Jo Nesbø's Harry Hole - mini series (2026)

Jag fick tips av Niklas under inspelningen av albumåret 1977 om denna norska krim. Och eftersom påsken just varit här tänkte jag, varför inte lite norsk påskekrim?

Serien håller hög klass och den påminner en hel del om första säsongen av True Detective. Vi har en seriemördare, religiösa symboler och koder och till det ett mystiskt hemligt sällskap. Dessutom är musiken mycket bra, både det stämningsättande och olycksbådande domedagsmullrandet, och "vanliga" låtar som valts ut. Nick Cave och Warren Ellis har gjort originalmusiken.

Serien kommer trots det inte upp i samma nivå som True Detective, vilket känns rimligt och ok. Jag tycker att Tobias Santelmann är riktigt bra som Harry men han kan inte mäta sig med firma Matthew McConaughey och Woody Harrelson. Spänningen är likvärdig i båda serierna, men bådas sista avsnitt tappar lite på samma sätt, när det går från stämning och ovisshet till mer action minskar mystiken och... stämningen lite.

Vår norska serie vinner på avdelningen the bad guys, vilka är fler än en. Det är mycket intressant och kul att se dem agera i så obekväma roller. Det är inte smickrande roller dessa kända lirare tagit. Det gillar jag.

Harry Hole är bitvisk rejält brutal och det är ett stort plus. Jag satt på helspänn under stora delar av serien om nio avsnitt. Det var väl mest i slutet när det skulle bli spännande action som jag kunde slappna av lite. Men även under avslutningen fanns där en grisig scen som andra delen av en briljant symmetri med en tidigare scen. Som de säger på engelska... What goes around, comes around.

Där Harry Hole-serien framför all tappar i jämförelse med sin amerikanska förebild är när den blir stereotypisk Nordic Noir. Ja, ni vet ju alla vad det handlar om. Ett överdrivet fokus på huvudpersonens trasiga liv, alkoholism och trassliga kärleksrelationer. Fanns det inslag av detta i True Detective? Javisst, men sansat och i bakgrunden som att sätta kontext, inte i fokus som så ofta i de nordiska produktionerna. Varje gång Harry hänger med Rakel eller hennes tråkige son Oleg tappar serien tempo och energi.

Detta är dock inte ett stort problem, det kunde ha varit så mycket värre. Vi slapp se Harry Hole springa omkring utan kalsonger i sin lägenhet och vi slapp karaktärer som gråter så att snoret flyger. Signum för traditionell svensk polisfilm. Ni som vet vet. 

Bland de många utmärkta skådespelarna stack Tobias Santelmann som Harry, Joel Kinnaman som kollegan Tom Waaler, Frank Kjosås som teaterregissören Willy Barli och Ellen Helinder som CSI experten Beate Lønn ut extra mycket.

Som namnet antyder är detta en adaption av en roman av Jo Nesbø. Jag har inte läst något av honom och inte heller sett Tomas Alfredssons internationella The Snowman från 2017, den med Michael Fassbender i huvudrollen som Harry. 

Nåväl, denna serie är skapad av Nesbø själv som också skrivit filmmanuset. Det är en nordisk produktion fullt ut med skådespelare från Norge, Sverige och Danmark. En hel del svenska ansikten dyker upp, förutom Kinnaman är Peter Stormare den mest kända. Dansken som spelade Mr White spelar lustfyllt sin polispsykolog. Jag gillade hans röda strumpor!

Betyg: 4/5

The Big Lebowski (1998)

 

Om mitt problematiska förhållande till bröderna Coens The Big Lebowski

Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar. 

I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.

Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".

Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.

The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet. 

Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.

Betyg: 3/5

För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.

John Wick: Chapter 2 (2017)

John Wick kom som en frisk fläkt 2014 med en våldsnivå som kändes utökad jämfört med aktuella actionfilmer vid den tiden. Nu har vi fått en uppföljare. Damn, att det ska vara så svårt att göra bra uppföljare. I denna har de vridit upp reglagen ännu högre och filmen är fylld av actionscener med übervåld. Problemet är att denna film saknar själ, något som den första filmen hade. Denna gång bryr jag mig inte alls om hur det går för John. "The stakes" är i botten med tanke på hur förra filmen lärde oss att John Wick inte kan dö. Ingen risk för honom alltså och ingen annan karaktär i hela filmen är tillräckligt tydlig för att jag nu två veckor efter titten ens minns dem. Det är helt blankt. Jag har ett fragment om en italiensk kvinna i en bubbelpool. Det är allt.



Filmen inleds med en meningslös scen där Wick ska hämta sin bil. Han tar så mycket stryk att varenda ben i hans kropp borde varit krossade, men han borstar bara av sig på axeln och kliver vidare. Redan då förstår man att de missat målet med den nya filmen. Scenerna från Italien är trots allt filmens bästa. De påminner mig både om den senaste Bondfilmen och en av Mission Impossible. Referenser till mycket starkare filmer alltså.

Jag kan tänka mig att tonårsgrabbar som inte bryr sig om innehåll och bara vill se actionscener som klippta från något passande dataspel kan roas av denna film. Jag fann den dock undermålig. Inte usel-usel bara jämntråkig och lite trist. Actionscener staplade på actionscener utan att jag är engagerade i karaktärerna intresserar mig inte helt enkelt. Det var en blå film. Kan vi hoppas på att detta var den sista Wick-filmen? Eller blir det som med Taken att det blir en trea som överträffar tvåan?

Och, ja, jag såg Keanu återförenas med Laurence. Ingen hysterisk reaktion från mig att rapportera.

Jag ger John Wick 2 två fristäder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Midnattssol - Season 1 (2016)

Midnattssol borde vinna priser för bästa "production coordination". Perfekt koordinerad produktion. En svenskfransk kriminalthriller som utspelas uppe i Kiruna med omnejd. Mord, konflikter mellan svenskar och samer, kulturkrockar, konspirationer och smutsiga företag som gör skumma saker.

Jag gillar serien och jag såg den under tre intensiva kvällar. Dess styrka var att den var spännande och engagerande ända in i mål. Den hade ett antal innovativa mord som var grövre än vad jag hade väntat mig, och även om man inte gottar ner sig i gore fick vi se en hel del otäckheter. Speciellt mordet med helikoptern var quelle spectaculaire.

Serien utspelas norröver och man kan knappast skriva en revy utan att notera de fina bilderna över fjällen och naturen där uppe. Men som alltid är det centrala i en serie som denna dess karaktärer och där får vi lite blandad kompott. Fler superintressanta karaktärer som vi får spendera för lite tid med och flera utfyllnadsfigurer som likt gökungar tog allt för mycket plats i "boet".

Seriens inledning är dess starkaste. De två första avsnitten var spännande, ruggiga, mystiska och obehagliga. Jag älskade mysticismen som spelades upp och hade hellre sett att serien fortsatt i den riktningen. Istället blev det en mer ordinär "polis utreder mord"-serie. Manus innehåller en uppsjö av bihandlingar och flera av dem skulle kanske funka bättre på egna ben men här i serien tenderade flera av dem dra ner både tempo och mitt intresse.

Fransyskan Laila Bekhti spelar Kahina och hon är mycket intressant. Tyvärr blir hennes historia hämmad när hennes son dyker upp i Kiruna. Då tar serien fel väg och viker av till vardagsbänken lite för mycket. Det var bättre så länge hennes son var som en demon i hennes huvud. Jag gillade scenerna med hennes flash backs från när hon var ung och hennes hallucinationer eller om det var av sömnbrist inducerade dagdrömmar. Sonen hade gärna fått stanna i hennes huvud som hennes livs stora sorg och svek.

Jag hade helt enkelt önskat att showen "dödat några av sina älsklingar" och bestämt sig vilken historia den ville fokusera på... Samerna och konflikten med storsvensken, mysticismen, franska bolagets illdåd, de 22, algerier i Frankrike, bögar i Norrland, kulturkrockar, mamma-son-relationen, fru från Thailand, pappa-dotter-relationen, samer mot kväner, bror galen av sorg... Jag har säkert glömt några trådar nu också.

Harnesk spelas utomordentligt av Gustav Hammarsten. Han balanserar sin starke och svage åklagare på ett bra sätt. Vid sidan av mordutredningarna spenderas en hel del tid med samer och deras kultur och utan att vara beläst på området får jag hoppas och anta att dessa saker är korrekt framställda. Jag gillade The Nåjd, Kristoffer Hanki och Evelina Geatki och hade gärna sett mer av dem och deras liv. Sen var Kimmo och Jenny-Ann också två favoriter i serien. Plus polisen Thorndahl såklart!

Midnattsssol innehöll material för minst två säsonger, om inte tre till och med. Om de skalat ner innehållet och fokuserat på de starkaste trådarna hade jag nog kunnat uppskatta serien än mer.

Betyg: 3/5

Fargo (1996)

Filmspanarna Tema #32: Det går åt helvete

Månadens tema var något av en utmaning. Jag kom inte på så speciellt många filmer som passade in på temat och blev därmed inte sugen på att komponera en lista. Istället ville jag se en film rakt upp och ner. Först tänkte jag på After hours från 1985. Den hade ju dykt upp på några topplistor från året. Men den filmen blev det nu inte. Mr Scorsese lockar mig inte så värst mycket. Bland filmer jag redan sett funderade jag på Blue ruin men den såg jag ju helt nyligen. Den kanske mest passande filmen till temat är Falling down med Michael Douglas. Joel Schumacher. Kanske skulle ta och se om den...?  Till slut kom jag på Fargo. En film jag länge velat se om. I den går saker och ting åt helvete så att det ryker om det.

Fargo. En film som jag inte kommer ihåg så mycket från förutom att jag gillade den skarpt. Så mycket minns jag i alla fall. Det är ju vanskligt detta med att se om filmer som man gillade en gång i tiden. Det kan slå fasligt fel. Ämnet kom upp på en filmspanarträff häromsistens. Vi snackade om att skriva en personlig topp 100 över alla filmer. Hur jämföra filmer man sett för länge sedan som endast lever i ett nostalgiskt skimmer med filmer man nyligen sett? Och vill man ens se om vissa av sin ungdoms favoriter? Det är ju inte helt ovanligt att man inser att de är risiga.

Ok. Fargo är i alla fall en film som fortfarande håller och som är ännu bättre vid en omtitt. Puh, faran över! Detta är en av Bröderna Coens absolut bästa filmer. Det är en slags crime-thriller med en stor portion svart humor. Det står i förtexterna att den bygger på en sann historia men det är inte sant. Något som Kumiko borde kollat upp före sin resa.

Filmen utspelas i svensktrakterna uppe i Brainerd, Minnesota. Här säger alla "yeah" med svenskt uttal. Det låter som "jaa". Första scenen med filmens hjältinna Marge Gunderson (Frances McDormand) och hennes poliskollega är hysterisk med alla "jaa". Mycket lustig.

Faances McDormand är filmens juvel. Alla scener hon är med i är helt underbara. Jag sitter med ett stort brett leende i ansiktet. I alla fall efter hon gjort entré en sådär en halvtimme in i filmen. Filmens komiska skurkar Carl Showalter och Gaear Grimsrud spelas förträffligt av Steve Buscemi och vår egen Peter Stormare (som mumlar "jävla fitta" på svenska i en scen). Dialogen är nästan Tarantino-lik när Buscemi öser på. Stormares karaktär säger inte så mycket. Han ser bara spritt språngande galen ut.

Tänkte ni på att Buscemis karaktär såg lite lustig ut, funny looking. Hur då? Just in a general way... LOL.

Scenen på Radisson Hotel? Den med när Marge träffar sin gamle klasskamrat, Mike Yanagita. Skum scenen. Det är just sådan små extrascener som gör filmen till vad den är.

Filmens svagaste del är i mina ögon William H Macy som den tragikomiska tönten som beställer en kidnappning av sin egen fru för att lura sin svärfar på pengar. Samtidigt som jag antar att han i princip är perfekt castad i rollen som Jerry Lundegaard gillar jag honom inte i filmen. Jag har aldrig gillat honom. Han är inte en favorit helt enkelt. Med en lika mesig snubbe men ändå lite roligare att se in action hade filmen kunnat bli ännu bättre.

Vid sidan av skådespeleriet och dialogen har bröderna lyckats med det mesta. En underhållande men inte för rörig story, en helt grym känsla i filmen, det kalla vackra landskapet som påminner om hemma och en vemodig och fantastiskt musik.

Går det åt helvete då? Jamenvisst, filmen passar in på temat perfekt. Jerrys plan må vara korkad även om den skulle gått hem. Det som hände nu hade han aldrig kunnat tänka sig. Allt gick fel. När Carl och Gaear dödar the state trooper startar en händelsekedja som inte slutar förrän frun, svärfar, Carl och några oskyldiga bystanders är döda. Gaear är i fängelse och Jerry likaså. Sista scenen när de tar Jerry på ett motellrum blir pricken över i:et i hur åt helvete allt har gått. Mission accomplished!

Jag ger Fargo fyra flismaskiner av fem möjliga. En stark fyra!

Betyg: 4/5 

Omtitt: I mars 2023 såg jag om filmen i samband med Shinypodden säsong 13 där jag och Carl poddar om bröderna Coens filmografi. Filmen höll upp väl och jag ger den fortfarande en fyra! Lyssna på podden här.

Detta var en revy inom Filmspanarnars temaserie. Denna månad var temat "Det går åt helvete". För fler betraktelser på saker som går åt helvete inom filmens värld föreslår jag att du tar och kollar in följande eminenta bloggar:
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Flmr
Jojjenito
Filmitch
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

The Last Stand (2013)

Arnold: I'll be back!

And he came back! Arnold höll vad han lovade. För första gången på 10 år spelar han nu huvudrollen i en film igen. Filmen är The last stand som är en liten pärla för oss actionfilmsälskare. Detta är inte en film som kommer revolutionera actiongenren, men den är en fräsch uppstickare. Den får mig att drömma mig tillbaka till 80-talets actionfilmer med glimten i ögat och mycket pang-pang. Den får mig att tänka på Roberto Rodriguez.

Arnold spelar den erfarne polisen från Los Angeles som trappat ner som sheriff i en liten amerikansk gränsstad till Mexico i södra Arizona. Filmen utspelas under ett dygn då en mexikansk knarkkung rymmer ur polisens förvar och flyr mot Mexico i en trimmad sportbil. Samtidigt jagar FBI med Forrest Whitaker och hans lata öga i spetsen knarkkungen med allt de har. Men det dröjer inte länge förrän det står klart att det är Arnold och hans lilla team av vicesheriffer som kommer stå upp emot knarkkungen och hans privata armé med legosoldater.

Sheriff Ray Owens: You make us immigrants look bad.

The last stand påminner för tusan lite om Rio Bravo. Det finns flera liknelser. den erfarne sheriffen, den unge hetsporren med ambitioner, den duktiga skytten på dekis. Det enda jag saknar är en romans med Arnold och någon skön dam, men det får vi icke. Kanske tur det, Arnold är ju inte purung längre, även om han faktiskt ser oförskämt fräsch ut i denna film. Jag återsåg med glädje Matt från tv-serien Friday Night Lights i rollen som den unge vicesheriffen Jerry Bailey.

Filmen är precis det den säger att den är. Snabba bilar, snygga shoot outs, sliskiga skurkar där vi har vår egen Peter Stormare i en prominent roll, och en bombastisk slutuppgörelse. Det blev en mycket trevlig stund med denna film.

Jag ger The last stand tre majskolvar av fem möjliga.

Betyg: 3/5