Sneakers (1992)

Sneakers är en kriminalkomedi från tidigt nittiotal som var en av många blinda fläckar på min filmkarta. Efter att dubbelkollat med Joel som är vår expert på underhållningsfilm från nittiotalet så slog jag till.

Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade sett den med tanke på vilka namn som blänker från postern; Robert Redford, Dan Aykryod, River Phoenix och Sidney Poitier. Dessutom har vi Mary McDonnell och David Strathairn i betydande roller.

Först måste frågan ställas. Vad tusan gjorde Sidney Poitier i denna film? Jag trodde han bara spelade i seriösa (tråkiga) filmer. Han blev kanske indragen av Redford eller så kanske han var kompis med regissören Phil Alden Robinson... Vem vet?

Ok, här har vi i alla fall ett brokigt gäng hackers som våra hjältar. De blir inblandade i internationell terrorism inom datahackeri. Tidigt i dataåldern... Ett ämne som inte alltid åldras jättebra på film, se till exempel The Net från 1995 och diskutera sedan i grupp vad som gjordes bra respektive dåligt. Men här funkar det helt ok så länge man hanterar grejjen som utgör hotet som en McGuffin.  

Filmens behållning ligger mindre i dess spänning och mer i skådespeleriet och roliga tolkningar av enigmatiska karaktärer. Akroyd, Phoenix och Strathairn spelar alla "funny guys" i kontrast med Poitiers och Redfords "straight guys". Mary McDonnell får spela representanten för oss tittare.

Man blir än en gång imponerad av Robert Redford och det är lätt att förstå att han blev en stor stjärna. Sen tycker jag det är spännande att se den som alltid duktige River Phoenix som gick bort allt för tidigt. Knarket ni vet. 

Ok, vad ska jag säga om denna film då? Underhållande? Absolut. Bra? Nja, helt ok i alla fall. Den saknade ett starkt ben, den var ganska bra på mycket men inte superstark inom något.

Betyg: 2+/5

Stand By Me (1986)

We talked into the night. The kind of talk that seemed important until you discover girls.

En tydlig känsla av längtan tillbaka till barndomen spirar genom kroppen. Det är en nostalgisk längtan som genom minnenas tidsresa tar mig tillbaka till åren då jag lekte med samma kompisar varje dag. Tiden då vi inte ens bestämde att vi skulle ses dagen därpå, det var givet. Mötesplatsen var kanske landhockeybanan, pingisrummet, kojan i trädet eller stranden. Det var en enklare tid. Inga bokade möten, ingen planering som dödar fantasin och aldrig besvikelse över en lunch i ensamhet då sällskapet fått förhinder.

Stephen King (bok) och Rob Reiner (regi) har fångat känslor som jag hade gömt någonstans djup inne i mig. Känslor som visst fanns där, och som bubblar upp till ytan då jag ser filmen. Handlingen blir nästan hel oväsentlig. Stämningen är allt. Är det pojkarna i historien jag följer, eller är de avatarer för mig själv och min barndoms vänner?

Bra film ska ha förmågan att tala till oss på flera plan. En film som man inte kan relatera till blir ofta oförståelig och undflyende. Stand by me talade till mig som om den vore inkopplad direkt på min hjärnbark, till centrum för minnen och känslor från barndomen.

Stand by me har länge varit en film som gäckat mig. Jag hade en vag bild om vad den handlade om och jag trodde inte att jag skulle uppskatta den så mycket. Det är så ibland, det är min svaghet men också strategi. Nu när vi skulle tänka på barndomen kände jag att det var dags för mig att ge filmen en chans, och för det är jag tacksam. Filmen är jättebra, ja faktiskt mysig ta mig tusan.

Jag ger Stand by me fyra bästa kompisar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

My Own Private Idaho (1991)

I love you, and you don't pay me.

I celebration av att den 21:a Stockholms Internationella Filmfestivalen öppnar imorgon har jag sett Gus Van Sant's "My own private Idaho". Jag plockade fram den extremt fina Criterion Collection-utgåvan som stått alldeles för länge i min filmhylla. Äntligen! skulle man kunna säga. Gus Van Sant är årets mottagare av "Stockholm Visionary Award" och de ska faktiskt visa denna film på festivalen.

Filmen handlar om två unga "street hustlers" som säljer sina kroppar för några dollar. Spriten och drogerna. Evigt sökande efter ett bättre liv. Eller? Huvudpersonerna är Mike och Scott spelade av River Phoenix och Keanu Reeves. Detta var tidigt i deras karriärer och det ansågs mycket modigt av dem att spela homosexuella prostituerade. Deras karriärer tog lite olika vändningar efter filmen. River dog av en överdos på någon nattklubb i Los Angeles två år senare och han har efter sin död höjts till skyarna. I denna film är han magisk bra. En "tour de force" skådespelarinsats.

Keanu gick vidare och blev Neo och "the one". Han kanske inte höjs till skyarna för sina dramatiska karaktärstolkningar inte, men här är han bra. Mike/River har blivit övergiven som liten och han är olyckligt förälskad i Scott. Han söker också hela filmen efter sin försvunna mor. Allt detta medan han hela tiden faller i sömn på grund av hans tillstånd, en sjukdom som kastar ner honom i sömnen så fort han blir för stressad. Scott är rikemanssonen som lever ett liv bland samhällets utslagna för att jävlas med sin far. Han har ambitionen att bli "straight" på båda sätten efter hans far dött och lämnat honom sitt arv.

Gus Van Sant har byggt delar av dialogen på Shakespeares dramer Henry IV och Henry V. På så sätt känns vissa scener som tagna ur en teaterpjäs. Andra scener, till exempel på drift i Idaho känns mycket äkta. Delar av den dialogen är skriven av River Phoenix. Detta är allt annat än de vanliga tretton per dussinet Hollywood-produktionerna man ser på de stora filmkomplexen.

Jag visste egentligen inte så mycket om denna film när jag satt mig ner. Jag blev nog lite överraskad av det långsamma tempot och denna "arty"-movie. Jag ger den ett försiktigt betyg till att börja med, men jag känner redan att detta nog är en film som bör ses om, och som kommer ligga och rumla runt inne i huvudet på mig. Det var bra att värma upp med en riktig filmfestfilm innan jag ska ta mig an alla filmer i årets festival.

En personlig reflektion över filmen är hur otroligt lik River Phoenix var en ung Per Hagman. Och det gäller inte bara utseendet, vissa miner eller rörelser var häpnadsväckande lika. Per, var har du tagit vägen?


"My own private Idaho" får tre mått obesvarad kärlek av fem.

Betyg: 3/5

Have a nice day.