Rewatch: Trouble with the Curve (2012)

Clintanpodden är åter i luften med en ny säsong med nio avsnitt och filmer. Först ut är ett val av Frans med baseball-filmen The Trouble With The Curve. I denna film spelar Clintan en mycket åldrar scout för MLB-laget Atlanta Braves. Han börjar se sämre på gamla dagar och dessutom kommer ungdomar med nya galna idéer om hur man ska analysera talanger inom baseball. Amy Adams spelar hans dotter som kämpat hela sitt liv för att få attention från sin far. Till sist har vi Justin Timberlake som spelar en yngre talangscout i passande ålder för dottern. Filmen lyckas få in en liten romantisk komedi mitt bland åldersnojadramat.

Filmen kom ut året efter Moneyball som för övrigt är en klart starkare film. I Moneyball berättas samma historia mer eller mindre men där är det ut de yngre datasnubbarnas perspektiv och där är de gamla stofilerna, likt Clintans karaktär i dagens film, som trycks ut i periferin. det är minst sagt intressant att jämföra de två filmerna back to back.

I podden ställer Frans intrikta frågor som jag och Joel försöker fundera på. Bland annat vad Clintans budskap är... Den enkla, eller snarare simpla, tolkningen är att Clintan försvara gamla veteraner med all sin erfarenhet gentemot uppstickarna. En mer spännande tolkning kan vara att Clintan är introspektiv och funderar över sin egen roll som gammal skådis och regissör, om att han själv är på väg ut ur bilden kanske. Det finns fler tolkningar som vi eventuellt berör i samtalet.

Till sist kan jag konstatera att filmen var snäppet bättre vid denna omtitt, som ofta dramer kan bli. Under denna titt drabbades jag av insikten hur bra Justin Timberlake var i denna roll, den kändes helt naturlig och han blåste både Clintan och kanske mer överraskande Amy Adams av banan i denna rulle. Stark tvåa... Japp, jag gav den en trea i podden men det är ett tag sedan nu, filmen har lagt sig tillrätta på betyget stark tvåa.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden Clintanpodden där poddar finns, på Spotify, eller här.

Inside Llewyn Davis (2013)

Tredje säsongen av Shinypodden tuffar på. Jag och Carl tittar på bröderna Coens filmer och nu har turen kommit till Inside Llewyn Davis. Detta ver an film jag ville se om då jag kände på mig att jag undervärderade den när jag såg den på bio våren 2014. Då fick den betyget 3/5. Skulle kanske en ny titt få mig att omvärdera denna film som jag gjort med Blood simple och The ladykillers?

Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.

Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.



Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.

Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.

I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)

Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.

Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.

Slutresultat: ingen förbättring.

Betyg: 3/5

Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.

Wonder Wheel (2017)

Woody Allen är en produktiv herre med ungefär en film per år. Sedan 1982 har han kommit ut med minst en film per år! Det är inte svårt att då förstå att kvalitén varierar ganska häftigt. Årets film Wonder wheel som också var filmfestivalens avslutningsfilm är den starkaste från honom sedan Midnight in Paris från 2011. Japp, så tycker jag. Det som inledningsvis uppfattas som en dramakomedi är egentligen en dramathriller där de komiska inslagen är glesa. I mina ögon är detta ett mörkt drama om en olyckligt gift och deprimerad kvinna.

Filmen inleds med att berättelsens ciceron Mickey (Justin Timberlake) talar rakt in i kameran och förkunnar att detta är en melodrama med "larger than life"-karaktärer... Och så slängs vi in i nöjesparken på Coney Island under 50-talet. Precis som Mickey berättat är alla karaktärer förstärkta som om det vore teater. Det tar ett tag för mig att ställa in de filmiska receptorerna till denna stil men allt eftersom filmen rullar på desto mer indragen i historien blir jag.



Filmen handlar om trängda och olyckligt gifta Ginny (Kate Winslet), hennes man Humpty (Jim Belushi), hennes son från tidigare äktenskap Richie (Jack Gore), Humptys dotter från tidigare äktenskap Carolina (Juno Temple) och så den levnadsglade livräddaren Mickey. Ginny har en affär med Mickey och börjar fantisera om ett bättre liv där hon kan kasta förklädet från syltan hon serverar på och åptergå till skådespeleriet vid teatern, Carolina är på flykt från maffian och sin make som Humpty hatar, Richie är jävligt jobbig och lider av pyromani, Humpty vill bara ha lugn och ro och Mickey har författardrömmar.

Filmen är fotad och ljussatt på ett otroligt häftigt sätt. Speciellt ljussättningen används för att förstärka känslor hos karaktärerna. Varma orangea färger när de är lyckliga eller förälskade, kalla och gråa när de är ledsna och förtvivlade. Denna effekt tar också en viss tid att vänja sig vid men slutresultatet blir en mycket tydlig känsla i filmen. Den är inte realistisk utan lever sitt liv i en egen bubbla. Åter igen som kan liknas vid bubblan som skapas i teatersammanhang.

Skådespeleriet är ypperligt och Kate Winslet dominerar. Jag undrar stilla om hon varit bättre förr? Jim Belushi har en grund karaktär och det mest intressanta med honom är kanske att han är förvillande lik en något yngre John Goodman. Jag trodde först att det var Goodman som klev in i scenen när vi träffade Humpty för första gången. Också Justin Timberlake är bra, damn, han är riktigt bra och perfekt castad i denna film. Sen gillar jag givetvis Juno Temple också, hon är väl bra i alla filmer? Det känns så även om jag inte sett mer än en handfull. Till sist, vad kan man säga om sonen Ritchie förutom att jag bara ville dränka honom i en regntunna hela filmen igenom? Hans problem med tändstickorna var något form av budskap från Woody, som ett sista förtydligande att familjen inte var lycklig. Killen som spelade honom var antagligen ganska bra med tanke på den avsky som jag kände inför karaktären.

Wonder wheel kändes som en förvrängd verklighet, kanske lika förvrängd som livet inne i en nöjespark är jämfört med det grådaskiga vardagliga diskbänkslivet är utanför. Jag älskar bildspråket och efter ett tag dialogen och karaktärerna också. Jag ger Wonder wheel fyra fisketurer av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Popstar: Never Stop Never Stopping (2016)

Det är svårt det här med att värdera tips man får på komedier. Humor är ju så otroligt personligt. Satiren och musikdokumentärs-spoofen Popstar: Never stop never stopping dök nyligen upp på två topplistor över 2016 års bästa filmer. Jag lystrar alltid lite extra när nya komedier hyllas. Klart jag ville se filmen före jag drar strecket i sanden för 2016 sammanfattningen som kommer lite senare.

Ja, men detta var väl helt ok? Överlag blev jag såklart lite besviken då den inte alls levde upp till den nivå jag hade hoppats. Det är inte en ny Vacation (2015) om man säger så. Filmen passar nog mer till dem av er som gillar den gamla godingen This is Spinal Tap som också är en allmänt hyllad satir och musikdokumentär-spoof. Det är en annan film jag inte är jätteförtjust i så jag borde kanske varit varnad? Men eftersom jag inte kände till att filmerna påminde om varandra så blev jag inte förvarnad i tid.

Andy Samberg spelar en popstjärna som gjort solokarriär efter några år som del i ett pojkband. Managers, de gamla vännerna i pojkbandet, massmedia, publicister, nya konkurrenter... Detta är som en lång radda med SNL-bits uppradade efter varandra. Vi får också en herrans massa interna skämt från branschen och ännu fler cameos från dagens musikelit, mestadels från hipp hopp och annat modernt.

Det är småroligt mest hela tiden och riktigt kul i några få scener. Jag är kanske inte tillräckligt insatt eller intresserad av modern R'n'B-musik för att vara rätt publik för denna film. Undrar däremot om inte Jojjenito skulle gilla detta en hel del.

Några få dagar efter jag såg filmen kommer jag knappt ihåg en enda scen. Justin Timberlake spelar en bifigur i filmen och han är rolig. N ä, detta var kanske inte för mig ändå. Jag ger Popstar: Never stop never stopping två smash hits av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Inside Llewyn Davis (2013)

Llewyn Davis: If it was never new, and it never gets old, then it's a folk song.

Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coen's nya film Inside Llewyn Davis. Den låg högst upp på min "att se före årslistan"-listan. Det är listan av filmer jag vill se från föregående år innan jag sätter mig ner och skriver min årsbästalista lagom till att de flesta av filmerna från slutet av året och oscarssäsongen kommit till Sverige på ett eller annat sätt.

Jag hade hoppats på att bröderna än en gång skulle ge oss en suverän film, fylld med deras sköna och ofta svarta humor. En film att försvinna in i. Jag hade hoppats på att jag själv skulle kunna skriva en underfundig revy med glimten i ögat. Jag hoppades på en 5/5 film och en kandidat till toppen på min årsbästalista men fick en 3/5 film. Jag sökte en varm humoristisk känsla men fann den inte. Japp, jag börjar min revy med slutet, kan lika gärna göra så eftersom de gjorde så med filmen. Min revy blir lika distanserad och oengagerad som jag fann filmen är jag rädd för.

Brödernas nya film har redan florerat högt upp på diverse årsbästalistor. Dessutom håller jag bröderna som nummer ett på listan "att ses vid ny filmrelease". Många gamla favoriter bland regissörer har falnat eller fallit bort på grund av ojämnhet (japp, du Ridley) eller felsteg (japp, du James).

Ok, så mina förväntningar var alltså väldigt högt ställda när jag bänkade mig inför filmen. För högt kan man kanske undra nu i efterhand. Filmen är otroligt bra gjord och alla skådespelarna gör riktigt bra jobb. Eftersom jag inte läst på speciellt mycket om filmen blev jag positivt överraskad över den ljuvliga Carey Mulligan i en halvstor biroll. Hon är alltid kul att se men va fan, hennes karaktär försvann just när den blev intressant. Detta var långt, långt från hennes bästa film. Andra bra skådespelarinsatser görs av Justin Timberlake, Adam Driver (killen med basrösten) och John Goodman.

Det bästa med denna film var den sköna känslan som infinner sig i filmen. Där har bröderna lyckats, som vanligt. Den utspelar sig i New York City i början av 60-talet och efter A serious man som utspelas i slutet av samma decennium kan man konstatera att de ha bra känsla för den tiden (såvitt jag kan bedöma i alla fall). Det mesta är som man kunde hoppas på med en film från Coens. Utom att denna film inte har någon handling. Vilket inte behöver var fel, men i detta fall var det inte så bra har jag kommit fram till.

Jag undrar hur de pitchade denna film för sig själva, filmbolaget, crew och cast? Vad kan det ha sagt? "Det handlar om en ledsen och misslyckad folksångare i NY på sextiotalet. Inget händer, sedan lite till inget och sen är det slut."? Jo, där finns en katt med svansen rakt upp! Där har vi det!

Under träffen efter filmen samspråkade jag med Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord-bloggen och Johan B från Har du inte sett den?-podden om filmen och med deras och mina intryck i en salig blandning tror jag att jag nu tolkar filmen som en studie av en depression. Llewyn är som Garfunkel från Simon & Garfunkel, om Paul Simon hade dött efter deras första skivor, dvs Llewyn är den mindre begåvade från en duo. Den kreativa motorn i duon har försvunnit och kvar står den övergivne, vilsen med bara sina ambitioner och sin gitarr i handen. Vad händer med den mindre av de två om den större försvinner? Hur tar han sig fram i sin nyvunna solokarriär? Det är kanske det filmen handlar om.

Det finns en hel del scener som talar för att Llewyn har någon form av emotionellt problem med sin döde vän. Jag tänker bland annat på scenen vid middagen då värdinnan börjar sjunga den dödes bitar i sången. Llewyn får ett frispel. Var inte värdinnan väldigt lik tanten som uppträdde på klubben förresten? Jag trodde först att det var samma tant. Kan man kanske gissa att Llewyn hade haft ett romantiskt förhållande med den döde mannen? Oklart, då han också kanske gjort Carey Mulligans karaktär gravid. Han kan ha varit bi föreslog Sofia. Ja, kanske det, artister som lever och verkar i Greenwich Village och allt det där, ni vet...

Frågan är också hur man ska tolka slutet. Ett lyckligt slut? Knappast. Llewyn kommer inte vidare, han kommer bara fortsätta runt runt i sitt hankande på ruinens brant. Trogen sin ilskna artistiska frihet och hatande allt som är kommersiellt.

Innan filmen startade sa jag till min granne filmspanaren Jimmy att Coens låg som nummer ett på "att ses vid ny filmrelease". Nu vet jag inte längre. De bör och ska såklart alltid ses, men de kan inte ligga på plats nummer ett längre. Jag brukar alltid finna en värme och förståelse från bröderna för deras karaktärer. I denna film saknade jag det. Jag upplevde inte att Coens gillade Llewyn på samma sätt som de tex gjorde med huvudpersonen Larry Gopnik i A serious man. Coens filmer bygger ofta på en egenartad stämning och en stor portion humor, om än svart sådan. Denna gång fick jag inte de vibbarna från denna film. Den var bra gjord, men för kall på något sätt. Och jag fann i slutändan Llewyn vara en högst otrevlig karaktär, jag gillade honom inte.

Jag ger Inside Llewyn Davis tre roadkills av fem möjliga. När jag ser om filmen får jag kanske äta upp mitt betyg, men då är det ju bara att ändra på det!

Betyg: 3+/5

Befann sig de övriga filmspanarna inne i Llewyn Davis?
We could watch movies
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving landscapes
Except Fear

Trouble With The Curve (2012)

 

Gus: Anybody who uses computers doesn't know a damn thing about this game. 

Clint Eastwood har ju på ålderns höst blivit en respekterad figur i Hollywood. I Trouble with the curve spelar Clintan huvudrollen men han har inte regisserat filmen. Jag vet inte om han kommer sätta sig i registolen någon mer gång, men kanske. Detta är en film om baseball och mer specifikt om scuting efter nya talanger för laget Atlanta Braves. Vid närmare eftertanke skulle detta lika gärna kunnat vara en film med Kevin Costner. Det är ett ämne Costner gillar och en stämning och känslighet som man kan finna i filmer som Field of dreams och For love of the game.

Clintan spelar här Gus, en åldrad veteran inom scouting som börjar tackla av rent fysiskt. Han har börjat få problem med synen. Dessutom har han en ihålig och risig relation till sin vuxna dotter. Dottern har ett välordnat liv som framgångsrik advokat, men hon kastar alla pågående projekt när hon hör att pappan gett sig ut på en scouting-turné trots hans sviktande hälsa. Hon tar några dagar ledigt och flyger ut till sin far på vischan i någon av the Carolinas. Väl där träffar hon en ung före detta baseballspelare som försöker slå sig in i hennes fars bransch. Samtidigt närmar sig Gus den oundvikliga uppgörelsen med nuet, dåtiden och den dåliga relationen mellan far och dotter som byggs upp under år av obefintlig kommunikation.

Detta är en lite småputtrig film med gedigna skådespelarinsatser. Jag kanske inte hoppar i taket över Clintans grimascher och grymtanden men han gör inte bort sig lika mycket på film som i verkligheten i alla fall. Dottern spelas av den förtjusande Amy Adams, ni vet hon från alla romantiska komedier, och hon är väldigt bra i denna lite mer dramatiska roll. Den största överraskningen står dock den unge mannen för. Han spelas av ingen mindre än sångaren och showmannen Justin Timberlake. Han var bra i The social network fast det kunde ju varit en engångsföreteelse. Men han imponerar även i denna film, och så han verkar vara en riktigt trevlig prick också.

Allt som allt är filmen trevlig och perfekt för en trött vardagskväll efter jobbet, men detta är ingen film för någon årsbästalista. Den är mellanmjölk.

Jag ger Trouble with the curve två skruvade basebollar av fem.

Betyg: 2/5

Friends With Benefits (2011)

Bläh!

Detta är ännu en film som jag inte förstår mig på. Grundstenarna för något speciellt finns där, men de lyckas fumbla bollen. De kunde ha scorat stort, men istället blev det stolpe ut.

Den bedårande Mila Kunis spelar Jamie en framgångsrik head hunter i New York. Justin Timberlake spelar Dylan en framgångsrik art director från Los Angeles. De två möts då Dylan är en kandidat till ett jobb som Jamie hanterar. Båda har nyligen blivit dumpade och bestämt sig för att inte försätta sig i något smärtsamt förhållande på ett tag. Men ack, detta är en romantisk komedi så vi förstår ju alla varthän det barkar. Men först ska de unga tu ha lite kompis-sex, bli förtjusta i varandra, bryta upp för att sedan i det sokcersöta slutet bli ihop igen.

Filmen har resurser med inte mindre än tre fantastiska birollskaraktärer. Vi har independent-dottningen Patricia Clakson som Jamies hippie-mamma, Ricchard Jenkins från filmer som The cabin in the woods och Let me in i rollen Dylans alzheimersjuke far och så Woody Harrelson som en hysteriskt rolig homosexuell sportredaktör.

Men filmen fokusera med stor intresse på de två huvudrollerna. Justin Timberlake gör sin roll helt ok. Han är faktiskt adekvat i rollen som Dylan. En pretty boy, som hjälper till att ställa in fokus på den fantastiskt vackra Mila Kunis. Man har försökt att göra henne till en typisk manic pixie dream girl, men i denna film blir hon bara stressig. Hon pratar för fort, hon gör för många hysteriska saker, hon hastar igenom hela filmen. Det känns påklistrat, inte naturligt så långt ögat når. Attans, det kunde blivit en ny favorit, men bläh.

Filmens höjdpunkt är faktiskt den underbara Milas lustiga sätt att säga bläh. Jag kan inte göra hennes uttryck rättvisa i text, och jag vet inte om det är skrivet i manus eller om det är hennes egen tolkning av karaktären. Jag skulle tro att det är det senare och det är charmigt och lustigt. Ett så enkelt litet uttryck fick mig att se glimtar av en mycket bättre karaktär. Om de bara låtit Jamie och Dylan luftas lite så att de och deras relation kunde utvecklats bättre, som ett vin på dekantering!

Som film i Sommarklubben var detta en "perfekt" film. Ungefär så dålig som jag trodde, vilket var synd. Jag hoppas ju alltid att jag ska finna de gömda och glömda juvelerna i högen av filmer i klubben. Men sökandet går vidare.

Jag måste erkänna att inledningsscenen är briljant. Mycket underhållande, fast det verkar först som att det är världens sämst skriva scen...

Jag ger Friends with benefits två nakna rumpor av fem möjliga.

Betyg: 2/5