Julia Louis-Dreyfus)

I filmen dejtar hon en frånskild man med tonårig dotter. Albert spelas av James Gandolfini i hans näst sista filmroll. Det går inte att se filmen utan att tänka på att han tyvärr dog en kort tid efter filmen spelades in. Men, han ser ju ut att må helt ok. Visst lite mage och så, men ändå. Hur gammal var han då han gick bort? 52? Oroväckande. Gandolfini är i alla fall helt magiskt bra i rollen som Albert. Han spelar den sävlige och trygge men ändå lite sorgsne Albert till perfektion. Här erkänner jag direkt att jag älskar karaktärerna och mitt betyg blir kanske svajigt av detta, men samtidigt är betyg som sätts med magen och hjärtat oftast det mest rätta. Skillnaden mot filmen Drinking buddies där jag inte gillade karaktärerna är stor, där har magen gått i allians med hjärnan i kriget om rätt betyg.

Albert (James Gandolfini) och Eva

Storyn i Enough said är att Eva börjar dejta Albert ungefär samtidigt som hon får en ny kund, Marianne. Eva blir långsamt mer och mer vän med Marianne och de börjar umgås privat. De pratar om sina respektive ex-män och Marianne har inte mycket gott att säga om sitt ex. Det visar sig givetvis att hennes ex är just Albert.

Marianne (Catherine Keener)

Som i många bra American independent-filmer finns här en massa bra skådespelare i birollerna. Här sticker Toni Collette och Ben Falcone ut som Hilary och Will, goda vänner till Eva.

Toni Collette och Ben Falcone

En ung Michelle Williams?

Not: tjejen som spelar Eva's dotters kompis, Tavi Gevinson, ser ut som en blandning av en ung Michelle Williams och Carey Mulligan.

Enough said är en jättebra film. Värmen! Humorn! Välkommen tillbaka Elaine, R.I.P. James...

Jag ger Enough said fyra lökfria guacamole av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Om visningen. Filmen visades Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på det. Jag och Vanessa kom dit tidigt och det såg ut att bli halvfullt (blev nästan fullt till slut). Vi slog oss ner en bit ut till vänster så att Johan och Britta skulle kunna hitta oss lättare när de dök upp lite senare. Efter ett tag, men långt innan reklamen började, kom en lång, lång, kille in på raden framför och slår sig ner precis framför mig. Helt osannolikt! Det fanns en massa platser in mot mitten på både hans och vår rad. Jag vände mig mot Vanessa och hon höll på att skratta läppen av sig. Jag suckade menande och vi reste oss upp för att flytta in en fyra fem platser. Men då vi flyttade oss måste han framför blivit triggad av vår rörelse och.. "jaha man skulle kanske flytta in lite", så han flyttar in och sätter sig rakt framför mig igen!! Äh, va fan. Vanessa skrattar nu så att hon nästan gråter. Det slutade med att vi flyttade in ytterligare två steg, så långt det gick till platserna bredvid några som redan satt sig. Jag fick till slut fritt synfält. Men resultatet blev tyvärr att Johan fick sitta bakom den långe snubben. Ahh, Johan är nu lite längre än vad jag är (jag kände mig som om jag var kort som Magnus Uggla denna kväll), men han var ändå lite störd hörde jag efter filmen. Tänkte inte på den konsekvensen då vi flyttade in för andra gången... Sorry Johan.

Elaine