Monsters University (2013)

Detta var en Pixar-film jag skippade när den kom ut då jag uppfattade att den inte fått så bra kritik. Nu är den sedd och den vita fläcken på Pixar-kartan är utsuddad. Men ack, tyvärr stämde min initiala bild av filmen. Denna är klart sämre än sin föregångare, "Monsters, Inc.". 

Det var först lite svårt att sätta fingret på vad som saknas filmen. Min allmänna känsla var att filmen var lite tråkig och inte speciellt enagerande. Dels tror jag att nyhetens behag med världsbygget har falnat, dels saknas de sköna relationerna mellan Mike och Sulley respektive Sulley och Boo.

Men efter lite vidare funderande har jag börjat bena ut vad det är som inte funkar i filmen. Jag tycker att manus är klart svagare och då främst själva grundidén, inte dialogen. Idén kanske skulle räckt för en kortfilm egentligen, men en hel film? Allt för mycket tid och fokus läggs på tävlingen vilket drar ner på samma sätt som det ivriga tävlandet drar ner den fjärde Harry Potter-filmen, för övrigt. 

Filmen saknar också en tydlig "villain". Jag antar att Johnny, ledaren för den coola studentföreningen, skulle vara den onde. Det är i och för sig förtjusande att höra Nathan Fillions välbekanta stämma i filmen. Den bästa Reynolds kan man aldrig för för mycket av. Men som main villain var karaktären blek. I första filmen var Randy en perfekt antagonist. Och den filmen hade höga insatser... High stakes! Och det är nog där vi har det. Vad denna film saknar är stakes! 

Vi vet ju redan var Mike, Sullivan och Randy till slut kommer att hamna, och vi vet hur deras relationer kommer se ut senare. Därför blir det tämligen tråkigt att följa deras irrfärder hur de kommer dit, speciellt då manus inte erbjuder några andra stakes i filmen. 

Med tanke på hur glimrande Pixars manus ibland är, ställer jag omedvetet höga krav. Jag tycker att de helt missat chansen att berätta en överraskande historia som leker med det faktum att vi vet var karaktärerna kommer hamna i framtiden, både karaktärerna själva och deras inbördes relationer. Denna historia är nästan fri från lek med åskådarnas förväntningar. Vi erbjuds en liten scen inledningsvis då det visar sig att Randy var en trevlig prick från början. Kul! Men annars väldigt lite av den varan. Jag tycker till och med att filmen gör ett dåligt jobb med att motivera varför Randy hatade Sulley så mycket senare i livet. En missad chans och ett stort "fail" på manus totalt sett.

Med det sagt var filmen ändå lite smårolig här och där. Att Mike alltid kommer på sniskan när det fotas var en välkomnad blinkning till den första filmen till exempel. Nathan Fillion och Helen Mirren var bra nytillskott och Billy Crystal och John Goodman var kul igen. Men totalt sett "minor Pixar".

Betyg: 2-/5

Den gode filmkonnässören Jojjenito var "the main villain" i verkligheten då hans projekt "tvingade" mig att se denna film... Hoppas bara nu att han hade mer nöje av filmen! ;-)

Nathan Fillion

Helen Mirren

Billy Crystal