Sharper (2023)

Sharper är en crime-heist-thriller. Jag gissar att filmskaparna tänkte sig en "smart" thriller som skulle överraska åskådarna inte bara en utan två, tre, många gånger. Detta är en film med en overload av twistar vilket gör att hela filmen känns tom och platt, inte det minsta "smart". 

Jag vill hävda att twistar som ställer allt på sitt huvud kan vara ett effektivt sätt att ge energi åt en film, men det är ett vertyg som filmskaparen inte bör överutnyttja. Twistarna blir mindre och mindre effektiva i rask takt och väldigt snabbt drar de ner filmen istället för att förgylla den. Ett bra exempel på detta är fake deaths i spänningsfilmer. Funkar jättebra en gång, maximalt, alla uppföljande blir bara negativt. Fool me once...

Här handlar det om twistar om vem som blåser vem i en rörig historia om arvet efter en extremt rik gammal man ur Manhattan-sociteten. Alla vill åt hans pengar, inklusive några scam artists som intagit Manhattan. Tankarna förs åt den underhållande "Heartbreakers" med Jennifer Love Hewitt, Sigourney Weaver och Gene Hackman. 

"Sharper" saknar dock den charm "Hearbreakers" hade och satsar mer på spänning. Men ack, vi åskådare luras gång på gång på gång. Det blir inte heller bättre av att filmen hoppar tillbaka och visar nya aspekter i heisten om och om igen. Efter första twisten var filmen fortfarande intressant men sen löpte de amok med twistarna, heister hit och dit. Vi fick till och med en fake death som lök på laxen. Alla stakes försvann och jag lämnades med en besviken känsla i knoppen.

Filmen har några kända skådespelare som lockade, framför allt Julianne Moore, Sebastian Stan och den gamle veteranen John Lithgow. Huvudrollen spelas av Justice Smith. Kunde ha blivit bättre. Jag gillade inledningen, första akten. Sen bar det utför. 

Betyg: 2/5

The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

Kingsman: The Golden Circle (2017)

Jag var inte överdrivet förtjust i den första Kingsman-filmen som kom ut 2014. Detta trots att jag brukar gilla regissören Matthew Vaughn. Men första filmen föll lite på att det blev för mycket YA-smet av det hela. Lustigt nog funkade andra filmen mycket bättre. Denna gång slapp vi "origins storyn" och kunde helt fokusera på spoofen av agentfilm i allmänhet och Bond i synnerhet. Här har vi skön humor och hypervåld i en salig blandning. Denna film påminner mer om känslan i Kick-ass än vad den första gjorde.

Handlingen är fånig, pajjig, och nästan på Austin Powers-nivå. Storskurken spelas av Julianne Moore och även om hon är bra och att jag gillar henne så måste jag erkänna att hon inte passar speciellt bra som "the evil villain". Det är hyfsat genomfört, men en mer karismatisk tokgalning hade nog varit bättre.



Av nya ansikten sticker prins Oberyn från Game of Thrones ut, dvs den för övrigt anonyme Pedro Pascal. Han har frisyr, ansiktshår och kläder gör honom till en kopia av en ung Burt Reynolds. Vilket sällsamt val! Colin Firth var också en upplevelse. Han såg väldigt sliten ut, som om han vore allvarligt sjuk eller något sådan. Sen har han också lagt sig till med Michael Caines röst. Utveckling... Däremot var det lite synd att vi inte fick se så mycket av Channing Tatum. Hade gärna sett mer av hans välsvarvade rumpa!

Filmens svagaste kort är fortfarande huvudpersonen spelad av ynglingen Taron Egerton. Han har noll karisma och är töntig i allmänhet. Trist val då en mer sprakande stjärna hade fått detta universum att glimra mer. På plussidan finns dock som i första filmen den svenska kungafamiljen, här representerade av Hanna Alström, Lena Endre och Björn Granath.



Jag gillade den överraskande köttiga blodigheten blandat med scenerna som tagna ur en Bondfilm från en alptopp inklusive den obligatoriska linbanescenen. Till sist kan jag konstatera att Take me home (country roads) ALLTID är bra i film.

Jag ger Kingsman: The Golden circle två starka varningar om knarket av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Evolution (2001)

Nurse Tate: I'll get the lubricant...
Dr. Paulson: There's no time for lubricant!
Harry Block: There's ALWAYS time for lubricant!

Nu var det dags att se om en film som legat och rumlat i mitt huvud ända sedan jag såg den någon gång för cirka 15 år sedan. Ivan Reitmans Evolution med David Duchovny, Julianne Moore, Orlando Jones och Seann William Scott i huvudrollerna. Detta är en vetenskapskomedi om de dråpliga händelserna efter ett meteoritnedslag som för med sig en utomjordisk organism som utvecklas i en rasande fart här på jorden. Den nya kompisen hotar att ta över allt liv på jorden inom någon måndag om inte vetenskapspersonerna hittar ett sätt att stoppa den.

Duchovny spelar en avdankad före detta specialist för armén som nu får chansen att få upprättelse. Hans karaktär påminner mig mer om Hank Moody än Fox Mulder. Julianne Moore spelar en högt ställd vetenskapskvinna med en skarp hjärna men klumpig som tusan. Orlando Jones står för mycket av den fysiska humorn som side kick till Duchovny. Till sist har vi den sköne Seann William Scott i sin vanliga roll.




Typ av humor?
Detta är en ren komedi även om den har en avspänd inställning till vetenskapen. Som om man tar känslan från Ghostbusters, lite galna idéer från Men in Black, en nypa av handlingen från Outbreak och adderar lite av personligheten från Hank Moody till mixen.

Mycket av humorn är fantastiskt svårtolkad. Är det ok att den svarte Orlando Jones är en sådan pajas och att han råkar ut för alla missöden i filmen. Tänker speciellt på scenen när de måste få ut insekten ur hans kropp. Alla som gillar scenen med Fletch hos doktor Dolan kommer stortrivas. Även Julianne Moores karaktär får en att både skratta och oroligt vrida på sig i soffan. Får man ha skämt om att den kvinnliga vetenskapsmannen är klumpig och snubblar på sina höga klackar hela tiden? Det är allt annat än tillrättalagt och passivt i alla fall. Jag gillar utmaningen och finner vissa av nämnda scener som roliga medan andra inte känns som att de sätts perfekt.

Till de fyra huvudkaraktärerna finns flera roliga biroller här. Ty Burrells Flemming den lismande hjälpredan åt den onde generalen är kul. Sara Silverman är med i en enda scen och nailar sin arga ex-flickvän perfekt. Dan Akroyd sveper in som Arizonas guvernör och gör något liknande som han gjorde i Grosse Pointe Blank.

Filmkvalité vs. humorkvalité
Har den något hjärta då? Jomenvisst det finns ett ganska varmt hjärta bakom allt. Det är en snäll film även om vissa av de mer hejdlösa scenerna får en att undra om hur politiskt korrekt det är. Som film är nog ändå allt värde i humorbitarna. Den har inte jättemycket annat att erbjuda. Specialeffekterna är inte usla men lär inte gå till historien som banbrytande heller. Självklart finns det en stor och härlig kärlekshistoria mitt i allt schampo. Den biten är mysig men även här är den mer av ordinära sorten.

Manus vs. skådespelare
Idén är rolig, manus inte extraordinärt men skådespelarna är mycket bra. Vi fick också känslan av att en hel del av dialogen kan ha varit improviserad. Orlando Jones är den som testar gränserna. Hans Harry är som en snällare och mindre Rudy Rhod. Både Julianne Moore och framför allt David Duchovny är favoriter och de sörjer för att jag inte har trist en enda sekund under filmen.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: rädda världen med schampoo så blir det bra för alla inblandade!

Två stereotyper: måste vara den elake, arerogante och sexistiske generalen som inte drar sig för att använda napalm mot rymdvarelserna. Den andre är huvudpersonen (Duchovny) som är jättesmart och duktig på sitt jobb men som inte kan hantera eller acceptera auktoriteter och därmed hamnar i trubbel.

Tre tropes:

a. Återanvända karaktärsegenskaper från skådespelares roller i andra filmer/serier. Duchovnys Ira litar inte på myndigheterna.. som om han vore Fox Mulder.

b. Den svarte killen dör först. I en rolig scen utbrister Harry att "the black dude dies first!". Skojar med tropen...

c. Klumpiga söta tjejen: Julianne Moores Allison lyckas snubbla på sanden. Intressant nog var det Julianne Moores idé att addera klumpigheten till Allisons karaktär.

Favoritkarakärer?
Gillar alla fyra i huvudrollerna. Seann Williams Scott är brysk och slängig men han är skön och har hjärtat på rätt ställe. Orland Jones känner jag ju igen men jag kan inte erinra mig var jag sett honom förr. Han är som en lillebror till Eddie Murphy, en skön prick. Julianne Moore har jag gillat sedan hennes rödhåriga kalufs oväntat dök upp i Short Cuts. Hon är bra också. David Duchovny är en av mina fravoriter. Han ÄR Hank.

Trivia från imdb.com

David Duchovny turned down a role in Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002) to appear in this movie.

Initially written as a serious science-fiction thriller, Ivan Reitman hired David Diamond and David Weissman to re-write the project as a comedy.

Omtittningspotential?
En viss omtittningspotential. Skulle speciellt gärna se om den med den store Frans nåpgon gång!


Slutomdöme
Mysig och rätt så¨rolig film med flera sköna skådespelare. Ivan Reitman vet vad han gör när det kommer till komedi. Inte världens bästa komedi men väl värd att vårda i arkivet.


Betyg: 3/5

The Hunger Games: Mockingjay - Part 1 (2014)

Den tredje Hunger games-filmen är lik tvåan i det att den ger mig två intryck. Det som är bra är historien om distriktens revolution mot The Capitol med dess degenererade befolkning och genomruttna president. Jag gillar storyn och de lite högre stakes som detta ger filmserien. Men allt är inte bara bra, och det som inte är så bra handlar framför allt om Katniss som person och hennes kärlekstriangel. Jennifer Lawrence är lika odynamisk i denna film som hon var i tvåan. Det känns som att hon i varenda scen ser ut som om hon ska börja gråta för att avsluta scenen med ett hulkande eller ett hest brölande. Hon spelas som ett offer hela tiden, fortfarande. Samtidigt antyder övriga filmen att hon skulle vara en stark person, en lysande stjärna för revolutionen och kanske till och med en hjälte? Det är otroligt synd att hon inte tillåts spelas lite mer grumligt. Ett ansiktsuttryck här eller en blick där. Ett avvikande uttalande då och då. Allt för att ge oss åskådare något att tugga på. Jag hade velat se henne som en komplexare personlighet, en rollfigur att känna för, kunna älska och hejja på. Det är möjlig att hon har ett större djup i böckerna men jag ser intet av det i filmerna i alla fall. Ta vilken karaktär som helst från Game of Thrones och du har en mer dynamisk och intressant karaktär (ok, kanske inte Jon Snow då!).

Kärlekstriangels är helt patetisk. Peeta. Peeta! Peeeeeeta! Blä!

Kattscenen var gräslig.

Katniss ser ut som om hon skulle börja lipa hela filmen igenom. Tråkigt!

Men filmen är ändock bra också. Kluven, jag är! Filmens höjdpunkt för mig blir alla scener med den mycket lustiga Elizabethn Banks. Hennes rollfigur är helt underbar. Woody Harrelson är fortfarande underhållande om än gravt underutnyttjad i denna film. Philip Seymour Hoffman får lite mer speltid i denna film än i tvåan och det är bitterljuvt att se honom i hans sista filmroller, men hans rollfigur är inte så fasligt intressant. Ytterligare en karaktär som säkert gavs mer utrymme i böckerna.

Filmens actionscener var helt ok, de höll mitt intresse uppe för stunden i alla fall. Jag antar att det blir mer åka av i fjärde och sista filmen.

Under hela filmens gång besöktes jag om och om igen av bilder från klassikers i genren. Det blev som ett galleri av referenser; Aliens i form av soldater med kameror på huvudet som går intrång i okända byggnadskomplex, Star Wars Episode V The Empire strikes back i form av rebeller som grävt ner sig och blir attackerade av de onda, The Matrix 2 och 3 i form av rebeller som bor under marken och utvecklat en stamliknande kultur och så vidare. Det fanns fler som jag kommer inte ihåg just nu...

Detta är långt från en favoritserie, men jag är en sucker för fantasy och sci-fi och serier dessutom så det är klart att jag roas ganska mycket ändå av filmen. Den är inte tråkig om än inte revolutionerande heller.

Jag ger The hunger games: The mockinjay - part 1 tre svaga symboler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Mina tankar om ettan. Om tvåan.

Vi var ett litet men naggande gott gäng som såg filmen ihop. Kolla in vad de övriga tyckte. Sympatiserar de med President Snow eller orkar de med Katniss?

Har du inte sett den? (blogg)

Jojjenito

The nerd bird

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

Non-Stop (2014)

Hehe, har biggus-dikkus Liam Neeson blivit helt type castad på senaste tid eller? I Non-stop spelar han i princip samma karaktär som han spelade i A walk among the tombstone. Det är en alkad polis som står på menyn.  Liam Neeson vår tid nye action-anti-hjälte?

Non-stop var precis som fredagens film inte så mycket att ha. Helt ok underhållning för stunden men lättglömt och snarare dumt och ologiskt än vederkvickande. Den är så mjäkig att det inte ens är värt att hetsa upp sig över dess svagheter.

Gillar jag ens Neeson? Han är i alla fall inte en personlig favvis. Han var ganska bra i The grey och han funkar i Taken (ettan), men det är inte en skådespelare som jag väljer film efter. Det andra kända namnet i filmen är Julianne Moore. Henne gillade jag mer förr, nu kan man undra varför hon tog denna roll. Hon ville kanske få chansen att lära känna Liam lite närmare under pauserna mellan tagningarna?

Moores roll är inte bra. Hennes karaktärs motiv är höljt i dunkel som om det vore något mystiskt med henne men det rinner ut i sanden. Filmens skurkar är inte heller speciellt bra. Hans Gruber kom tillbaka! Skurkarnas plan och skälet till deras tilltag är skrattretande tunt. Med det målet finns det väl minst tusen sätt att enklare komma fram med sitt budskap?

En liten positiv sak var att få återse Peter Russo från House of card i en av birollerna. Han är kul att se.

Nej, detta var inget vidare. Det finns ganska många risiga action-thrillers som slåss om de lägsta betygen och denna kämpar sig upp till en svag tvåa.

Jag ger Non-stop två sluta nu av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Fugitive (1993)

Dr. Richard Kimble: I didn't kill my wife!
Gerard: I don't care!

Jag hade precis för mig att det fanns fler tågscener i The fugitive men det är ju faktiskt inte så många. Dr Kimble startar sin flykt efter den spektakulära kraschen mellan ett tåg och den buss han och några andra fångar transporteras i. Senare under filmen finns där en minnesvärd scen med Dr. Kimble och den enarmade mannen på ett tunnelbanetåg. Det är där The janitor från Scrubs dyker upp som tågpolisen. Ni har väl sett det Scrubs-avsnitt då de pratar om hans roll i The Fugitive? Meta.

Jag såg om denna film i alla fall inför tågtemat men filmen fick till slut inte plats på listan. Hade jag då sett om filmen i onödan? Nej, det tycker jag verkligen inte. Den är fortfarande en helt ok thriller. Harrison Ford är bra som Kimble även om han i vissa scener verkar gå på autopilot. Tommy Lee Jones vann en oscar för den till synes kallhamrade polisen U. S. Marshal Gerard som jagar honom. Jag tyckte dock att han var coolare när jag såg filmen för första gången. Nu upplevde jag jargongen i Gerards team lite på den töntiga sidan. Det är mycket viftande med händer och fingrar som ska visa hur samspelta de är och hur de kommunicerar utan att behöva prata. Jag fann det häftigare förr. Ändock gillar jag denna typ av sammansvetsade gäng, men det går lite överstyr i denna film. Nu när jag ser om filmen tycker jag inte att Lee Jones är värd en oscar för insatsen.

Bästa birollen står istället Jeroen Krabbé för i rollen som dr. Charles Nichols. Han är lustfyllt lysande i denna film. En annan stjärna tändes i denna film - Julianne Moore. Hon var väl inte direkt purung när hon gjorde denna film, runt 33 år, men det var väl ändå hennes genombrottsfilm. Senare under året kom Short Cuts och då var hennes läppar på allas läppar. Så att säga.

Här i The fugitive var hon så bra i den lilla rollen som dr. Anne Eastman att hon upptäcktes av självaste maestron Steven Spielberg och därefter fick hon en roll i hans andra Jurrasic Park-film. Så kan det gå.

Som slötittarfilm håller The fugitive mycket bra. Som thriller är den helt ok och om det inte vore för vissa lite fåniga manér från polisgänget hade den kunnat varit från i år och inte hela två decennier gammal.

Jag ger The fugitive tre konspirationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

  

Don Jon (2013)

Don Jon: There's only a few things I really care about in life. My body. My pad. My ride. My family. My church. My boys. My girls. My porn.

Don Jon var en av filmerna vi såg på Malmö Filmdagar och nu har den premiär på bio på fredag så här kommer mina tankar om filmen. Joseph Gordon-Levitt är talangfull. Han har dock ett namn som är jobbigt att skriva. Låt oss kalla honom JGL. Han skådespelar, spelar musik och verkar känna halva Hollywood. Något av en ny John Cusack kanske? Här har vi nu hans debutfilm som regissör. Han har skrivit manus också. Och spelar huvudrollen. Don Juan.

Hur kan JGL's tankar gått när han hittade på denna story? Han kan ha varit inspirerad av de mycket underhållande filmerna Women in trouble och Electra Luxx där han spelar Bert Rodriguez - porrstjärnan Elextra Luxx's största fan. Sen kan ha tagit tanken vidare... Hur skulle det bli om denna porrälskande killen upptäckte att livet var helt tomt och meningslöst så länge han sitter och porrsurfar. Och vad skulle hända när han träffade på en riktig kvinna och kände riktiga känslor för första gången? Antagligen trodde JGL att han hade en bra idé i sitt huvud. Och jag kan hålla med. Det hade kunnat bli en bra film.

Tyvärr slutade dock inte JGL att tänka där. Nej, istället för att göra en liten film om skillnaden mellan ytliga låtsaskänslor och djupa riktiga diton ville han ta det ett steg till. Han valde att göra en parodi. Istället för att verkligen ge oss en riktig kille med ett visst (porr)beroende, väljer han att göra Don Jon till en Jersey Shore-kopia, som tagen från den skräpiga tv-serien.

Jersey Shore

Don Jon

Ok, det hade kanske kunnat funka, men ack så snett det blev. Första halvan går ut på att måla upp bilden av denna figur ur tv-serien. En imbecill idiot som bara bryr sig om sin bil, sina träningspass, kyrkan på söndag och att ragga brudar på krogen. Tills han träffar Julianne Moore's söndriga änka Esther. JGL ville få fram kontraster och det lyckades han väl med på ytan. Men eftersom första halvan av filmen är lika realistisk som Kim Kardashians liv, blir effekten när Jon träffar den i verkligheten förankrade Esther berättarmässigt meningslös.

Jag brukar gilla JGL, men här har han en sämre regissör än normalt. Han har regisserat själv. Scarlett Johansson spelar en tjej som Jon tror sig bli förälskad i. Jag fattar inte om hon ska vara het eller inte i filmen men jag tycker att hon var allt annat än het. Jämfört med hennes insats i en film som He's just not that into you så är hon otroligt mycket tråkigare här. Även detta måste nog belastas regissören. Och He's just not that into you är inte en speciellt tung film att jämföras med...

Nej, jag fattar inte vad som fick JGL att göra just denna berättelse. Var det bara för att diskutera porrfilmsberoende? Det görs så mycket bättre i Shame. Ville han ge oss en ärlig film om hur Jon upptäcker värdet av att öppna upp sig för en annan människa? Det har gjorts bättre i var och varannan American independent-film som finns där ute. Nej, jag tror att han trodde att gimmicken med kontrasten mellan de två delarna räckte. Det gjorde det inte.

Tony Danza och Julianne Moore står för de intressantaste rolltolkningarna i filmen.

Jag ger Don Jon två arga bilister av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Men låt oss inte nedslås av detta. Kolla istället om mina ärade filmspanarkompisar har tagit paus från porrsurfandet och skrivit ner sina tankar om filmen... Jojjenito, Fiffis filmtajm och Rörliga bilder och tryckta ord.

Game Change (2012)

Steve Smith: Still think she's fit for office?

Rick Davis: Who cares. In forty-eight hours no one will even remember who she is.

Nej, det var inte riktigt så det blev. Detta är inte ett skämt och Sarah Palin har inte fallit i glömska. Om det vill sig riktigt illa kommer hon göra en comeback inför valet 2016. "Game change" är en HBO-film som jag hörde om på Filip & Fredriks excellenta podcast. Jay Roach (Meet the parents, Recount) har regisserat denna högaktuella film som bygger på Mark Halperins bok.

Julianne Moore är osannolikt portträttlik i rollen som Sarah Palin. Och detta kan mycket väl vara Juliannes bästa rollprestation någonsin. Hon är suverän. Stabile Ed Harris spelar den värdige John McCain och den alltid förträfflige Woody Harrelson spelar McCains politiske strateg Steve Schmidt. I rollen som kampanjledaren Rick Davis ses Peter MacNicol, känd från "Ally McBeal".

Den riktige Steve Schmidt har sagt att filmen på ett realistiskt sätt beskriver presidentkampanjen 2008, medan den riktiga Sarah Palin har fördömt både boken och filmen som förtal. Jag antar att filmen må vara lite tillskruvad, men jag tror nog att den ganska väl beskriver vad som hände och vilka stämningar som fanns då det begav sig. Flera av de intervjuer och uttalanden som Palin gjorde 2008 finns ju kvar på youtube och i andra källor på interwebben.

Jag ser detta som "The West Wing from hell". Om tv-serien "The West Wing" är en romantiserad bild av de "goda" demokraterna, är  "Game change" en verklighetstrogen bild av de "hemska" republikanerna. Man kan undra om filmen är en komedi eller ett drama. Jag säger att den är ett roligt och rysande drama!

Jag finner alltid de amerikanska presidentvalen och kampanjer därom mycket intressant. Just nu är det ju Mitt Romney mot Rick Satorum som kämpar om att få representera republikanerna i höstens presidentval mot demokraternas Barack Obama.

"Game change" ger en galet underhållande inblick i McCains kampanj. Man tappar hakan över vilka misstag som gjordes och hur obildad Sarah Palin verkar vara. Tänk om de vunnit, då hade hon varit en hjärtinfarkt ifrån att bli USA's president och "commander-in-chief". Scary.

"Game change" är en film för alla som är intresserade av amerikansk politik, och jag ger den fyra desperata chanstagningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Crazy, Stupid, Love. (2011)

Jacob: I'm going to help you rediscover your manhood. Do you have any idea where you could have lost it?

Häromkvällen såg jag "Crazy, stupid, love." tillsammans med med vännen och bloggkollegan Kitty. Efter jobbet, mitt i veckan, då passar en enkel romantisk komedi i Hollywoodsk tappning perfekt. Jag trodde väl inte att filmen skulle vara så där jättebra men några skratt skulle säkert kunna lockas fram tänkte jag. Men där fanns också en pirrig förväntning på grund av att filmens rollbesättning bestod av Ryan Gosling, Emma Stone, Julianne Moore, Marisa Tomei, Kevin Bacon och Steve Carrell.

Faktum är att förväntningarna med råge blev uppfyllda. Skådespelarinsatserna är överlag mycket bra. Filmen är lyckligtvis inte heller en jobbigt barnslig och "flabbig" komedi, den är mer som en drama med komiska inslag. Fasen, filmen var inte alls en renodlad komedi. Så här i filmfestivaltider skulle jag till och med kunna sträcka mig till att "Crazy, stupid, love." hade lite "American independent"-feeling.

Steve Carrell spelar huvudrollen och han är välkomnat sansad och nyanserad. Han är mycket bra i mer seriösa roller, som i denna och i filmer som "Little miss Sunshine". När han fånar sig gillar jag inte honom alls lika mycket. Det sägs ju att komedi är svårast för skådespelare, och än en gång visar en komiker en timing och fingertoppskänsla som gör dramaskådespelet lysande. Det är som med Jim Carrey. Jag orkar oftast inte med honom i hans hysteriska roller, men så gör han "Eternal sunshine on the spotless mind". Eller varför inte ta en av mina tidigare favorithatobjekt: Adam Sandler. Jag kan verkligen inte med när han spelar förståndshandikappad som han gör i var och varannan film, men så gör han helt plötsligt "Punch-drunk love". Komikerna kan! Steve Carrell tar sin Cal genom en sublim transformation från hunsad cuckold till en ganska självsäker och på gränsen till dominerande vuxen karl. Bra skådespeleri från honom.

Emma Stone är härlig på ett naturligt sätt. Hennes Hannah kunde blivit flamsig och en karikatyr på "ung kvinnlig juridikstuderande", men icke. Hannah är ung och stark, rödhårig och frejdig. Scenen med henne och Gosling i hans bachelor pad var lika överraskande som given. Överraskande för att killen i fråga inte beskrevs som ett aggressivt monster, given för att Hannah befann sig i en snäll Hollywood-film...
Not: annat blir det nu när Filmfesten 2011 snart börjar... 

Sen måste jag ju nämna något om en viss bloggkollegas gunstling Ryan Gosling. Han är superstabil i skådespeleriet, en stjärna på väg upp. Men det var en annan sak som var än mer slående... Wow, vilken kropp! Det var nästan så att jag tvingades ifrågasätta min egen sexuella läggning! Jag antar att servetter gick åt i massor hos den kvinnliga delen av publiken. Att sitta på...

Julianne Moore var bra men hon hade en av de minst dynamiska rollerna i filmen och därmed inte så mycket att jobba med. Tyvärr var dock Marisa Tomei nästan helt bortkastad. Hennes Kate var för mig onaturlig och skruvad. Synd när många andra i filmen kändes mer äkta.

Filmens tema påminde mig om boken "The Game", en bok som jag inte läst, men kanske borde. Jag kan känna igen personer i min bekanskapskrets i filmens persongalleri. Jag har sett Jacob Palmer i verkliga livet flera gånger. På så sätt var denna film överraskande relevant. Sen får man ta att den är amerikanskt tillrättalagt mot slutet, men jag bedömer det som ok. Man får se filmen som en saga eller fabel, och sagor brukar ju ha ett slut som i... sagor.

Jag ger "Crazy, stupid, love." tre raggningsrepliker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Emily: When I told you I had to work late? I really went to see the new Twilight movie by myself, and it was so bad.