Jag och Carl såg denna film i samband med Shinypodden säsong 13 Bröderna Coen. Det blev andra gången jag såg filmen. Första titten var kort tid efter den kom ut på dvd då jag skrev en recension på den sedan 2021 insomnade webbaffären Discshop. Jag har inte texten kvar så jag vet inte vad jag tänkte på efter den titten. Mitt minne sa mig att jag hade gillat filmen men jag kunde inte sätta fingret på vad som gjort den bra. Jag gick in till denna titt med inställningen att den nog skulle vara bra men troligast runt en trea i betyg.
Döm om min förvåning när filmen visar sig vara ett mindre och underskattat mästerverk! Detta måste vara en av brödernas bästa filmer helt klart. Jag satt i alla fall som förhäxad under filmvisningen. Den har ett sävligt tempo men känslan i filmen är magnifik. Oavsett hur bra Coens filmer i slutändan blir är de alltid mycket väl producerade, regisserade och filmade. Så också denna i knivskarp svartvitt som en gång för alla förkunnar att det kanske är det bästa fotot. I alla fall för en stämningsfilm som denna.
Filmen är också en film noir. Här är det dock mer fokus på karaktärerna och deras inre våndor än brotten som begås. Skådespelarensemblen är superb med Billy Bob Thornton, James Gandolfini, Frances McDormand, Michael Badalucco, Scarlett Johansson och Tony Shalhoub i spetsen. Speciellt Billy Bobs porträtt av en man som i de flesta perspektiv inte var där är utsökt.
Filmens första tredjedel är dess starkaste. Speciellt Faances McDormand står ut med ett minspel och små detaljer i hennes förkroppsligande av den frustrerade makan till mannen som inte var där.
Under andra halvan träder en 17 år ung Scarlett Johansson fram i en roll som kan upplevas problematisk. Som åskådare förväntar vi oss att Billy Bobs vuxne karl ska missbruka tonåringens intresse men filmen går inte den förväntade vägen. Istället får hennes Birdy en central roll i upplösningen av mordmysterierna. Är det hon som är filmens femme fatale? Oklart!
Bröderna Coen har här en film som inleds med en hel del komiska undertoner, men som senare under andra halvan blir allvarligare, mörkare och mystisk. Det gick så långt att någon scen mot slutet påminde mig starlt om något från David Lynch, tex i Lost Highway.
Coens sprider flertalet referenser till utomjordingar, aliens. Någon pratar om en alien abduction, vi ser skyltar med antydningar, en dagstidning syns i bild med stor nyhet om aliens och så vidare. Aliens ligger nära det begreppet "alienation" och det är det som filmens huvudperson personifierar. Är han en alienerad alien, är det så vi ska tolka filmen? Mycket möjligt. Hur annars förklara filmens slut och hur Billy Bobs karaktär helt lugnt går sitt öde till mötes och till och med kommenterar vad han ska göra efteråt?
Filmen är långsam, otydlig och den kräver en hel del av sin åskådare. Sådana filmer kan sannerligen bli vattendelare. Just denna gång, vid just denna titt, blev jag mer eller mindre blown away. Jag ger den en stark fyra!
Betyg: 4+/5
Lyssna på när jag och Carl pratar om filmen i Shinypodden, där poddar finns, eller här.
