Interstellar (2014)

Cooper: Murphy's law doesn't mean that something bad will happen. It means that whatever can happen, will happen.

Vissa filmer ska man se så tidigt som möjligt om man vill undvika att bli spoilad då alla filmnördar kommer prata om filmen i alla tänkbara kanaler. Interstellar är en sådan film, högt emotsedd av de flesta som följer film. Jag är jätteglad för att jag kunde se den på premiären i fredags och jag höll mig mer eller mindre helt okunnig om filmen, dess skådespelare, handling eller typ av film. Det enda jag visste före filmen var skådespelaren i huvudrollen (som också syns på postern).

Det känns totalt meningslöst att skriva om denna film utan att kunna gå in på just de ämnena som jag nämner ovan så därför ger jag dig en VARNING nu.

Detta kommer bli en revy med BIG ASS SPOILERS.

Detta var den i särklass största bioupplevelse jag haft sedan förra årets bästa film Gravity. På vissa sätt överträffar den till och med upplevelsen jag hade då. Gravity var intensivt spännande och en sjuhelsikes ride, men den känns som en mindre film helt enkelt, mindre storslagen, mindre tankeväckande och enklare att förstå.

Ibland kommer filmer som bryter ny mark och skapar nya grenar på filmträdet, filmer som The Matrix, Jurrasic Park eller 2001: a space odyssey. Interstellar är inte lika nyskapande som de filmerna, men den spelar nästan i samma liga. Vad Interstellar istället gör är att referera till en massa filmer, den tar en drös kända element och sätter ihop dem till en ny enhet. Interstellar är makalös och en mycket seriös film utan att för den skull gå över gränsen och bli för seriös, tung eller pompös. Christopher Nolan har lyckats med att göra en film som både är ett tekniktungt epos och en fantastiskt mänsklig och berörande film. Både hjärnan och hjärtat får sitt. Magen får sitt i de mest intensiva scenerna då jag satt som på helspänn. Jag var på spänn under hela andra halvan av filmen, spänd som en båge.

Filmen kan delas in i tre distinkta delar och i dem en massa härliga filmreferenser.

Den första delen från den skadade och döende Jorden skulle kunna utspelas någonstans i tiden mellan handlingen i Take shelter och The road. Den är bister och inledningen av filmen är lite oväntad. Skulle detta inte vara en sci-fi? Intervjuerna med de gamla personerna som tänker tillbaka till sin barndom ger oss åskådare direkt en indikation att filmen är en tillbakablick. Scenerna med Cooper (Matthew McConaughey) och hans familj påminner mig mycket om känslan i delar av The tree of life också. Det finns en domedagskänsla i dessa scener som är mycket pressande.

Den andra delen är huvudparten av filmen, den med rymdfärden. Vi får träffa Professor Brand (Michael Caine - alltid med i Nolans filmer) och Dr Brand (Anne Hathaway). Wow, Hathaway är med i filmen! Jag gillar henne. Här kände jag mig mer och mer varm. Även om jag inte funderade på snacket om astrofysik och kvantteori ur ett tekniskt perspektiv kände jag mig hemma. Det var en typ av ämne och samtal som jag starkt kände igen mig i från min tid i Uppsala. Det var länge sedan jag fick använda min hjärna på så komplexa tankebanor. Suck.

Från och med att teamet ger sig iväg på resan till det svarta hålet är detta en fullständig fullpoängare. Jag har under de senaste dagarna tänkt på ett otal scener och ögonblick från filmen och det är som julafton för en sci-fi-nörd som jag. Några av favoriterna är resan genom maskhålet, vattenplaneten, förräderiet på isplaneten och den olidliga spänningen med den manuella dockningen vid den roterande Endurance. Bästa scenen var dock den då Cooper tittar ikapp på videomeddelandena från sina barn. Scenen innehåller otroligt skådespeleri av McConaughey och det är årets Captain Phillips-scen. Det var känslorna mellan far och dotter som tog denna film ett snäpp högre jämfört med en ordinär sci-fi. Det gjordes på ett så ärligt och känslomässigt förankrat sätt att de scenerna fungerade perfekt.

Jag älskade diskussionerna om tidsförskjutningen och insikten att när Cooper och Dr Brand kommer tillbaka från vattenplaneten har Romilly varit ensam på Endurance i 23 år gav mig rysningar. Men vid sidan av magknip, rysningar och hänförelse fick vi en hel del skratt också. En film som denna får inte, måste inte, vara humorlös. Det funkar bara inte och lyckligtvis har Nolan löst detta med två mycket underhållande robotar, TARS och CASE. Yay för dem.

Vilka filmreferenser har vi under denna del då? Där finns givetvis en hel del Gravity-influenser i denna del men också några instick från filmer som Aliens, Solaris och Sunshine.

Sen har vi den avslutande tredjedelen. Den som startar då Cooper faller in i det svarta hålet. Till att börja med är den sekvensen otroligt häftig. Vilken ride! Men jag hade givetvis väntat mig att han skulle bli till ett streck och sedan förintats under trycket. Istället får vi en 2001-liknande avslutning. Filmen går från att vara förankrad i en teknisk och matematisk värld till att bli något likt Contact, The abyss eller The fountain. Det är "fantastiskt", dvs sagolikt och sällsamt. Jag gillade inte alls det tredimensionella rummet bakom bokhyllan först. Filmen byter skepnad. Även om Murphy pratat om ett spöke i filmens inledning hade Nolan inte indikerat att det var så centralt för filmens slut. Jag trodde att hennes spöke bara var den där gravitationsförskjutningen... Men desto längre de tog sista delen, desto mer ok blev den. Filmen går över till att bli en saga och då ska man ha ett sagoslut. Önskar jag att filmen tagit slut ca 20 minuter tidigare? Jo, kanske det. Men hade vi lämnats med ett öppet svart slut vet jag inte om den hade känts helt bra då heller. Nu öppnade filmen upp sig som en blomma och erbjöd ännu mer att smälta och fundera på. Om något skulle jag hellre sett en scen till. En scen då Cooper landar hos Dr Brand.

På tal om filmreferenser så finns en tydlig sådan till Star Wars när Cooper spänner fast TARS i baksätet på Rangern och åker iväg i slutet. Interstellar omsluter halva min filmiska referensbank!

Jag såg någonstans en kommentar om skådespelarvalet. Skulle Christian Bale kunnat spela Cooper istället för Matthew McConaughey? Brr, usch. Verkligen inte! Bale är vår generations tråkigaste och "stiffaste" skådespelare. Han skulle inte kunna ge Cooper den värme som är helt nödvändig för att denna film ska bli så bra som den är.

Med den frågan i huvudet funderade jag vidare. Matt Damon (Matt Damon!!) dök ju upp som en onding. Skulle man velat ha någon annan i den rollen? Jag tror att Matt passar bra här just eftersom han är godheten personifierad i Hollywood idag. Därför är det ett bra val, kontrasten till hans persona blir kul, men i praktiken hade nog flera skådisar kunnat spela Dr Mann. Men jag kommer inte på någon just nu som skulle överraska oss lika mycket.

Den tredje switscharoon jag funderat på är att helt enkelt byta roller mellan Anne Hathaway och Jessica Chastain. Tänk efter en stund. Visst hade det funkat? Dels var Murphy som 10-åring otroligt lik Anne Hathaway och dels skulle jag inte ha några som helst problem att se Chastain uppe i Endurance och alla de äventyr de råkade ut för. Jag vet inte, jag älskar båda skådespelerskorna så egentligen är detta inte en svaghet som måste rättas, bara en kul idé.

Oj då, det blev visst en lång revy detta. Här skulle kanske en av den majestätiska musiken av Hans Zimmer kunnat passa in... Partier i musiken lät som en gud som uttrycker sin vrede.

Jag håller slutet av filmen som lite udda och jag brottas fortfarande med mig själv över hur mycket jag gillar det. Men då en majoritet av filmen var så ofantligt bra och då filmupplevelsen var så maxad att jag darrade i hela kroppen när filmen var slut så hamnar mitt betyg ändå på max. Med de känslorna blir det lite fjuttigt att inte ge den det betyg som den är värd för mig. Detta kommer med all sannolikhet bli årets film för mig.

Jag ger Interstellar fem dimensioner av elva möjliga (?).

Betyg: 5/5