måndag 7 augusti 2017

Atomic Blonde (2017)


Atomic blonde är en spionthriller, en actionrökare och en film med en kvinnlig bad ass som huvudperson. Det är en fartfylld film som är kul underhållning för stunden. Men den kunde varit så mycket bättre...

Här har vi Charlize Theron i en roll som kan jämföras med Keanu i John Wick, Matt i Bourne eller Tom i Mission Impossible. Det är kul och bra att det nu verkar komma fler filmer med kvinnliga bad asses. Bra för att jag vill att unga tjejer ska ha förebilder av alla slag på bio. Inte bara sådana som fastslår traditionella roller. Därför är det bra att filmer som Wonder Woman, Hannah och Atomic blonde finns. Men bara det faktum att det är en kvinnlig bad ass gör inte filmen perfekt per automatik. Denna film försöker men når inte ända fram.


Som actionfilm är den tämligen ojämn. Visst det finns många våldsamma scener, men det är mestadels för mig ointressant action. Dessutom kändes filmen klippt som en jäklans musikvideo. Man borde låtit den andas lite mer och etablerat både karaktärerna och handlingen mer grundligt. För att action är som bäst när det finns en kontext, när man känner karaktärerna och är engagerad i dem. Denna film är mer lik John Wick: Chapter 2 än Bourne Identity så att säga. Trots att Bourne identity har bra mycket färre och kortare actionscener känns de mycket mer på riktigt. Jag ser att filmens regissör David Leitch är mest känd för sina jobb som stuntman och stuntkoreograf. Det är då lättare att förstå att actionscenerna inte är där för att understödja handlingen utan snarare tvärt om.


Atomic blondes viktigaste ingrediens är ändock dess spionthrillerelement. Det är en sådan typ av film där vi åskådare får mer och mer information om mysteriet under filmens gång. Tyvärr är inte filmen som spionthriller bra, den är närmast undermålig. Detta är som en fattigmans John le Carré. Efter att ha läst eller sett en le Carré kan jag gå i dagar och fundera över handlingen. Förundras över att den var så komplex och invecklad och att jag blev blown away över twistarna. Men twistarna i hans verk är alltid motiverade och grundlagda i historien. Atomic blonde har flera twistar för mycket. De sista två-tre var extremt överflödiga och helt oannonserade. Det är ingen bra eller cool twist om den kastas in från sidan enkom för att överraska publiken. Det kan vilken usel manusförfattare som helst klara av. Jag tror att filmen hade vunnit på om den tagit slut med den sista scenen mellan Theron och McAvoy. Då hade slutet varit lite tvetydigt och spännande. Vem av dessa två professionella lögnare talade sanning och vem ljög?


Nu låter det kanske som att allt var kasst men så var verkligen inte fallet. Filmen har flera starka saker. Först och främst älskar jag musiken i filmen. Blue Monday, Behind the wheel och framför allt Bowies bästa version av Cat People (Putting out fire). De har integrerat en massa bra låtar från åttiotalet i soundtracket. Jag älskade denna bit. 99 luftballons, Der Kommissar. Tidskänslan i filmen är stark, något som kommer av både musiken och hela produktionen med gamla östeuropeiska bilar och galna kläder. Den har en bra miljöskildringen från Berlin precis före murens fall. Så kändes det i alla fall.

Jag tyckte de flesta skådespelarinsatserna var bra. Charlize var inte i nivå vare sig med Gal Gadots Wonder Woman eller sin egen Furiosa men hon funkade bra. Jag fick dock aldrig någon tydlig känsla av hennes karaktär. James McAvoy spelade över men han var bra och lite överraskande var en av filmens härligaste svenske Bill Skarsgård. Jag ville se mer av honom mest hela tiden. Han och Charlize skulle haft fler scener. 

Bästa actionscenen var den när Lorraine attackerade lönnmördarna under demonstrationen, den i en lägenhet och senare i trappuppgången. Jag vet inte om det är mina egna fantasier som spökar men jag tyckte mig se en homage till True romance när Lorraine dödade en av de onda medelst en gammal klassisk korkskruv. Alabama for ever!

Jag ger Atomic blonde tre starka kvinnliga bad asses av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Filmen sågs på en trevlig visning mitt i veckan på en av Råsundas mysiga salonger. Jag hade sällskap av Carl, läs hans tankar om filmen här:








2 kommentarer:

  1. Jag håller med om att de avslutande vändningarna kändes rätt överflödiga. Annars vet jag inte riktigt om jag har så stort behov av John le Carré-nivå på berättandet. Instämmer att actionscenerna var i fokus men det räckte bra för mig :) Mer utförligt på lördag...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser fram emot din hyllning (?)!

      Om jag nästa gång jag ser den går in med inställningen att detta är en film som bara fokuserar på en cool och snygg look samt sina actionscener kommer jag nog gilla den mer. :-)

      Jag hade inte läst på inför filmen och såg den mer eller mindre blank. Hade ingen aning om vilken genre det var, men under titten uppfattade jag den som en spionfilm i första hand. Därav att jag brydde mig om dess spionhistoria. Nu, efter jag skrivit min text har jag lyssnat på /Filmcast och de gillar filmen mer eller mindre men säger rent ut att handlingen i filmen är sekundär. Det är som med Fury Road, snygg att se på, skön "feeling" men filmen har "some flaws"...

      Radera