1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

Apocalypse Now (1979)

För länge, länge sedan, en bister senvinterdag i februari, trotsade jag och Måns vädrets makter och gick till Cinemateket för att avnjuta Francis Ford Coppolas Apocalypse Now. Vi skulle se bioversionen som såklart är överlägsen den absurt långa och helt onödiga Redux. Detta skulle också bli första gången jag skulle se filmen på bio och på riktig film. Det blev en mycket trevlig kväll med en av den moderna filmhistoriens största klassiker.

Jag har inte kommit till skott med denna revy på länge för jag har haft svårt att formulera mina tankar om filmen. Den är ett mästerverk och en film jag kan tänka mig att jag kommer se om flera gånger i framtiden, men den känns ändå inte tillräckligt mästerlig för att ge den full pott!

Vad är det som hindrar mig är svårt att sätta fingret på. Men låt oss försök bena ut mysteriet.

Filmen har flertalet starka sidor. Det som mest sticker ut är stämningen hela filmen igenom. Den är förtätad och tryckande, och det jag mest av allt tänker på. Annars är inledningscenen kanske filmens starkaste sekvens. Martin Sheen under drogruset på hotellrummet i Saigon är starkt. Mittendelen när de åker på floden är också bra såklart men den stora delen av filmen blir ju lätt dominerad av Robert Duvall och hans "napalm in the morning". Filmens tredje och avslutande del är lika galen som jag har förstått att inspelningen var. Marlon Brando är utomjordisk som Kurtz. Denna del av filmen är en annan favorit men den känns också lite som ett eget väsen, som om det är en annan film, detta trots att den väl fyller ut handlingen, det är exakt detta som hela filmen leder fram till. Men ändock, som om den vore tagen från en annan film, era, konstform...

Vad är det då som gör att filmen inte klickar till 100%? Förklaringsmodeller mottages varmt. Kommentera gärna nedan.

Kan det vara att filmen saknar någon karaktär att gilla? Att heja på? Att roas av? Kan det vara så att karaktärerna i filmen spelar olika roller som mer tjänar storyn än att de är egna levande personligheter med sina egna drömmar och ambitioner. Just det där som gör att en film tar sig ända in i hjärtat på mig... 

En personlig anekdot är att jag tog en tredagars båttur upp genom Mekongdeltat där denna film är inspelad. Känslan på plats på floden mitt i djungeln var mycket speciell. Jag upplevde en oväntat stark fysisk reaktion när minnesbilder från Apocalypse Now och alla andra Vietnamkrigs-filmer blandades med verkliga synintryck i stunden. Mycket speciellt.

Apocalypse Now, en 5/5-film som jag ger en fyra!

Betyg: 4/5

Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

Den största överraskningen med den nya Indiana Jones-filmen var kanske att den inte var sämre än det här. Men annars var filmen utan surprisens honung. Tryggt, säkert och tråkigt. Filmen puttrar på i ett behagligt tempo och gör allt den kan för att göra alla fans nöjda. Harrison Ford ser rejält gammal ut. Heck, han är gammal, och varje gång han gör något i scenen spelad Indys theme i musiken. Att filmteamet inte insåg att den grejen kan man endast köra ett fåtal gånger för att den ska funka är trist.

Filmen är alldeles för lång och jag hinner bli ganska uttråkad under dess gång. Ändock lir det lite bättre i slutet när Indy och tjejen och ungen reser tillbaka i tiden till romartiden. Det hade varit ett bra slut om Indy fått bli kvar där, bland figurer som han ägnad sitt liv åt att studera som arkeolog. Men istället fick vi ett sött slut med Marion. Det går också bra.

Vi kan väl konstatera att Indiana Jones hade sin tid på 80-talet. Det känns som att hans tid är över och detta är nog så bra en ny Indiana Jones-film kan bli, för att fortfarande vara barntillåten, ofarlig, gullig och oförargligt. Men det blir inte så spännande eller upphetsande längre. Dessutom var inte filmen speciellt rolig eller fyndig. Det blir lite tråkigt helt enkelt.

Betyg: 2/5

K-19: The Widowmaker (2002)

K-19: The Widowmaker är en seriös och mycket välgjord ubåtsthriller av Kathryn Bigelow. Filmen är en BOATS som bygger på verkliga händelser. Hur mycket av detaljerna som är exakt hur det gick till eller är lite svarvade här och där är svårt att avgöra, men den förefaller tämligen realistisk i mina ögon. Harrison Ford, Liam Neeson och Peter Sarsgaard spelar huvudpersonerna.

K-19 var den första av två sovjetiska ubåtar av ny sort, atomubåtar bärandes kärnvapen, som togs fram i början av sextiotalet i det kalla kriget mot USA och NATO. Båten togs i bruk 1961, ett bra tag innan den var färdigtestad och den råkade ut för ett flertal olyckor. Väl ute till havs höll den på att få härdsmälta i kärnreaktorn. Besättningen tvingades till uppoffrande aktiviteter inne vid reaktorn för att hindra katastrofen. Ubåten var så nära den amerikanska kusten att en olycka med explosioner av atomvapnen lätt skulle kunna starta det tredje världskriget. Det var riktigt allvarligt.

Jag kan tänka mig att den nya tv-serien Chernobyl behandlar flera liknande frågeställningar som tas upp i denna film. Jag har inte sett Chernobyl än, men det kan kanske bli av vid senare tillfälle.

Filmen är helt klart intressant och till skillnad från Bigelows tidigare filmer har denna nästan lika höga produktionsvärden som The hurt locker och Zero dark thirty. Skådespelarna klarar sig bra överlag. De två som sticker ut är Peter Sarsgaard och Harrison Ford. Neeson får spela den enklare rollen.

Klart sevärd för de som är intresserad av ämnet.

Betyg: 3/5

Raiders of the Lost Ark (1981)

Säsongspremiär på Cinemateket och Johan förslog en promenad längs nostalgins aveny istället för poddning. Sagt och gjort, poddningen sköts på en dag, och vi slöt leden med idel förväntansfulla medelålders dudes för ytterligare en titt på Jakten på den försvunna jakten.

Aj, vilken rush av minnen, en svunnen tid, en yngre version av mig själv satt sig på min axel och såg filmen med mig. Den inledande scenen  är fortfarande lika häftig och spännande och den innehåller så många löften, hela livet ligger framför mig.

När jag färdas hemåt i min droska as stål hade jag hela revyn klar för mig. Ett minne pockade på uppmärksamheten. Såg jag inte om filmen nyligen? Har jag inte just skrivit om den på bloggen till och med? Jovisst, jag skrev om den 2011. Damn, jag hade redan skrivit allt jag tänkte skriva nu. Ok, det betyder i alla fall att filmen inte har utvecklats i någon riktning de senaste sju-åtta åren. Den har stelnat i tiden. Den är Marillion. Den är Simple Minds. Frysta i tiden.

En ny tanke närmade sig lite trevande. Varför reagerar jag inte lika positivt på Indys coola one liners längre? Det känns som att den kvicka dialogen är som när jag var ung och far sa "coola saker" framför mig och mina kompisar. Det kändes mest pinsamt, inte alls lika coolt eller kvickt som det kanske var på pappret. Har Indiana Jones blivit som en gammal släkting ? Är jag så bekant med Indy att jag inte kan skilja på filmen och mina egna minnen längre? Lustiga saker händer med filmer som funnits i ens huvud i snart 40 år.

Filmen är en festlig söndagsmatiné som får ett rejält påslag på grund av nostalgin. Vid denna titt blev det tydligt att andra halvan inte alls är lika stark som första.

Jag ger den fortfarande tre starka ormar av fem.

Betyg: 3+/5 

Blade Runner 2049 (2017)

Denna revy innehåller spoilers for Blade runner 2049.


Blade runner 2049 är en av de senaste årens absolut häftigaste filmupplevelser. Wow! När filmen väl kom igång var ljudbilden det första jag la märke till. Blade runner 2049 är kanske till och med den mäktigaste film jag någonsin sett med avseende på ljuddesign och filmmusik. Den är brutal. Ljudet var mycket högt uppskruvat och vännen bredvid mig var tvungen att hålla för öronen vid ett flertal gånger. För mig var det perfekt ljudvolym, högt så att det kändes ända in i märgen. Fotot av mästaren Roger Deakins är också otroligt snyggt. Vi får under filmen se nya miljöer i en strid ström och de är alla suveränt snygga och fantastiskt fotade. Production design och fotograf i harmoniskt samarbete.



Filmen är lång, kanske för lång, men den rör sig hela tiden framåt. Precis som i originalet har vi en rak tidslinje där vi får följa en Blade runner på ett uppdrag. Jag tycker att filmen funkar som uppföljare. Den nya filmen adderar till den futuristiska världen, en framtida parallell verklighet till vår egen. En verklighet där Pan Am och Atari fortfarande finns och gör reklam och där landsförkortningen CCCP flimrar förbi på ett fordon eller något liknande. I denna värld är alla kulturer och folk samlade i en enda stor kittel. Los Angeles är utbyggt till en enda stor massa av höghus. Söder om staden breder sig en stor avfallsplats ut... San Diego.

Det jag inte gillar med uppföljaren är att de försökt att göra storyn större och mer episk. Det behövdes inte. Men de enkla men ack så tunga filosofiska frågorna om moral räckte tydligen inte för Denis Villeneuve. Hela storyn om en motståndsrörelse av replikanter och den där kvinnliga ledaren som introduceras efter drygt två timmar kändes inte alls nödvändig. Jag hade hellre sett att de fokuserat på jakten på några få identifierade replikanter och till det adderat den fina historien om Rachels och Deckards dotter. Jag älskade slutet när Deckard la handen på glasrutan och jag tvingades svälja en liten snyftning för att stoppa floden som kunnat sluta i storböl.

Herregudars, vad har vi på Ryan Gosling egentligen? Han är adekvat i denna film men jag gillar honom inte. Med tanke på vem som regisserade denna film undrar jag stilla varför vi inte kunde fått sett Jake Gyllenhaal i huvudrollen istället. Jag tror att det hade blivit så mycket bättre. Ryan Gosling brukar ju alltid se helt nollställd ut så egentligen passar han kanske till att spela en replikant, men jag vet inte ännu hur jag ser på hans roll här. Det känns inte bra i alla fall...



Av de övriga skådespelarna klarade alla sig bra. Detta är en film som inte bygger på casten lika mycket som många andra filmer. Här är det stämning, miljö, foto, musik och grundläggande och ibland upprörande moraliska frågor som har huvudrollen. Vem har rätt att leva? Vem har rätten att döda?

Jag var under hela filmen nyfiken på hon som spelade K's AI-flickvän Joi. Hon heter Ana de Armas och jag trodde länge att det var Felicity Jones. Men icke, istället var det hon från War dogs. Specialeffekterna de använde för att visa Joi som ett hologram var grymt snygga. Jag njöt av den rena sci-fi-känslan jag fick av scenerna mellan henne och K. Sen var det en fin liten kärlekshistoria också såklart.

Den udda företagsledaren spelas av Jared Leto och han gör sin Niander Wallace lika egocentrisk och over the top som Joe Turkel gjorde Dr. Eldon Tyrell i Blade runner. Det var passande och en kul detalj. Tyvärr saknas förstås ett gäng av riktigt bra motståndare, som Roy, Pris, Leon och Shora var. I denna film fick det länge vara ett mysterium vilka som arbetade emot respektive med K. Just den biten, som har att göra med replikanternas uppror, tycker jag som sagt var filmens svaga länk.

Däremot var jag förtjust i Harrison Fords återkomst som Deckard och alla trådarna tillbaka till den första filmen. Jag hade inte väntat mig att uppföljaren skulle vara en fortsättning på Rachel och Deckards historia. Det var en positiv överraskning. Spännande twist på hela grejjen med Sapper Morton och dottern. Jag kan verkligen rekommendera er att titta på de tre korta för-filmer som Villeneuve har låtit göras. De fyller i luckorna väl mellan Blade runner och Blade runner 2049. De får mig att känna starkt for Morton.

Frågan om Deckard är en replikant då? I mina ögon är frågan fortfarande öppen. Jag har inte letat efter svaret på internet utan går efter mitt eget ögontest, dvs vad jag ser på filmduken. Visst han har blivit gammal, men som man ser på Sapper Morton verkar replikanter utan tidsbegränsning åldras de också så det säger inget definitivt. Att Deckard klarat sig så bra i en fientlig miljö talar för att han är en replikant. Och han skulle i så fall likt Rachel inte ha en begränsad livslängd. Att han kunde få barn talar dock kraftigt för att han är människa. Lyckligtvis har Villeneuve inte tagit med någon explorativ scen där de dumpar fakta i knät på oss i publiken i frågan. Hur har Stelline blivit till? Ett mirakel som Sapper Morton kallar det?

Precis som i originalfilmen finner jag dödandet av replikanterna motbjudande. I denna film är det hemskaste då Wallace skär ihjäl en nyfödd replikant i en groteskt otäck scen.

Ska vi sammanfatta detta då? Blade runner 2049 kommer inte upp till samma nivå som sin föregångare. Jag hade hellre sett en renodlad storyn om barnet och frågan om det skulle dödas eller ej. Hålla det enkelt men ställa frågan på sin spets. Som filmupplevelse var dock detta något i hästväg. Denis Villeneuve är en otroligt bra filmmakare och han har skapat en uppdaterad "blade runner"-värld som jag kan tro på till hundra procent. Fantastiskt. Jag hoppas att denna film kommer växa i huvudet på mig när den får lite tid att marineras. Ska bli mycket intressant att se hur den utvecklats nästa gång jag ser om den.

Jag ger Blade runner 2049 fyra mirakel av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Vad tycker då de andra replikanterna som vågat sig in i biomörkret om denna film? Kolla in hos Jojjenito, Fiffi, Sofia, Cecilia, Johan och Christian.

 

Blade Runner (1982)

35 år efter originalfilmen kommer nu uppföljaren till Blade runner och som uppladdning valde jag att se om den ursprungliga bioversionen, och då den något längre europeiska versionen av de två till och med. Dessutom har jag ju inte skrivit om denna film på bloggen så nu var det verkligen dags.

Fanns det ens någon chans att filmen skulle kunna leva upp till den bild jag hade av filmen i huvudet? Minnena som har utvecklats till legend om en film som alltid sedan jag såg den legat långt upp i listan av mina absoluta favoriter. Filmen intog till och med en fantastisk sjunde plats när jag häromåret gjorde ett fåfänga försök att ranka mina topp 100 favoritfilmer.



Well, filmen kommer bra nära! Damn, den håller. Lättnaden! Visst, denna gamla barndomsfavorit kommer aldrig återigen ses med ögon som aldrig sett något liknande, kommer aldrig mer öppna dörrar som ett ungt och formbart sinne inte ens visste fanns. Min kärlek för sci-fi och de komplexa frågor som kan behandlas i dess kontext brinner än idag. Jag älskade förra årets Morgan mer än de flesta. Åter igen frågan om vad som definierar en människa i tider av AI, robotar, genetik och en skenande teknisk utveckling. Kan det verkligen vara ok att döda en skapad varelse som har självmedvetande? Denna fråga ställdes redan av Ridley Scott i Blade runner. I dess originalformat är det en neo-noir om en polis som jagar några högst självmedvetna replikanter och kallblodigt mördar dem. Deras drömmar, deras dödsångest, deras ambitioner och förhoppningar sköljs bort som tårar i regnet. Jag finner filmens briljant och mycket av det ligger i att filmen är så otydlig och öppen om vem som är vad. ÄR Deckard en replikant. (såklart han är)

Jag råkade se på twitter några kommentarer om den gamla filmen. Långsam och tråkig? Vad? Jag såg filmen igår kväll och jag kan meddela att det är den inte alls. Att bara kalla den tråkig utan att precisera vad man menar med det är meningslöst, men förväntat i denna era av Trump och 140 tecken långa analyser. En långsam och tråkig film är kanske en film med scener som inte ger något till handling, stämning eller kontext. Men när Lynch kan få oss att stirra på en tom glasbur och tycka att det är svinspännande vet man att denna fråga är komplex.

Blade runner är tajt. Varje scen behövs och leder in i nästa. Helt rak tidlinje, helt enkelt en polisutredning. Jag finner filmen lika enkel som tex Alien. Många av de bästa filmerna har enkla handlingar, men det gör dem icke automatiskt simpla och sannerligen inte tråkiga. Den otroligt stämningsfyllda miljön, ett framtida Los Angeles i ständigt regn. Tusan vad effektivt. Väldigt lite av nutidens hemska cgi utan allt känns som att det på riktigt. Till det musiken som med rätta är ikonisk. Det går rysningar längs armarna på mig när filmens musikaliska teman spelas upp. Sen har jag inga som helst problem med voice over'n. Jag gillar den och finner film noir-känslan bara addera till historien. Åter till huruvida den är tråkig. Nej jag tycker inte det i alla fall. Vilken scen skulle det vara i så fall? Jag såg filmen med andan i halsen åter igen. Detta trots att jag sett filmen så många gånger förr. Visst den har inte speciellt mycket action men det är heller inte en sådan film.



Det andra jag såg på twitter var att relationen mellan Deckard och Rachel är träig. Jo, det får vara upp till var och en att tycka, men jag undrar om vederbörande ens funderat något på filmen alls. Först några tankar om alla övriga karaktärer. De är starka egensinniga karaktärer som etsat sig fast i mitt minne. Hur många filmer har man inte sett där man helt glömt karaktärer bara några dagar senare? Rutger Hauer som Roy är fantastisk, men jag kan lika lätt när som helst se Pris, J.F. Sebastian, Leon, Gaff och Tyrell i mitt huvud. De spelas med små medel men det finns ack så mycket "karaktär" i dem som om det vore i koncentrerad format. Pris pendling mellan kompisen, förförerskan och den helt känslokalla överlevaren, den enigmatiske Gaff, Leons desperata fråga om hur länge han har kvar att leva, J. F. Sebastian med alla sina "kompisar". Tyrell...? Tyrell, kanske inte så mycket, förutom att hans glasögon är oförglömliga.



Men Deckard och Rachel då? Ja, vad är problemet? Rachel är några år gammal med inplanterade minnen. Beter hon sig inte som era idéer om hur kärlek ska se ut? Att hon är stel är inte så konstigt med tanke på att hon just insett att hela hennes liv har slagits i spillror. Skillnaden mellan henne i första scenen och de i Deckards lägenhet funkar för mig i alla fall och jag känner för henne lika mycket som jag gör för Roy, Leon och Pris. Den fjärde, Zhora lärde jag aldrig att känna...

Harrison Ford är perfekt i rollen som Deckard. Han måste spela rollen på ett sätt så att det inte går att avgöra om han är en människa eller en replikant. Ford och Scott har sett till att denna film kan ses på många sätt vilket fansens långa efterföljande debatt om Deckard visar. Vi kan inte ha ett förhållande mellan Deckard och Rachel som taget ur valfritt romantisk drama om två förälskade människor, det går emot storyn. De är inte normala, deras kärlek är inte av den rosenröda sorten. Rachel är i chock och behöver en pelare att luta sig mot ett litet tag, och Deckard är en fuck up, vilsen i livet på randen till självfördärv och självförakt. Klart han tar emot Rachel med öppna armar och med henne en gnutta hopp om något bättre. ÄR Deckard en replikant? (såklart han är)



Ögat är som ett fönster in i själen och denna film har massor av ögon, massor av själ. Såklart måste jag också ge en shout out till Roys slutmonolog. Kanske filmhistoriens bästa monolog och dödsscen.

Filmens styrkor
Storyn
Stämningen, miljöerna, regnet, kläderna
Musiken
Nostalgin

Betyg: 5/5

Jojjenito har också skrivit om denna klassiker.