Spider-Man: Homecoming (2017)

Spider-Man: Homecoming är en underhållande film med stor fokus på humorn. MCU prövade sina vingar inom konspirationsthrillergenren i Captain America: The Winter Soldier och inom heistgenren i Ant-Man. Nu har de här provat på "High school comedy". Som så vanligt när MCU fokuserar på humorn i första hand blir jag dock inte helt såld. Detta är en bättre film än Ant-Man, men den har långt upp till de bästa filmerna i MCU som balanserar det dramatiska med glimten i ögat på ett bättre sätt.



Jag har ingen relation till spindelmannen sedan tidigare och egentligen tycker jag att han är ganska ointressant som superhjälte. Skjuta trådar från armband... Jahaja? Av de tidigare filmerna har jag sett en och en halv film med Tobey Maguire och den första med Andrew Garfield. Nu är det Tom Hollands tur att iklä sig rollen och han är ganska klart den bästa av de tre. Han tillför en ungdomlig kaxighet som jag saknat. Det är kul med filmens perspektiv från Peter Parkers position, allt från hans hemmavideo från Civil War till hans vardagliga liv i Queens med cykeltjuvar som största problem. Det blir en stark (!) kontrast till de bombastiska Avengers och Captain America-filmerna.

Även om Tom Holland snabbt blivit min favorit bland de som spelat grannskapets vänliga spindelman är han inte en jättetung skådespelare. Varje gång Robert Downey Jr är med i bild suger han åt sig all energi som ett svart hål. Det går inte att komma ifrån att jag gärna sett fler scener med Tony Stark, och att jag satt och längtade efter fler avengers, tex Natasha R. Hade man kunnat önska sig en starkare skådespelare i huvudrollen? Ja kanske det. Unge Holland som ändå är äldre än vad han spelar är inte så sprakande som en Jake Gyllenhaal i Donnie Darko eller en Chloë Grace Moretz i Kick-Ass.



Vad kan vi säga om skurkarna då? Michael Keaton som Adrian Toomes/Vulture är ett kul val av skådespelare med tanke på hans bakgrund som Batman och Birdman. En av filmens bästa scener var den mellan Toomes och Parker i bilen efter de släppt av dottern vid skolbalen. Intressant val för övrigt att ha en skurk som man sympatiserar med! Är det lite Loki över Vulture? Han blev blåst av myndigheterna och jag tyckte att det var mer eller mindre ok att han körde en egen verkstad under radarn. Likheterna med hur Howard och Tony Stark byggde upp sin förmögenhet är uppenbara.

Den där organisationen som svepte in och tog över upprensande av alienteknologin skulle mycket väl kunnat vara en underavdelning inom S.H.I.E.L.D., men av oklar anledning kallades de inte så. Kan ha varit på grund av rättighetsproblem mellan filmbolagen?

För detta med olika filmbolags rättigheter till de påhittade figurerna blir uppenbart i denna film. Detta är första filmen i MCU som inte gjort av Marvel Studios ensamma. Loggorna för Colombia och Sony visas mycket tydligt i starten av filmen. Det är som om de vill köra upp Colombia-loggan i ansiktet på oss åskådare. Först en stund senare kommer den uppdaterade moderna animerade Marvel-loggan. Det är vad det är. Rättigheter har sålts och nu får Marvel leva med konsekvenserna.



En annan sak som är lite konstigt är att det står att det gått åtta år mellan slaget om New York i The Avengers till denna film. Jag förstår inte riktigt varför de valt att låta det gått fler år än i verkligheten då Avengers kom ut 2012 dvs cirka fem år sedan.

Som ni säkert vet har vi poddat om Marvel Cinematic Universe i Shinypodden. Jag undrar om jag blivit lite skadad av poddningen och nu har för höga krav på MCU-filmerna? Ser jag på dessa filmer för kritiskt efter att ha dissekerat alla filmerna i minsta detalj? För även om den var rolig för stunden så finns det en hel del saker som jag fann konstiga. Man kan strunta i logik, kontinuitet och sånt... Men man kan också bry sig om dem!

Det där med kontinuitet till exempel är nämligen inte denna films starka sida. I inledningen ser vi delar av Peter Parkers videodagbok han spelar in under Civil War. Videon avslutas med att Tony lämnar av honom hemma i Queens. Det känns helt orimligt hur Tony är i den lilla scenen. Scenen utspelas kort tid efter han fått reda på sina föräldrars öde samt slagits med och förlora mot Captain America? Det känns som att Tony skulle varit mycket mer skakad eller påverkad än vad han nu verkade.

Hur de hanterat Steve Rogers! Crazy. Visst var det jättekul att Chris Evans dök upp som en cameo i reklamfilmerna. Detta görs för att få till den mycket roliga scenen efter eftertexterna. Det var trist nog kanske filmens roligaste scen! Men tonaliteten hur de använder Cap var helt fel. Han är vid detta laget en rymling. Slutscenerna i Civil War gav oss en eftertänksam och sorgsen Steve Rogers. Här behandlas han pajasaktigt. Visst, det är en set-up för den sista extrascenen, men det är för slarvigt för att jag ska tycka att skämtet är värt det. Jag står upp för Cap i detta fall.

Sen kan man undra lite var och när Peter parker glömde alla sina skills han visade upp i Civil War... I denna film är han som en novis med dräkten och dess funktioner medan han mästrade den så väl när han fajtades med fullvuxna och krigstränade Avengers. Trasig kontinuitet.



Hur mycket stryk ska spindelmannen tåla egentligen? Det lilla jag visste om honom är att han är en vanlig dude med vissa skills som han fått av spindelbettet. Att han är vig och stark, men oförstörbar och stark som Captain America? Att han kunde lyfta upp några ton av betong som störtat över honom? Att han kan bli slagen av busen med "shockern" så att en hel buss går sönder utan att han blir nämnvärt påverkad?

Tyvärr saknar jag stakes i filmen då det inte verkar som att något är farligt för hjälten. Den enda gången det kändes som att han var illa ute på riktigt var när han hamnade i sjön insvept i en fallskärm. Det verkade som att han riskerade att drunkna där. Jag hade uppskattat om filmen på något sätt visat att det var en farlig sekvens. Istället var Peter Parker mer eller mindre oberörd efter han blivit räddad av Iron Man. Han drog bara några one-liners. Trist att de inte hade mer stakes i denna film. Om man jämför med de bättre MCU-filmerna är det som dag och natt.

Actionscenerna var generellt sett tama och utan kreativitet. The Winter Soldier är fortfarande bäst i klassen och denna film ligger och skvalpar i botten av listan då det gäller actioninnehållet. Det blir tråkigt när han kör samma om och om igen. Skjuter trådar och lyckas med vad han än tar sig för. Scenen i Washington DC var bra, scenen med färjan i New York var otroligt dålig på grund av att den var så överdriven.



Jodå, det finns helt klart en hel del skavanker med filmen. Men som popcornfilm med underhållningsvåld för stunden räcker den ganska långt. Jag hoppas att Peter Parker och Tom Holland växer in i dräkten i kommande filmer och att jag får anledning att omvärdera honom som jag faktiskt gjorde med Steve Rogers och Chris Evans efter hans första film. Men just nu tror jag nog att Spider-Man kan fungera som bäst som en sekundär figur i någon av de större filmerna. Lite som jag känner om Ant-Man/Scott Lang/Paul Rudd alltså.

Vid sidan av Robert Downey Jr, Tom Holland och Michael Keaton såg vi Jon Favreau som Happy Hogan och han var milt underhållande, Gwyneth kom med som Pepper Potts i en trött scen och den så ofta stabila Marisa Tomei som Aunt May var inte lika bra som jag hoppats. Parkers kompis och filmens "comic releif" Ned spelades av Jacob Batalon. Han var sådär. Donald Glover var brottsligt underutnyttjad.



Summa summarum. Kul med ännu en bit i det stora MCU-pusslet. Det är en lättsam och rolig film som inte är bäst på något men är långt från sämst heller. Den underhåller för stunden och hamnar som kompis med gruppen treor bland MCU-filmer som Iron Man, Iron Man 2 och Thor:The Dark World.

Jag ger Spider-Man: Homecoming tre uppgraderingar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs också mitt biosällskaps revyer:
Jojjenito
Har du inte sett den? Carl

MCU rewatch: Iron Man 3 (2013)

Denna film är en av dem som vuxit mest under denna rewatch jämfört med hur jag kom ihåg dem från första titten. Shane Black har tagit över från Jon Favreau och filmen vinner på det. Filmen känns mer personlig och med grundad än de tidigare två. Vi får träffa Tony Stark när han är som mest sårbar (lidandes av PTSD) och utan sitt yttre skal (när han hamnar i Rose Hill och hans dräkt inte fungerar). Shane Black har också en bra tajming och känsla för att blanda humorn med lite mer allvar och action. Han har en lång rad med lyckade actionkomedier på sitt samvete som manusförfattare.

Tony Stark i Robert Downey Jr's tolkning är fortfarande en favorit och i denna film får hans älskade Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) en mycket större roll. Det var välkomnat, men som vi diskuterar i Shinypodden är kanske inte Gwyneth det mest ideala valet att spela denna roll. Iron Mans kompis James Rhodes var oväntat lättglömd. Jag har redan glömt vad han gjorde i filmen och varför han var med.



Filmens tre skurkar är dock alla intressanta att se. Jag gillar Rebecca Hall som Maya Hansen. Det var mycket synd att de inte fullföljde Blacks idé om att hon skulle vara huvudskurken. Istället ville Kevin Fiege och studion ha en manlig big bad. Valet föll på Guy Pearce som med Killian är den svagaste av de tre skurkarna. Humorn från trion levereras istället av Beng Kingsley i rollen som den brittiske skådespelaren Trevor Slattery. Vid sidan av Tony är det ändå Slattery som är den karaktär jag tydligast kommer ihåg från filmen. Visst spelar han över, något som Carl påpekade, men jag gillar överspelet i en film som denna. Hela filmen är ju på ett sätt ett enda stort överspel. Serietidningsvärld.

Favoritscenerna är dock när vi får hänga med Tony och den lille pojken Harley i Rose Hills. Jag älskade att se Tony lösa saker utan att bara sätta på sig sin dräkt och skjuta sönder saker. I podden är jag inne på att dessa scener kunde ha blivit ännu bättre med en liten tjej som spelat mot Tony. Flickan skulle kunnat få Tony att möta sina demoner i form av att hans far (och mor) lämnade honom när han var ung vuxen. Jag hade velat se dynamiken som uppkom. Den åsikten står jag fast vid trots att jag fick mothugg från mina testosteronstinna manliga poddkollegor! :-)



Slutscenen var som vanligt en stor actionscen och som vanlig var den kanske lite för lång. Jag kom ihåg den som tråkig med alla dessa fjärrstyrda dräkter som flög omkring och sköt, men jag gillade scenen en hel del denna gång. Dels var den inte så dåligt klippt och koreograferad som jag kom ihåg den, dels var det kul att se de olika dräkternas olika egenskaper. Det senare var en aspekt som jag helt hade glömt.

Som helhet var detta den bästa av de tre filmerna om Iron Man. Jag blev lite överraskad av detta själv.

Jag ger Iron Man 3 fyra prototyper av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på mig, Carl och Jojje prata om denna film i Shinypoddens första säsong.

MCU rewatch: Iron Man 2 (2010)

 

Efter de två första MCU-filmerna tog det ett år och elva månader innan nästa kom ut och överraskande nog var det ännu en Iron Man-film. Samtidigt som det visar hur viktig Tony är för filmserien kan det tyckas lite konstigt att de inte valde att introducera Thor eller Cap här. Man kan stilla undra vad Iron Man 2 tillför serien.

Jag såg denna film 2010 och skrev en kort liten text om filmen som inte ger mig mycket kött på benen om vad jag egentligen tyckte om den. Jag påminns i alla fall om att min gode vän Plymschen var med och såg filmen. Jag gav den det menlösa betyget a.k.a. "helt ok"-betyget 2/5.

Nåväl, vid denna omtitt gillade jag filmen mycket mer. Tony Stark är döende och han reagerar inte helt perfekt. Hans arroganta och dryga sida visar sitt fula tryne i massor. Han vill egentligen ut ur rampljuset men så länge han är kvar där beter han sig som den rikemansson som alltid fått det han pekat på som han är. Men egentligen vill han nog bara ner i sin källare och bygga vidare på sina tekniska innovationer. Samtidigt fortsätter hans sin ibland bortkomna, ibland oförskämda, uppvaktning av Pepper Potts.



Denna uppföljare förtjänar sin plats då den tar Tony från dödens avgrund till att han återfår livet och lyfter blicken från den ljumna whiskypinnen till större och viktigare frågor. Nick Fury, denna mästare på "övertalning" hjälper Tony med upptäckten av ett nytt ämne som kan både driva hans manick i hjärtat och dräkten. Som Fury säkert räknat med kommer den eviga individualisten och extremt anti-auktoritära Tony att bli lättare att övertalas att bli en del av The Avengers efter den lilla hjälpen som i Tonys ögon måste se som "livets gåva".

Vi pratar ingående om filmen i Shinypoddens andra avsnitt. Jag måste hålla med i Carls kritik att både manus och personregi har mycket övrigt att önska, men jag tycker ändå att detta är en överraskande bra MCU-film. Den kommer aldrig hamna på övre halvan av filmerna men den är inte så dålig som jag kom ihåg den. Det gör att jag gillar den en hel del. Javisst, det finns något grabbigt och juvenilt över Favreaus filmer, men det är inte bara av ondo. Detta är ändå filmatiseringar av serietidningar. Superhjältar som flyger omkring och är bad asses. Det känns inte helt malplacerat med en grabbig ton. Samtidigt är det väldigt skönt att de olika MCU-filmerna har olika tonalitet. Cap America-filmerna lite mer allvarliga, Thor mer humoristiska, Avengers-filmerna större på alla plan och så vidare.



Filmens Big Bads är Ivan och Hammer. Mickey Rourke är ganska bra i rollen som den vendettasökande kränkta ryssen. Sam Rockwell som normalt sett är en bra skådis passar dock inte jättebra som konkurrenten inom vapenindustrin och tillika kränkt vit man. Hammer ska vara lite sämre än Stark på allt från karisma till teknisk briljans och Rockwell kommer en bit på vägen men hans karaktär blir aldrig speciellt intressant. Manus och regi ligger honom kanske i fatet?

Relationen mellan Tony och Pepper Potts tuggar på. Tyvärr framställs Potts inte i filmen som jag har en känsla av att hennes karaktär ska vara. Hon är svagare och mer pajjig i denna film. Hon ska ju vara åtrådd av Tony, värdig att få ansvaret över hans företag och hans livs kärlek. Detta kommer inte fram alls, hon är en blek karaktär som aldrig får visa sig stark eller ha ett "hero moment". Hons spelas istället som ett klassiskt offer. Även detta pratar vi om i podden.



Däremot får Black Widow aka Natasha Romanova vara en bad ass. Jag hade glömt att hon dyker upp som under cover agent för SHIELD och infiltrerar Stark Industries. Mycket lustigt och det är kul att se hur mycket bättre, starkare, Scarlett Johansson är jämför med Gwyneth Paltrows Pepper Potts. Som Carl påpekar är det synd och konstigt att Black Widow inte har fått en egen film (än).

Som helhet var detta bra. Den taktar in precis under första Iron Man. Denna har en mer intressant "dark Tony" medan den är svagare i handling och humor.

Jag ger Iron Man 2 tre misslyckade födelsedagsfester av fem möjliga.

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Iron Man (2008)

Första gången jag såg Iron Man såg jag den bara som en humoristisk actionfilm i en för mig ganska apart serietidningsvärld. Jag var och är ett stort fan av Robert Downey Jr så filmen var underhållande för stunden på grund av hans insats. Men om jag ska vara ärlig såg jag nog alla filmer i MCU fram till och med The Avengers med en glimt av överlägset förakt i ögonvrån. Jag har inte läst en enda av de serietidningar filmerna bygger på och jag hade ingen förankring i världen som spelades upp. Den kändes barnslig för mig i början. Alla karaktärer som introduceras i film efter film i Phase 1 var nya bekantskaper för mig. Det var helt andra referenser och intryck från andra filmer som dikterade mycket av mina åsikter om filmerna. Men det var då, Nu är jag mycket mer bevandrad och "investerad" i denna värld.

Då vi nu poddar om MCU-världen i den nya skinande Shinypodden får jag glädjen att se om alla de första 14 MCU-filmerna under två intensiva månader.

Shinypoddens första säsong är helt vikt åt de sköna hjältarna i Marvels universum och nu när jag ser om filmerna har jag en helt annan förståelse för världen. Det är nästan lika mysigt och nostalgiskt som när jag såg om Buffy Säsong 1 för Buffypoddens räkning. Det är kul att se hur den långa historia som jag känner till så väl vid det här laget startade. Dessutom är det roande att lägga märke till alla kopplingar framåt i serien. Även om filmerna inte alltid hänger ihop lika tjat, speciellt i början, är de ändå sammanflätade på ett sätt som gör att jämförelsen med moderna tv-serier inte är helt dum.

Första Iron Man-filmen är väldigt mycket en "origins story" och som sådan är den väldigt bra. Vi får veta hur Tony uppfann sin dräkt som också blir hans vapen. Filmens "big bad" är en vanlig girig och falsk människa, inget monster som är "over 9000" så långt som ögat når. Dessutom får vi spendera mycket tid med Tony så det läggs allt ner mycket kraft på att etablera karaktären. Och lika självklart som att Tony har en del karaktärsdrag som inte brukar hyllas till skyarna, som narcissism, stolthet, arrogans, och en allmän ovilja att vara till lags, lika självklart är det att jag ser en komplex och intressant personlighet som jag gillar skarpt. Han är en enstöring som ute i massmediala situationer beter sig som den rika världskändis han är. Redan hans far Howard var en av världens kändaste industrimän och jag antar att Tony fick en uppväxt som skolade honom att bli som han är. Likt Spike norde man kanske inte gilla Tony så mycket, men hans charm gör att man förlåter mer än vanligt.

Relationen med Pepper Potts är intressant. Jag upplever inte att Tony endast är elak mot henne. Jag ser honom blyg och lite sökande inför henne. Att deras relation ska utvecklas till en romantisk sådan är givet. Som vi pratar om i Shinypodden är kanske inte Gwyneth Paltrow det bästa valet för den rollen.

Tonen i filmen är perfekt tycker jag. Detta är en underhållsfilm som dessutom är helt orealistisk så att ställa samma krav på denna film med avseende på mänskliga reaktioner och personregi som renodlade dramafilmer är kanske att kräva för mycket? Alla filmer i MCU måste ses med vetskapen att det är "comic book movies".

Detta är första filmen i MCU och jag är nöjd med filmen för vad den är i alla fall.

Jag ger Iron Man treochenhalv fina hus i Malibou av fem möjliga.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på oss när vi pratar om denna film i Shinypodden!

Hard Eight (1996)

 

"Hard eight" eller "Sydney" som den också kallas är Paul Thomas Anderson's debutfilm. Han gjorde senare filmer som "Boogie nights", "Magnolia" och "The Master". PT Anderson är en av de skickligaste regissörerna som finns just nu. Han är en expert inom sitt område. Tyvärr finner jag ofta hans filmer som pretto och stiffa utan en uns av glimten i ögat. Han har en stil som jag inte alltid gillar, även om jag ser hans briljans.

"Hard eight" är en ypperlig neo-noir. Den handlar om en gammal ärrad buse och gambler som tar en ung gröngöling under sina vingar och lär upp honom hur man klarar sig som hustler. Den gamle gubben spelas av den ärrade Philip Baker Hall, ni vet domaren i "Bad words", och den unge spolingen spelas av den obehaglige John C. Reilly. Under sina spelsessioner i Vegas lär de känna en kasinovärdinna som extraknäcker inom det äldsta yrket av dem alla. Glädjeflickan Clementine spelas förträffligt av Gwyneth Paltrow. Förträfflig. Både hennes och Reillys karaktärer är dumma som spån och det kan inte alltid vara jättelätt att spela sådana roller men dem, och speciellt hon gör det med bravur. Baker Hall spelar en bad ass som ändå verkar vara på dekis. Filmens höjdpunkt är en liten scen där Philip Seymour Hoffman kommer in och totaldominerar.

Skådespeleriet är top notch. Till de tre ovan får vi också en annan korkad karaktär som spelas av en för omväxlings skull sliskig Samuel L. Jackson. Handlingen är crispig och egentligen är det en superenkel story. Nästan så enkel att jag undrar varför de valde att ens göra filmen. Det som händer i filmen händer under ytan. Det är speciellt Baker Hall som drar ett tungt lass i det dramatiska. Han spelar en sorgsen och olycklig man och det mesta sker bakom hans ögon.

Filmen lever på sin stämning och för er som gillar lite noiriga filmer borde detta passa som handen i handsken. Jag ger "Hard eight" tre obetalbara skulder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Iron Man 3 (2013)

Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3 är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Contagion (2011)

Dr. Ian Sussman: Blogging is not writing. It's just graffiti with punctuation.

Hehe. Här kommer denna bloggares inlägg om "Contagion". Det är alltid lite spännande när Steven Soderbergh kommer med en ny film, för han är en mästare på att varierar sig i sitt filmskapande. Ibland gör han allvarliga storfilmer (Traffic, Che), ibland är det experimentella indie-filmer (Bubble, The girlfriend experience) medan en del är underhållningsfilmer från Hollywood med en twist (Ocean's Eleven, Erin Brockovich, Out of sight). Den nya filmen är en av de allvarliga storfilmerna och den kan nog mest liknas med "Traffic" bland hans tidigare filmer.

Det är klart att mina förväntningar var tämligen höga när jag och Danne såg filmen tidigare i veckan. Soderbergh har åter igen samlat en imponerande hoper med kända skådespleare. Vad sägs om Gwynet Paltrow, Kate Winslet, Marion Cotillard, Matt Damon, Jude Law, Laurence Fishburne, John Hawkes och Ellior Gould? Vilka av dem vill du ska få överleva och vilka ska tvingas förgås av det fruktansvärda fladdermus-gris-viruset?

Filmen är en beskrivning om hur en fiktiv global virusepedemi sprider sig över hela världen. Filmen spekulerar i hur individer, myndigheter, massmedia och folk som nyttjar sociala nätverk reagerar vid en sådan situation. Vad sägs om kravaller, plundringar och extrem egoism? Det är mer en beskrivning över procedurer än en drama som behandlar individer. Filmen "Traffic" beskrev individers och myndigheters hantering av knarksmuggling och bruk i USA, men där fanns ett antal mycket starka personliga öden och historier. Det saknar jag nästan helt i "Contagion". Samtidigt är filmen otroligt välgjord, både då det gäller "production value" och skådespelarinsatser. Men med distans och en viss kyla.

Jovisst, filmen är mycket spännande, men den spänningen bygger på att man sitter och undrar över vilka av de kända skådespelarna som kommer dö av viruset och vilka som kommer klara sig. Det är inget bra tecken att jag som åskådare sitter och funderar om filmen i ett perspektiv utifrån densamma. En del fakta i filmen om spridningshastighet, smittorisker och sådant var intressant (en vanlig människa rör vid sitt ansikte flera tusen gånger per dag...!). Men till sist blev jag helt enkelt inte engagerad tillräckligt mycket i karaktärerna, och jag blev faktiskt inte tagen av filmen som helhet.

En minnesvärd detalj från visningen i den lilla men vackra SF-biografen i Råsunda var att det satt en person på raden bakom oss som hostade och fräste hela filmen igenom. Tala om passande "back-drop" till filmen...

Jag ger Soderbergh's "Contagion" tre vaccin av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Iron Man 2 (2010)

What's the point of owning a race car if you can't drive it?

"Iron man 2" är en del av "Avengers"-världen, precis som förra veckans "The incredible Hulk". Jag gillar Robert Downey Jr skarpt och trots mycket negativa recensioner laddade jag videon med denna rulle. Plymen var med och tittade på filmen och vi stortrivdes till denna adrenalinkick. Tvåan är kanske inte lika bra som ettan, men den är helt ok.


Scarlett Johanssen fyllde ut sin läderdräkt med råge, hon skulle passa på Kinks and Queens. Man ser både lite Angelina Jolie's Tomb Raider och Catherine Zeta Jones Entrapment i henne här. Samuel L Jackson i rollen som Nick Fury var bara med lite lite. Vi får säkert se mer av honom i den kommande storfilmen. Filmens skurkar i form av Mickey Rourke och som alltid utmärkte Sam Rockwell var filmens behållning tillsammans med järnmannen.


"Iron Man 2" får två elpiskor av fem möjliga.

Betyg: 2/5