Ghostbusters: Afterlife (2021)

Man kan still undra varför. Klart de vill tjäna pengar, krama ut en skvätt till ur de av oss som vuxit upp med de gamla Ghostbuster-filmerna. Jag gillade dem men är inte ett super-fan. Därmed hoppades jag på en film som stod på egna ben och gav mer underhållning än bara fan service i form av blinkningar till förr.

Nja, filmen är helt ok. Den var underhållande under titten men egentligen står den sig tämligen slätt, den står inte ut på något specifikt sätt. Paul Rudd och Carrie Coon är inga Bill Murray, Dan Akroyd eller Sigourney Weaver om man säger så. Vi får en ny generation med Finn Wolfhard (veteran från Stranger things) och McKenna Grace. De är också ok. Damn it, allt är ok med denna film, men inget får mig exalterad.

Hmm, okey då, slutet kanske? Vad har vi på det? Jag gillade vad de gjorde, där och då i fåtöljen. Det kändes varmt i kroppen och jag log. Det är ett starkt kort att spela, att återbesöka de gamla hjältarna. Kul och det knöt ihop nuet med historiken. Bra gjort.

Men, men, jag hade ändå hoppats på något mer vederkvickande från regissör Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno och Up in the air).

Lagom underhållande för de av er som är specialintresserade av Ghostbusters-filmerna.

Betyg: 2/5 

Sneakers (1992)

Sneakers är en kriminalkomedi från tidigt nittiotal som var en av många blinda fläckar på min filmkarta. Efter att dubbelkollat med Joel som är vår expert på underhållningsfilm från nittiotalet så slog jag till.

Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade sett den med tanke på vilka namn som blänker från postern; Robert Redford, Dan Aykryod, River Phoenix och Sidney Poitier. Dessutom har vi Mary McDonnell och David Strathairn i betydande roller.

Först måste frågan ställas. Vad tusan gjorde Sidney Poitier i denna film? Jag trodde han bara spelade i seriösa (tråkiga) filmer. Han blev kanske indragen av Redford eller så kanske han var kompis med regissören Phil Alden Robinson... Vem vet?

Ok, här har vi i alla fall ett brokigt gäng hackers som våra hjältar. De blir inblandade i internationell terrorism inom datahackeri. Tidigt i dataåldern... Ett ämne som inte alltid åldras jättebra på film, se till exempel The Net från 1995 och diskutera sedan i grupp vad som gjordes bra respektive dåligt. Men här funkar det helt ok så länge man hanterar grejjen som utgör hotet som en McGuffin.  

Filmens behållning ligger mindre i dess spänning och mer i skådespeleriet och roliga tolkningar av enigmatiska karaktärer. Akroyd, Phoenix och Strathairn spelar alla "funny guys" i kontrast med Poitiers och Redfords "straight guys". Mary McDonnell får spela representanten för oss tittare.

Man blir än en gång imponerad av Robert Redford och det är lätt att förstå att han blev en stor stjärna. Sen tycker jag det är spännande att se den som alltid duktige River Phoenix som gick bort allt för tidigt. Knarket ni vet. 

Ok, vad ska jag säga om denna film då? Underhållande? Absolut. Bra? Nja, helt ok i alla fall. Den saknade ett starkt ben, den var ganska bra på mycket men inte superstark inom något.

Betyg: 2+/5

Evolution (2001)

Nurse Tate: I'll get the lubricant...
Dr. Paulson: There's no time for lubricant!
Harry Block: There's ALWAYS time for lubricant!

Nu var det dags att se om en film som legat och rumlat i mitt huvud ända sedan jag såg den någon gång för cirka 15 år sedan. Ivan Reitmans Evolution med David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones och Seann William Scott i huvudrollerna. Detta är en vetenskapskomedi om de dråpliga händelserna efter ett meteoritnedslag som för med sig en utomjordisk organism som utvecklas i en rasande fart här på jorden. Den nya kompisen hotar att ta över allt liv på jorden inom någon måndag om inte vetenskapspersonerna hittar ett sätt att stoppa den.

Duchovny spelar en avdankad före detta specialist för armén som nu får chansen att få upprättelse. Hans karaktär påminner mig mer om Hank Moody än Fox Mulder. Julianne Moore spelar en högt ställd vetenskapskvinna med en skarp hjärna men klumpig som tusan. Orlando Jones står för mycket av den fysiska humorn som side kick till Duchovny. Till sist har vi den sköne Seann William Scott i sin vanliga roll.




Typ av humor?
Detta är en ren komedi även om den har en avspänd inställning till vetenskapen. Som om man tar känslan från Ghostbusters, lite galna idéer från Men in Black, en nypa av handlingen från Outbreak och adderar lite av personligheten från Hank Moody till mixen.

Mycket av humorn är fantastiskt svårtolkad. Är det ok att den svarte Orlando Jones är en sådan pajas och att han råkar ut för alla missöden i filmen. Tänker speciellt på scenen när de måste få ut insekten ur hans kropp. Alla som gillar scenen med Fletch hos doktor Dolan kommer stortrivas. Även Julianne Moores karaktär får en att både skratta och oroligt vrida på sig i soffan. Får man ha skämt om att den kvinnliga vetenskapsmannen är klumpig och snubblar på sina höga klackar hela tiden? Det är allt annat än tillrättalagt och passivt i alla fall. Jag gillar utmaningen och finner vissa av nämnda scener som roliga medan andra inte känns som att de sätts perfekt.

Till de fyra huvudkaraktärerna finns flera roliga biroller här. Ty Burrells Flemming den lismande hjälpredan åt den onde generalen är kul. Sara Silverman är med i en enda scen och nailar sin arga ex-flickvän perfekt. Dan Akroyd sveper in som Arizonas guvernör och gör något liknande som han gjorde i Grosse Pointe Blank.

Filmkvalité vs. humorkvalité
Har den något hjärta då? Jomenvisst det finns ett ganska varmt hjärta bakom allt. Det är en snäll film även om vissa av de mer hejdlösa scenerna får en att undra om hur politiskt korrekt det är. Som film är nog ändå allt värde i humorbitarna. Den har inte jättemycket annat att erbjuda. Specialeffekterna är inte usla men lär inte gå till historien som banbrytande heller. Självklart finns det en stor och härlig kärlekshistoria mitt i allt schampo. Den biten är mysig men även här är den mer av ordinära sorten.

Manus vs. skådespelare
Idén är rolig, manus inte extraordinärt men skådespelarna är mycket bra. Vi fick också känslan av att en hel del av dialogen kan ha varit improviserad. Orlando Jones är den som testar gränserna. Hans Harry är som en snällare och mindre Rudy Rhod. Både Julianne Moore och framför allt David Duchovny är favoriter och de sörjer för att jag inte har trist en enda sekund under filmen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: rädda världen med schampoo så blir det bra för alla inblandade!

Två stereotyper: måste vara den elake, arerogante och sexistiske generalen som inte drar sig för att använda napalm mot rymdvarelserna. Den andre är huvudpersonen (Duchovny) som är jättesmart och duktig på sitt jobb men som inte kan hantera eller acceptera auktoriteter och därmed hamnar i trubbel.

Tre tropes:

a. Återanvända karaktärsegenskaper från skådespelares roller i andra filmer/serier. Duchovnys Ira litar inte på myndigheterna.. som om han vore Fox Mulder.

b. Den svarte killen dör först. I en rolig scen utbrister Harry att "the black dude dies first!". Skojar med tropen...

c. Klumpiga söta tjejen: Julianne Moores Allison lyckas snubbla på sanden. Intressant nog var det Julianne Moores idé att addera klumpigheten till Allisons karaktär.

Favoritkarakärer?
Gillar alla fyra i huvudrollerna. Seann Williams Scott är brysk och slängig men han är skön och har hjärtat på rätt ställe. Orland Jones känner jag ju igen men jag kan inte erinra mig var jag sett honom förr. Han är som en lillebror till Eddie Murphy, en skön prick. Julianne Moore har jag gillat sedan hennes rödhåriga kalufs oväntat dök upp i Short Cuts. Hon är bra också. David Duchovny är en av mina fravoriter. Han ÄR Hank.

Trivia från imdb.com

David Duchovny turned down a role in Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002) to appear in this movie.

Initially written as a serious science-fiction thriller, Ivan Reitman hired David Diamond and David Weissman to re-write the project as a comedy.

Omtittningspotential?
En viss omtittningspotential. Skulle speciellt gärna se om den med den store Frans nåpgon gång!


Slutomdöme
Mysig och rätt så¨rolig film med flera sköna skådespelare. Ivan Reitman vet vad han gör när det kommer till komedi. Inte världens bästa komedi men väl värd att vårda i arkivet.


Betyg: 3/5

Chaplin (1992)

Charlie Chaplin (om the little tramp): A tramp, a gentleman, a poet, a dreamer, a lonely fellow always hopeful of romance and adventure.


Månadens Filmspanartema blev biografier, eller bio-pics som vi säger. Detta är en intressant genre, tycker jag, för att den återkommer gång på gång till premiärbiograferna trots att filmerna allt som oftast är ganska tråkiga. En biografi om en viktig eller känd person må vara viktig eller pocka om uppmärksamhet på grund av den kända personen i fråga, men varför måste filmerna vara så torra och trista? Jag hade konstigt nog en del i valet av tema, och med tanke på att jag med säkerhet kan säga att jag inte gillar genren så det blev kanske lite tokigt där.

Jag hade som vanligt tänkt slå till med en personlig topplista över de bästa filmerna som passade in på temat. Jag hade till och med börjar fundera på hur kriterierna skulle vara, det finns några tydliga undergenrer som biografier från sportens värld till exempel. Jag hade nog tänkt välja biografier där det står klart och tydligt att en persons liv eller gärning står i fokus.

Men så fick jag ett bra tips på en biografi jag inte sett av filmspanaren Fiffi från Fiffis Filmtajm. Eftersom jag blivit så stormigt förtjust i Charlie Chaplins filmer under det pågående Decennier-projektet så tipsade hon om Richard Attenborough's bio-pic Chaplin med Robert Downey Jr i huvudrollen som den lille trampens fader. Sagt och gjort jag har nu tagit mig igenom den 2,5 timmar långa filmen.

Chaplin är en mycket bra bio-pic. Tror jag. Hantverket från alla inblandade är av yppersta klass. Ett stabilt om än omodernt regisserande. Ett fin foto av svensken Sven Nykvist (och det betyder väl att det är bra per automatik). Skådespelarinsatserna är jättebra. Jag har alltid gillat Robert Downey Jr och här är han i sitt esse. Han är fortfarande ung och påminner mig om hans tidiga filmer. Samtidigt spelades denna film in bara några år före han åkte fast för heroin- och kokainmissbruk och jag tycker nog att man kan se en äldre människas smärta bakom ögonen på honom redan i denna film. Som storfilm kryllar den av kända skådespelare i stora och små roller. Jag la märke till bra insatser från Anthony Hopkins, Kevin Kline och givetvis Moira Kelly.

Men ack vad tråkig filmen var i många partier. Och så lång, så lång. När det hade gått en timme satt jag och skruvade på mig i fåtöljen. Hur långsamt kan klockan gå undrade jag. Men visst det var intressant att få lära sig lite mer om Chaplins uppväxt och liv. Denna film följer lyckligtvis Chaplins autobiografi väl så att man kan nog lita på sanningshalten till en hög grad. Och det är intressant att få veta mer om Chaplin.

Filmens slut tar sig en hel del. Problemen med FBI med J. Edgar Hoover i spetsen och McCarthy-tiden är alltid intressant. Filmens sista del med hans sista fru Oona samt de med Anthony Hopkins och en gammalsminkad Downey Jr var mycket bra. Bitterljuva. Och sista scenen med Chaplin på oscarsgalan 1972 då han fick motta en hedersoscar var filmens höjdpunkt för mig. Det blev dammig till och med! Vi fick se montaget av scener från The kid, The Circus, The gold rush och City Lights. Det var väl attans då att denna bio-pic inte kom till liv förrän efter drygt 2 timmar och att filmens bästa scenerna var då vi fick se "riktiga" filmsnuttar av mästaren själv.

Men till slut blev Chaplin ändå kanske en av de bättre renodlade biografier jag sett så jag skickar ett tack i Fiffis riktning.

Men jag ger Chaplin tre stumfilmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Glöm nu inte att kolla vilka förunderliga biografier mina filmspanarvänner har valt att skriva om:
Filmr (Steffo), Except Fear (Jimmy), Har du inte sett den? (Erik, Johan och Markus), Jojjenito (Johan), Filmitch (Johan), Mode+Film (Rebecca), Rörliga bilder och tryckta ord (Sofia) samt Fiffis filmtajm.

Men du, visst ska vi ha med en lista också? Javisst!

Min bio-pic-lista

10. Private parts (1997) Om radioprataren Howard Stern. Kul.

9. American splendor (2003) Om serietecknaren Harvey Pekar. Annorlunda.

8. Frida (2002) Om artisten Frida Kahlo. Innerlig.

7. Julie & Julia (2009) Om kokboksförfattaren Julia Child och kokboksläsaren Julie Powell. Smaskig.

6. All the president's men (1976) Om journalisterna Carl Bernstein och Bob Woodward. Spännande.

5. Capote (2004) Om författaren Truman Capote. Välspelad.

4. Erin Brockovich (2000) Om juristen Erin Brockovich. Segerns sötma.

3. Good night, and good luck (2005) Om journalisten Edward R. Murrow. Skräckinjagande.

2. Moneyball (2011) Om MLB-managern Billy Beane. Överraskande bra.

1. Amadeus (1984) Om kompositören Wolfgang Amadeus Mozart. Superbra. (nostalgipick?)

Grosse Pointe Blank (1997)

Martin: I am a professional killer.

Förra helgen var Erik och Markus från Har du inte sett den? på besök för lite grillning på terassen och efterföljande film i biosalong nr 1. Det är alltså podradio-digniteterna som blev nominerade i flera av kategorierna i Svenska Podradiopriset 2012. Efter grillning i den blöta och mörka svenska höstnatten intogs burgarna inomhus. Egenhändigt grillade burgare som rullats längs trådarna och skurits tvärs dem samma serverades med pommes och all värdens tillbehör från knaperstekt bacon, tomat och sallad till senap, ketchup och andra krämer. Markus drack många öl.

Efter magarna fått sitt var det dags för filmtajm. Vi stod alla tre ivriga framför bokhyllorna med filmer och känslan av deja vu från videobutiken med kompisarna i Skövde på 80-talet blev smärtsamt tydlig. Markus ville se Aliens, men jag hittade till slut en film som gästerna i alla fall inte hade sett. Det var en film som jag gärna såg om då det är en av mina favoritfilmer med favoritskådisen John Cusack - filmen med det besynnerliga namnet Grosse Pointe Blank.

Om jag bara får lite tid att fundera kommer jag oftast ihåg var och ungefär när jag såg de flesta av mina favoritfilmer, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg var eller när jag såg denna film första gången. Det kan ha varit den store Frans som introducerade mig för den. När vi började titta på filmen insåg jag snart att jag faktiskt inte ens sett inledningen av filmen! Mycket komiskt på något sätt. Inte för er kanske men för mig. Jag trodde jag sett hela.

Nåväl. Efter filmen frågade jag de ärade gästerna om vad de tyckte och det verkade som båda var mycket nöjda. Det var befriande att höra för mig som värd. Sen frågade jag vilken genre den tillhör. Jag har alltid sett den som en actionkomedi, i samma grupp som Snuten i Hollywood-filmerna och kanske till och med Dödligt vapen-filmerna. Men killarna var benhårda på att detta var en komedi. Så då säger vi det.

John Cusack spelar Martin Blank en professionell lönnmördare som åker tillbaka till hemstaden Grosse Pointe för tioårsjubileum för hans avgångsklass från high school. Samtidigt är han jagad av både en försmådd tidigare uppdragsgivare, och en konkurrent. Väl hemma i Grosse Pointe har han tänkt sig att utföra ett mord på sidan av, men först och främst ska han träffa sin gamla flickvän som han övergav samma dag som de skulle gått på prom night tillsammans. Martin Blank har det lite jobbigt, han sover dåligt och hans psykolog är livrädd för honom efter att han berättat vilket jobb han har.

Inledningen av filmen är faktiskt lite ojämn. Martin Blanks sekreterare spelas (över) av hans syster Joan Cusack. Blanks påstridige och senare mordlystne kollega spela, ibland över, av Dan Aykroyd. Han är kul att se i filmen, men i inledningen har han en scen som inte funkar alls. Däremot är scenerna mellan Blank och psykologen spelad av Alan Arkin mycket roliga.

Filmen tar verkligen fart då Blank anländer Grosse Pointe och flickvännen Debi kommer med i handlingen. Debi spelas av den helt underbara Minnie Driver. Hon är en äkta Manic Pixie Dream Girl i denna film och jag blir kär. Hon är bara härlig. Scenen när hon springer in i sitt flickrum och kastar sig i sängen är... ljuvlig.

Andra halvan av filmen är fylld av underbara birollskaraktärer som spelas en massa kända skådespelare som Hank Azaria (scuba diver instructor), Jenna Elfman (Dharma), Carlos Jacott (känd från Firefly, Buffy och Angel) och framför allt Jeremy Piven. Tala om att stjäla alla scener han är med i. Piven som är stjärnan i Entourage visar redan här var skåpet ska stå. Där!

Grosse Pointe Blank är en given favorit om man gillar John Cusack. Han spelar ungefär samma roll som han oftast gör. Han spelar den där smarte killen som ändå är lite på glid och inte hamnat rätt i livet. En sökare, en betraktande outsider som ser på sin omgivning med ett leende på läpparna som antyder att han vet något vi andra inte vet. Den har en skön stämning och den har mycket humor. När vi dessutom får en underbar motspelerska och flera sköna birollskaraktärer är vi hemma.

Jag ger Grosse Pointe Blank det enda betyg den kan få, nämligen fyra omöjliga kontrakt av fem möjliga.

 Betyg: 4/5