Watchmen (2009)

Inför HBOs nya serie Watchmen kände jag att det var dags att se om långfilmen från 2009. Serien ska tydligen utspelas efter filmen och jag behövde en liten uppfriskning av minnet.

Efter lite efterforskningar valde jag att se den äckligt långa Ultimate Edition i en förhoppning att få så mycket bakgrundsinfo som möjligt inför seriestarten. Denna version som är hela 215 minuter lång innehåller bland annat den 26 minuter långa animerade comic book-storyn inom filmer "Tales of the Black Freighter". Denna addition kändes helt meningslös. Varför ta med detta? Visst jag förstår tanken att i en parallell värld där superhjältar inte är accepterade handlar serierna om sjörövare istället. Men kom igen.

Rent generellt sett är jag inget stort fan av DC-filmer. Watchmen lider av samma problem som de flesta från den världen. Pompösa, humorbefriade och högtravande skapelser som helt enkelt är tråkiga. Inga känslor och därmed inget engagemang från mig.

Watchmen är en rejält mörk film i tonaliteten. Det engelska ordet "bleak" beskriver världen bäst tycker jag. Det är lite kul med den alternativa världen, där Nixon fortfarande är president, där USA vann Vietnam-kriget och där det kalla kriget aldrig varit varmare. Miljön är ok och det är en hård värld vi får se. Filmen följer upp den tonaliteten med übervåld i vissa scener, inte för att det är mycket action i filmen, det är närmast en drama, men runt karaktären Rorschach flyger blod och benbitar hej vilt.

Filmen är överdrivet djup. Den tar upp frågor om Guds existens, människan värde och vad som är rätt och fel. Men det känns som att det är en yngre tonåring som skrivit manus. Det blir inte speciellt djupsinnigt att se denna film. Jag finner den ganska löjlig i allt det pompösa med Mr Manhattan.

På plussidan finns en hel del snygga scener, miljöerna generellt sett och ett mycket vasst soundtrack där tidsenliga låtar valts med finess.

Tyvärr är inte karaktärerna speciellt bra. Jag sitter och längtar tillbaka till MCU kanske, men för mig finns det bara en enda karaktär i hela filmen som jag känner för och det är såklart Rorschack. Han med superhjältenamnet som taget från ett psykologitest. Hans storyline är intressant och det är runt honom som de förtvivlat få bra scenerna kretsar. Sekvensen med honom i fängelset är filmens höjdpunkt.

The Comedian var också vagt underhållande medan skurken Adrian Veidt var supertrist. Supertrist!

Nu hoppas jag att tv-serien bjuder på nya spännande saker och framför allt att Damon Lindelof lyckas få till karaktärerna och deras relationer bra.

Filmen kommer jag inte se om igen i alla fall... and the Universe will not even notice.

Betyg: 2/5

Alita: Battle Angel (2019)

Alita: Battle Angel var en otroligt stor positiv överraskning. Jag älskade denna fantasy i sci-fi-miljö. Det är en avlägsen framtid på jorden, efter ett brutalt krig mot kolonierna på Mars. Sagan om krigsroboten Alita med ett mänskligt hjärta och en mänskliga själ drabbade mig mer än vad jag kunde ana. Jag älskar uppenbarligen typen av historier där huvudpersonen har glömt allt och måste upptäcka sig själv och vad de kan göra. Det återkommer här i massor och vi har sett det i sagor som Bourne identity och Long kiss goodnight. Jag fick bokstavligen gåshud när Alita automatiskt intog en stridsposition när hon blev överraskad av den stora klumpiga robotpolisen i inledningen av filmen. Då visste jag redan att vi var hemma... Jag älskar Alitas rena hjärta och obändiga vilja.

Filmen är regisserad av Roberto Rodriguez vilket överraskar mig lite. Det är en mix av live action och full animation av Alita. Då hon är en humanoid robot funkar det perfekt med animationen. Jag har inga problem med uncanny valley. Filmen är supersnygg och miljöerna, karaktärerna och historien i filmen funkar fullt ut. det är mindre överraskande att James Cameron är en av producenterna bakom filmen. Han verkar ju vara mycket intresserad av teknisk utveckling i sina alster och detta var nog den bästa filmen med mix av animation och live action jag sett. Cameron har varit med och skrivit manus också och det var ett orosmoment. Hans manus har ju inte varit hans forte i senare verks (tänker på dig avatar). Men filmen bygger ju på en manga med namnet Battle Angel Alita och det gick kanske inte att helt pajja den bra storyn.

Jag har inte läst mangan och jag var i övrigt ganska ospoilad när jag satt mig ner för att se filmen. Storyn leder upp mot en slutfajt mot en ond man i staden uppe i skyn. En bra bit in i filmen inser jag att de omöjligtvis kan hinna med all handling som förväntas. Hmmm, vid närmare efterforskning visar det sig att James Cameron hade (minst) en trilogi i tankarna. Det var därför han bytte ordningen på orden i titeln. Filmerna skulle heta Alita. Battle Angel, Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Efter denna första film hoppas jag verkligen att de två uppföljarna blir av. Vi fick ju också något av en cliff hanger i slutet där vi till slut fick se ansiktet av den onde mannen, nästan lika olycksbådande som Thanos i de tidiga Avengers-filmerna.

Jag gillade detta skarpt då det är en av de bättre jag sett i denna smala genre, godhjärtade fantasyäventyr i sci-fi-miljöer, och nu skulle jag gärna spendera mer tid med den lilla hårda Alita. Hon påminner mig så om Egwene. Alita skulle helt klart ha valt Green Ajah!

Betyg: 5/5 

The Dark Tower (2017)

Jag borde kanske fattat varhän det barkade när jag såg att filmen var tilläten från 11 år, 7 år med målsman. Jag borde redan då kastat alla förväntningar att detta kunde vara något annat än en ungdomsfilm. Den är som alla dessa YA-filmer som kommit i harry Potters och The Hunger Games kölvatten. The Dark Tower är svag, mycket svag. En film som The Maze Runner är ett under av djup jämfört denna film.

Jag har inte läst böckerna filmen är baserad på, men från de som har läst den har jag förstått att det är en episk och mångfacetterad fantasyhistoria. Filmen är det inte. 95 minuter supersimpel historia om en ung tonåring som har ett starkt ljus. He's the ONE. Filmen är varken episk eller spännande. Regin är tafflig och hade det inte varit för några kända skådespelare i birollerna hade filmen med säkerhet fått en etta...



När trailern visats före andra filmer på bio har jag mestadels tittat bort men jag hade ändå en känsla av att Matthew McConaughey och Idris Elba syntes mycket i trailern. Efter jag sett filmen gick jag tillbaka och studerade trailern. Jag tittade på den trailer som finns på filmens sida på imdb. Filmens huvudperson, pojken Jack spelad av Tom Taylor, är inte med i trailer över huvud taget. Detta trots att han är med i princip alla scener i hela filmen. McCaonaughey däremot är inte med speciellt mycket i filmen, tvärt om vad trailern antyder. Jag skulle bli mycket förvånad om han är med mer än 5 minuter i hela filmen, 300 sekunder. Han syns i en handfull scener men de flesta är mycket korta. Trots detta är han filmens behållning. Hans lena röst ger filmen en viss tyngd. För övrigt tycker jag att han börjar påminna om Christopher Walken nu när han har fått några år på nacken. Filmens bästa scen var en kort, kort scen mellan McConaughey och Jacks mor Laurie spelad av Katheryn Winnick. På tal om utseende är hon lite lika Scarlett Johansson fast med ett rundare ansikte.



En annan bra scen var när Idris elbas gun slinger laddade om sin sexskjutare supersnabbt genom att snurra på cylindern och "hälla" i kulorna i farten. Duktigt gjort.

Idris Elba var mer mycket mer än McConaughey men han imponerade inte i denna film. Han spelar över och försöker allt han kan att göra filmens gun slinger en plågad själ som förbränns av hämndbegär till en episk och minnesvärd karaktär. Tyvärr får han inte stöd i vare sig manus, regi eller filmen i övrigt. Istället är det nye Tom Taylor som bär filmen på sina oerfarna axlar. Filmen har vissa beröringspunkter med Spideman: Homecoming i och med att det handlar om unga tonåriga pojkar som helt plötsligt upptäcker att de har en kraft/förmåga och att stora ansvar hamnar på dem. Även om Spiderman: Homecoming inte var perfekt är den mycket, mycket starkare än The Dark Tower.

En av få lustigheter i filmen var att Fran Kranz, Topher från Dollhouse hade en liten roll som en av de bad guys.



Till sist undrar jag försynt hur många av de sju böckerna filmen täckte in. Filmen avslutas med att revolvermannen förintar en gigantiskt stor byggnad med en enda pistolkula i en scen som behandlas som en eftertanke. Det filmen byggt upp mot under hela dess löptid hanteras som en parentes. Mycket konstiga val. Klippningen där i slutet var förbaskat slarvig. Var det så att filmbolaget fick slut på pengar, var budgeten slut? Eller gav teamet bakom filmen helt enkelt upp?

Tunn handling, obefintliga karaktärsutveckling, generellt sett platta figurer, totalt ospännande och en film med ambitioner att vara episk som misslyckas att vara just det.

Jag ger The Dark Tower en missvisande tralier av fem möjliga.

Betyg: 1/5

PS, jag tänkte först ge filmen en svag tvåa men så såg jag ett avsnitt av GoT och insåg vad kompetent fantasy är och efter det fanns inget annat än att ge filmen en etta i betyg.

RoboCop (2014)

I lördags var det filmspanarträff och efter att hela gänget tillsammans sett bröderna Coens nya film (revy imorgon) och därefter träffats på det vanliga haket gick en lite klick dedikerade spanare på en andra film på lördagskvällen och såg remaken på 80-talsklassikern RoboCop med svensken Joel Kinnaman i huvudrollen som Alex Murphy.

Remakes inom filmens värld är sannerligen inte ett nytt fenomen. Remakes på filmer som man inte sett eller ens känner till är oftast inget problem. Personligen önskar jag dock färre remakes och fler nya innovativa filmidéer. Anledningarna till att man gör remakes kan säkert vara flera, men om det inte är en amerikansk remake på en utländsk film, brukar man ofta vilja uppdatera storyn på något sätt, finna någon ny vinkling på den gamla filmen.

Detta har man gjort med RoboCop. På ett mycket kass sätt. Man har tagit ett av originalfilmens mest centrala element och vänt på det 180 grader. I originalet har RoboCop inga mänskliga känslor eller minnen under större delen av filmen för att mot slutet börja återfå sina minnen och till slut sin själ. En maskin som borde vara död får en själ. Detta är en typisk sci-fi-frågeställning som så sent som i den aktuella filmen Her ställs om igen. Men i den nya RoboCop gör de tvärt om. Murphy är helt medveten, har alla sina minnen intakta och är precis samma person när han blir RoboCop för att senare göras själlös av det onda företaget. Istället för att ha en intressant sci-fi  blir detta till ännu en trött "stora företaget är onda"-film som vi sett så många gånger redan. Uppdateringen av grundelementet i RoboCop var ett mycket, mycket dåligt beslut.

Detta är inte det enda som ändrats jämfört med originalet. Filmen är barnförbjuden men den tror tydligen att publiken är ungefär 10 år gamla. Det är länge sedan jag såg en satirisk sci-fi med så flagrant övertydliga paralleller med dagens politik. Filmen kritiserar användningen av drönare i USA's utrikespolitik. Inget lämnas åt publiken att förstå själva. Istället tuggas budskapet till en välling och hälls ned i strupen på den korkade publiken. Filmens enda färgstarke figur, tv-personligheten Pat Novak i Samuel L Jacksons skepnad drar till och med parallellen med USA's drönare i en av sina monologer. Övertydlig, ängslig och irriterande hantering från manusförfattare och regissör.

I originalfilmen framkom satiren över nutidens politik och strömningar i bakgrunden, som en fond till filmens historia. Regissören Paul Verhoeven var en mästare på dystopiska framtidsvisioner där filmer som RoboCop, Total recall och Starship troopers alla kan ingå i samma framtid och där alla har ett stort ont företag i bakgrunden och fascistiska undertoner i samhället. Satiren, precis som humorn, ska upplevas och förstås av åskådaren, inte övertydligt förklaras av skaparen av verket.

För övrigt är manus mycket svagt. Filmen är ett logiskt vrak. Ta till exempel inledningens långa scen där amerikanska krigsrobotar dödar iranska motståndsmän och till slut råkar ha ihjäl ett barn med en kniv i handen. Var tog uppföljningen av den scenen vägen? Eller ta RoboCops attack på de stora krigsrobotarna i filmens slutscen. Varför? Inget tydde på att han ville begå självmord där. Samtidigt hade han alla tillgänglig data och förstånd att utvärdera att han inte skulle klara sig mot de fem robotar som fanns där. Hela scenen var så urbota dum att man bara skulle skrattat om man orkat bry sig.

Skådespeleriet var överlag mediokert. Joel Kinnaman stack absolut inte ut negativt, men han gjorde det sannerligen inte positivt heller. Den enda skådespelaren som verkade ha lite kul med sin roll var Samuel L Jackson. Men hans karaktär var inte så mycket att hänga i julgranen så det blev lite platt det också. Man kunde kanske hoppats på lite mer från Gary Oldman eller Michael Keaton men de spelar sina roller utan innovation, helt enligt den mest riskfria mallen som finns i Hollywood.

Filmen har en enda scen där det brände till lite. Jag tänker på när Murphy upptäckte att hans kropp var borta. En skrämmande scen i all sin Kafka-anda.

Efter filmen tog vi oss en nattfika på stan och jag råkade nämna vilket betyg filmen skulle få från mig. Ett långt och intressant samtal om betyg tog fart. Jag kan här repetera att eftersom en godkänd film, en "helt ok"-film får tvåa av mig och betygen 3-5 alla är bra betyg för filmer som jag på ett eller annat sätt kan rekommendera blir betyg etta ett brett betyg (variationen på hur dåliga filmer är inom betyget kan vara stort). Alla filmer som jag tycker är kassa kan få en etta, även om det inte behövs så mycket för att komma upp på tvåa. Det finns flera filmer som är sämre än denna nya version av RoboCop. Men på min betygsskala blir det inte godkänt. RoboCop var lite sämre än Colombiana...

Edit: glömde en viktig detalj som ofta kan få en film att garanteras minst en tvåa/trea och det är humor. Denna film var kliniskt befriad från humor och i en så överdriven film som denna tycker jag att det är helt fel beslut. Slut edit.

Jag ger RoboCop en mänsklig hand av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Vad tyckte de övriga RoboSpanarna om RoboCop: Fiffi, Jojjenito, Movies-Noir och Except Fear.

Dark Shadows (2012)

Reveal yourself, you tiny songstress!

Dumb fun! Bumb and silly fun. Det måste vara bästa beskrivningen på denna film. Filmvalet för den femte filmspanarträffen föll på Tim Burtons senaste film. Det var mycket överraskande och glädjande att se Johnny Depp i huvudrollen. Tänka sig Burton-Depp, vem hade kunnat ana det?

Depp spelar sin Barnabas Collins med glimten i ögat hela filmen igenom. Detta är inte en spoof, inte heller en parodi, det är en vampyrkomedi. Barnabas nemesis spelas förträffligt av den änglalika Eva Green. Hon matchar Depps bisarra figur steg för steg. Jag var mycket positivt överraskad av hennes insats.

Familjen Collins består av flera färgrika karaktärer. Jag brukar normalt sett förhålla mig ganska sval till Michelle Pfeiffer, men här är hon perfekt som familjens överhuvud. Hon är stel och strikt men samtidigt gör hon sin karaktär varm och levande. Eftersom jag fram till två dagar före filmspanarträffen aldrig tänkt mig se denna film hade jag ingen koll på vilka som var med i rollistan. Detta ledde till en glad överraskning då lilla hit-girl herself, Chloë Grace Moretz, dök upp på duken. Den lilla tjejen har verklig klös! Hon har hunnit bli femton år redan. Här spelar hon den syrliga och sarkastiska tonårsdottern Carolyn Stoddard. Mycket underhållande och jag tycker att hon klarade sig mycket bra i scenerna mot Pfeiffer. Sådan mor, sådan dotter.

Handlingen var inget att skriva hem om, men dialogen och humorn var väldigt bra. Jag älskade filmens lite stolpiga och övertydliga skämt som allt som oftast byggde på det faktum att Barnabas begravts 200 år tidigare och att han var en fisk ur vattnet på 1970-talet. Många skämten var lätt förutsägbara och ofta upprepades de, men jag gillade "campigheten". När tex Alice Cooper spelade på scenen sa Barnabas typ fem gånger att Alice var en kvinna (den fulaste han sett). Första gången var det kul, andra och tredje gången var det inget kul alls, men fjärde och femte gången var det jättekul. Filmen hade en skön stil helt enkelt.

Till sist måste jag upplysa dig, kära läsare, om en extremt stor överraskning i rolllistan. Tim Burton hade faktiskt tagit med den brittiska karaktärsskådespelerskan Helena Bonham Carter i denna film. Osannolikt! Jag vet inte om det är Helena eller hennes karaktär Dr. Hoffman som säger:

Every year I get half as pretty and twice as drunk.

Kämpa på Helena. Du lever på din talang i alla fall. Vissa av dina kollegor måste gå sängvägen till intressanta roller som denna !

Dark shadows bjöd på två överraskningar. Dels att jag gick och såg den på bio, dels att den faktiskt var mycket underhållande. Tag den för vad den är och underhållen du blir. Jag ger Dark shadows tre förbannelser av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Låt oss nu se vad de övriga filmspanarna tyckte om denna komiska pärla: Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord, Fiffi på Fiffis Filmtajm, Johan på Jojjenito - om film, Markus på Har du inte sett den?, Jessica på The Velvet Café och Vrångmannen från Vrångmannen och Surskäggets filmblogg.

Watchmen (2009)

Rorschach's Journal: October 12th, 1985. Tonight, a comedian died in New York.

Jag är inte en serietidningskille, än mindre en "graphical novel"-guy. Jag ser "Watchmen" utan referenser, utan koll på karaktärerna eller historien. Det är helt klart en mycket intressant film. Platsen är NYC 1985 i en värld där USA vann Vietnam-kriget och där Tricky Dicky Nixon fortfarande sitter kvar som president. USA och Sovjet står på branten inför kärnvapenkriget.

Jag är kluven efter första titten. Det finns scener i filmen som är mycket bra, men samtidigt var jag inte fullt ut övertygad hela vägen in. Vad är då bra? Den börjar i ett rasande tempo, och de inledande scenerna är mycket häftiga. Sedan får vi genom tillbakablickar och karaktärsintroduktioner möta våra "superhjältar" och de är allt annat än perfekta. Jag gillar att hjältarna i denna serie är både goda och onda, och man vet inte riktigt vad som driver dem. Som actionfilm så hade filmen mindre action än förväntat, men som action film hade den också mer brutalt våld än förväntat. Filmen behandlar en hel del filosofiska frågor. Frågan är bara hur djupt det var. Oklart för denna åskådare. Vi fick några sköna citat från Dr. Manhattan i alla fall:

In my opinion, the existence of life is a highly overrated phenomenon.

Och denna:

- Everyone will die!
- And the universe will not even notice.

Rorschach's historia var helt klart den mest intressanta och scenerna med honom i fängelset var de mest fängslande. Näst bäst var de om The Comedian. Svenska stjärnskottet Malin Åkerman spelade Laurie Jupiter. Det var kul, hoppas det går bra för henne i drömfabriken. Jag roades ganska mycket av "Watchmen" men den gjorde inget större intryck än så länge. Filmen får tre smiley-knappar av fem.

Betyg 3/5

Shutter Island (2010)

We gotta get off this rock, Chuck.

Jag och Plymen såg en spännande film förra helgen. Nya Shutter Island är en thriller från regissören Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen (vem annars?). Filmen bygger på Dennis Lehanes omtyckta thriller med samma namn. Boken heter Patient 67 på svenska. Jag har inte läst boken (än). Den står i bokhyllan då jag fick den av svågern Pappa P för några år sedan, men jag ligger så långt efter med läsandet, just nu "Kafka på Stranden". Nåväl för filmupplevelsens skull var det bara bra att inte ha läst boken. Filmen är en tät thriller där det är en fördel om du som åskådare inte vet handlingen. Det är lite av "vem gjorde det"-spänning. Jag gillade filmen, jag satt ju på helspänn i biosalongen mest hela tiden. Den gick överraskande nog i vackra Skandia på Drottninggatan. Fotot är otroligt snyggt, stämningen dyster och miljön hotande. Det blåser orkan, regnet öser ner och Leo har mardrömmar. Man påminns av mästaren Alfred Hitchcock. Filmen är kliniskt befriad från humoristiska inslag, inte ens svart humor får plats, men gör den någonsin det i Scorseses filmer? Leo glänser i huvudrollen. Han har fortfarande något av ett "baby face" men han har växt till sig, kinderna putar till och med ut lite grand. Här spelar han en hård man med inre demoner, han spelar med en frenetiskt desperation, svetten rinner i pannan, och migränanfallen presenteras på ett övertygande sätt. Jag gillar hans spel starkt i filmen. Vilket betyg ska den få då? Trion bakom filmen är ju Scorsese, DiCaprio och Lehane. Filmfarbrorn gav den en femma. Allt talade för att filmen skulle vara en pärla. Men det är ändå något som saknas för att den ska för högsta betyg, den är för snygg, för perfekt producerad, jo, den är nästan själlös. Jag har tvekat mellan en trea och en fyra hela veckan och jag tycker nog att den ändå var den bästa thrillern jag sett på flera år så den får till slut en svag fyra på grund av det bra slutet.

(Betyg 4/5)

Update, Update: Nej, jag reviderar mitt betyg till en trea. Jag såg en film igår som var en klockren fyra och en annan idag som är en typisk tvåa. Allt föll på plats och Shutter Island är mitt emellan...

Betyg 3/5