Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Thirteen Days (2000)

 

Helt plötsligt blinkade jag och då var det dags att se denna rackarns film som bildligt talat legat och stirrat på mig från hyllan i flera år.

Filmen är en BOATS (based on a true story) men i detta fall är den endast löst baserad på verkliga händelser. Manus utgår från den dokumentära boken "The Kennedy Tapes: Inside the White House During the Cuban Missile Crisis" skriven av May och Zelikow. Det här med hur nära verkligheten en BOATS kommer till de verkliga verkliga händelserna är alltid av intresse. Visst, en film som tar sig stora friheter i manusskrivandet kan kanske vara bra de också, men för mig är det ofta en smolk i glädjebägaren när det uppdagas.

Denna film har omnämnts med att på ett verklighetstroget sätt beskriva vad som hände i stora drag under Kubakrisen i oktober 1962. Bra där! Problemet är dock att filmens huvudperson Kenny O'Donnell, spelad av Kevin Costner, som det verkar INTE hade den roll som påvisas i filmen. Enligt McNamara var det snarare White House Counsel Ted Sorensen som hade mest påverkan på bröderna Kennedy under krisen. Det känns trist att filmmakarna av någon anledning ändra på denna centrala sak.

Men i vilket fall, skit samma om Kevin Costner spelade "fel" person. Filmen är mycket solid, en riktig "film-film", det vill säga att alla tekniska detaljer och inte minst regin sitter som en smäck. Mycket bra och inbjudande film. Det är en drygt två timmar lång film men tiden flyger fram. Den tar ju upp en av det kalla krigets mest spektakulära, och farligaste, period då sovjeterna byggde robotbaser på Kuba för taktiska kärnvapen. En kris som kunde ha slutat i total misär.

Kevin Costner (Kenny O'Donnell), Bruce Greenwood (John F. Kennedy),  Steven Culp (Robert F. Kennedy) och Dylan Baker (Robert McNamara) gör alla sina roller bra. Det är extra intressant att se hur motarbetade de unga "killarna" från Boston och Harvard var i den amerikanska politiska och inte minst militära ledningen. Dialog och dramat påminner lite om The West Wing och dess glansdagar, men lite nedtonat förstås.

Detta är en film jag väntat orimligt länge på att bli sugen på att se, men nu är den sedd och jag är nöjd med titten. Rekommenderas till alla som är intresserade av politiska dramer, det kalla kriget och BOATS (trots dess svagheter därom).

Betyg: 3/5

First Blood (1982)

David, min 18-årige systerson var på besök för podcastinspelning och brädspel. Han anlände redan på fredagskvällen och efter burgare och milkshake hade vi tid för två filmer. När David (och en annan systerson, kusinen Måns) är på besök blir det klassiska actionfilmer som visas... Tidigare har det varit True Romance, Reservoir Dogs, Pulp Fiction, The Warriors och Aliens. Denna gång såg vi First Blood och Mad Max 2: The Road Warrior. Den senare skrev jag nyligen om här på bloggen, men First Blood har jag inte skrivit om alls. Jag kommer ihåg den en som en av de bästa actionfilmerna jag såg under min barndom, men jag har inte sett den sedan åttiotalet.

First Blood är såklart första filmen om John Rambo, och den kickade igång en filmfranchise som nu har en fem-sex filmer i serien. De efterföljande filmerna var dock av annat slag. De är bombastiska medan First Blood är eftertänksam och lågmäld, de kommande är blodiga och "over the top" medan originalet är oväntat oblodig och tämligen realistisk (relativt sett i alla fall).

Filmen bygger på en litterär förlaga även om jag gissar att man ändrat en hel del. Speciellt slutet är nog omskrivet. Det finns faktiskt ett alternativ slut på min blu-ray där Rambo inte överlever äventyret. Men om man ska starta en lång filmserie är det ju inte så praktisk att ta ihjäl sin guldkalv.

First Blood var kul att se efter att det gått så lång tid sedan sist. Jag kom ihåg många av de mest ikonsika scenerna, men långt ifrån allt. Filmen var mindre blodig än vad jag kom ihåg den och mindre spännande också. Dessutom tar den ju god tid på sig. Det är fascinerande att se äldre film just med tanke på det sega tempot i actionfilm. Man är väl van med de nyare varianterna nu för tiden helt enkelt.

Tyvärr måste jag dock säga att filmen har tappat en hel del av sin magi. Jag ser den nu som ett helt ok actiondrama med en ärlig kritik av hur vietnamveteraner behandlades i USA efter kriget. Stallone är bra i rollen som snart efter denna film skulle transformeras till en popkulturell ikon. Men om jag ska vara ärlig är skådespeleriet överlag, inklusive Stallones, ganska svagt, känslan av b-film finns där. Dialogen verkar också vara dubbad i vissa fall, den är inte helt synkad i alla lägen trots att vi såg filmen på en fin och ny blu-ray. Noterbart var också att den engelska textningen var helt åt skogen. Textningen hade rätt betydelse men absurt många ordval var ändrade. Det var som att textningen byggde på ett manus som sedan blivit omskrivet. Inte ett stort problem, men värt att notera och förundras över att de inte bemödat sig att lägga in en bättre "sub titles".

David gillade filmen en del. Vi kom överens om att stämningen och känslan i filmen var dess styrka. Han gillade också att se Rambo-kniven i filmen. Något som tydligen är ett begrepp... efter First Blood såg vi The Road Warrior och David blev eld och lågor. Det är ju en klart bättre film kan konstateras. David var nöjd.

Jag ger First Blood tre galna galtar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, ni såg väl "Hank Jennings" och "Stan Switek" i små roller bland poliserna...?

The Place Beyond The Pines (2012)

Filmen dök upp på svenska biografer i april förra året och jag fick snabbt uppfattningen via bloggar och annat att det var en speciell film. Men av olika anledningar tog det lite tid för mig att komma till skott. På Imdb anges den som en film från 2012, men den hade biopremiär någonstans i världen först 2013 så jag räknar den som sådan.

Jag hade ganska höga förväntningar men inte orimligt höga. Det var därför inte på grund av dem jag blev besviken. De första 10-20 minuterna med en som vanligt tystlåten Ryan Gosling var helt klart intressanta men sedan blev det bara tråkigt. Precis när historien ska switcha från Goslings karaktär till Coopers började jag titta på klockan, skruva mig i fåtöljen och kolla min mobil.

Tre akter. Kan funka bra, men strukturen i sig gör inte filmen bättre. Någon idé med de tre akterna måste finnas. Annars blir det ju bara tre fristående kortfilmer efter varandra.

Jag fann denna film ganska välgjord och med flera stabila skådespelarinsatser. De försökte nog allt göra en fin arty-farty-film. Filmmakarna verkade vara väl medvetna om det sista i alla fall. Arty-farty, eller som en del skulle kalla det pretentiöst gojja. Vad har filmen i sin berättelse vid sidan om att den kan ses som tre kortfilmer? Vad i berättelsen motiverar de tre akterna? Kan det vara ett hemmasnickrat dravel om att brottslighet eller otur skickas vidare via generna? Viken dynga, hörni.

Jovisst kan brottslighet och klass överföras via föräldrar, tradition eller kulturell omgivning i dess bredaste mening. Men här går Lukes son i sin fars fotspår, ner till detaljen med motorcykeln, utan att han ens vet om sin far under uppväxten. Istället har han vuxit upp i en familj som framställs som stabil och med rimligt hyfsad moralkompass. Vilket budskap är det egentligen de säljer i denna film? Vilken koppling mellan Luke och hans ovetande son är det de vill påvisa? Nej, filmens struktur, med de tre akterna, funkar bara om man gör något vettigt med denna struktur och istället får vi en hemmasnickrad amatörspsykologisk analys av banden mellan far och son. Bläh.

Vad var då bra? Jag gillade Dane DeHaans insats. Han ser ut som en spinkigare och knarkad version av en ung Leo men han är bra. Gillade honom också i Lawless och Chronicle. Ray Liotta var bra som korrumperad snut, men det känns som att han spelat den rollen flera gånger tidigare och därmed är valet av honom för denna film ett tråkigt och riskfritt val.

Bradley Cooper försökte göra en annan roll än den vi brukar se honom i men det funkar inte fullt ut. Han må varit en rookie i inledningen av hans akt, men jag köpte inte hans roll. Det blev bättre i tredje akten, men då var jag sedan länge trött på filmen.

Jag ger The place beyond the pines två pretentiösa filmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5