Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Seeking Justice (2011)

När den gode Joel lockar med en Hitchcock-osande rulle med den enigmatiske Nicolas Cage i huvudrollen lystrar man. Cage blandar högt och lågt, men det är mer eller mindre alltid intressant att se vad han gör.

Seeking justice är som att Hitch möter The Net möter The Firm. Resultatet har blivit en helt klart duglig konspirationsthriller. Klart att Joel gillade detta för den kunde lika gärna varit gjord på nittiotalet, Joels favorit. 

Jag gillade den också. Den passade perfekt en fredagskväll, men den gav kanske inte så mycket extra att tänka på efter titten. Och det är helt ok! Ibland är det just denna typ av film man vill ha.

Cage spelar Will, en fridfull lärare i litteratur vars fru blir brutalt överfallen och våldtagen av ett av jordens avskum. I chockat tillstånd inne på sjukhuset kommer en man fram och erbjuder att "de" kan mörda förövaren. Will och framför allt Laura kan få rättvisan skipad om de så vill. Och Will råkar i sitt chocktillstånd tacka ja till erbjudandet, utan att riktigt tänka efter eller bry sig om att han nu blev skyldig "dem" en gentjänst. 

Därefter blir det fulla spjäll med hemligheter, vigilantes och korrumperade poliser. Allt utspelas i New Orlens där Nic Cage själv spelade en korrumperad polis i en annan film från samma era, "Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans" från 2009.

Filmen har överraskande många kända ansikten. Vid sidan av Cage har vi Guy Pearce, stjärnan som knappast behöver en introduktion, January Jones från "Mad Men", Harold Perrineau som vi såg som Link i "Matrix", Jennifer Carpenter från "Dexter", Irone Singleton som spelade den dryge grannen till Michael Ohers biologiska mamma i "The blind side", samt Xander Berkeley som spelat biroller i en massa filmer, tex "Air Force One".

Filmen är spännande och Nic Cage är bra. Och smal. Den får betyget stark tvåa, den bättre graden inom "helt ok".

Betyg: 2+/5

Mare of Easttown - mini series (2021)

Efter debacklet med The Wheel of Time behövde jag en tvätta mig med en serie som skrivits, regisserats och klippts av kompetenta personer. Johan tipsade om "Mare of Easttown". Aha, lite klassisk krim! Jag hoppade på.

Damn, detta är riktigt bra! En miniserie på sju avsnitt. Det inleds bra, jag fann de tre första avsnitten otroligt bra till och med. Den andra halvan blir lite svalare. Handling började kännas igen och det blev en fokus på twistar till förbannelse. Jag är dock övertygad om att andra lika gärna skulle kunna uppfatta avslutningen som seriens bästa.

Handlingen är på intet sätt dålig, men stjärnan i denna anrättning är helt klart de komplexa karaktärerna och skådespelarna som ger oss en master class i balanserat och ofta underspelat skådespeleri. Kate Winslet står ut med en otrolig insats. Miniserien är värd att ses endast på grund av hennes rolltolkning av Mare. Den andra skådespelaren som stack ut var Evan Peters som kollegan Zabel.

Serien innehåller starka personporträtt, många mycket bra kvinnoporträtt framför allt. Personerna är som människor är, med både starka och svaga sidor. Ingen krystad politisk agenda. Och bara det att karaktärerna beter sig på ett inom världen rimligt sätt var en befrielse.

"Mare of Easttown" kommer inte upp i nivå med favoriterna inom genren som första säsongen av "True detective" eller miniserien "Sharp objects", men den lurar i vassen.

Klart sevärt för alla som gillar krim-genren.

Betyg: 4/5

The Count of Monte Cristo (2002)

Ojojoj, denna gamla rackaren? Javisst. Jag blev så himla sugen på att se filmen på självaste nyårsafton. Ensam i lägenheten på grund av pandemins tvingande begränsningar ville jag fly verkligheten med svärdfäktning, överdådiga kostymer och den mest grundläggande av banala känslor - hämnd.

Historien om Edmond som blir kungligt fuckad av trion Mondego, Villefort och Danglars är en av litteraturens stora historier. Boken är såklart skriven av Alexandre Dumas. Creme de la creme av äventyr i historisk tidsera, även om jag gillar de glada historierna om de tre, fyra musketörerna från samme författare ännu mer.

Filmen är mustig och som sådan lever den mycket på sina skådespelare och här har man lyckats ganska bra. Jim Caviezel spelar huvudrollen innerligt och bland hans antagonister ser vi en sliskig Guy Pearce och en bra castad James Frain. 

Edmonds käresta Mercedes spelas av den vackra men för mig helt okända polskan Dagmara Dominczyk. Intressant nog dyker en mycket ung Henry Cavill i rollen som Albert. Lite jarring. Geralt of Rivia ju!

Till sist spelas Edmonds kompisar Abbe Faria och Jacopo av Richard Harris och Luis Guzmán, båda gör sina roller till full belåtenhet.

Denna film är över två timmar lång och en stor del av tiden läggs på fängelseön. Oskönt! Jag hade helt klart hellre sett mer av hur Edmond konstruerar sin hämnd på de tre banemännen. Det är den delen av historien som är mest fängslande. Det jag saknar är mer av planering och genomförande av hämnderna, samt reaction shots på de olyckliga när de inser att Edmond har återgäldat sveket med ränta.

Filmen fyllde sin uppgift och resan mot ett nytt och förhoppningsvis bättre år upplevdes som kortare.

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Iron Man 3 (2013)

Denna film är en av dem som vuxit mest under denna rewatch jämfört med hur jag kom ihåg dem från första titten. Shane Black har tagit över från Jon Favreau och filmen vinner på det. Filmen känns mer personlig och med grundad än de tidigare två. Vi får träffa Tony Stark när han är som mest sårbar (lidandes av PTSD) och utan sitt yttre skal (när han hamnar i Rose Hill och hans dräkt inte fungerar). Shane Black har också en bra tajming och känsla för att blanda humorn med lite mer allvar och action. Han har en lång rad med lyckade actionkomedier på sitt samvete som manusförfattare.

Tony Stark i Robert Downey Jr's tolkning är fortfarande en favorit och i denna film får hans älskade Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) en mycket större roll. Det var välkomnat, men som vi diskuterar i Shinypodden är kanske inte Gwyneth det mest ideala valet att spela denna roll. Iron Mans kompis James Rhodes var oväntat lättglömd. Jag har redan glömt vad han gjorde i filmen och varför han var med.



Filmens tre skurkar är dock alla intressanta att se. Jag gillar Rebecca Hall som Maya Hansen. Det var mycket synd att de inte fullföljde Blacks idé om att hon skulle vara huvudskurken. Istället ville Kevin Fiege och studion ha en manlig big bad. Valet föll på Guy Pearce som med Killian är den svagaste av de tre skurkarna. Humorn från trion levereras istället av Beng Kingsley i rollen som den brittiske skådespelaren Trevor Slattery. Vid sidan av Tony är det ändå Slattery som är den karaktär jag tydligast kommer ihåg från filmen. Visst spelar han över, något som Carl påpekade, men jag gillar överspelet i en film som denna. Hela filmen är ju på ett sätt ett enda stort överspel. Serietidningsvärld.

Favoritscenerna är dock när vi får hänga med Tony och den lille pojken Harley i Rose Hills. Jag älskade att se Tony lösa saker utan att bara sätta på sig sin dräkt och skjuta sönder saker. I podden är jag inne på att dessa scener kunde ha blivit ännu bättre med en liten tjej som spelat mot Tony. Flickan skulle kunnat få Tony att möta sina demoner i form av att hans far (och mor) lämnade honom när han var ung vuxen. Jag hade velat se dynamiken som uppkom. Den åsikten står jag fast vid trots att jag fick mothugg från mina testosteronstinna manliga poddkollegor! :-)



Slutscenen var som vanligt en stor actionscen och som vanlig var den kanske lite för lång. Jag kom ihåg den som tråkig med alla dessa fjärrstyrda dräkter som flög omkring och sköt, men jag gillade scenen en hel del denna gång. Dels var den inte så dåligt klippt och koreograferad som jag kom ihåg den, dels var det kul att se de olika dräkternas olika egenskaper. Det senare var en aspekt som jag helt hade glömt.

Som helhet var detta den bästa av de tre filmerna om Iron Man. Jag blev lite överraskad av detta själv.

Jag ger Iron Man 3 fyra prototyper av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på mig, Carl och Jojje prata om denna film i Shinypoddens första säsong.

Breathe In (2013)

För två år sedan såg jag Like Crazy, ett romantiskt drama av Drake Doremus. I år kom hans uppföljare Breathe in och ännu en gång spelar Felicity Jones en av de viktigaste karaktärerna i filmen. I Breathe in spelar hon den unga brittiskan Sophie som åker till USA som utbytesstudent. Hon hamnar hos familjen Reynolds, Megan (Amy Ryan) och Keith (Guy Pearce) samt deras dotter Lauren (Mackenzie Davis).

Keith är lärare i musik i flickornas high school, samtidigt som han när en dröm att kunna försörja sig som professionell musiker i en symfoniorkester. När Sophie dyker upp i den lugna och välartade familjer sätts reaktioner och kedjereaktioner igång. Sophie är något av ett musikaliskt geni och Keith ser kanske sig själv som ung i den lite slutna brittiska flickan. Lauren å sin sida vet inte om hon ska välkomna Sophie som en nyvunnen syster eller en konkurrent om skolans hunkar.

Om man generaliserar kraftigt finns det två typiska underkategorier inom American independent. Dels har vi de underfundiga dramakomedierna (amerikanska "quirky"), allt som oftast med romantiska inslag, dels har vi de renodlade dramerna. Breathe in är av den andra sorten. Den är så verklig in i minsta detalj att den skulle kunna vara dokumentär känns det som. Ibland undrar man hur mycket som är fiktion och hur mycket är självupplevt i en film som denna.

Filmen höjer sig rejält över föregångaren Like crazy. Båda filmerna beskriver omöjlig kärlek och de har en underbar bitterljuv stämning. Breathe in är fantastiskt välgjord. Alla skådespelare är top notch och manuset är tajt och effektivt. Jag är inget stort fan av Guy Pearce, han brukar vara ok men inget mer. Men här är han jätte-jättebra. Han spelar sin medelålderskrisande man till perfektion. Var tog alla drömmar om mitt liv vägen? Hur hamnade jag i ett fängelse som detta? Filmen ställer några av de eviga frågor som film och annan konst gång efter gång försöker belysa.

Felicity Jones gör åter igen en bra insats. Två scener står ut i filmen, dels när Sophie spelar pianot för första gången (det var någon tjej med ryskt namn som är "pianoplayer stand in"), dels när Sophie och Keith spelar piano i det Reynoldska hemmet.

Jag kan starkt rekommendera denna film. Men betänk att den kan mycket väl lämna er med en stor klump i magen när den tagit slut.

Jag ger Breathe in fyra liv som blir helt annorlunda än vad man tänkt sig av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om visningen: filmen var den första av hela fyra filmer på sista dagen av filmfesten för min del. Jag skippade Philomena som jag hade tänkt se under söndagen. Jag och Vanessa hittade platser på VIP-raden inne på fina Grand. Det måste vara de bästa sittplatserna i hela Stockholm. Suveränt sköna och välstoppade stolar och perfekt sikt varje gång. Lite twitter-trafik på förmiddagen förberedde mig på att filmspanarkompisen Lena skulle dyka upp på visningen och jag lyckades hålla en plats för henne. Att Jimmy lite senare dök upp borde jag kanske vetat men han letade sig fram till en plats lite längre fram ändå. Osynkade! Visningen gick sedan bra. Under den vid detta laget rejält uttjatade reklamfilmen höll en tant på och prasslade något hysteriskt med en pappåse med en macka i, men hon slutade barmhärtigt nog precis innan filmen startade.

Iron Man 3 (2013)

Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3 är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lawless (2012)

I thought I walked.

I torsdags gick jag och Jojje på Filmfestivalens medlemsvisning av Lawless. Om man ska tala om lättviktiga eller tunga filmer så hamnar Lawless utan tvekan i den tunga kategorin. Och då menar jag inte bombastiska filmer som de från Bruckheimer eller Emmerich, inte heller storproduktioner med leksaksförsäljning i blickfånget från herrarna Spielberg och Lucas, nej jag menar maffigt välgjorda filmer med gravitas som man helt kan försvinna in i för en stund.

Lawless är regisserad av John Hillcoat som tidigare gjort dystopin The Road. Efter Finchers Seven är The Road den film som mest fått mig att ifrågasätta dagens samhälle. Efter Seven kände jag nästan inte igen mig längre när jag gick hem på regnblöta Stockholmsgator. Då det gäller The Road var jag kanske extra känslig för domedagsprofetian eftersom jag redan innan filmvisningen hade dansat tango med liemannen. Min god vän mohikanfrisyrs-synthare-Buffyfan-militärkängor-Patrik räddade livet på mig när jag höll på att gå ut framför en spårvagn i full fart när vi var på väg till Bergakungen.

Precis som i The Road har Hillcoat lyckats skapa en helt trovärdig miljö i Lawless. Allt från hus, bilar, kläder och musik samspelar perfekt för att spela upp ett småstadssamhälle i 30-talets USA. Det var det första jag slogs av (no pun intended) när jag såg denna film. Jag satt under inledningen av filmen med ett stort fånigt leende i ansiktet. Jag var så fascinerad över hur bra filmen var...

Men jag ska börja med en spoilervarning. För de som är superkänsliga över spoilers eller som redan bestämt sig att se denna film, sluta läs nu och kom åter vid annan tidpunkt. Och ja, jag kan rekommendera dig att se den. Så mycket kan du få redan här. Jag kommer inte spoila handlingen mer än indirekt, jag kommer nämligen diskutera det som vi inte fick se mer än det som vi fick se.

Tom Hardy i rollen som Forrest Bondurant.

Trots den fläckfria miljön är skådespelarna filmens största behållning. Filmen har tre stjärnor som sticker ut. Först och främst har vi Tom Hardy, denna jätte bland småpojkar. Urtypen av den hårdaste av de hårda. Hollywoods svar på Brian Urlacher (Chicago Bears linebacker). Han spelar sin roll med ögonen och ett underbart brummande ljud som kan betyda lite vad som helst. Det är nästan värt att se om filmen bara för att få höra honom hrmm-a sig igenom filmen igen.

Jessica Chastain som Maggie Beauford.

Den andra mest lysande stjärnan är den förunderliga Kvinnan Jessica Chastain. Hon har dykt upp i nästan varannan film de senaste åren känns det som, och då den bra halvan av filmskörden. Hon är fascinerande att se. I ena scenen är hon bländande vacker, i andra tycker jag att hon nästan är alldaglig på gränsen till ful. I vissa scener är hon stark som en björnhona och i andra är hon följsam som ett ungt björkträd i höststormen. En mycket mångfacetterad och komplex skådespelerska växer fram ju fler roller jag ser henne i. Här spelar hon en söndrig burleskdansös som söker en ny start på livet långt från Chicagos storstad. Men hon hamnar ur askan i elden så att säga när hon slår sig ner hos bröderna Bondurant.

Dane DeHaan som Cricket Pate, här med Guy Pearce.

Den tredje skådisen jag lyfter upp är en stjärna på väg upp. Dane DeHaan är briljant i rollen som Cricket Pate. Lustigt nog såg jag honom just i Chronicle som revyades häromdan. Han spelar sin Cricket med de krokiga benen så bra att jag inte kände igen honom direkt. Jag vågade mig till och med kasta ut en kort fråga till Jojje om vem han var, jag kände ju igen honom men kunde inte placera honom. Cricket och Shia LaBeoufs Jack Bondurant var ett härligt par. Dane DeHaan är än mer lik en ung Leo i denna film, nu återstår bara att se om han kan röna lika stora framgångar i Hollywood som sin bildliga förebild gjort. 

Ögonen. Ögonen!

Filmen har fler kända skådespelare. Huvudrollen, lillebror Jack Bondurant, spelas av Shia LaBeouf. Jag har tidigare haft väldigt svårt för honom, men i denna film fungerar han mycket bra. Han spelar den småväxte och milde yngre brodern till Forrest och Howard Bondurant (Jason Clarke). Jacks bröder är stora fysiska kara-karlar som inte backar en millimeter i en strid. Forrest säger med rätta att det är inte storleken på kroppen som avgör vem som är farligast, det är hur långt personen vågar gå när det verkligen gäller. Jack är en mild "wannabe", som solar sig i hans bröders glans och legend, att bröderna är oövervinnliga. 

Här kan man kanske kasta in att detta är en rejält våldsam film, som en blandning av No country for old men och Drive. De våldsamma scenerna visas inte lika explicit eller utdraget som i Drive, men de är i princip lika råa. Filmen puttrar av våld hela vägen. Man sitter i stolen och väntar på det explosiva slutet...

En av filmens bästa insatser görs av Gary Oldman i en pytteliten roll, men när är Gary dålig egentlien? Aldrig. Här spelar han en Al Capone-liknande maffiaboss med namnet Floyd Banner. Guy Pearce spelar filmens onda man, specialagent Charlie Rakes från Chicago som skickats ut till byhålan i Virginia för att rensa upp bland spritsmugglarna. 

Hardy och Chastain i en av filmens starkaste scener.

Filmens miljö är suverän och tempot må vara långsamt men spänningen byggs obönhörligen upp. Bröderna Bondurant är en osannolik samling hjältar. Forrest är tystlåten, envis och odödlig, Howard är en jätte till karl som ständigt dricker sin egenhändigt brända brandy och förlustar sig bland de lokala kvinnofolket och Jack är den finlemmade känslige brodern med tycke för snabba bilar och snygga kostymer.

Har denna film några svagheter undrar ni nu kanske? Jodå, och här kommer den indirekta spoilern. Hela filmen andas ett magnifikt slut, men jag blev faktiskt rejält besviken av dess antiklimatiska slutstrid. Filmen må vara baserad på verkliga händelser, men dess dramaturgi borde fått leda till ett "större" slut. Jag hade väntat mig att vi skulle få se Forrest och Howard, och Jack också för den delen, gå bärsärkagång bland sina fiender. Men nu blev det en liten, liten stand off. Som bio-pic var det inget fel på slutet, men jag känner inte att den behövde vara så trogen boken som ändå säkert förskönat vissa saker och vässat andra... 

En bra bit in i filmen trodde jag att jag höll på att bevittna nästa steg i utvecklingen av våldsfilm som konstart. Hade filmen fortsatt i den riktning den inleddes i hade jag givit filmen det högsta betyget. Jag väntar fortfarande på att nästa steg ska tas fullt ut, ett steg som filmer som Drive har inlett.

Men som helhet var detta en av årets bästa filmer hittills, helt klart. Jag ger Lawless fyra odödliga hjältar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Gå nu över och se vad Jojje tyckte om filmen. Såg vi samma film? Läs hans revy här.

The Road (2009)

It's bubbly.

Jag berättade tidigare för dig om bio som skön balsam för stressade projektledare. Kollegan Andy och jag har ju sett flera filmer ihop, men jag har också sett en film med kollegan Paddy. Det statistiska underlaget är knappt, endast en film, men man kan än så länge med säkerhet säga att jag med Paddy valt lite mer svårtsmält film. Vi var och såg en annan undergångsfilm, en annan typ av undergångsfilm - "The Road".

Filmen bygger på Cormac McCarthys roman med samma namn. Det är samma författare som pennade "No country for old men" som the Coen Brothers filmade med ett så lysande resultat 2007 (bästa filmen det året). Om du tyckte den filmen visade ett hemskt samhälle, där en människoliv inte var värt ett ruttet lingon, är det inget mot "The Road". Filmen utspelas efter och under undergången. Moder Jord har givit upp, inga växter finns kvar och träden är döda. Människorna, de få som överlevt, drar omkring på den karga jordytan och letar efter mat. De starkaste överlever. Lite längre. Kannibalism.

I denna värld begers sig "the man" med sin lille son "the boy" ut på en lång vandring mot kusten. Vi inser snart att de antagligen inte vandrar mot något bättre, bara att de vandrar mot något annat. Filmen är mycket dyster, hela filmen går i nyanser av askgrått. Jorden mullrar från jordbävningar och mörkt smutsigt regn sköjer över dig som åskådare med jämna mellanrum. När "the man" och "the boy" till slut når Atlantkusten är havet inte blått, det är askgrått. The end.

Jag blev väldigt berörd av filmen, den är mycket stark. Jag ville se den på Stockholms filmfestival men biljetterna tog slut. Nu såg jag den litet senare på bio. Antagligen är filmen som starkast i biosalongens mörker. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om filmen. Den var mycket deppig, men inte så mycket mer. Gav den något hopp? Nej. Filmen hade en hel del förfärliga scener. Ni som sett filmen vet vad jag menar. Den hade också ett intressant slut, vad är verkligt och vad är fantasi?

The Man: I told the boy when you dream about bad things happening, it means you're still fighting and you're still alive. It's when you start to dream about good things that you should start to worry.

Jag och Paddy diskuterade. Jag gav den först en stark fyra, men i eftertänksamhetens kranka blekhet ger jag den en gedigen trea. "The Road" får tre coca-cola-burkar av fem.

Betyg 3/5

The Hurt Locker (2008)

Well, at least I'm in the right place, right?

The Hurt Locker, vinnare av 2009 års "oscars" för bästa film, bästa regi (för första gången till en kvinna - Kathryn Bigelow) samt bästa manus. Jag såg verkligen fram emot denna film. Och den är mycket, mycket bra. Inte en femma, inte än i alla fall. Vem vet den kanske kommer ligga och gro till sig... Filmen handlar om ett litet team med specialister som desarmerar bomber i Irak-kriget. Den är mestadels inspelad med en handhållen, ibland skakig, kamera. Du kommer rakt in i händelsernas centrum på ett nästan overkligt sätt. Det är gastkramande spännande ibland, och jag kände en fläkt av den maktlöshet som soldaterna måste känna när de är på väg ut på ännu ett uppdrag (med ganska stora chanser att klara sig med livet i behåll).
Skådespeleriet är genomgående mycket bra, speciellt huvudpersonen som spelas av Jeremy Renner, en blivande stjärna måntro? Dialogen är avskalad och känns tämligen realistisk, inte för att jag är en militärexpert, men ändå. Precis som i en av de bästa krigsfilmerna från de senaste åren, Ridley Scotts Black Hawk Down, förmedlar filmerna en stark närvarokänsla och därmed den höga anspänningen. Det känns helt enkelt verkligt. Vad som är så fantastiskt bra med The Hurt Locker är att filmmakarna inte alls skriver åskådarna på näsan. Väldigt mycket av viktiga sekvenser i filmen visas, istället för berättas med dialog, eller än värre - med "voice over". Kanske fick filmen alla dessa "oscars" just för att den inte behandlar publiken som idioter? Betyget blir en klockren fyra och jag kommer inte sänka det imorgon! En femma får den inte, då krävs något mer personligt anslag. Dessutom tror jag inte att The Hurt Locker är en film som kan/ska ses om och om igen. För den som undrar så är detta inte en "politisk" film som diskuterar om det är rätt eller fel för USA att vara i Irak, den handlar om en liten grupp individer, punkt slut. Däremot händer det saker, på båda sidor, som får en att tänka om man vill det...

Betyg 4/5