Atomic Blonde (2017)

Atomic blonde är en spionthriller, en actionrökare och en film med en kvinnlig bad ass som huvudperson. Det är en fartfylld film som är kul underhållning för stunden. Men den kunde varit så mycket bättre...

Här har vi Charlize Theron i en roll som kan jämföras med Keanu i John Wick, Matt i Bourne eller Tom i Mission Impossible. Det är kul och bra att det nu verkar komma fler filmer med kvinnliga bad asses. Bra för att jag vill att unga tjejer ska ha förebilder av alla slag på bio. Inte bara sådana som fastslår traditionella roller. Därför är det bra att filmer som Wonder Woman, Hannah och Atomic blonde finns. Men bara det faktum att det är en kvinnlig bad ass gör inte filmen perfekt per automatik. Denna film försöker men når inte ända fram.

Som actionfilm är den tämligen ojämn. Visst det finns många våldsamma scener, men det är mestadels för mig ointressant action. Dessutom kändes filmen klippt som en jäklans musikvideo. Man borde låtit den andas lite mer och etablerat både karaktärerna och handlingen mer grundligt. För att action är som bäst när det finns en kontext, när man känner karaktärerna och är engagerad i dem. Denna film är mer lik John Wick: Chapter 2 än Bourne Identity så att säga. Trots att Bourne identity har bra mycket färre och kortare actionscener känns de mycket mer på riktigt. Jag ser att filmens regissör David Leitch är mest känd för sina jobb som stuntman och stuntkoreograf. Det är då lättare att förstå att actionscenerna inte är där för att understödja handlingen utan snarare tvärt om.

Atomic blondes viktigaste ingrediens är ändock dess spionthrillerelement. Det är en sådan typ av film där vi åskådare får mer och mer information om mysteriet under filmens gång. Tyvärr är inte filmen som spionthriller bra, den är närmast undermålig. Detta är som en fattigmans John le Carré. Efter att ha läst eller sett en le Carré kan jag gå i dagar och fundera över handlingen. Förundras över att den var så komplex och invecklad och att jag blev blown away över twistarna. Men twistarna i hans verk är alltid motiverade och grundlagda i historien. Atomic blonde har flera twistar för mycket. De sista två-tre var extremt överflödiga och helt oannonserade. Det är ingen bra eller cool twist om den kastas in från sidan enkom för att överraska publiken. Det kan vilken usel manusförfattare som helst klara av. Jag tror att filmen hade vunnit på om den tagit slut med den sista scenen mellan Theron och McAvoy. Då hade slutet varit lite tvetydigt och spännande. Vem av dessa två professionella lögnare talade sanning och vem ljög?

Nu låter det kanske som att allt var kasst men så var verkligen inte fallet. Filmen har flera starka saker. Först och främst älskar jag musiken i filmen. Blue Monday, Behind the wheel och framför allt Bowies bästa version av Cat People (Putting out fire). De har integrerat en massa bra låtar från åttiotalet i soundtracket. Jag älskade denna bit. 99 luftballons, Der Kommissar. Tidskänslan i filmen är stark, något som kommer av både musiken och hela produktionen med gamla östeuropeiska bilar och galna kläder. Den har en bra miljöskildringen från Berlin precis före murens fall. Så kändes det i alla fall.

Jag tyckte de flesta skådespelarinsatserna var bra. Charlize var inte i nivå vare sig med Gal Gadots Wonder Woman eller sin egen Furiosa men hon funkade bra. Jag fick dock aldrig någon tydlig känsla av hennes karaktär. James McAvoy spelade över men han var bra och lite överraskande var en av filmens härligaste svenske Bill Skarsgård. Jag ville se mer av honom mest hela tiden. Han och Charlize skulle haft fler scener. 

Bästa actionscenen var den när Lorraine attackerade lönnmördarna under demonstrationen, den i en lägenhet och senare i trappuppgången. Jag vet inte om det är mina egna fantasier som spökar men jag tyckte mig se en homage till True romance när Lorraine dödade en av de onda medelst en gammal klassisk korkskruv. Alabama for ever!

Jag ger Atomic blonde tre starka kvinnliga bad asses av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Filmen sågs på en trevlig visning mitt i veckan på en av Råsundas mysiga salonger. Jag hade sällskap av Carl, läs hans tankar om filmen här:

Har du inte sett den? Carl

Split (2016)

Jag är inte ett stort fan av M. Night Shyamalans filmer. Till och med hans så hyllade första film, The sixth sense, tyckte jag var tämligen överskattad. Det gick snabbt utförs och andra filmen Unbreakable fann jag outhärdlig. Även den var mestadels hyllad. Jag gav upp och hörde därefter på avstånd att hans filmer blev svagare och svagare. Jag återsåg inte vår käre regissör förrän sekten drog ner mig i fördärvet och jag tvingades se hans After Earth på bio. Det är kanske den sämsta film jag skrivit om på bloggen.

Men nu gav jag honom chansen igen. Filmen Split, premiär idag, visades på Stockholm Filmdagar här i veckan, och det verkade som att det var en mer eller mindre ordinär thriller. Eller är det en lättare skräckis? Jag har normalt sett inga problem med övernaturliga saker i filmer, men i Shamalandingdongs händer gillar jag det inte. Jag har alltid en känsla av att han kör med tricks och twistar för sakens skull, för att showa off. Men jag kan nu med glädje säga att hans Split är nästan helt utan övernaturliga inslag. Nästan. Hade filmen varit en renodlad thriller helt utan dessa inslag hade den kunnat bli ännu starkare för mig, för det finns helt klart intressanta element i denna film.

Filmen handlar om en ung man med en så där 23 olika personligheter som kidnappar tre tonårstjejer och håller dem inspärrade i okänd källare. Vi vet inte vad som driver dem, förövarna, alla inne i huvudet på mannen. Vi får följa tjejernas kamp för att ta sig fria, kidnapparnas psykolog som långsamt lägger ihop ett och ett samt den interna kampen mellan de goda och onda karaktärerna i skurkens inre. De som kämpar om tiden i ljuset.

Filmen påminner mig om både 10 Cloverfield Lane och Room. Här är det dock inte offren som gör de bästa skådespelarinsatserna, även om Anya Taylor-Joy i rollen som Casey är mycket bra. Nej, det är James McAvoy, känd från The disapearance of Eleanor Rigby, i rollerna som Dennis, Barry, Hedwig, Patricia och de övriga är filmens stjärna. Han är ljuvlig att se i denna film. Vi får se en masterclass i skådespeleri helt enkelt.

Spänningen är på topp. Tempot är helt ok även om filmen kanske har en svacka i mitten. Det är slutet som jag kan ha lite problem med. Jag fann det onödigt orent. Antingen var detta ett ofullständigt slut. Eller så är hela filmen bara en set-up för en uppföljare. Och om det är så blir man ju lite snopen. Jag i båda fallen faktiskt.

Som helhet hade jag i alla fall en kul stund i biomörkret och jag tycker nog allt att detta var den bästa av de få jag sett från M Night. Japp, jag sa det. Bättre än Sjätte sinnet.

Jag ger Split tre gedigna personligheter av tjugofyra möjliga.

Betyg: 3/5

Vi var flera bloggare från Filmspanarna som såg filmen under filmdagarna. Läs deras texter:
Jojjenito - om film
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?-Carl

X-Men: Apocalypse (2016)

Den andra filmen i uppsamlingsheatet av superhjältarfilmer var X-Men: Apocalypse. Jag har aldrig varit helt såld på denna filmserie. Bloggarkompisen Johan till exempel har denna serie högre än Marvels Cinematic Universe. Det är helt tvärt om för mig. Jag ser nog hellre vilken Thor-film som helst över en random X-Men film varje dag i veckan. Men det är ju tur att man får tycka olika.

Jag hade därmed inte jättehöga förhoppningar på denna film. När den dessutom inleddes med en scen som tagen från golvet i klipprummet från The Mummy började jag ångra mitt filmval. Men se där, det blev ju ganska bra. Detta är antagligen en av de två bästa filmerna i serien som jag ser det. Jag har sett alla utom den andra Wolverine-filmen tror jag. Denna film var helt perfekt för en stunds verklighetsflykt. Jag gillade den enkla och tydliga handlingen där vi faktiskt får följa några utvalda karaktärer lite mer nära.

Sophie Turner, kära Sansa från Game of Thrones, dyker upp här som en ung Jean Grey och jag gillar henne jättemycket i denna film. Den andra filmen ur serien som jag gillade en hel del var den tredje delen där Jean Grey också hade en viktig roll som kraftfull... typ "häxa". Här får vi se henne när hon fortfarande utforskar sina krafter. Hejja starka häxor. Jean är som en annan Willow eller varför inte Egwene (en stark Aes Sedai) från The Wheel of Time?

Sen måste jag lyfta delen från Polen med Michael Fassbender i rollen som Erik/Magneto. Scenen i skogen med Erik, dottern, de rädda poliserna och frun var riktigt fin. En stark och betydande scen. Efter Jean och Erik gillade jag Quicksilver också. Han var det bästa i den första av de nya filmerna och han var bra här också.

Skurken i denna film hette lämpligt nog Apocalypse och han var sannerligen uppskruvad till "over 9000". På gränsen till tråkig då han nästan var allsmäktig, men de fick ner honom till slut. Det var ju Star Wars-hjälten Oscar Isaac som spelade honom men han påminde mig också en hel del om Clancy Brown från Highlander, The Kurgan ni vet...? "There can be only one!".

Jag var vagt underhållen under hela filmens gång. Jag kollade inte på klockan mer än några få gånger!

Jag ger X-Men: Apocalypse tre helveten på Jorden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Disappearance of Eleanor Rigby: Them (2014)

Ojojoj, här finns det mycket att prata om. The disappearance of Eleanor Rigby: Them är skriven och regisserad av Ned Benson. Honom måste jag hålla koll på i framtiden. Han har sjösatt ett ofantligt, OFANTLIGT, spännande projekt. Egentligen är det två filmer, med ändelserna :Him och :Her. De har en löptid på 90 respektive 100 minuter. Man ska se historien ur hans perspektiv först och sedan ser man samma historia ur hennes perspektiv och då faller bitarna på plats, så att säga. Dessa filmer turnerade Benson med under förra året, som "work in progress". Filmfolk gillade vad de såg, var det kanske Weinsteins?, och man beslutade att klippa ihop filmerna till en helhet -> :Them. Den nya filmen är drygt 120 minuter.

Jag älskade The disappearance of Eleanor Rigby: Them. Den var helt otroligt bra och den konkurrerar med Whiplash om bästa film på årets festival. Hur det går i den kampen får ni se i sammanfattningsinlägget från festivalen då båda filmerna har sjunkit in lite mer. Det enda jag är lite ledsen över är att jag misstänker att det hade varit ännu häftigare att sett filmerna som det var tänkt ursprungligen, dvs Him och Her. Jag tycker att det är otroligt svagt av Filmfestivalen att de inte fixade hem originalfilmerna utan istället bara visade den ihopklippta versionen som ändå säkert kommer göras mer tillgänglig än de två. Många på festivalen hade säkert älskat att få se detta häftiga experiment i sin fulla prakt.

Handlingen är enkel och inte själva essensen i filmupplevelsen. Jag ska inte spoila här. Filmens kärna är de två karaktärerna och skådespelarna som får dem att leva upp. Mannen spelas av James McAvoy och han är habil. Jag har aldrig varit överförtjust i honom men har gör inte bort sig. Däremot har vi creme de la creme of female actors i den kvinnliga huvudrollen. Jessica Chastain. JESSICA CHASTAIN. Hon är min absoluta favorit nu. Vilken människa, kvinna, skådespelerska!

För en sådär sju år sedan såg jag Juno på filmfesten och tyckte att Ellen Page var frejdig. Den "förälskelsen" gick över på några veckor. För fem år sedan på festen såg jag An education och då tyckte jag att Carey Mulligan var bäst. Den "förälskelsen" har utvecklats till att bli en varm kärlek till en av de bästa unga kvinnliga skådisarna vi har idag. Jessica har jag sett och gillat i flera stora filmer de senaste tre åren; Take shelter, The tree of life, Zero dark thirty, Lawless och nu senast Interstellar. Hon är alltid bra. Men det är som Eleanor Rigby som hon tar det stora språnget. Japp, min nya "förälskelse". Underbar är hon och underbart är känslan jag fått.

Chastain är alltså super-duper i denna rulle. Den handlar om ett förhållande som bryts isär så det är hela paletten av känslor som får spelas upp, både sådana som kommer ut och än mer de som hålls kvar därinne. Hon är sååå bra! Hon är sååå otroligt snygg också. När hon har den korthåriga frisyren undrar jag om hon är den vackraste kvinnan jag sett på film... Någonsin.

Filmen har givetvis riktigt bra biroller också. Herr och fru Rigby sticker här ut. Isabelle Huppert spelar den ständigt vinpimplade franska modern Mary Rigby och the maestro William Hurt spelar Julian Rigby.  Hurt's pappa Rigby spelar en åldrande akademiker och han gör det så bra. Han står och går som en man från den akademiska världen. Se själva! Viola Davis, Bill Hader och nykomlingen Jess Weixler gör också bra roller.

The disappearance of Eleanor Rigby: Them är en American Independent av yppersta klass. Det är egentligen precis denna typ av film som jag söker efter på Filmfestivalen. Det är de där guldkornen som finns någonstans i Fiffis formel. Man söker med ljus och lykta i höstmörkret och till slut finner man. Detta var den nästa sista filmen på festivalen för mig i år.

Jag ger The disappearance of Eleanor Rigby: Them ett avvaktande betyg. Jag måste se de två tidigare versionerna av historien först. Antagligen är de bättre som upplevelse. Som enskild film kan dock denna var bäst. Jag tror också att Them ligger mycket närmare Her än Him...

Nu får det bli en stark fyra. Men jag förbehåller mig rätten att jacka upp betyget vid senare tillfälle!

Betyg: 4+/5

Jag såg filmen med min gode filmspanarvän Jojjenito. Läs hans revy här.

X-Men: Days Of Future Past (2014)

SPOILERS BELOW. BEWARE.

Is the future truly set?

Min polare Robert gillar fräsiga actionfilmer och fantasy. Nya X-Men-filmen? Dags att gå på bio med Robert igen!

Det börjar med en rafflande scen från framtiden. Ett gäng mutanter fajtas mot stora gubbar, monster eller vad det nu kan vara. Plötsligt försvinner alla och de futuristiska valven blir stilla och öde. Jag kände knappt igen hälften av mutanterna. Ellen Page var där i alla fall, och han den där mesige som gör is. Jag är helt rudis när det gäller X-Men. Har inte läst en enda serieruta av serien.

Sedan kommer filmens set-up som bygger på att Ellen Page ska skicka tillbaka Wolverines medvetande till en yngre version av honom i 1973 så att han med hjälp av Magneto och han, den där rektorn, ska kunna stoppa Mystique/Raven från att göra något dumt som leder till en trist framtid. Jag kan köpa tidsresor i sci-fi om det hanteras på ett rätt sätt. Jag tycker inte att det är bra om man ska göra en "Bobby Ewing" på hela filmserien. Det blir så jäkla lamt. Det blir som att se på ett parti high stakes poker där alla får byta sina insatser efter de sett hur korten fallit. Inget betyder något. Så jag har ett stort problem med hela filmens koncept. Det förtar all spänning som redan var låg. Jag var aldrig orolig för någon av huvudkaraktärerna, inte ens när de dog var jag oroad för att de skulle dö! Filmen var inte spännande. Damn it.

Jag vet att man inte bör dissekera en film som denna för mycket men vad var filmens stora "problem" egentligen? Jo det var att Mystique var korkad helt enkelt, vilket pucko. Om någon kunde sätta sig ner och prata vett i henne så hade de löst problemet. Inte riktigt värdigt en film av denna kaliber. Denna svaghet i manus hade dessutom med lätthet kunnat fixas. Man hade till exempel kunnat låta någon skurk lura henne att tro att hon var tvungen att mörda Tyrion Lannister för att rädda framtidens mutantisar. När sedan Wolverine kommer och ber henne byta spår tror hon då givetvis att han är falsk. Vem ska hon lita på? Då hade vi fått en intressant knorr som dessutom synkat in i 70-talets konspirationsthrillers.

Om handling, stakes eller spänning tas bort då återstår endast sköna actionsekvenser och karaktärsdriven humor. Det senare fick vi en del. Både Wolverine, Quicksilver och Magneto d.y. hade lite glimten i ögat. Ellen Page, han den där rektorn, Storm, Hulken och framför allt Jennifer Lawrence var alla kliniskt befriade från humor. Trist. Sen måste jag säga att jag tyckte att Tyrion var rejält underutnyttjad. Jag fick aldrig grepp på honom och jag hade hellre sett honom etableras lite tydligare.

Action då? Action utan slut? Det är den del som jag oftast håller som minst viktig, även i en film som denna. Men här överraskade filmen positivt i alla fall. Den klart bästa scenen var då de fritog Magneto från fängelset under Pentagon. Karaktären Quicksilver var filmens höjdpunkt, både humoristiskt och coolt filmat. Det är en otrolig scen.

Flera av filmens actionsekvenser var väldigt bra. Jag älskade alla scener från framtiden, när mutanter kämpar mot the sentinels. Visst påminner nästan scenerna för mycket om Terminator, men konceptet är coolt. Speciellt scenen mot slutet då en efter en dör var rejält mäktigt. Hade man inte varit så inställd på att alla ändå klarar sig hade det kunnat bli dammigt i rummet när hjältarna faller. Sen var det lite trist att jag inte kände flera av dem. Har vi verkligen mött dem alla i tidigare filmer, eller måste man ha läst serieböckerna för att veta vilka de var?

Cool figur, men vem är det?

Till sist några ord om visningen. Jag hade tyvärr otur igen då det satt en IDIOT på platsen rakt framför mig som inte kunde sitta still. Han ålade sig som en besatt ibland, satt sig rakt upp i stolen och satt till och med ibland framåtlutad med armarna mot knäna. Vid alla dessa tillfällen stack hans huvud upp långt över textraden. Detta hände lite då och då, tillräcklig sällan för att jag aldrig kom mig för att luta mig fram och börja jiddra med honom (gräla på biografen är inget man direkt ser fram emot), men tillräckligt ofta för att jag skulle tänka på hans rörelser hela tiden. Misär. Fan det är snart slut med att gå på bio på bio. Bio ses bäst hemma i filmrummet. Jag kommer se om filmen någon gång och det är mycket möjligt att jag då får en bättre upplevelse med filmen.

Det var en trevlig kväll med Robert i alla fall!

Jag ger X-Men: Days of future past tre gener av fem möjliga.

Betyg: 3/5


För mer filmspanargodis om denna film: Sofia, Cecilia, Fiffi, Jojjenito, Filmitch, Johan.

Trance (2013)

Simon: I was really good, but not good enough. And not good enough really isn't very good.

På den senaste filmspanarträffen diskuterade vi en mycket spännande fråga. Kan man älska en film som inte har någon sympatisk karaktär? Självklart kan man inse att filmen är bra gjord, att ett gott hantverk ligger bakom produktionen, men kan man verkligen knyta an till filmen? Det visade sig svårt att hitta filmer som besvarar frågan med ett JA.

På träffen såg vi After Earth. Den var inte bra. Ett annan film som hade premiär samma helg var Danny Boyle's nya film Trance. I veckan som gick hörde Fiffi av sig och frågade om jag ville hänga med på den. Jag är ganska sval inför Boyle, medan Fiffi gillar hans sätt att göra film.

Trance bygger på en mycket intressant filmidé. Jag skulle vilja påstå att den påminner om både Inception och Eternal sunshine of the spotless mind, men den är inte en sci-fi. I Trance manipuleras personers minnen och önskan att utföra handlingar genom suggestion och hypnosis. Det sägs i filmen att 5% av befolkningen är så lättsuggesterade att de kan fås att tro att de själva önskar utföra i princip vilken handling som helst. Var dessa lättsuggesterade personers fria vilja kommer in är en intressant filosofisk fråga som delvis behandlas i filmen.

James McAvoy (X-Men: First Class), Rosario Dawson (The Descent) och Vincent Cassel (Black Swan) spelar huvudrollerna och de gör alla ett gediget jobb. Men den starkaste känslan jag fick av denna film var inte skådespelarprestationerna utan Danny Boyle's regi, färgval och användning av filmmusik. Jag hade svårt att sympatisera med någon av huvudkaraktärerna. Under filmens gång flyttas sympatierna mellan de tre och därmed blir ingen i fokus. Boyle har kanske gjort en för smart film? Det är en thriller som är mer intressant än spännande. Den är ganska grafisk med flera brutalt blodiga scener. Samtidigt är den lite överraskande i och med en naket avslöjande scen.

Det är en suggestiv film där huvudkaraktärerna glider ut och in mellan verkligheten och inplanterade minnen, bortglömda minnen och suggesterade "önskemål". Jag var före visningen lite trött i huvudet och en bit in i filmen var jag totalt förvirrad. Ingenting i handlingen hängde ihop och inget verkade betyda något för det gick inte att avgöra om det var verkligt eller ej. Personer som dödas är med i nästa scen och filmens tempo stegras successivt högre och högre. Till slut får man en förklaring på hur allt hänger ihop och den är solid. Men resan till slutet är ju också målet och jag kan tycka att den är för komplicerad för full njutning. Filmen tillhör helt klart kategorin av filmer som verkar efter titten minst lika mycket som under.

Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ställer mig inför att en spännande thriller som Trance måste förklaras muntligen av en av karaktärerna. Och det är inte en kort förklaring. Nästan hela filmen återbesöks via "flash backs" för att vi ska förstå hur allt hänger ihop. Är inte detta lika illa, eller än mer illa än "voice overs" som används för förklaring av filmens handling?

Efter filmen jämförde jag den lite med Only God forgives i det att mycket av filmens värde kanske ligger i den mentala efterbehandlingen och "avkodningen". Men jag kände direkt också att Trance inte kommer upp i den filmens nivå. För även om handlingen i Trance givetvis är otroligt viktig för filmens karaktärer tycker jag att den för mig som åskådare är lite av en storm i ett vattenglas. Jag fick en känsla av besvikelse när allt förklarats färdigt. Tror jag. Filmen är fortfarande så färsk i mitt minne, "pun intended", att jag inte kan vara helt säker på hur väl den kommer lagras och förädlas över tiden.

Åter till den intressanta frågeställningen, hur är det med denna film, kan man älska Trance? Jag har svårt att sympatisera med någon av filmens karaktärer egentligen. Det är en stor svaghet med filmen. En liten del av svaret på den intressanta frågan från filmspanarträffen har kanske adderats i och med denna film. Men filmen har något. Det ligger där och pockar under ytan. Något i mig uppmanar mig att gilla den här filmen mer, om jag bara mindes detaljerna lite tydligare...

Jag ger Trance tre rakade sköten av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Blev Fiffi förförd av Danny Boyl's hantverk? Vem vet, men det låter som en rimlig gissning. Kolla hennes revy här.