Tumbledown (2015)

Tumbledown är en romantisk dramakomedi med Jason Sudeikis som jag gav en chans när jag led av ett särdeles svårt Ted Lasso-sug. Detta var dock inte en romantisk komedi med tyngvikten mot komedi utan snarare ett romantiskt drama.

Sudeikis spelar en musikjournalist som besöker änkan till en avliden musiker. Änkan spelas av den lite aviga Rebecca Hall. Jag gillar henne, men det är något som skaver ändå.

Det går inte att komma ifrån att denna film påminner mig en hel del om Juliet, naked från 2018. Ni vet filmen som bygger på Nick Hornbys bok? Båda handlar om en motvillig kvinna som blir romantiskt involverad med en man i kontexten av en försvunnen/död musiker.

Juliet, naked är dock den överlägsna filmen med bättre manus, regi och skådespelare. Bättre slut också. 

Tumbledown är dock en varm och småputtrig film utspelad i mysig miljö. Tyvärr slår det inte gnistor om vårt kärlekspar. Sudeikis är stabil men jag gillar honom mer i komedier än romanser antar jag.

Betyg: 2/5

MCU rewatch: Iron Man 3 (2013)

Denna film är en av dem som vuxit mest under denna rewatch jämfört med hur jag kom ihåg dem från första titten. Shane Black har tagit över från Jon Favreau och filmen vinner på det. Filmen känns mer personlig och med grundad än de tidigare två. Vi får träffa Tony Stark när han är som mest sårbar (lidandes av PTSD) och utan sitt yttre skal (när han hamnar i Rose Hill och hans dräkt inte fungerar). Shane Black har också en bra tajming och känsla för att blanda humorn med lite mer allvar och action. Han har en lång rad med lyckade actionkomedier på sitt samvete som manusförfattare.

Tony Stark i Robert Downey Jr's tolkning är fortfarande en favorit och i denna film får hans älskade Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) en mycket större roll. Det var välkomnat, men som vi diskuterar i Shinypodden är kanske inte Gwyneth det mest ideala valet att spela denna roll. Iron Mans kompis James Rhodes var oväntat lättglömd. Jag har redan glömt vad han gjorde i filmen och varför han var med.



Filmens tre skurkar är dock alla intressanta att se. Jag gillar Rebecca Hall som Maya Hansen. Det var mycket synd att de inte fullföljde Blacks idé om att hon skulle vara huvudskurken. Istället ville Kevin Fiege och studion ha en manlig big bad. Valet föll på Guy Pearce som med Killian är den svagaste av de tre skurkarna. Humorn från trion levereras istället av Beng Kingsley i rollen som den brittiske skådespelaren Trevor Slattery. Vid sidan av Tony är det ändå Slattery som är den karaktär jag tydligast kommer ihåg från filmen. Visst spelar han över, något som Carl påpekade, men jag gillar överspelet i en film som denna. Hela filmen är ju på ett sätt ett enda stort överspel. Serietidningsvärld.

Favoritscenerna är dock när vi får hänga med Tony och den lille pojken Harley i Rose Hills. Jag älskade att se Tony lösa saker utan att bara sätta på sig sin dräkt och skjuta sönder saker. I podden är jag inne på att dessa scener kunde ha blivit ännu bättre med en liten tjej som spelat mot Tony. Flickan skulle kunnat få Tony att möta sina demoner i form av att hans far (och mor) lämnade honom när han var ung vuxen. Jag hade velat se dynamiken som uppkom. Den åsikten står jag fast vid trots att jag fick mothugg från mina testosteronstinna manliga poddkollegor! :-)



Slutscenen var som vanligt en stor actionscen och som vanlig var den kanske lite för lång. Jag kom ihåg den som tråkig med alla dessa fjärrstyrda dräkter som flög omkring och sköt, men jag gillade scenen en hel del denna gång. Dels var den inte så dåligt klippt och koreograferad som jag kom ihåg den, dels var det kul att se de olika dräkternas olika egenskaper. Det senare var en aspekt som jag helt hade glömt.

Som helhet var detta den bästa av de tre filmerna om Iron Man. Jag blev lite överraskad av detta själv.

Jag ger Iron Man 3 fyra prototyper av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på mig, Carl och Jojje prata om denna film i Shinypoddens första säsong.

The Gift (2015)

The gift var en av filmerna jag såg nere på Malmö-filmdagar. Det har gått flera veckor nu sedan jag såg filmen och minnet har bleknat lite. men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för en kort text i alla fall. The gift är en ganska smart thriller med en tämligen intressant story och hyfsat dugliga skådespelare.

Favoriten Jason Bateman (Bad words) och Rebecca Hall är ett rikt och framgångsrikt par, Simon och Robyn, som flyttar hem till Los Angeles. Väl hemma träffar Simon på en gammal klasskompis, Gordo. Efter en "akward" scen som kändes igen där Simon inte riktigt kan placera Gordo bokas en "catch up"-träff in. Gordo verkar var en hyvens kille, men snart visar det sig att skenet kan bedra.

Thrillern tar vissa vägar du väntar dig men vissa du kanske inte sett så ofta. Den är inte spektakulärt nydanande, men heller inte bara gammal skåpmat. En duglig film helt enkelt. Lite spänning för stunden, men förvänta dig inget underverk. I princip hela filmen bygger på att man inte är spoilad om vad som händer så jag antar att det är bäst att undvika att läsa allt för mycket eller titta på trailern.

Joel Edgerton spelar Gordo och detta är också hans manus och regidebut. Han är ok i sin debut, helt klart kapabel, men detta sticker inte ut nämnvärt. Han kan kanske våga ta ut svängarna lite mer nästa gång? Ok, det blev en hel del "helt ok"-feeling över denna text, men det är kanske bara för att filmen var just så... "Helt ok".

Jag ger The gift två ovälkomna gåvor av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Läsa mer? Blev mina filmbloggarkompisar störda på alla presenter?
Jojjenito
Fifis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Please Give (2010)

Ohh no. No no no no  no. NO! Inte Kalifornien längre? Nooo.

Tredje filmen på tre dagar från Nicole Holofcener och nu har hon flyttat från det varma och soliga Kalifornien till ett New York City under hösten. Miljöerna och livet i Kalifornien var några av de starkaste delarna i Holofcener's övriga filmer. Nu är ju i och för sig New York City inte en dålig plats för en film precis, men det ger den en liten annorlunda vibb i alla fall.

Detta är Holofceners fjärde film och för hennes övriga tre filmer har trenden varit desto yngre film desto bättre och Please give hamnar lydigt exakt på rätt plats! Det vill säga, denna film var bättre än de två jag sett nyligen men den kommer inte alls upp i hennes senaste alster Enough said. Och nu säger jag inget mer om det...

Förutom detta. Vad är då skillnaderna mellan de tidigare och enligt mig lite svagare filmerna och de två yngre? För det första är handlingen mer fokuserad på ett fåtal personer, speciellt i Enough said. Det gör att vi får lära känna karaktärerna så mycket bättre. Även i Please give är handlingen mer fokuserad på något sätt. Denna film handlar om Catherine Keener's mamma och de två systrarna i grannlägenheten spelade av Rebecca Hall och Amanda Peet. Resten är biroller; mannen, dottern, den gamla gumman med den vassa tungan.

Den andra stora skillnaden är att i de två förra filmerna hängdes handlingen upp på olika nojjor, utseendefixering respektive pengar. I denna film är det jämna plågor så att säga. Allt möjligt avhandlas. Rädsla för döden, rädsla för att bli äldre och mindre attraktiv, äldre människor, hur svårt det är med en femtonåring (för alla), otrohet, antikviteter samt om man ska ge en peng till en tiggare eller ej (ej om "tiggaren" är en svart man som står och väntar på att få sitt bord på restaurangen...)

Jag antar att ni alla med Fiffi i spetsen förfärats över mina nedklankanden om icke naturliga karaktärer i de två tidigare filmerna? Det problemet känner jag inte alls av i denna film. Jag köper dem med hull och hår. Även i denna film har karaktärerna sina "issues" (minst sagt) men jag upplever inte lika påtagligt att det är konstigheter för konstigheternas skull.

Jag gillar denna film förbehållslöst. Typ. För den har fortfarande ett långt kliv upp till nivån med Enough said. I mina ögon söker Holofcener fortfarande efter sin ton i denna film. Ofta kan filmer som handlar om vanliga människor mitt i livet inte behöva så mycket handling, men i detta fall hade jag gärna sett en sammanhållen historia. Karaktärerna klarade sig inte riktigt på egen hand helt utan handling. Vi får bara öppna slut på de små trådarna som spinns. Här bör jag kanske tillägga att jag kan älska öppna slut när de används på rätt ställe och på rätt sätt. Denna lilla film hade dock mått bra av en handling. Så tycker jag. Yuck.

Please give. Varför hette den så? Planschen visar Cathy böja sig ner och skänka en peng till en uteliggare. Detta hände i filmen men hade det en så central betydelse som antyds av planschen? Har jag missat något här eller är det bara ett förvirrat produktionsbolag som tagit första bästa bild? Ge mer av sig själv och sin kärlek? Ge mer av sina pengar? Mer troligt det första vilket skulle passa in i handlingen, tex hur systrarna behandlade sin mormor. Men varför den bilden då?

Jag velade länge, det vore ju så symmetriskt att ge den fjärde filmen en fyra, men... Japp, det är klart att Please give är värd fyra höstlöv av fem möjliga! De är ju så vackra. Höstlöven, alltså...

Betyg: 4/5

PS, Oliver Platt var bra som mannen och Kevin från American pie-filmerna har vuxit upp till en riktig snygging (men han är för kort!). Den gamla tanten var helfestlig. Bra barnskådespelare också, tyckte jag kände igen henne men verkar varit falskt alarm.

Iron Man 3 (2013)

Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3 är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5