Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Sorcerer (1977)

Ojojoj vilken dyster film detta var. Eller är det dyster jag menar? Det känns som att dyster inte täcker in hela beskrivningen. Det engelska "bleak" passar bättre. Idag skriver jag om William Friedkins remake på den franska filmen Le salaire de la peur, på engelska The wages of fear, från 1953. Friedkins film som kom ut 1977 mottogs inte så väl av kritikers när den kom ut men den har på senare dagar hyllats som ett mästerverk. Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan om jag får säga mitt.

Filmen handlar om fyra män från olika länder som av olika separata anledningar gömmer sig i ett anonymt land i Sydamerika. De tar på sig ett uppdrag att köra två lastbilar fyllda med instabil nitroglycerin genom djungeln mot en stor summa pengar. Enda problemet är att om lasten skakas för mycket smäller dynamiten och männen i lastbilen dör.

Filmen är svettigt nervig och den har en tung stämning rakt igenom. Vi får först fyra korta vinjetter där vi får se varför de fyra männen tvinga fly. Det är sjuttiotal så att det skriker om det och jag påminns om estetiken och de döda och tunna färgerna i en film som The day of the jackal (1973). Under resten av filmen påminns jag mer av Werner Herzogs Fitzcarraldo (1982). Speciellt det fysiska inslaget i filmerna är likartat. Här är det två tunga lastbilar som ska igenom djungel, lera och vingliga träbroar. I Fitzcarraldo är det en hel hjulångare som ska transporteras över ett berg.

De fyra männen dominerar filmen. Alla skådespelare gör ett bra jobb men de två karaktärer jag gillar mest är smågangstern Scanlon (Roy Scheider) och förskingraren Victor (Bruno Cremer). Speciellt Scheider får till den där exceptionellt förvildade blicken några gånger. Männen ställs inför den ena utmaningen efter den andra och deras desperation över att först och främst bara överleva och i andra hand få ut sin lön för mödan så att de kan fly landet kommer fram väl.

En stor styrka med filmen är det grymma soundtracket av tyska syntgruppen Tangerine Dream. Det är så bra att man gärna kan lyssna på det helt stand alone.

Nej, detta är inget mästerverk i mina ögon men den är ändå klart värd att se. Jag ger Sorcerer tre jubileumsklockor av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

The Hunted (2003)

På fredag kommer introduktionsinlägget inför allra sista månaden i mitt och Movies-Noir's Decennier-projekt. I kommande månad, maj 2015, ska vi behandla decenniet åren 2000 till och med 2009. Som en liten uppvärmning inför det kommer här en film från den tidsperioden men filmen är inte med i projektet då den inte uppfyllde kriterierna.

Ok, vad har vi här då? "The hunted" med en jagad Benicio Del Toro och en ärrad veteran som jagar i Tommy Lee Jones. Nästan som i filmen "Jagad" alltså. Men denna gång är det inte en oskyldig läkare som jagas utan en mördarmaskin som löper amok. Del Toro spelar elitsoldaten Aaron Hallam som utbildats i dödandets ädla konst av självaste bad assen L. T. Bonham som spelas av tillika bad assen Tommy Lee Jones.

Inledningen av filmen var mycket lovande och jag gillade speciellt scenerna i skogen, både med vargen och första söket efter Hallam. Men sen är det faktiskt bara samma sak om och om igen hela filmen igenom. Det är anmärkningsvärt hur snabbt filmen blev repetitiv. Hallam jagas, åker fast, flyr, jagas, fångas in, slagsmål, flyr, jagas. Slut.

William Friedkin har regisserat. Det är ett välkänt namn, men för mig betyder det namnet inte så mycket. Stabila Connie Nielsen spelar FBI-agenten som tar hjälp av Bonham i jakten på mördaren, men hon försvinner lite bland alla machomän. Detta är en manlig film, helt enkelt.

Filmen som duger alldeles utmärkt för stunden om du vill ha lite bra producerad actionthriller med män som flexar sin muskler och kämpar mot varandra till döden. Men det dröjer inte länge efter eftertexterna rullat klart tills du glömt filmen. Det gör att betyget blir självklart. Jag ger "The hunted" två experter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The French Connection (1971)

Jimmy 'Popeye' Doyle: All right, Popeye's here! Get your hands on your heads, get off the bar, and get on the wall!

The French Connection är en film som legat och skvalpat som ett dåligt samvete i mitt huvud, i min filmiska ocean av filmer som jag sett, filmreferenser och den långa, långa listan av "den ska ses någon gång"-filmer. Denna film valde jag att ta med för att den är mycket omtyckt av filmälskare världen över. Den får nog anses som en "måste ses"--film från 1970-talet. Personligen vet jag inte om jag direkt hade så väldans höga förväntningar på den. Man hoppas ju alltid, men polisfilm från tidigt sjuttiotal osar grått, blekt och inte alls vad jag brukar gilla...

Gene Hackman och Roy Scheider spelar två ruffiga narkotikapoliser i New York i tidigt sjuttiotal. Filmen utspelas i sjaskiga och nedslitna miljöer som vi ser i så många filmer från 70-talet. Hela filmen vibrerar nervigt som en pundare som inte tagit sitt knark.

Filmen vann en massa oscars typ bästa film, regi, manlig huvudroll (Gene Hackman), manus och klippning. Storslam. Hackman är klart intressant. Han adderar till den nerviga känslan med sin maniska Jimmy Doyle. Jag gillar hans insats här i filmen, även om det inte är en typ av roll som jag är allra mest road av. Jag kanske föredrar något mer sofistikerade karaktärer i mina filmer. Jag vet inte, det är svårt att särskilja då frågan om hur mycket man gillar en filmkaraktär oftast beror på de allra minsta nyanserna i framförandet eller manuset.

Filmens thrillerinnehåll är helt ok, men det var säkert mer uppseendeväckande när filmen var ny. Speciellt om man jämför med storslagna produktioner från Hollywood under 60-talet. Här är det skitigt och nära, nästan lite dokumentärt. Jag fann filmen ganska spännande men ibland på gränsen till tråkig likaväl. När jag i efterhand läst på och insåg att detta var en BOATS, och beskriver två poliser som utredde knarksmuggling till USA från Frankrike under tidigt 60-tal föll bitarna på plats. Fasen, jag har en näsa för att sniffa fram BOATS, jag gillar inte vibben.

Vad jag däremot verkligen gillade var den mycket intensiva biljakten då Jimmy jagar ett tunnelbanetåg från station till station. Den scenen var en av de första i sitt slag och enligt internet filmad utan tillstånd från myndigheterna. En oskyldig privatperson i sin bil på väg till jobbet blev tydligen krockad i scenen. Filmbolaget fick ersätta hans bil i efterhand. Tänk om det gått till så idag. Vilket skadeståndskrav!

Lite smårolig film men en genre som inte är bland mina favoriter. Låt mig rekommendera två andra filmer från samma tid som påminner om denna i "look and feel" men som är bättre; Dog day afternoon och The conversation.

Jag ger The French Connection tre stråhattar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Killer Joe (2012)

Killer Joe Cooper: We never discussed the possibility of a retainer.

Disturbing! Jag kom inte på något bättre ord att ropa ut i rymden efter jag sett denna film. Vilket är det passande svenska ordet för att beskriva denna film? Upprörande? Uppslitande? Oroväckande? Som du förstår berör denna film. Oavsett om du gillar den eller hatar den kommer du ha väldigt svårt att inte bli uppspelt. Och det är anledning nog för att finna denna film intressant.

Matthew McConaughey gör en grym insats som Killer Joe Cooper. Han är mycket underhållande att se och han är helt klart på väg uppåt i favoritlistan. Kille Joe verkar långt utanför moralens gränser i en tillika omoralisk white trash värld. Han blir involverad på fler sätt än ett med en riktigt risig familj, en familj som det är lätt att skratta åt. Men det är också lätt att känna med dem, kanske inte igen sig dock.

Pappan Ansel, superbt spelad av Thomas Hayden Church, är inte den vassaste kniven i lådan, snarare helt stenkorkad, och det vet han om. Han har den initiativrika med riktigt odugliga sonen Chris, spelad av Emile Hirsch. Sen har vi den orakade djävulen i klänning till styvmor, spelad av Gina Gerhson. Och till sist har vi den naiva och till synes förvirrade tonårsdottern Dottie som spelas av Juno Temple.

Miljön är en trailer park i utkanterna av Dallas, Texas. Ständigt regn. En skällande kamphund utanför trailern. Och en tv på högsta volym som visar Monster trucks shower. Känner vi inte igen oss alla i den miljön?

Son och far beställer ett mord på barnens biologiska mor av Killer Joe. Planen är att de ska casha in hennes livförsäkring och med pengarna bland annat betala av sonens skuld till den lokala knarkhandlaren. Som i många filmer i denna genre går väl inte planen precis som tänkt. Filmen har jämförts med bröderna Coens Blood simple, men detta är en grisigare och naknare film. Mig påminner den lite om en favorit bland våldskomedier, filmen Thursday från 1998 med Thomas Jane, Aaron Eckhart och Mickey Rourke.

Men detta var Killer Joe. Det är en mörk b-filmsaktig våldskomedi. Den har redan blivit berömd för att det är så mycket naket. Och slutet av filmen är redan med rätta omtalad. Jag vet inte riktigt hur det kan beskrivas utan att begå en av de största synderna en filmbloggare kan begå - spoilerage, så jag avstår helt. Jag undrar dock stilla om filmen bara är en provokation och ren manschauvinism eller om det döljer sig någon sanning under ytan?

Huvudpersonen i filmen är Dottie. Hon beskrivs i början som naiv och hjälplös. Kille Joe är som ett rovdjur runt, på och i henne. Under första hälften av filmen blev jag illa berörd över vad som hände henne. Speciellt en lång scen med en klänning var tuff för min sinnesro. Men allt som filmen flyter på blir Dottie starkare och starkare på något obemärkligt sätt. Jag vet inte om man kan säga att hon får sista ordet, men jag tror det.

Denna film var môcke intressant. Den var svår att smälta och "bena ut". Jag tror jag gillar den, men jag är himlans glad att jag såg den i min ensamhet. För denna gång var det bättre att se den utan att behöva bry sig allt för mycket om hur chockade eller störda medtittare skulle bli. Jag garvade högt flera gånger åt det absurda i situationerna som flimrade förbi på duken. Antagligen var det inte "pk" alls att skratta åt denna film. Men filmen låter sig inte glömmas. Bra jobbat!

Jag ger Kille Joe fyra kycklingben från KFC av fem möjliga.

Betyg: 4/5