Widows (2018)

Jag var mycket sugen på Steve McQueens nya film Widows på grund av att Gillian Flynn skrivit manus. Flynn har tidigare skrivit manus till den mycket lyckade Gone girl och den nerviga tv-serien Sharp objects.

Tyvärr blev jag något besviken. Även om teamet bakom filmen är superkompetenta och filmen funkar ganska bra saknade jag en nerv som tog den till den riktigt bra nivån. Jag var aldrig helt inne i historien. Fyra änkor som måste skaffa fram pengar för en skuld som deras eländiga män lämnat efter sig. Jag hade hoppats på mer än vad denna historia bjöd på.

Tonen i filmen är sorgsen och melankolisk. Det är som att Steve McQueen inte kan förmå sig att göra en mustig underhållningsfilm utan måste stöpa den i en samhällskritisk kostym och göra filmen viktig. Var och varannan film detta år är "viktig" och det är jäkligt trist tycker jag. Filmer får gärna innehålla samhällskritik men helst i bakgrunden, insprängd i handlingen. Nu känns det som att det viktiga politiska budskapet kommer först och handling, karaktärer och relationer i andra rummet. Sådana filmer blir jag lätt uttråkad av. Andra exempel från året är Black panther och Sorry to bother you bara för att nämna några. Jag gillar mer en film som Bad times at the El Royale där samhällskritiken sipprar ut ur dess porer men inte får ta över helt.

Skådespelarna i Widows är adekvata, men jag jublar inte här heller. Viola Davis gör sin Veronica så patetiskt deprimerande att jag dör av uttråkning. Och det är ju supertrist. Inte heller Michelle Rodriguez eller Elizabeth Debicki är speciellt intressanta. Bäst i en allt för liten roll är Cynthia Erivo. Henne fick jag upp ögonen för i Bad times. Mer av henne vill jag ha.

Av de manliga skådisarna är Colin Farrell mest intressant i denna film. Jag är dock inte speciellt förtjust i honom.

Samtidigt var inte allt dåligt, filmen är av och till underhållande under löptiden. Synd bara att filmen ska vara så förbaskat butter. En stark tvåa!

Betyg: 2+/5

Blackhat (2015)

Nej men du, har Michael Mann helt tappat det? Blackhat är en ganska dålig mellanmjölksactionthriller från den forne mästaren. Jag misstänker att en Michael Mann-älskare som Movies-Noir inte håller med men vad har Mann gjort för oss den senaste tiden?

Han gjorde en av ungdomens bästa tv-serier i Miami Vice. Han gav oss den suveräna Heat och den mycket dugliga thrillern Collateral. Men sedan då? Public enemy var jag så osugen på att jag inte ens tog mig tid att se den. Filmen Miami Vice med Colin Farrell såg jag bara början av. Den var så rörig och oinspirerande att jag stängde av. Ali var jag helt osugen på. Historisk biografi, bläh. Insider var snustorr och trist.

Blackhat handlar om cyberterrorism och Thor själv, Chris Hemsworth, spelar en bad ass programmerare som hjälper FBI och den kinesiska militära polisen (?) att jaga efter skurken. Själva grundhandlingen verkade lovande. Som en blandning av Mission Impossible och James Bond, men med lite mer allvar. Tyvärr är inte Hemsworth en ny Ethan Hunt eller James Bond. Jag gillade honom i Thor och Cabin in the woods men här är han allt för blek och ger oss en svag karaktär.

Dessutom görs filmen en stor fet björntjänst när en kärlekshistoria fått nästla sig in i handlingen. Vid sidan av att vara helt ointressant lägger den nämligen grunden för Mann att köra sina collage-sekvenser till instrumental musik. Musiken är riktigt dålig, Den bryter av flera scener med helt fel ton och stämning. Mann försöker återskapa magiska filmiska ögonblick sådana han gjorde förr. De allvarsamma scenerna i denna film klingar dock tyvärr helt falskt.

Bättre hade varit att satsa mer på thriller och actioninnehållet. De få våldsamma scener vi får under filmens andra hälft var inte helt odugliga. Här verkar Mann ha någon kompetens kvar i alla fall.

Som helhet var detta lite sövande och aldrig engagerande eller spännande. Det enda filmen gjorde som var bra var att göra mig sugen på att se om Heat.

Jag ger Blackhat två ettor och nollor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Ender's Game (2013)

Efter att boken blivit färdigläst klippte jag filmen också av bara farten. Det går ju så mycket snabbare att se en film än att läsa en bok. Åtminstone om man inte läser så mycket på kvällarna innan sömnen som man gjorde förr!

Filmen är snyggt gjord och för oss science fiction-nördar är den ett måste. Nu pockar den eviga frågan om hur bra en bok blivit adapterad då den görs som film på min uppmärksamhet. Jag föredrar egentligen att låta verken stå för sig själva, men jämförelsen blir ibland omöjlig att förbigå. De ha tagit med i princip alla viktiga partier från boken, men det är alldeles för tunt. Trots en såtlig löptid tycker jag att filmen bara skrapar lite på ytan av bokens innehåll. Och då kunde jag tycka att boken i sig inte dök in i vissa delar tillräckligt djupt.

En försvarlig del läggs i filmen på combat skolan, men de har dragit ihop olika sekvenser in absurdum och karaktärer likaså. Poängen med boken var mycket att beskriva strategierna och koppla dem till Ender's utveckling. Inget av detta får plats i filmen. De intressanta syskonen får ännu mindre tid och det var kanske lila bra det då de inte heller i boken fick tillräckligt.

Jag tycker nog att slutet av filmen är den del som funkar bäst både filmiskt och i jämförelse med boken. Jag hade gärna sett regissören spela med de vuxnas ansiktsuttryck lite mer.

Harrison Ford var ok som Colonel Graff, men vi kan nog konstatera att hans glansdagar antagligen ligger bakom honom. Killen som spelade Ender var inte speciellt engagerande och på tok för gammal. Boken börjar när Ender är sex år gammal och det hade varit lite kul om de tagit in en riktigt ung skådespelare. Sen att de valde en skådespelare till karaktären Bonzo som var en halvmeter kortare än Ender var mycket speciellt.

De häftiga miljöerna, den generella spänningen och filmens sista timme (eller vad det var) gör ändå att jag lämnade visningen ganska belåten. Den var allt annat än tråkig, även om den lämnade mer att önska.

Jag ger "Ender's game" tre myrsamhällen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, insåg först nu när jag skrev in etiketter att Enders storasyster Valentine spelades av Abigail Breslin, ni vet den lilla knubbiga flickan från "Little miss Sunshine". Hon har vuxit upp nu...

The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

Ojojoj, här finns det mycket att prata om. The disappearance of Eleanor Rigby: Them är skriven och regisserad av Ned Benson. Honom måste jag hålla koll på i framtiden. Han har sjösatt ett ofantligt, OFANTLIGT, spännande projekt. Egentligen är det två filmer, med ändelserna :Him och :Her. De har en löptid på 90 respektive 100 minuter. Man ska se historien ur hans perspektiv först och sedan ser man samma historia ur hennes perspektiv och då faller bitarna på plats, så att säga. Dessa filmer turnerade Benson med under förra året, som "work in progress". Filmfolk gillade vad de såg, var det kanske Weinsteins?, och man beslutade att klippa ihop filmerna till en helhet -> :Them. Den nya filmen är drygt 120 minuter.

Jag älskade The disappearance of Eleanor Rigby: Them. Den var helt otroligt bra och den konkurrerar med Whiplash om bästa film på årets festival. Hur det går i den kampen får ni se i sammanfattningsinlägget från festivalen då båda filmerna har sjunkit in lite mer. Det enda jag är lite ledsen över är att jag misstänker att det hade varit ännu häftigare att sett filmerna som det var tänkt ursprungligen, dvs Him och Her. Jag tycker att det är otroligt svagt av Filmfestivalen att de inte fixade hem originalfilmerna utan istället bara visade den ihopklippta versionen som ändå säkert kommer göras mer tillgänglig än de två. Många på festivalen hade säkert älskat att få se detta häftiga experiment i sin fulla prakt.

Handlingen är enkel och inte själva essensen i filmupplevelsen. Jag ska inte spoila här. Filmens kärna är de två karaktärerna och skådespelarna som får dem att leva upp. Mannen spelas av James McAvoy och han är habil. Jag har aldrig varit överförtjust i honom men har gör inte bort sig. Däremot har vi creme de la creme of female actors i den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain. JESSICA CHASTAIN. Hon är min absoluta favorit nu. Vilken människa, kvinna, skådespelerska!

För en sådär sju år sedan såg jag Juno på filmfesten och tyckte att Ellen Page var frejdig. Den "förälskelsen" gick över på några veckor. För fem år sedan på festen såg jag An education och då tyckte jag att Carey Mulligan var bäst. Den "förälskelsen" har utvecklats till att bli en varm kärlek till en av de bästa unga kvinnliga skådisarna vi har idag. Jessica har jag sett och gillat i flera stora filmer de senaste tre åren; Take shelter, The tree of life, Zero dark thirty, Lawless och nu senast Interstellar. Hon är alltid bra. Men det är som Eleanor Rigby som hon tar det stora språnget. Japp, min nya "förälskelse". Underbar är hon och underbart är känslan jag fått.

Chastain är alltså super-duper i denna rulle. Den handlar om ett förhållande som bryts isär så det är hela paletten av känslor som får spelas upp, både sådana som kommer ut och än mer de som hålls kvar därinne. Hon är sååå bra! Hon är sååå otroligt snygg också. När hon har den korthåriga frisyren undrar jag om hon är den vackraste kvinnan jag sett på film... Någonsin.

Filmen har givetvis riktigt bra biroller också. Herr och fru Rigby sticker här ut. Isabelle Huppert spelar den ständigt vinpimplade franska modern Mary Rigby och the maestro William Hurt spelar Julian Rigby.  Hurt's pappa Rigby spelar en åldrande akademiker och han gör det så bra. Han står och går som en man från den akademiska världen. Se själva! Viola Davis, Bill Hader och nykomlingen Jess Weixler gör också bra roller.

The disappearance of Eleanor Rigby: Them är en American Independent av yppersta klass. Det är egentligen precis denna typ av film som jag söker efter på Filmfestivalen. Det är de där guldkornen som finns någonstans i Fiffis formel. Man söker med ljus och lykta i höstmörkret och till slut finner man. Detta var den nästa sista filmen på festivalen för mig i år.

Jag ger The disappearance of Eleanor Rigby: Them ett avvaktande betyg. Jag måste se de två tidigare versionerna av historien först. Antagligen är de bättre som upplevelse. Som enskild film kan dock denna var bäst. Jag tror också att Them ligger mycket närmare Her än Him...

Nu får det bli en stark fyra. Men jag förbehåller mig rätten att jacka upp betyget vid senare tillfälle!

Betyg: 4+/5

Jag såg filmen med min gode filmspanarvän Jojjenito. Läs hans revy här.

Prisoners (2013)

They only cried when I left them.

På filmfestivalen i vintras såg jag regissörens Denis Villeneuve's film Enemy med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Den filmen var en mycket stor överraskning och en av filmfestivalens "best finds". Duon gjorde ännu en film som hade premiär under 2013, en film som är mer omtalad än Enemy. Jag tänker givetvis på den becksvarta thrillern Prisoners.

Jake Gyllenhaal spelar den unge och arrogante Detective Loki som utreder försvinnandet av två små flickor i nioårsåldern. Pappan till en av flickorna Keller Dover spelas av en ursinnig Hugh Jackman. Det tredje hörnet i triangeln är den misstänkte Alex Jones som spelas av den utomordentligt osympatiske Paul Dano.

Prisoners är inte fullt lika överraskande för mig som Enemy var, då jag förväntade mig ungefär vad jag fick, en tät, spännande och komplex thriller. Och åtminstone de två första beskrivningarna stämmer väl in på filmen. Jag hade kanske hoppats på en något smartare story, nu var den ganska rättfram utan twists som jag på något sätt fått för mig att filmen skulle innehålla.

Men i vilket fall, Prisoners är en mycket bra thriller. Jag satt med andan uppe i halsen under stora delar under första halvan av filmen. Allt eftersom filmen flöt fram började man förstå vad den gick ut på och mot slutet var det kanske mer nyfikenhet än spänning som var ledorden.

Det vore nog lätt att jämföra denna film med Seven eller När lammen tystnar, så då gör jag det och Prisoners står sig ganska väl mot sina äldre kusiner. Men den når inte ända upp till den nivå som de filmerna befinner sig på.

Prisoners är mörk, men inte riktigt lika mörk som Seven. Jag hatade storstadens kalla natt och regnvåta asfalt mer när jag gick hem från Seven än efter jag såg denna film. Prisoners är spännande, men inte lika spännande som När lammen tystnar. Hannibal the Cannibal var mer skräckinjagande än någon i Prisoners och spänningen som Clarice utsatte oss för i slutscenerna i mörkret var klart mer nervpirrande än de i slutet av denna.

För mig hamnar Prisoners på ett högt och respektabelt betyg. Det är en film som är väl värd att ses av alla som gillar thrillers och polisfilmer. Men egentligen skulle jag hellre rekommendera tv-serien True detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson istället. För när det väl kommer till kritan, ger verkligen Prisoners något nytt till genren alls? Jag tror inte det. Villeneuve's Enemy var på alla sätt en mindre film, och helt klart en mindre pretentiös film, men den var samtidigt mer unik och det är kanske det man är ute efter mest nu för tiden...

Jag ger Prisoners tre röda visselpipor av fem.

Betyg: 3+/5