The Long Kiss Goodnight (1996)

Lugna dagar under ledigheten i mellandagarna? Icke. Besök av Frans som flygit in från England. För lördagen planerade vi brädspel. Systersönerna David och Måns anlände med tåg, en söderifrån, en norrifrån. Firefly the Game stod på agendan. Efter en lång spelsession som vanns av David var natten över oss och dags för filmskolan. Pojkarna måste ju få lite gammal klassisk action sig till livs!

Vi inledde med en favorit från Renny Harlins 90-tal. Joel skulle jublat om han var där. Geena Davis och Samuel L Jackson är ljuvliga i The long kiss goodnight. Davis spelas småstadsmamman som lider av amnesi. Begravd i hennes inre ligger en bad ass assassin gömd och efter en bilolycka gör hon sig påmind. Filmen har likheter med Bourne identity, gissar att det är en homage att Geena Davis karaktär heter Samantha CAINE. Den har lite Die Hard-feeling också. Påminner om trean, inte minst på grund av Jackson. men framför allt är detta en typisk nittiotalsactionthriller. Richard Donners Conspiracy theory från 1997 är kanske ändå den film som mest påminner om denna?

Filmen står sig bra, den är riktigt bra fortfarande. Shane Black står för manus och han levererar ofta bra sådana. Geena Davis är helt suverän. Hennes småstads-Samantha Caine är underbar. Scenerna när hon upptäcker att hon är duktig med kökskniven och tror att hon är en cirkusartist är festliga. Men det är som Charly som hon verkligen blommar ut. Filmen lyckas till och med att skapa lite nervig stämning där när Charly dyker upp oannonserad i spegeln. Kemin med den sjungande Mich Henessey är underbar, i nivå med kemin mellan John McClane och Zeus Carver. Jackson gör denna typ av ruffige men charmige snubbe bra. Han har i och för sig fått träna på den flera gånger också.

Filmens inledning är superstark och det kulminerar med Charlys transformation och scene med vattentortyr. Jag älskar också scenen när Charly skjuter isen när hon och Mitch hoppat från tredje våningen i hotellet. Vissa scener är underbart "over the top". Som när hon åker ikapp en skenande bil på skridskor! LOL. Och glädjande nog funkar filmen bra under andra halvan också. Filmer som denna kan ibland tappa betänkligt mot slutet men det sker inte här. Charly och Mitchs anfall mot de onda är bad ass och kul. Den lilla ungen är smått enerverande men hon funkar ok ändå.

Pojkarna gillade filmen skarpt. Hittills har det varit True Romance och de två första Quentin Tarantino som de gillat allra mest.

Jag ger The long kiss goodnight fyra blonderade tuffingar av fem möjliga.

Betyget 4:a var populärt. Både David och Måns gav filmen 4/5. Bra pojkar det där.

Betyg: 4/5

The Predator (2018)

Man får precis vad man väntar sig från filmen The Predator. Action och en portion simpel humor. Och det finns både bra och dåliga sidor av filmen.

Shane Black gör ofta roliga filmer och även här har han fått till ett kul manus. Men manus i all ära, det flyger inte om man inte har bra skådespelare att framföra dialog och action. De flesta birollerna är lyckade. Jag känner igen Thomas Jane från The Expanse och Alfie Allen från Game of thrones bland andra. Trevante Rhodes från kulturfilmen Moonlight var något av en överraskning.

Problemet är att huvudpersonen spelas av en osedvanligt blek snubbe. Tänk er en så långt ifrån Arnold som möjligt. Boyd Holbrook som vi såg som en likaledes svag karaktär som villain i Logan ska här vara en bad ass men det funkar inte för mig. Han ser ut som en oattraktiv lillebror till Brad Pitt.



Den kvinnliga rollen som en forskare som hjälper de av militärerna som är goda spelas av Olivia Munn och hon är ok även om jag hellre hade sett Yvonne Strahovski från Chuck och Dexter i den största kvinnliga rollen. Nu fick hon tyna bort i en liten, liten bi-roll.

Handlingen var ett försök att blåsa nytt liv i Predator-universat men jag vet inte om de lyckades så väl. Men den var i alla fall bättre än Predators som kom för några år sedan. Jag hade gärna sett den "lilla" predatorn samarbeta med människorna mot den stora lite mer. Det hade kunna höja filmen rejält.

Detta var kanske den tredje bästa Predator-filmen? Originalfilmen från 1987 är bäst, tvåan kommer jag ihåg som svag (om jag ens sett hela). Första Alien vs. Predator gillade jag oväntat mycket. Men sedan kommer nog denna.

Jag ger The Pedator två-tre steg i evolutionen av fem möjliga.

Betyg: 2,5/5

Filmen sågs på Malmö Filmdagar och här kommer några fler texter:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

MCU rewatch: Iron Man 3 (2013)

Denna film är en av dem som vuxit mest under denna rewatch jämfört med hur jag kom ihåg dem från första titten. Shane Black har tagit över från Jon Favreau och filmen vinner på det. Filmen känns mer personlig och med grundad än de tidigare två. Vi får träffa Tony Stark när han är som mest sårbar (lidandes av PTSD) och utan sitt yttre skal (när han hamnar i Rose Hill och hans dräkt inte fungerar). Shane Black har också en bra tajming och känsla för att blanda humorn med lite mer allvar och action. Han har en lång rad med lyckade actionkomedier på sitt samvete som manusförfattare.

Tony Stark i Robert Downey Jr's tolkning är fortfarande en favorit och i denna film får hans älskade Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) en mycket större roll. Det var välkomnat, men som vi diskuterar i Shinypodden är kanske inte Gwyneth det mest ideala valet att spela denna roll. Iron Mans kompis James Rhodes var oväntat lättglömd. Jag har redan glömt vad han gjorde i filmen och varför han var med.



Filmens tre skurkar är dock alla intressanta att se. Jag gillar Rebecca Hall som Maya Hansen. Det var mycket synd att de inte fullföljde Blacks idé om att hon skulle vara huvudskurken. Istället ville Kevin Fiege och studion ha en manlig big bad. Valet föll på Guy Pearce som med Killian är den svagaste av de tre skurkarna. Humorn från trion levereras istället av Beng Kingsley i rollen som den brittiske skådespelaren Trevor Slattery. Vid sidan av Tony är det ändå Slattery som är den karaktär jag tydligast kommer ihåg från filmen. Visst spelar han över, något som Carl påpekade, men jag gillar överspelet i en film som denna. Hela filmen är ju på ett sätt ett enda stort överspel. Serietidningsvärld.

Favoritscenerna är dock när vi får hänga med Tony och den lille pojken Harley i Rose Hills. Jag älskade att se Tony lösa saker utan att bara sätta på sig sin dräkt och skjuta sönder saker. I podden är jag inne på att dessa scener kunde ha blivit ännu bättre med en liten tjej som spelat mot Tony. Flickan skulle kunnat få Tony att möta sina demoner i form av att hans far (och mor) lämnade honom när han var ung vuxen. Jag hade velat se dynamiken som uppkom. Den åsikten står jag fast vid trots att jag fick mothugg från mina testosteronstinna manliga poddkollegor! :-)



Slutscenen var som vanligt en stor actionscen och som vanlig var den kanske lite för lång. Jag kom ihåg den som tråkig med alla dessa fjärrstyrda dräkter som flög omkring och sköt, men jag gillade scenen en hel del denna gång. Dels var den inte så dåligt klippt och koreograferad som jag kom ihåg den, dels var det kul att se de olika dräkternas olika egenskaper. Det senare var en aspekt som jag helt hade glömt.

Som helhet var detta den bästa av de tre filmerna om Iron Man. Jag blev lite överraskad av detta själv.

Jag ger Iron Man 3 fyra prototyper av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på mig, Carl och Jojje prata om denna film i Shinypoddens första säsong.

The Nice Guys (2016)

Shane Black har som manusförfattare varit ansvarig för flera höjdare som Lethal weapon, The last boy scout och framför allt Long kiss goodnight. Som manusförfattare och regissör har han inte varit lika lyckad. Den första film jag såg som han också regisserat var Kiss kiss bang bang, en crimeactionkomedi som jag såg på filmfestivalen. Den var ok, kanske "helt ok" men absolut inget mer. Sen fick han regissera Marvels Iron Man 3 vilken är den av de tre filmerna om Tony Stark som har mest problem i mina ögon. Sista delen med striden mot en miljard flygande robotar var smärtsamt tråkig.

Inför månadens filmspanarträff och Shane Blacks The nice guys visst jag mycket lite om filmen i fråga. Jag visste att den var skriven och regisserad av Shane Black, att det är en crimeactionkomedi och att den utspelades på 70-talet. Jag hade ganska höga förväntningar ändå. Men det blev ungefär som med Kiss kiss bang bang - en ungefär "helt ok" film. Inget att bli till sig över men heller inte superdålig. Helt ok helt enkelt. Vana läsare av min blogg kan därmed redan gissa betyget.

Black försöker sig på något mycket svårt. Jag jämför det med att bildligt lägga två filmer ovanpå varandra och försöka blanda dem. Visst det kan bli fyndigt och fräscht om det lyckas. OM det lyckas. Men det är samtidigt otroligt svårt att få rätt ton när de två filmernas skilda tonlägen ska sammanblandas. Här är det dels ett kriminaldrama, en modern film noir, dels en actionkomedi med en hel del farsartad humor. Det är otroligt svårt att sammansmälta dessa genrer. Uppenbarligen.

Jag tycker inte att Shane Black lyckas speciellt bra här. Manus är bra i grunden, men som regissör verkar han ha svårt att klippa bort sina darlings, de mest prövande farsartade scenerna med folk som snubblar, ramlar, stammar och grimaserar. Jag lider under dessa. Samtidigt lyckas han bra med stämningen i övriga partier och hans Los Angeles i mitten av 70-talet är riktigt najs.

Ett annat problem som Black med tydlighet har som regissör är castingen. Hur tusan har han tänkt när han castade Russell Crowe och Ryan Gosling i denna film? Max en av dessa torrbollar får plats i filmens dynamiska duo. De båda kan under sina bästa (och hårt regisserade) dagar spela den straighte av de två, och ingen av dem klarar av att spela den korkade "goofy" karaktären. Nu försöker Ryan Gosling vara den tokrolige i denna film och han är katastrofal i den rollen. Han funkar som totalt uttryckslös och hård i Drive och han funkar som "the straight guy" i den romantiske komedin Crazy, stupid, love. mot den överlägset bättre skådespelaren Steve Carell. Här i The nice guys förstör Gosling tyvärr om och om igen känslan som byggs upp i de bra och sansade scenerna. Men sedan kommer ytterligare en av hans och Blacks "Abbot och Costello"-scener åter igen och jag tas omgående ut ur stämningen och filmen.

Jag vet inte riktigt vilken vinkling jag skulle se filmen från för att uppskatta den mer. Man skulle kanske sett den som en film där det är kul att en sådan känd skådis som Gosling bjuder på sig själv och i princip gör sig själv till åtlöje. Men är han verkligen av den kalibern att detta över huvud taget känns som överraskande eller spännande? Nej, inte i mina ögon.

Jag gillade dock en hel del av scenerna i filmen, även om helheten blev fördärvad. Unga fröken March (Angourie Rice) var kul i alla fall. Det fanns flera sorters humor i filmen och en del av den lite mer nedtonade humorn fungerade. Men Gosling var som sagt felcastad och det var han som skulle dra humorvagnen över mållinjen. Tyvärr.

Russel Crowe verkade dessutom ganska ointresserad. Var man gör vad han måste för att dra in nästa lönecheck... Han spelade en roll som känns passande men jag får också vibb av minsta motståndets lag. Han är en slafsig men "street smart doer". Hans karaktär här påminde mig om hans Cal McAffrey i den lite underskattade journalistfilmen State of play (en film som jag tydligen också underskattade när jag skrev om den).

Både Jackson Healy (Crowe) och Holland March (Gosling) är filmiska karaktärer som kräver rätt skådespelare som utmanar stereotyperna och som därmed lyckas överraska oss åskådare med något extra. Crowe var för trött och Gosling var för fånig i denna film. Jag håller i och för sig inte dem som ansvariga utan det ligger helt i händerna på regissören Shane Black.

Jag hade hoppats på en roligare och skådespelarmässigt mer intressant film. Därmed ger jag The nice guys två försvunna skådespelerskor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag hörde spridda skratt från åtminstone några av mina filmspanarkompisar. Hoppa över till deras bloggar och kolla vad de tyckte om filmen:
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Jojjenito

Lethal Weapon (1987)

Dödligt vapen... Den gamla actiondängaren. Vad var det som gjorde att jag tyckte att denna var så bra att jag hade med den på min topplista? Nu har jag sett den igen, denna gång med mina mer erfarna och kanske mer kritiska ögon. Låt oss se vad vi har på Lethal weapon. Producerad av Joel Silver, skriven av Shane Black och regisserad av Richard Donner.

Filmen är helt klart duglig. Filmens inledning med Amanda Hunsackers död är sober och allvarlig. Sedan har vi de tydligen obligatoriska åttiotalstypsnitten. Hysteriskt. Men filmen är långt från lika fånig. Det är en action mer än en komedi.

Som första film i en serie får vi en hel del karaktärsintroduktion. Martin Riggs (Mel Gibson) galenskap visas upp inte en, inte två utan tre gånger. Först är det när han haffar knarksäljarna vid julgransförsäljningen, sen är det då han plockar ner en presumtiv självmordshoppare från ett hustak och till sist är det när han pressar Murtaugh att trycka av avtryckaren på pistolen och skjuta honom.

Senare i filmen får vi fler allvarliga scener från Gibson. Filmens bästa scen är efter Riggs varit på middag hos familjen Murtaugh och han berättar om när han sköt en kille från 1000 yards i Laos. Lite känslor där. Givetvis finns det också några scener där Gibson spelar pajas, men det var mindre av den varan i denna första film än vad jag väntat mig. Gibsons långa hår, på gränsen till en hockeyfrilla imponerar dock. Mäktigt.

En detalj som jag saknade i denna film. Och som jag var helt säker skulle vara med var att Riggs skulle trycka sin axel ur led för att komma loss då han var kedjad. Jag hade precis för mig att han gjorde den stunten i alla fyra filmerna, men där misstog jag mig tydligen.

Riggs nya partner är Roger Murtaugh spelad av Danny Glover. Jag har alltid tyckt att Glover mer eller mindre suger i denna roll. Det blir tjatigt med hans "I'm too old for this shit" och hans nojja över åldern, familjen, bilen, båten osv. Men denna gång störde jag mig inte alls på honom. Han är helt ok. Inte en karaktär som gör filmen för mig, men han drar inte ner heller.

Skurkarna då. Där måste filmen få pluspoäng då vi ser galningen Gary Busey som Mr Joshua. Han är alltid kul att se. Den mannens galenskap går rakt ut genom rutan. Mitchell Ryan spelar The General men han är en mer generisk militärskurk.

Som actionfilm är Dödlig vapen helt ok. Den når inte upp till nivåer som vi vant oss vid efter Bourne-filmerna, men den håller i alla fall duglig 80-talsklass. Humorn i denna film är nedtonad och ger mer ett glitter i mina ögon än fulla gapskratt. Som helhet är filmen bra men inte så majestätisk som jag kanske en gång i tiden tyckte. Den fick plats på min nostalgitoppluista, men efter denna omtitt skulle den faktiskt ramla ut från listan.

Jag ger Lethal weapon tre ylande saxofoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Predator (1987)

Varför tyckte jag inte att denna var tillräckligt bra för topplistan? Ja just det, den kom bara med som bubblare på min topplista för 1987. Jag satte ihop listan efter minnesbilder av filmerna i fråga. Det är lite därför jag ser om flera av dem denna sommar. Just Predator led lite av att den kom året efter filmen jag skulle kunna kalla "alla actionfilmer moder" - Aliens. Jag tror att en film som Predator som plaskar omkring i samma vatten som Aliens led av att den förra var så stark. Den andra anledningen kan ha varit att den har ett svagare slut än vad som borde krävas av en toppfilm. Nu har jag sett om den.

Predator är riktigt bra! Efter en suggestiv inledning med musik, åttiotalstypsnitt och helikopter på inflygning till en strand vid en djungel får vi några flexade muskler och sedan är vi igång. Filmen är inledningsvis extremt effektivt, dvs snabbt, berättad. Dutch och hans gäng landsätts i djungeln, letar spår, hittar flådda lik, finner byn, anfaller och förstör byn samt lämnar byn med sin fånge för att bege sig hem på 30 minuter. Det känns nästan fräscht med en film som öser på utan långa bakgrundshistorier, inga tråkiga tillbakablickar med meningslösheter här inte.

Resten av filmen och det är då drygt en timme kvar går åt för gänget att försöka ta sig tillbaka till platsen där de ska hämtas av helikoptern. Men det finns en jägare, en predator, som plockar dem en efter en. Spännande och bra gjort rakt igenom. Alla karaktärerna bidrar mer eller mindre. Hawkins stora glasögon är en favorit. Dialogen är bra, jag älskade den när jag och Mr Magic var unga och lättpåverkade, men den håller faktiskt än idag, ta mig tusan. Arnold har några lines om att de bara är "expendables" sådärja, där hade vi den referensen. Gillar Hawkins envisa försök att dra sexskämt för Billy. De går sällan hem.

Så länge vi bara ser skymten av predatorn är filmen top notch, men under dess sista del efter Billy fått sitt tappar filmen tyvärr i spänning och mitt intresse falnar lite. Det är som vanligt med monsterfilmer att det är mer spännande så länge man inte får se monstret i vitögat. Är inte alla monster hemskare i vår huvuden än i verkligheten? Samtidigt är det lite kul att få se hur de tänkt sig att Predatorn ser ut. Det är en stor man med dreadlocks och ett insektsliknande ansikte. Kommer ihåg en bra scen där predatorn plockar upp en död skorpion och ledset (?) studerar den. Känner predatorn mer samröre med den än med människan?

Predator har klarat tidens tand mycket bra. Den är spännande och engagerande mest hela tiden. Tyvärr tappar den lite mot slutet. Jag ger Predator fyra muskler av fem.

Betyg: 4/5

PS, nu gäller det bara att hitta minst en film som kan kastas ut från listan...

Iron Man 3 (2013)

Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3 är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5