Patriots Day (2016)

Det jag gillade mest med Patriots day var de brutala scenerna från bombdådet. Hela filmen är filmad på ett sätt som får den att kännas lite mer "dokumentärt", och speciellt scenerna från dådet var otroligt nervpirrande. Damn! Det kändes som att man som åskådare befann sig mitt bland poliserna och publiken som förtvivlat försökte få klarhet i vad som hänt. Om man hade studerat mig där i biomörkret hade man kunnat se mitt chockade ansiktsuttryck över brutaliteten i scenerna, sett mig med handen över munnen slitandes i skägget och kanske med ett pappersduk torkandes tårar.

Patriots Day återberättar händelserna runt bombningen av Boston maraton den 15:e april 2013 och den efterföljande jakten på terroristerna. Filmen inkluderar en hel del autentiska scener från tv-nyheter, polisens presskonferenser och ett tal av Obama. Blandningen av inspelade filmscener och det övriga materialet sker sömlöst. Generellt sett känns filmen mycket realistisk i de partier som jag är mest intresserad av, själva händelsen. Jag följde handlingen i realtid via massmedier och internet och såvitt jag kan bedöma återvisar filmen förloppet mycket bra.

Självklart finns det en hel del scener och dialoger som sker mellan de olika aktörerna, poliser, politikers, offer och anhöriga, som jag inte har en aning om hur autentiska de är. Filmen är gjord av Peter Berg som bland annat har gjort den fantastiska tv-serien Friday Night Lights. Styrkan med serien är beskrivningen av samhället och folket däri, Det "lilla" livet som pågår i bakgrunden. Mr Berg är alltså mycket bra på att beskriva det amerikanska samhället men han är också ganska sentimental och i slutet av Patriots Day får vi de förväntade och välkomnade raj-raj-scenerna där mer eller mindre alla huvudpersoner intygar att friheten att leva sitt eget liv inte får inskränkas av terrorism och att Boston som stad är starkt. Jag kan tänka mig att vissa åskådar som inte gillar sådana amerikanska uttryck skulle kunna störa sig på slutet men jag gillar det. I princip alla huvudkaraktärers riktiga personer dyker upp i slutet i korta intervjubitar. Detta sker före eftertexterna så det är mer än en liten extradetalj (som tex scenerna från draften är under eftertexterna till The blind side).

Huvudrollerna spelas av Mark Wahlberg, John Goodman, Michelle Monaghan, Kevin Bacon och J. K. Simmons. Alla funkar i sina roller men den klart bästa är Kevin Bacon. Han är fasen alltid riktigt bra. Underskattad! Filmens lilla fynd och den lustigaste karaktären är dock Dun Meng spelad av Jimmy O. Yang från tv-serien Silicon Valley.

Vissa av huvudpersonerna kan säkert, som så ofta är i denna typ av film som bygger på en stor och komplex händelse, vara en komposit av flera karaktärer. Jag har inte orkat ta reda på hur det ligger med den biten. Jag är inte så intresserad i om Mark Wahlbergs hjälte är hundra procent riktigt återberättad. För mig är hans karaktär (Tommy Saunders) ändå en sammanslagning av poliser på gatan. Jag är intresserad i vad som hände på en liten mer generell nivå.

Som historisk beskrivning av en notabel händelse funkar nog filmen bra. Och jag hoppas att den funkar som upprättelse och hjälp till läkning för alla dem som befann sig mitt i helvetet efter splitterbomberna smällt av. De som hatar amerikansk sentimentalitet bör kanske hålla sig borta, ni får gå hem och fylla på era tryckkokkärl med rakblad, kullager och skruvar istället.

Jag ger Patriots Day fyra amputerade ben av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Post scriptum: kollar "user reviews" på imdb och det finns en hel drös med betyg 1/10 där de flesta som hävdar att bombningen är en "hoax" skapad av "myndigheterna". Hahaha. Att de aldrig ger sig...

20th Century Women (2016)

Vad är detta då? Jo, det är en typisk American independent-film med fokus på relationer och mycket dialog. Det är en blandning av komedi och drama med mer tonvikt på dramat. Annette Benning, Greta Gerwig och Elle Fanning spelar de kvinnliga huvudrollerna och Billy Crudup och nykomlingen Lucas Jade Zuman spelar killarna. Filmen utspelas i och runt ett kollektiv i Santa Barbara i California i slutet av sjuttiotalet. Den kaliforniska drömmen är stark och solen lyser med sitt varma sken. Talking Heads, David Bowie och diverse obskyra punkband fajtas om herraväldet på den musikaliska fronten.

Filmen påminner mig lite i känslan av den där lite bortglömda pärlan The kids are alright från 2010, en annan film Annette Benning var med i. I båda filmerna samsas en massa folk ur olika generationer och det är mycket prata om livet och annat. De är typiska "slice of life"-filmer dvs filmer där det är som att vi åskådare tittar in på karaktärernas liv en liten stund. Det är som att man hänger med dem, följer deras dagliga bestyr och deltar runt bordet och i samtalen när familjen äter middag - "Menstruation?" nej, inte som en fråga!

Om man gillar känslan i filmen och dess huvudpersoner är denna film perfekt för en stund förströelse. Skådespeleriet är överlag starkt och Annette Bening var på tal inför oscarsnomineringen, men hon blev inte utvald bland de förhöjda till slut. Nåväl, jag gillar filmen mycket. Den var som bäst när den sågs. Vissa filmer växer efter titten, men denna film hade inte denna utveckling. Det kan kanske vara på grund den tämligen grunda handlingen och avsaknaden av djupare mening. Men man ska inte förakta upplevelsen "här och nu". Blir lite hur man ser på det.

Jag ger 20th Century women tre starka kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

PS, en annan film från 2016 som lyckats mycket bra med denna stil av "slice of life-American independents" är Paterson för dem av er som är intresserade.

PPS, 20th Century women fick det sällsamma namnet Alla tiders kvinnor på svenska. Så, en amerikansk titel som specificerar en speciell tid får ett namn som indikerar "alla tider". Curios!

Fler texter om All tiders kvinnor:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Gold (2016)

Det enda som lockade mig med Gold var att "Rust Cole" spelade huvudrollen. Ja, jag menar ju såklart Matthew McConaughey. Man vad har hänt, är han tjock och med begynnande flint? Så kommer jag inte ihåg den knivskarpe Rust. Gold bygger vagt på verkliga händelser och den hamnar i samma kategori filmer som The wolf of Wall Street och War dogs, dvs. filmer som löst bygger på verkliga händelser och behandlar ruffel och båg. Detta är den svagare av de tre nämnda filmerna.

Filmen tar sig tämligen stora friheter med "sanningen" som bygger på den kända Bre-X skandalen 1993-1997. I verkligheten handlar denna skandal alltså om ett kanadensiskt företag vars börskurs gick i taket på den kanadensiska börsen efter att företaget annonserat att de hade hittat guld i Indonesien. I Gold är det ett påhittat amerikanskt bolag från Nevada som förför kostymnissarna på Wall Street. Som vi ser i filmen visade det sig dock att gruvdriften var befäst med vissa "problem" som inte rapporterades ärligt. Hehe. "Går det så går det" som man säger i skumraskaffärskretsar.

Matthew är väl ganska ok ändå i denna film. Men han är långt ifrån så lysande som jag hade väntat mig. Istället tycker jag att Édgar Ramirez i rollen som partnern är den intressanta skådisen och karaktären i duon. Men bäst av alla var nog Bryce Dallas Howard.

Filmen hade kunnat bli bättre om regissören Stephen Gaghan hade vridit till formatet lite, antingen gjort den mer rolig och dråplig eller använt filmen som media på ett mer innovativt sätt, som i till exempel The big short eller The wolf of Wall Street. Nu kör han en ganska standardvariant och det duger inte i dagens konkurrens. Detta känns som formulär 1A, och så fantastiskt fyndig är inte filmens historia. Pun intended!

Jag ger Gold två små guldklimpar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler filmspanare som har avnjutit Gold:
Jojjenito
Absurd Cinema

Hidden Figures (2016)

Hidden figures handlar om tre svarta kvinnliga matematiker som alla spelade stora roller i NASA's rymdprogram under sextiotalet. Filmen bygger på en biografisk bok med liknande men långt namn skriven av Margot Lee Shetterly. Vi får här följa Katherine Johnson (Taraji P Henson) i hennes arbete med rymdfarkosternas flygbanor, Dorothy Vaughn (Octavia Spencer) och hennes arbete med att programmera nymodigheten "datorn" samt Mary Jackson (Janelle Monáe) som blev den första svarta kvinnliga ingenjören i NASA's rymdprogram.

Detta är en förbaskat trevlig film. Vi får följa de tre huvudpersonernas ofta tröstlösa kamp emot segregeringen, rasism och misstro som de allt som oftast fick utstå som afroamerikaner, kvinnor och matematiker. Det var en jäkla skit det där med segregeringen. Very, very bad.

Jag älskar filmer om rymdprogrammet och människans strävan efter att erövra rymden. Att i denna film lyfta upp tre individer som mot alla odds gjorde stora avtryck i rymdforskningens historia är fantastiskt bra. Det är en feelgood-film i allra högsta grad. Kvinnornas gedigna engagemang för rymdprogrammet genomsyrar filmen och överkuggar andra kamper till och med.

Kevin Costner spelar Al Harrison, chefen för rymdprogrammet. Här har han plockat fram glasögon och kläder från sin gamla roll som Jim Garrison och han passar mycket bra in som den ärrade och tidspressade chefen. Kampen mot ryssarna utgör en viktig nerv i filmen. Vi ser också Kirsten Dunst som en stroppig administratör på NASA och Jim Parsons som trångsynt chefsingenjör. Mahershala Ali som vi också ser i Moonlight har en liten roll.

Filmen har flera lustiga detaljer. Dels får vi se lite om hur datorer gör sitt intrång vilket kom att leda till att de horder av matematiker som satt och beräknade allt manuellt antingen blev arbetslösa eller så tvingades de anpassa sig till att bli programmerare. Programmeringsspråket som Dorothy Vaughn så förutseende lärde sig och sina kollegor var FORTRAN, ett språk lämpat för matematiska beräkningar och ett språk som fortfarande i slutet av 80-talet lärdes ut på de tekniska högskolorna. Happy times.

Filmen visar dessutom på ett mycket tydligt sätt hur det segregerade samhället upplevdes av den svarta befolkningen. På den tiden var den ordningen så etablerad, att de som inte uppenbart påverkades negativt av den inte ens såg att det skedde. Folk hade blivit blinda för det uppenbara. Vi får några smärtsamma scener där konsekvenserna visas och en och annan förlösande scen där absurditeten i systemet ifrågasätts och till slut raseras lite.

Filmen visar en "slice of life" ur dessa tre fantastiska kvinnors liv. Läs gärna mer om deras bedrifter och liv:

Katherine Johnson lever än idag och hon verkade under hela sitt yrkesverksamma liv med rymdprogrammet och var involverad i Mercury, Apollo och Space Shuttle programmen. Precis som i filmen krävde John Glenn att hon skulle kontrollräkna data för hans första flygning runt Jorden. Hon var också med och kalkylerade alternativa banor som back-up för Apollo-flygningarna vilket kom till användning under Apollo 13-katastrofen. Katherine är en riktig bad ass! Läs mer.

Dorothy Vaughn blev den första svarta arbetsledaren för matematiker i rymdprogrammet och hon var en ledande figur under övergången från manuella beräkningar till datorstödda diton. Hon arbetade hela sitt liv med rymdprogrammet och hon gick bort 2008 vid en ålder av 98 år.

Mary Jackson blev den första svarta kvinnliga ingenjören i rymdprogrammet efter att ha skaffat sig den nödvändiga utbildningen via kvällskurser på University of Virginia, i en skola som på den tiden bara tillät vita. Hon fick via en domstolsorder tillåtelse att delta i utbildningen. Mary steg i graderna och hade mot slutet av sin karriär nått till den högsta och mest seniora titel som gick att uppnå inom ingenjörsyrket. Hon arbetade under slutet av sin karriär med att hjälpa kvinnor och minoriteter att få lika möjligheter inom rymdprogrammet. Hon arbetade på NASA fram till sin pensionering och hon gick bort 2005 vid en ålder av 83 år.

Jag ger Hidden figures fyra "computers" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Svensk titel är Dolda tillgångar. Läs gärna andra filmspanares tankar om denna film:
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Katherine Johnson får the Presidential Medal of Freedom av President Obama 2015

Dorothy Vaughn

Mary Jackson

Moonlight (2016)

Moonlight är ett renodlat drama och som sådant riktigt bra. När jag såg filmen på förhandsvisningen var förutsättningarna inte direkt perfekta, trångt, varmt och kissnödig. Jag hade dessutom inte kunnat undgå att höra en "buzz" om filmen. Den hade poppat upp på diverse årsbästalistor för 2016 och den har fått åtta oscarsnomineringar inklusive för bästa film. Med sådana höga förväntningar är det näst intill omöjligt att bli positivt överraskad, speciellt när det inte är en genrefilm.

I Moonlight får vi följa Chiron i tre faser ur hans liv. Han växer upp i slumkvarteren i Miami med en drogmissbrukande mor. Filmen är helt sonika uppdelad i tre segment och tre olika skådespelare spelar Chiron vid de ungefärliga åldrarna nio, sexton och typ 28. Det är ett format som fungerar väl rent tekniskt. Men det som kanske är lite synd med filmen är att det första segmentet är klart starkast. Första delen är så otroligt bra att jag helst hade velat att hela filmen skulle handla om den fasen i Chirons liv.  De övriga två kommer inte upp i samma nivå och dessutom är det andra segmentet starkare än det tredje så hela filmen har en dalande känsla. Det är mest en relativ skillnad, de två avslutande delarna är ju långt från dåliga, men allt är relativt...

Det största gisslet med den tredje delen är att jag inte riktigt känner igen karaktären från de två inledande segmenten. Han uppför sig på ett sätt som inte känns igen, eller som en trolig utveckling hos karaktären. När dessutom den tredje skådespelaren ser fundamentalt olik ut de två som spelade honom som yngre blir kontrasten lite för stor. De två yngre skådespelarna har smala kroppsbyggnation och en elliptiska ansiktsform medan den tredje skådisen är muskulös, men också rundare i ansiktet. Storyn förtäljer att Chiron byggt på sig musklerna men jag tycker att transformationen var så stor att den tog mig ur berättelsens magi. Jag började fundera på ansiktsformer istället för att förlora mig i berättelsen.

Samtidigt är detta en innerlig och tung historia som är intressant att följa. Första sektionen med den yngsta Chiron bärs upp av den unge Alex R. Hibbert, Naomi Harris som mamman, samt Chirons nyfunna vuxna vänner spelade av Mahershala Ali (som vi också ser som Jim Johnson i Hidden figures) och Janelle Monáe (Mary Jackson i Hidden figures). Jag hade nästan önskat att hela filmen utspelats om dessa karaktärer. Ja, jag ville verkligen se mer om dem. Scenen när Juan lär Little att simma var väldigt vacker. Och scenen när Little frågar Juan om han är gay är otroligt stark. Den fick mig nästan att gråta.

Den andra sekvensen är också bra men den bleknar i skenet efter en så stark lysande inledningen. Filmens tredje del har en har en koppling till andra delen i handlingen som är central och den lever på den nerven en hel del men trots detta är den svagast och det beror en hel del på förvirringen om Chirons utseende och beteende. Dessutom vet jag inte riktigt om jag fattar filmens budskap i slutändan. Dels kan man se filmen som tre "slices of life", men den har också en djupare mening som jag inte riktigt tunat in än.

Jag finner det svårt att betygssätta denna film men eftersom jag är riktigt sugen på att se om filmen och penetrera dess teman och budskap djupare inser jag att filmen delvis har tagit sig in under huden på mig. Som det är nu känner jag att detta är en riktigt bra gjord film, att den är creddig och pretentiös (på ett bra sätt!), men att den inte riktigt nådde fram till mig fullt ut.

Jag pendlar, vilket betyg ska jag sätta.., men då scen efter scen efter scen finns kvar i mitt huvud med full skärpa friar jag hellre än fälla denna gång. Jag ger Moonlight fyra bullies av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Andras tankar om Moonlight:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito

La La Land (2016)

Jag är inte ett jättefan av musikaler, så trots att La la land var allmänt hyllad hade jag ganska rimligt ställda förväntningar. Jag gillade dock idén om att Damien Chazelle gjort en helt ny originalmusikal och inte en re-make av en gammal film eller en adaption från en Broadway-show. Det visar att han har modet att utmana publik och studios och göra något han tror på, för jag tror knappast att en lallande musikal är en lika säker satsning som någon av alla uppföljare eller re-makes av action- eller superhjältefilmer vi ser idag.

Filmen är ganska mysig under stora delar. Musiken är helt ok tycker jag under sittningen. Det är en melankolisk klang i låtarna som jag gillar jättemycket. Efter titten har jag också lyssnat på soundtracket och alla låtar har vuxit mycket. Jag har nog lyssnat på cd'n minst 25 gånger de senaste två veckorna. Nu älskar jag i princip alla låtar och jag kan tänka mig att filmen kommer växa magiskt mycket när jag ser om den. Filmen hyllar också med rätta jazzen som musikstil och desto mer jazz desto bättre. Det är sedan gammalt.

Filmen är snygg att se på då Chazelle har arbetat mycket med färgsättningen för att skapa stämning och styra in åskådarens känslor i rätt riktning. Men det jag gillar mest med filmens set-up är att den handlar om drömmare med filmens två huvudkaraktärer Mia (Emma Stone) och Sebastian (Ryan Gosling) i fokus. En musikal som utspelas i drömfabriken om två drömmare. Klart att det är en bra bas att stå på. Filmer om drömmare är bra, det är också sedan gammalt.

Emma Stone är fantastisk som vanligt medan Ryan Gosling har helt klart passerat sin peak och jag blir närmast uttråkad av att se honom. Så fort de båda var i bild tittade jag bara på Stone. Det var som om min blinda fläck låg mitt över Goslings ansikte. Emma Stone är fabolous och Gosling är boring trots de fina musklerna under skjortan. Man får trots allt ge honom cred för hans dans, koordination och att han lärde sig spela piano, men jag känner ingen personkemi mellan de älskande. Tyvärr, för detta är trots allt en film vars nerv är det älskande parets öde. Jag hörde på en amerikansk podcast där en av värdarna beskrev energin mellan Gosling och Stone som om de vore syskon och jag förstår precis vad han menar. Och det är sannerligen inte Stones fel. Bästa scenen dem emellan är scenen med steppdans i månljuset när de letar efter sina bilar. Det var en fantastisk scen.

Musiken är, som nämnts ovan, bra och framför allt låten City of stars som används en så där tre eller fyra gånger under filmen. Den har fastnat i huvudet på mig så det är schysste att den är bra i alla fall. Jag tror att jag hade haft ännu större nöje av filmen om jag förberett mig med att lyssna på soundtracket några gånger före filmen också. Damn. Men nästa gång jag ser den, då jäklans... då ska jag steppa på soffbordet där hemma!

Filmen har ett fantastiskt slut tycker jag och slutet var för mig en total överraskning. Japp, min taktik att hålla mig borta från trailers, nyhetsflödet och revyer är framgångsrikt. Filmen har vuxit en hel del efter jag såg den vilket borgar för att det kommer bli en kul upplevelse att se om den. För jag tror att detta är en film som vinner på att man ser om den. Jag kan absolut förstå och till och med sympatisera med dem som älskar denna film med hull och hår. Den är gjord av kärlek och det syns i slutresultatet. Det är en bubblig och jublande livsbejakande film.

Jag gillar La la land. Den kryper in under huden på mig. Den ligger och marineras i bakgrunden av mitt medvetande. Den växer långsamt som bröddegen under duken. Stämningen och temat är underbara. Emma Stone är skitbra men tyvärr är Ryan Gosling trist. Goslings insats gör att filmen inte orkar med det sista klivet upp till toppen av stegen. Som helhet är jag ändå väldigt imponerad och nöjd. En film med en bullet...

Jag ger La la land fyra drömmare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Denna film måste väl ha gått hem hos alla filmspanarna? Kolla för dig själv:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Absurd Cinema

Småstad (2016)

Alla som känner obehag av att prata inför folk räcker upp en hand!

Ibland stöter man på filmer som är mer personliga och säregna än de vanliga "13 på dussinet"-filmerna som sprutar ut från Hollywood. Svenska Småstad är en sådan film. Jag ville se den redan på Stockholms Filmfestival i november men jag fick inte ihop schemat då. Nu gavs chansen på en förhandsvisning på Stockholm Filmdagar som gick i veckan. Filmen är en blandning av dokumentärt och fiktion. Regissören Johan Löfstedt har använt sin egen familj i skapandet av denna film. Allt som händer i filmen är inte exakt dokumentärt, men relationer är tagna ur livet och personer är riktiga personer, hans morfar, hans morbror, hans mor och mostrar, deras partners, barn och barnbarn.

Löfstedt har döpt filmen till Småstad då den visar livet i den lilla staden Vadstena i Östergötland. Filmen borde kanske hetat Familjen då hans familj är bra mycket mer i centrum än staden. Handlingen i filmen är kanske i slutändan sekundär men den triggar en massa frågor och tankar om livet och de val vi gör. Huvudpersonen Björn finner videohälsningar till sig och systrarna från deras gamla far som just gått bort vid en gammal ålder. I dessa hälsningar från andra sidan graven uppmanar pappan dem att ta vara på sig, sin familj och livet. Vad gör vi med livet? Detta enda liv vi fått... Gör vi det vi verkligen vill, eller lever vi våra liv som om vi väntar på att något ska hända? Var det inte mer än det här?

Alltså, vilken speciellt upplevelse att se en film som denna. Det är en annan familj man ser på duken, men många saker berör och är liknande mitt och antagligen alla åskådares egna liv. Allt är inte likt, men tillräckligt mycket för att jag under hela filmvisningen satt som i en trans och tänkte på mitt specifika liv och min egen familj samtidigt som jag såg Löfstedt-familjen på duken. Det blev skratt och tårar om vartannat. Och vi var flera som satt kvar i mörkret till eftertexterna och hämtade oss lite innan vi steg ut i verkligheten igen.

Som film är den olik alla andra jag sett och ingen annan sätter därmed mallen för vad som är bra eller dåligt med en film som denna. Det var egentligen bara en enda sak som jag inte tyckte funkade helt bra. Mot slutet framförs en låt med text som jag kände blev för sentimentalt och kladdigt. Under stora delar av filmen hade de instrumental musik som var mycket bra. Sången bröt av stämningen och istället för att addera djup och mening tog den mig ut ur filmen. I övrigt var det mesta bra. Jag störde mig inte alls över att vissa av skådespelarna framförde vissa av sina repliker lite stelt. Det passade in i filmens stil. Jag gillar denna film och dess stil jättemycket. Kanske inte som den enda typ av film jag vill se någonsin mer, men som en krydda och förändring mot det vanliga är detta mycket vederkvickande, ja till och med vitaliserande.

Jag ger Småstad fyra minnen om Skövde av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Split (2016)

Jag är inte ett stort fan av M. Night Shyamalans filmer. Till och med hans så hyllade första film, The sixth sense, tyckte jag var tämligen överskattad. Det gick snabbt utförs och andra filmen Unbreakable fann jag outhärdlig. Även den var mestadels hyllad. Jag gav upp och hörde därefter på avstånd att hans filmer blev svagare och svagare. Jag återsåg inte vår käre regissör förrän sekten drog ner mig i fördärvet och jag tvingades se hans After Earth på bio. Det är kanske den sämsta film jag skrivit om på bloggen.

Men nu gav jag honom chansen igen. Filmen Split, premiär idag, visades på Stockholm Filmdagar här i veckan, och det verkade som att det var en mer eller mindre ordinär thriller. Eller är det en lättare skräckis? Jag har normalt sett inga problem med övernaturliga saker i filmer, men i Shamalandingdongs händer gillar jag det inte. Jag har alltid en känsla av att han kör med tricks och twistar för sakens skull, för att showa off. Men jag kan nu med glädje säga att hans Split är nästan helt utan övernaturliga inslag. Nästan. Hade filmen varit en renodlad thriller helt utan dessa inslag hade den kunnat bli ännu starkare för mig, för det finns helt klart intressanta element i denna film.

Filmen handlar om en ung man med en så där 23 olika personligheter som kidnappar tre tonårstjejer och håller dem inspärrade i okänd källare. Vi vet inte vad som driver dem, förövarna, alla inne i huvudet på mannen. Vi får följa tjejernas kamp för att ta sig fria, kidnapparnas psykolog som långsamt lägger ihop ett och ett samt den interna kampen mellan de goda och onda karaktärerna i skurkens inre. De som kämpar om tiden i ljuset.

Filmen påminner mig om både 10 Cloverfield Lane och Room. Här är det dock inte offren som gör de bästa skådespelarinsatserna, även om Anya Taylor-Joy i rollen som Casey är mycket bra. Nej, det är James McAvoy, känd från The disapearance of Eleanor Rigby, i rollerna som Dennis, Barry, Hedwig, Patricia och de övriga är filmens stjärna. Han är ljuvlig att se i denna film. Vi får se en masterclass i skådespeleri helt enkelt.

Spänningen är på topp. Tempot är helt ok även om filmen kanske har en svacka i mitten. Det är slutet som jag kan ha lite problem med. Jag fann det onödigt orent. Antingen var detta ett ofullständigt slut. Eller så är hela filmen bara en set-up för en uppföljare. Och om det är så blir man ju lite snopen. Jag i båda fallen faktiskt.

Som helhet hade jag i alla fall en kul stund i biomörkret och jag tycker nog allt att detta var den bästa av de få jag sett från M Night. Japp, jag sa det. Bättre än Sjätte sinnet.

Jag ger Split tre gedigna personligheter av tjugofyra möjliga.

Betyg: 3/5

Vi var flera bloggare från Filmspanarna som såg filmen under filmdagarna. Läs deras texter:
Jojjenito - om film
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?-Carl