Indiana Jones and the Dial of Destiny (2023)

Den största överraskningen med den nya Indiana Jones-filmen var kanske att den inte var sämre än det här. Men annars var filmen utan surprisens honung. Tryggt, säkert och tråkigt. Filmen puttrar på i ett behagligt tempo och gör allt den kan för att göra alla fans nöjda. Harrison Ford ser rejält gammal ut. Heck, han är gammal, och varje gång han gör något i scenen spelad Indys theme i musiken. Att filmteamet inte insåg att den grejen kan man endast köra ett fåtal gånger för att den ska funka är trist.

Filmen är alldeles för lång och jag hinner bli ganska uttråkad under dess gång. Ändock lir det lite bättre i slutet när Indy och tjejen och ungen reser tillbaka i tiden till romartiden. Det hade varit ett bra slut om Indy fått bli kvar där, bland figurer som han ägnad sitt liv åt att studera som arkeolog. Men istället fick vi ett sött slut med Marion. Det går också bra.

Vi kan väl konstatera att Indiana Jones hade sin tid på 80-talet. Det känns som att hans tid är över och detta är nog så bra en ny Indiana Jones-film kan bli, för att fortfarande vara barntillåten, ofarlig, gullig och oförargligt. Men det blir inte så spännande eller upphetsande längre. Dessutom var inte filmen speciellt rolig eller fyndig. Det blir lite tråkigt helt enkelt.

Betyg: 2/5

Agatha Christie's Poirot - Series 12 (2010-2011)

Så har vi kommit till den näst sista säsongenav denna supermysiga tv-serie. Det är sannerligen som att umgås med gamla vänner när jag sätter mig ner med en kopp te och kollar på Poirot.

Denna säsong består av fyra långfilmer och säsongen domineras totalt av den tredje filmen "Murder on the Orient Express". Om jag inte misstar mig tror jag till och med att små fragment av musiken i "Murder on the Orient Express" spelas i de övriga tre filmerna. Och endast några få dagar efter att ha sett alla fyra i rask följd är det den som dröjer sig kvar i minnet. Den dominerar säsongen totalt.

Detta är den tredje versionen av Agatha Christies klassiska roman jag sett och jag inser nu att jag sett dem i den perfekta ordningen. 

Först såg jag versionen av Sidney Lumet från 1974, den med alla kända skådespelare av det lite äldre gardet. Den med Albert Finney, Lauren Bacall, Ingrid Bergman, Sean Connery och Vanessa Redgrave. Den versionen känns minst seriös av de tre, mest humor och en hel del "tongue in cheek". 

Sen såg jag Keneth Branaghs utskällda version med stjärnor som Michelle Pfeiffer, Dame Judi Dench, Penélope Cruz, Olivia Coleman, Daisy Ridley, Willem Dafoe och Johnny Depp. Där spelas Poirot upp som en bombastisk James Bond-agent vilket var chockerande, men filmen har också ett mörker som mest tydligt kommer fram under den tredje akten. Känslorna kändes riktiga och vidden av hur sorglig denna berättelse egentligen framställdes på ett bra sätt. Jag älskade slutet av den filmen. 

Och nu har jag sett denna version. I denna version ser vi färre stora stjärnor, mest kända är Jessica Chastain, Barbara Hershey, Toby Jones och Hugh Bonneville. Denna version är klart mörkast och den som följer bokförlagan bäst skulle jag gissa. Här brottas Poirot och vi åskådare med rätt och fel, brott och straff och till och med religionens roll därom. Poirot krossas av valet mellan att göra vad som är lagligt rätt och vad som är rätt rätt, helt enkelt, och vi krossas med honom.

Redan i inledningen ser vi Poirot i två korta scener i Egypten, som belyser det moraliska dilemmat han ställs inför på tåget senare i filmen. I den första pressar Poirot en ung militär till självmord. Mannen hade inte gjort något olagligt men han hade bedragit sin fru, skapat skandal för regementet samt ljugit för Poirot! Poirot gick så hårt åt honom att han tog en pistol och skjöt sig i tinningen vilket gav tydligt intryck på Hercule. I den andra scenen bevittnar Hercule och två av västerlänningarna som senare äntrade tåget hur en folkmassa ledde av en kränkt man stenar en otrogen kvinna. Jessica Chastains Mary Debenham försökte förtvivlat böna folkmassa om nåd för kvinnan. En liknande scen återkommer senare när hon bönar till Poirot om att släppa mördarna på tåget. Hercules svar till Mary angående den otrogna kvinnan var att hon visste reglerna i landet hon bodde i och att hon gjorde sitt val. Mary poängterade mycket rimligt att straff och brott inte var balanserade.

Filmen är långsam med en ton som nästan tagen från en skräckfilm. Musiken är oroväckande och inte så lite "creepy". Hercule låter sig störas av många små detaljer resan igenom, men det är sannolikt beroende på hans upplevelser i Egypten och hans undermedvetna som brottas med sin egen skuld i det första fallet och den allmänna skulden han kände rörande det andra fallet. 

I denna film läggs inte stor vikt på hur Poirot löser fallet, den fokuserar mer på de filosofiska frågorna. Poirot får heller inte en storslagen scen inför alla de misstänkta där han på sitt ibland pompösa och teatraliska sätt berättar om vem som är den skyldige. Istället får vi en mycket välspelad scen där Hercule nästan med gråten i halsen sammanfattar vad som hänt både före tågresan och under densamma. Han står på sig ett tag om att lagen måste följas men till slut krossas han under tyngden av brottet som signore Cassetti begått.

Sista scenen när Poirot vandrar bort längs spåret i snön är den emotionella höjdpunkten i tv-serien än så länge. Filmen är en solklar 5/5.

Som tidigare sagt förbleknar de övriga tre filmerna i skuggan av "Murder on the Orient Experss". Första filmen "Three act tragedy" inleds mycket humoristiskt med Sir Charles, en pensionerad hyllad skådespelare som vill utreda morden själv. Extremt lustig figur. Underbart speleri av Martin Shaw. Han är betuttade i unga skönheten Egg Lytton Gore (Kimberly Nixon). Mycket rolig under utredningsfasen, sedan sorglig och somber stämning. 

I andra filmen "Hallowe'en Party" återförenas Poirot med författarinnan Aradne Oliver förträffligt spelad av Zoë Wanamaker. Även denna film är på ytan lite smårolig men den döljer ett mörker som så ofta i filmerna under slutet av serien. Jag är nyfiken på vilken ton de kommer ge filmerna i sista säsongen.

Säsongens sista film "The Clocks" är den mest lättsamma av de fyra. Ett bra val att avrunda med den efter tredje filmen. En ung sekreterare blir anklagad för ett mord på en okänd man i huset dit hon kallats på uppdrag. Poirot får hjälp av unge MI6-agenten Colin Lamb på jakt efter tyska spioner samtidigt som de ska hitta mördaren. Är det unga sekreteraren eller någon helt annan? Många av intervjuerna av grannarna runt mordplatsen var otroligt lustiga. Jag njöt i fulla drag över filmen som till slut fick ett för "sena Poirot" överraskande lyckligt slut.

Jag rankar denna säsong högt. Två mysiga om än mörka filmer, ett mästerverk och till sist en underhållande och nästan ljus film som avrundning. Nu bara en säsong kvar!

Betyg: 4/5

Archive (2020)

Archive är en mycket bra idédrivcen sci-fi. Filmen betraktar aspekter av AI och robotics i en nära framtid. Den är lågmäld och långsamt berättad, mycket långsamt. Inga "space battles" här inte, endast en handfull karaktärer i en sluten miljö. Det är lågbudget helt enkelt. Men här bevisas att filmmagi kan skapas med bra idéer, något som stor budget ibland inte kan ersätta.

Filmen är som gjord för mig, den ligger i en genre jag älskar. Men jag kan mycket väl förstå att den intre kommer älskas av alla. det handlar om en smal sub-genre som man kanske måste vara lite nördig för att gilla.

Det är ett otyg att spoila handlingen. Kan bara sammanfatta att vi får följa George (Theo James) som ensam arbetar med att utveckla en avancerad android, en robot som efterliknar en människa.

Filmen är regisserad av Gavin Rothery som tidigare arbetat som "conceptual designer" och "head of graphics design" på Duncans Jones fantastiska film Moon, en annan idédriven sci-fi (som jag gillar ännu mer). Miljöerna är suggestiva, vackra, obehagliga, ensliga, utomjordiska, jordnära.

Stilen och tematiken påminner mig mycket om Alex Garlands Ex machina och jag skulle vilja kalla Archive "Ex machina" light. Förvänta er således inte samma höjder som den, men ni kommer kanske som jag se likheterna i alla fall.

Kan varmt rekommendera filmen till de som delar min fascination för udda okända sci-fi.

Betyg: 4/5

Re-watch: Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Efter boken och den ypperliga miniserien av BBC ville jag såklart se om Tomas Alfredssons filmen från 2011. Jag såg filmen på filmfestivalen och har redan skrivit om den på bloggen förut, se här.

Denna gång kunde jag fokusera mer på avvikelser och likheter med de två tidigare verken på samma historia. Filmen lånar en hel del från miniserien i struktur och vissa element men den har flera sker som gör den unik också.

En stor skillnad mot både boken och miniserien jag direkt tänker på är hur de presenterar Smiley. Han spelas av Gary Oldman som såklart gör en bra insats även om Smiley för alltid kommer se ut som en åldrad Alec Guiness i mitt huvud. I filmen är Smiley mindre kontrollerad hela tiden. Han verkar mer hämndlysten här i filmen. Det är den mest troliga reaktionen hos Smiley, men den saknas helt i boken och miniserien. Här i filmen ryter Smiley till och med till vid ett tillfälle. Quelle spectaculaire!

Gary Oldman är vass. Han är en suverän skådis. Jag gillar också hans look and feel. Han är klädd i klanderfri svindyr tredelad kostym i denna film. Jag vet inte riktigt om det är bilden man får på honom i böckerna dock. Jag gillar också de lustiga och smått bisarra scenerna när Smiley är ute och simmar i någon parkdamm. Ska det vara någonstans i London tro...

Strukturen i filmen är lik den i miniserien dvs att alla scener som berättas via återblickar visas i rimligt kronologisk ordning. Filmen är hyfsat lätt att följa, trots alla intrikata turer Smiley tar för att av slöja vem som är mullvaden. Här i filmen förenklas mysteriet en hel del och det är kanske en av filmens svagheter. Jo, den kommer icke upp i samma nivå som bok eller miniserie i det avseendet.

Övriga skådespelare som jag gillar i filmen är John Hurt som Control, Toby Jones som Percy Alleline, Colin Firth som Bill Haydon, svenske David Denick som Toby Esterhase, Tom Hardy som Ricki Tarr och framför allt Benedict Cumberbatch som Peter Guillam. Filmen har snygg design och allt ser ut att komma från sjuttiotalet. Boken skrevs 1974 och handlingen är samtida. Tom Hardys stil andas sjuttiotal och jag kommer ihåg att jag fascinerades över hans stora feta läppar även förra titten.

Även filmen visar vad som händer med mullvaden, vilket miniserien gjorde men boken alltså inte skriver i klartext. Miniserien visar när George möter Ann efter händelserna. Boken avslutas när George är på väg till henne. Filmen väljer något mitt emellan, hon är hemma i lägenheten när George kommer hem, men vi får inte se henne eller något från deras konversation.

Betyg: 4/5

 

 

Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Är det så viktigt att underhållningsfilm har något vettigt innehåll egentligen? Intressant fråga om man tänker till lite. Jag tänker att nej det är det antagligen inte, men det gör med stor sannolikhet att filmen blir bättre.

Science fictionfilmer som både är underhållande och innehåller tänkvärda funderingar om intressanta ämnen, som till exempel genmanipulation av djur och människor, är den bästa sorten. Tänk Ex machina om AI, Arrival om hur vi skulle hantera besök från andra världar eller varför inte den första Jurassic park där frågan om moral och etik åtminstone fick en liten plats.

Filmerna blir lite fylligare om de har några tankar i botten. Ett annat sätt att göra filmer likt Jurassic Work: Fallen Kingdom till något mer intressant vore att fylla filmen med välutvecklade karaktärer som man känner något för. Det var Steven Spielbergs signum förr i tiden, jag tänker på Jaws, E. T eller varför inte den där om Dr Jones? Nu verkar han helt tappat stinget. Vad är Jurassic World-filmerna för något förresten? Science fiction eller fantasy? Och är Spielberg ens med i processen? Han regisserar inte denna film, men han är producent och det är hans bolag Amblin Entertainment som gjort filmen.

Detta är en ganska tråkig underhållningsfilm som endast verkar har som ambition att locka så mycket publik som det går till biograferna under första helgen i USA. Filmen känns som ett kärl där häftiga scener till trailern kan skopas upp ur. Den verkar, ta mig tusan, inte ha några andra ambitioner över huvud taget.

Det vore mer ok om det var en uttalad b-film, men den har stor budget, rika filmstjärnor i casten och borde ha större ambitioner än en b-film. Tyvärr är karaktärerna tunna som asplöv och handlingen som skriven av en naiv nybörjare. Allt som planteras visas övertydligt och karaktärer är antingen helt goda eller helt onda och det finns aldrig någon som helst risk att man kan tveka om vilken sida de är på.

Handlingen är slapp på gränsen till plagiat. Är inte detta precis samma story som en tidigare film i serien? Att de onda männen fraktar hem dinosar till fastlandet för att de där ska säljas och bli utsatta för grymma vapenexperiment?



Naiviteten kombinerat med en ängslighet gör att filmen blir helt tandlös. Teamet bakom filmen har uppenbarligen tagit åt sig av kritiken att Bryce Dallas karaktär Claire trippade omkring i djungeln i högklackat i förra filmen. Undrar hur länge de funderade över hur de ska "besvara" den kritiken. "Vilken smart och cool grej kan vi göra åt det?" Nej, blev typ inget. Istället zoomar de in och nästan fryser bilden på hennes högklackade skor i stadsmiljö och zoomar in och nästan fryser bilden på hennes boots när hon åker till djungeln. Är ni sex år och vill ha en klapp på huvudet eller? 150 miljoner US dollars i budget! LOL.

Ibland kan dock humorn rädda denna typ av meningslösa filmer. Chris Pratt är ändå den tredje bästa Chris och han kan få till det ibland, det får man ge honom. Bryce Dallas Howard tycker jag inte heller kan klandras. Hon kämpar och klampar på vare sig det är i högklackat eller boots. Men deras jargong känns pinsamt krystad. Tyvärr.

Däremot var den nervöse datakillen Franklin i Justice Smiths skepnad vagt roande. Hans oro för T-Rex var bitvis kul. Han blev tyvärr dock bortplockad under stora delar av filmen. Isabella Sermon i rollen som den lilla flickan Maisie var nog filmens behållning. Den "fina" relationen mellan Owen och Blue var det sannerligen inte i alla fall. Den sagan förblev outvecklad, drunknad i de många revideringarna av manuset kan man tänka.

Jag såg filmen hemmavid och det är inte idealiskt då annat kan pocka på uppmärksamheten. Filmen var bitvis så tråkig att jag hade svårt att slutföra tittningen under en enda kväll.

Lite fundersam på betyget. Hantverket och specialeffekterna med dinosaurierna var ändock bra gjort. För det var väl specialeffekter? Det finns väl inga dinosaurier på riktigt?

Jag ger Jurassic World: Fallen Kingdom två svaga dussinfilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Atomic Blonde (2017)

Atomic blonde är en spionthriller, en actionrökare och en film med en kvinnlig bad ass som huvudperson. Det är en fartfylld film som är kul underhållning för stunden. Men den kunde varit så mycket bättre...

Här har vi Charlize Theron i en roll som kan jämföras med Keanu i John Wick, Matt i Bourne eller Tom i Mission Impossible. Det är kul och bra att det nu verkar komma fler filmer med kvinnliga bad asses. Bra för att jag vill att unga tjejer ska ha förebilder av alla slag på bio. Inte bara sådana som fastslår traditionella roller. Därför är det bra att filmer som Wonder Woman, Hannah och Atomic blonde finns. Men bara det faktum att det är en kvinnlig bad ass gör inte filmen perfekt per automatik. Denna film försöker men når inte ända fram.

Som actionfilm är den tämligen ojämn. Visst det finns många våldsamma scener, men det är mestadels för mig ointressant action. Dessutom kändes filmen klippt som en jäklans musikvideo. Man borde låtit den andas lite mer och etablerat både karaktärerna och handlingen mer grundligt. För att action är som bäst när det finns en kontext, när man känner karaktärerna och är engagerad i dem. Denna film är mer lik John Wick: Chapter 2 än Bourne Identity så att säga. Trots att Bourne identity har bra mycket färre och kortare actionscener känns de mycket mer på riktigt. Jag ser att filmens regissör David Leitch är mest känd för sina jobb som stuntman och stuntkoreograf. Det är då lättare att förstå att actionscenerna inte är där för att understödja handlingen utan snarare tvärt om.

Atomic blondes viktigaste ingrediens är ändock dess spionthrillerelement. Det är en sådan typ av film där vi åskådare får mer och mer information om mysteriet under filmens gång. Tyvärr är inte filmen som spionthriller bra, den är närmast undermålig. Detta är som en fattigmans John le Carré. Efter att ha läst eller sett en le Carré kan jag gå i dagar och fundera över handlingen. Förundras över att den var så komplex och invecklad och att jag blev blown away över twistarna. Men twistarna i hans verk är alltid motiverade och grundlagda i historien. Atomic blonde har flera twistar för mycket. De sista två-tre var extremt överflödiga och helt oannonserade. Det är ingen bra eller cool twist om den kastas in från sidan enkom för att överraska publiken. Det kan vilken usel manusförfattare som helst klara av. Jag tror att filmen hade vunnit på om den tagit slut med den sista scenen mellan Theron och McAvoy. Då hade slutet varit lite tvetydigt och spännande. Vem av dessa två professionella lögnare talade sanning och vem ljög?

Nu låter det kanske som att allt var kasst men så var verkligen inte fallet. Filmen har flera starka saker. Först och främst älskar jag musiken i filmen. Blue Monday, Behind the wheel och framför allt Bowies bästa version av Cat People (Putting out fire). De har integrerat en massa bra låtar från åttiotalet i soundtracket. Jag älskade denna bit. 99 luftballons, Der Kommissar. Tidskänslan i filmen är stark, något som kommer av både musiken och hela produktionen med gamla östeuropeiska bilar och galna kläder. Den har en bra miljöskildringen från Berlin precis före murens fall. Så kändes det i alla fall.

Jag tyckte de flesta skådespelarinsatserna var bra. Charlize var inte i nivå vare sig med Gal Gadots Wonder Woman eller sin egen Furiosa men hon funkade bra. Jag fick dock aldrig någon tydlig känsla av hennes karaktär. James McAvoy spelade över men han var bra och lite överraskande var en av filmens härligaste svenske Bill Skarsgård. Jag ville se mer av honom mest hela tiden. Han och Charlize skulle haft fler scener. 

Bästa actionscenen var den när Lorraine attackerade lönnmördarna under demonstrationen, den i en lägenhet och senare i trappuppgången. Jag vet inte om det är mina egna fantasier som spökar men jag tyckte mig se en homage till True romance när Lorraine dödade en av de onda medelst en gammal klassisk korkskruv. Alabama for ever!

Jag ger Atomic blonde tre starka kvinnliga bad asses av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Filmen sågs på en trevlig visning mitt i veckan på en av Råsundas mysiga salonger. Jag hade sällskap av Carl, läs hans tankar om filmen här:

Har du inte sett den? Carl

MCU rewatch: Captain America: The First Avenger (2011)

 

Captain Ameica: The First Avenger är också en film med två sidor. Denna gång gäller det dock skillnaderna i hur mycket jag gillade den vid första respektive andra titten. Jag såg filmen för första gången våren 2012 helt utan kontext. Jag såg då en ganska töntig film om en superhjälte jag inte hade någon relation till och som var blek i mina ögon. Vilken skillnad det var att se origins storien om Steve Rogers aka Captain America denna gång!

Jag älskar filmen nu. Visst är detta trevligt? Att man kan ändra uppfattning om en film så mycket... Anledningen till den förändrade inställningen är såklart att filmen är en del av en längre filmserie och att jag sedan första gången jag såg denna har sett fyra långfilmer till med karaktären, två Avengers-filmer och ytterligare två Captain America-filmer.



Jag gillar Steve helt klart. Och att få återbesöka honom, Bucky och Peggy var jättetrevligt. Jag gillar att filmen tar god tid på sig att etablera karaktärerna. MCU är generellt sett bra på att låta karaktärer "andas" så att de får utvecklas till sin fulla potential. Renodlade actionscener med karaktärer som jag inte bryr mig om är sällan nog för att en film ska bli bra i mina ögon.

Bakgrunden med Howard Stark, Bucky Barnes och Peggy Carter var välkommen. Jag hade glömt mycket av de bitarna från förra titten. Då fattade jag inte hur viktiga flera av dem skulle bli för kommande filmer. Jag gillar också att Hydra introduceras och skapas framför ögonen på oss. Hydra är den stora fienden i nästkommande Captain America-film och tv-serien Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D.



De delar jag fortfarande tycker lite mindre om är när Cap används som en cirkusapa för att sälja krigsobligationer. Jag tycker att filmen tappar i tempo rejält där efter cirka 45 minuter. Jag tycker också att Steves insatser i kriget är lite väl mycket "serietidnings-nivå". Utan speciell träning eller superkrafter slår han halva tyska armén om man hårdrar det lite. För det där med superkrafter är fortfarande lite otydligt. Visst han blir stor och stark och vi får lära oss att han får väldigt bra läkekött. Men att han nästan skulle vara odödlig tycker jag inte presenteras väl. Men tydligen kunde han överleva inne i ett flygplan som kraschat i isen under en sådär 60-70 år... Självklart är mycket av händelserna i MCU som taget från de serietidningar allt bygger på, men det finns grader av orimligheter jag kan köpa som tittare.

Istället är det de personliga relationerna som jag njuter av. Inte minst mellan Steve och Peggy. Kul också att Howard Stark är med på ett hörn även om jag inte ser det som ett triangeldrama. Det verkar ganska tydligt att Howard inte var ute efter Peggy. Steve är dock inte världens mest erfarne tjejtjusare och han blir lite osäker på sin position ett tag. Vi diskuterar frågan i Shinypodden mer i detalj.



Kompisrelationen mellan Steve och Bucky har också långtgående konsekvenser. Klart intressant att jag till och med inte kom ihåg detta från första titten. Det verkar i alla fall som att Steve bär på en stor portion skuld gentemot sin vän när filmen tagit slut.

Som skurk fungerar The Red Skull förvånansvärt bra. Detta trots att hans är monstruöst överdriven, som tagen från en Batmans-film av Tim Burton. Feeling från trettiotalets Tyskland i form av uniformer, "villains lair", vapen och flygplan ger filmen en skön retrokänsla. Att det sedan är Hydra och inte "bara " nazisterna som är fienden är jättebra.

Som helhet var det en stor överraskning för mig att jag gillade filmen såpass mycket vid denna titt och jag kommer nu med ännu större intresse ta mig an de kommande Captain America-filmerna som snart ska ses i och med Shinypoddens första säsong.

Jag ger Captain America: The First Avenger fyra fonduer av fem möjliga.

Betyg: 4/5  

Morgan (2016)

Morgan är en idébaserad science fiction och det är en genre som mycket väl kan vara en av mina absoluta favoritgenrer. I en nära framtid skickas riskanalytikern Lee Eeathers (Kate Mara) till en forskningsstation där de forskar på genmanipulation av människor. Det har hänt en incident med objektet Morgan (Anya Taylor-Joy). Lee träffar forskare och personal på plats och det står snart klart att alla har både hemligheter de försöker skydda och ett starkt band till Morgan.

Filmen verkar ha gått under radarn. Jag vet inte om den ens gick upp på bio i Sverige. Detta trots att den har en lång rad kända namn i rollistan; Kate Mara, Anya Taylor-Joy (från Split), Rose Leslie (från Game of Thrones), Toby Jones, Michelle Yeoh, Jennifer Jason Leigh och Paul Giamatti.

Filmen påminner lite i stil och ton om Ex machina eller tv-serien Black mirror. Åskådaren kan också förnimmas en vajb från den gamla sci-fi-klassikern Solaris. I Ex machina är det forskning på AI som ligger i fokus, här i Morgan är det genmanipulation som behandlas. Egentligen bör man veta så lite som möjligt om handlingen i Morgan för att få ut maximalt av filmen. Så jag slutar här.

Jag gillar den i alla fall jättemycket. Detta är en fin film som borde få mer uppmärksamhet. Tack Frans för ett solid tips! Den har en distinkt feeling hela vägen. Den är spännande och lite otäck på ett bra sätt. Och utan att gå till sentimental överdrift har den några riktigt känslomässiga scener. Jag var både lite skakad och sorgsen efter jag sett filmen. Men på ett bra sätt! Min hjärna blev kittlad och stimulerad. Jag kan varmt rekommendera den för er som gillar sci-fi.

Jag ger Morgan fyra överlevnadsinstinkter av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trivia: Regissören Luke Scott är Ridley Scotts son. Morgan är dock inte riktigt lika bra som en annan kändis sons första film Moon.