Sneakers (1992)

Sneakers är en kriminalkomedi från tidigt nittiotal som var en av många blinda fläckar på min filmkarta. Efter att dubbelkollat med Joel som är vår expert på underhållningsfilm från nittiotalet så slog jag till.

Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade sett den med tanke på vilka namn som blänker från postern; Robert Redford, Dan Aykryod, River Phoenix och Sidney Poitier. Dessutom har vi Mary McDonnell och David Strathairn i betydande roller.

Först måste frågan ställas. Vad tusan gjorde Sidney Poitier i denna film? Jag trodde han bara spelade i seriösa (tråkiga) filmer. Han blev kanske indragen av Redford eller så kanske han var kompis med regissören Phil Alden Robinson... Vem vet?

Ok, här har vi i alla fall ett brokigt gäng hackers som våra hjältar. De blir inblandade i internationell terrorism inom datahackeri. Tidigt i dataåldern... Ett ämne som inte alltid åldras jättebra på film, se till exempel The Net från 1995 och diskutera sedan i grupp vad som gjordes bra respektive dåligt. Men här funkar det helt ok så länge man hanterar grejjen som utgör hotet som en McGuffin.  

Filmens behållning ligger mindre i dess spänning och mer i skådespeleriet och roliga tolkningar av enigmatiska karaktärer. Akroyd, Phoenix och Strathairn spelar alla "funny guys" i kontrast med Poitiers och Redfords "straight guys". Mary McDonnell får spela representanten för oss tittare.

Man blir än en gång imponerad av Robert Redford och det är lätt att förstå att han blev en stor stjärna. Sen tycker jag det är spännande att se den som alltid duktige River Phoenix som gick bort allt för tidigt. Knarket ni vet. 

Ok, vad ska jag säga om denna film då? Underhållande? Absolut. Bra? Nja, helt ok i alla fall. Den saknade ett starkt ben, den var ganska bra på mycket men inte superstark inom något.

Betyg: 2+/5

Battlestar Galactica - Mini series (2003)

Sådär ja. Nu har jag sett miniserien från 2003 som startade om Battlestar Galactica för andra gången. Jag hade lust att se den omtalade sci-fi serien och behövde friska upp minnet.

Miniserien är 3 timmar lång, uppdelad på två långfilmer eller fyra "entimmes"-avsnitt om 45 minuter vardera, hur man nu vill se det. Men precis som vid förra gången jag såg miniserien var jag mestadels lite lätt uttråkad. Problemet är inte tekniken, storyn eller konceptet, även om vissa krigsscener i rymden var mer skrattretande än spännande.

Nej, problemet är att jag bara är helt ointresserad av både huvudpersonerna och birollsfigurerna. Det finns ingen som jag gillar över mängden, varken på den goda sidan eller bland de onda. Och det känns mycket trist.

Värst är de två kvinnliga huvudpersonerna, politikern som spelas av Mary McDonnell och den arroganta piloten som spelas av Katee Sackhoff. Den ena är en pk-karaktär som känns gammal och förlegad, den andra är en misslyckad switch av könen för att vara "edgy". Starka kvinnliga karaktärer betyder inte att skriva en karaktär som en man och sedan låta en kvinna spela den karaktären. Det blir fel och känns plastigt och konstruerat. Man behöver bara titta på Buffy, Willow, Zoe, River och Saffron för att se starka kvinnliga karaktärer som också känns äkta och "som på riktigt".

Rymdskeppets kapten, spelad av Edward James Olmos, är vrång och totalt ointressant. Men kanske de två "motståndarna", Gaius och Number Six då? Tyvärr lika trista. Jag gillar konceptet med fienden mitt bland oss och hur ska man egentligen hantera den situationen, men det är något med dem som gör dem helt ointressanta. Manus, skådespelare eller genomförande i övrigt är kanske ok, jag vet inte, men jag blir inte speciellt sugen på att se vidare.

Vi får se om jag trots allt ger säsong 1 en chans. Det måste ju finns något bra med serien eftersom så många har sett den och gillat den, eller hur va? Och dessutom har jag ju en Blu-Ray-box med hela serien stående på hyllan där hemma. Ska den förbli osedd?

Betyg: svag 2/5 

Independence Day (1996)

Joel kallade till biobesök av den nya Independence Day-filmen och jag blev sugen på att fräscha upp mitt minne på den "gamla" filmen. Gammal? Ja, det var ju faktiskt 20 år sedan den var ny. Jag kommer ihåg den som underhållande på det lite mer bombastiska sättet om än lite överskattad då det begav sig. Jag trodde nog ändå att jag skulle kunna gilla den ganska mycket vid en omtitt men där bedrog jag mig. Jag måste tillstå att den är bra mycket svagare än vad jag kom ihåg den.

Jag har inga nostalgiska känslor knutna till filmen då detta var första gången jag såg om filmen. Och även om jag skrattade åt dess banalitet vid flera tillfällen hade jag mestadels svårt att roas av alla ostiga scener och överdrivna gester. Då de uppenbarligen gjort filmen på största allvar kunde jag inte ens se den som en spoof på en bombastisk sci-fi-katastroffilm.

Jag kunde heller inte låta mig dras med i actionspektaklet denna gång. Javisst är flera av scenerna väl ihopsatta rent effektmässigt och visst är det en tuggummifilm i bästa slag. Men den är också smärtsamt töntig. Will Smith måste axla en stor del av skulden här. Han och hans röda tråd i filmen är filmens största svaghet. Jag hoppas under hela filmen att han spelar sin karaktär ironiskt, men ack, allt talar för att han spelar honom som om han vore den tuffaste marinkårsflygaren på jorden. Det blir väldigt tydligt att Will Smith tycker att han är cool och han var väl en ganska stor stjärna under andra halvan av 90-talet. Personligen tycker jag att han är allt annat än cool, snarare patetisk i denna film.

För även en film som denna som lever på sina stora actionscener måste ha karaktärer som går att relatera till och därmed hejja på. Trots att hela mänsklighetens framtid står på spel har denna film inga "stakes". Inga av de saker som händer har betydelse verkar det som. Presidentens fru dör men senare samma dag verkar han och dottern vara hur glada som helst. Will Smiths bästa vän blir nerskjuten och dödad men ändå sprider han one liners och verkar hur glad som helst. Och så vidare. Detta är cheesy smörja som långt värre än andra katastroffilmer. Jämför till exempel med den så bespottade filmen Armageddon. I den har åtminstone dödsfall betydelse för karaktärerna.

Men allt var inte dåligt med Independence Day. Jag gillar inledningen med uppbyggnaden av hotet. Hur många science fiction-filmer som inletts bra för att sedan ändå falla på magen? De bästa karaktärerna var Jeff Goldblums och hans pappa samt överraskande nog Randy Quaids. Jag hade för mig att han var fånigare i denna film. Dessutom får vi se Adam Baldwin pre-Firefly. Han spelar sin roll utan glimten i ögat men kul att se honom i alla fall.

Mina ärade filmspanarkompisar Magnus, Sofia och Jojjenito har också skrivit om filmen i fråga. De var betydligt mer förlåtande och underhållna än vad jag var. Hoppa över och läs deras texter vetja.

Jag ger Independence Day två svaga krig mellan världar.

Betyg: 2/5

PS, imorgon skriver jag om den nya filmen. Håll ut!

Donnie Darko (2001)

 

Frank: Why are you wearing that stupid man suit?

I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.

Signifikanta filmval av Richard Kelly?

Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moon är magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...

Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen!

Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.

Frank: You got away with it.

Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.

Kitty med sitt anus fortfarande intakt.

Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.

En av filmens många starka scener.

Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?

Observera Kittys t-shirt.

Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.

Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.

Trailer

Mad World
Head over heels

R.I.P Donnie

Dances With Wolves (1990)

Henkes filmrecensioner retroperspektiv #3.

Oändligt tröttsam och helt ointressant!

In 1864 a man went looking for America...
and found himself.
(lägg in egen ljudillustration: ahhh, åhhh, snyft)

Jag är inte speciellt förtjust i episka storfilmer med romantiska inslag från Hollywood. Jag såg inte ens "Dansar med vargar" när den gick på bio. Och nu ska jag recensera den förlängda specialversionen av filmen!? Hur ska det här gå? Några av er kommer säkert att hålla med mig, men många kommer nog att bli besvikna.

I ett litet tal före filmen berättar Kevin Costner att många av filmens beundrare har efterfrågat en uppföljare och att denna förlängda version på 227 minuter är till för dessa beundrare. Filmen handlar om en soldat under amerikanska inbördeskriget som efter en hjälteinsats väljer att bli förflyttad ut till gränslandet i nordvästra USA. Soldaten hamnar helt ensam på en postering en bit in i indianland. Där lär han känna den lokala siouxstammen och blir förälskad i en kvinna i stammen (en vit kvinna dock). När armén dyker upp och griper soldaten blir han räddad av sina indianvänner och ett antal soldater blir dödade på kuppen. Filmen avslutas med att soldaten flyr upp i bergen.

Nu är filmen inte en timme och trettiofem minuter, eller något sådant. Den är tre timmar och fyrtiosju minuter! Jag tillhör tyvärr inte skaran av beundrare till denna segdragna historia. Jag vet inte om den episka storfilmens tid är över, men denna rulle symboliserar allt som jag inte gillar med de mest kletiga storfilmerna från Hollywood. Först och främst är filmen ytterst politiskt korrekt. Den har en fullständigt förutsägbar kärlekshistoria, jag undrar stilla varför Dunbar inte blir kär i en indiankvinna, och de smäktande storslagna scenerna är bedövande tråkiga. Detta är en film som ligger så mycket i mittfåran av "mainstream"-filmer man kan komma. Filmen vill nog visa upp en "ny" sida av urinvånarna i Nordamerika, dvs indianerna. Indianer som inte är blodtörstiga vildar utan lever i harmoni med naturen och sin näste. För mig känns det som att de sparkar in öppnade dörrar. Vad är nyheten? Filmen bygger på en roman som sålts som pocket i kiosker etc. Det enda som saknas är en vitklädd stilig läkare.

Kevin Costner spelar huvudrollen och han har regisserat och producerat filmen. Efter framgångarna med filmen, den fick ju bland annat sju Oscarsstatyetter, var Kevin Costner en av de största i branschen. Därefter har han varit med om ett antal mindre lyckade projekt, som "Waterworld" och "The Postman". Här är han dock fortfarande på toppen. Hans skådespeleri, likväl som de övriga i filmen, är adekvat. Jag blev inte "blown away", men det är ok. Filmens verkliga huvudrollsinnehavare är de storslagna naturscenerna och den "fina" beskrivningen av indianerna. "Dansar med vargar" var också Costners första försök som regissör och han lyckades nog få fram den film han och de övriga producenterna hade en vision av. Betyder det att det är bra? Nej, inte nödvändigtvis. Jag tror att en bra film oftast innehåller flera intressanta konflikter som av filmmakarna behandlas på ett för oss åskådare intressant sätt. I "Dansar med vargar" har Costner missat chansen till flera oväntade och intressanta konflikter. Eller räcker det med vida vidder, galopperande bufflar, och en vit soldat som blir kär i en vit kvinna? Och förresten, att de onda vita männen dödar för många bufflar. Boring!

Utgåvan är en mycket fin trippel-dvd i digi-pack. Filmen ligger på två skivor och den tredje skivan innehåller en massa godsaker för filmens beundrare. Extramaterialets höjdpunkt är en nyinspelad dokumentär "Creation of an epic". Ett ödmjukt och sällsamt namn! Dokumentären innehåller uttalanden som; "I took it up and started reading, and I never put it down", "We were really going for the art, not for the money" samt "From day one I knew that Kevin was the right guy, that there was no question from day one he was the director, I mean not only the director, but a great director". Dokumentären är på 75 minuter och inte textad på svenska. Övrigt extramaterial är bland annat två kommentarspår till filmen, varav ett är med Kevin Costner, en orginaldokumentär på tjugo minuter, b-roll featurette, musikvideo med mera.

Filmmusiken av John Barry är sliskigt smörig, eller fantastiskt vacker.

Sammanfattning
Nja, detta är kanske inte en av mina favoritfilmer. Enligt mitt tycke är Costners bästa film fortfarande "No Way Out". "Dansar med vargar" är snyggt gjord och den innehåller många spektakulära scener. Filmens är en kärlekshistoria med ett naturalistiskt tema (både naturen och naturfolket). För de som gillar episka storfilmer är "Dansar med vargar" helt rätt. För oss andra är jag mer tveksam till detta epos.

Betyg: 1/5



Trailer för Dansar med vargar


PS, läs gärna min revy av Avatar!

Bonusmaterial