Bullet Train (2022)

Bullet Train är en mycket underhållande actionkomedi med Brad Pitt i spetsen som en lönnmördare med en massa otur. David Leitch har regisserat på japansk förlaga.

Herr Pitt är ganska ljuvlig i denna film. Han har "true star quality" och han är inte oäven i komedisituationer. Men egentligen är filmens behållning mestadels karaktärerna runt omkring honom. Mest gillar jag duon Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry som tvillingar och smått psykopatiska mördare. Övriga njutbara skådespelare är Joey King, Michael Shannon och Sandra Bullock. Nya ansikten är Andrew Koji och Hiroyuki Sanada.

Filmen var tänkt som en hårdkokt actionfilm men under processen förvandlades filmen till en actionkomedi. Det är lockande att fantisera om hur den hade kunnat bli utan komedielementen, antagligen liknat en Tarantino-film eller kanske något av bröderna Russo. Men nu blev det bra också. Den går inte till historien som en ”tung” film som man måste återbesöka flera gånger i framtiden, men underhållning för stunden och ett gott skratt ska man inte fnysa åt. Den förlängde mitt liv några gånger. En trea!

Betyg: 3/5

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Wow, bra underhållning! Jag älskar filmens lättsamhet, glimten i ögat och dess charmiga skådespelare. Redan när Hobbs och Shaw introduceras förstår man vilken typ av film detta är och jag älskar det. Fokus är på karaktärsdriven humor och deras personligheter samt deras relation. Detta är en buddy-komedi där de två inte vill vara kompisar men såklart blir det till slut.

Introduktionen är kul där vi får se dem speglade i varandra där karaktärsdragen och olikheterna förhöjs, en är en stram britt den andre är en cool dude from California.

Detta var en omtitt för mig. När jag och Joel såg den på bio i höstas var jag underhållen men fann filmen tunn. Nu efter att ha sett åtta Fast & Furious-filmer i ett furiöst tempo under några sommarveckor finner jag denna film starkare än vad jag gjorde förra året. Så kan det gå. Denna gång fokuserade jag på det positiva, inte tvärtom.

Jag gillar filmens balans. Med överdrivet actioninnehåll behövs humorn. Det påvisar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Till skillnad från vin Diesels superallvarliga Dom verkar det som att Hobbs och Shaw har kul när de gör denna film.

Jag gissar att det måste sticka i ögonen på Vin att denna spin off utan hans medverkan lyckas bättre att visa vad familjens betydelse är jämfört med de mer allvarliga filmerna i serien där han tjatar hål i våra trumhinnor om familjens betydelse. Sen kan en familj bestå av både biologiska och icke-biologiska familjemedlemmar.

Deckards lillasyster Hattie introduceras och jag gillar henne skarpt. Hon tar för sig och det är en skön feeling mellan dem tre, Shaw x2 och Hobbs. Dessutom gillar jag båda drottningarna, mamma Shaw och mamma Hobbs. Starka och olika kvinnor.

De bästa actionscenerna var den när Hattie spöar en CIA-agent i glasrummet och den efter Hobbs och Shaw väljer varsin dörr för att ta sig in the villains lair.

För mig står humorn i första farstun. Typen av humor påminner mig lite om den i väl valda delar av Thor-filmerna. Det är något mycket festligt när en film tar väl etablerade karaktärer och skruvar till det med humor.

En favoritscen är de med Ryan Reynolds som har seglat upp som en favorit på sistone. Hans kemi med Dwayne Johnson är påtaglig. Älskar driften med Game of Thrones, kalla mig en nörd om ni vill. Älskar Deadpool också för den delen. Samma typ av humor.

Jag gillade också scenerna med DJs kompis Kevin Hart, mycket lustigt.

Filmen är en lättviktare och har massor av hål att intressera sig för om man vill nit-picka, men eftersom ren underhållning likt denna är så förtvivlat svårt att göra är jag generös och ger den en svag fyra. Japp så får det bli.

Betyg: 4/5

Lyssna på Joel och mig snacka om filmen i Rapporter från apokalypsen.

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Jag är sannerligen ingen expert på "Fast and the Furious"-serien, jag har sett sjuan och kanske delar av ettan, men det skulle inte vara något problem att ta mig an denna spin off enligt Joel. Sagt och gjort, jag och Joel pallrade oss iväg till den trevliga lilla biografen Filmstaden Råsunda dagen efter premiären.

Först kan jag säga att det kändes som att man lätt hängde med i filmen trots att jag inte sett alla instanser av serien. Detta var en ren sommaractionunderhållningsskräpfilm. Den är extremt "over the top" då det gäller actioninnehållet och bygger istället på karisma hos huvudpersonerna och personkemin dem emellan. När "Bourne" och "John Wick"-filmerna bygger på brutal och realistisk action och "Mission impossible-serien lyfts av att storstjärnan Tom Cruise verkligen utför de flesta stunten själv känns denna film tunn. Den allra första actionscenen med Vanessa Kirby var nervkittlande men de övriga var mer roliga än exalterande. En film som denna bygger mer på sin humor än sin spänning.

Därmed sagt är filmen ändå inte usel utan faktiskt ganska underhållande. Jag gillar framför allt tre saker med filmen.

Jag älskar Dwayne Johnson som skådis, figur, persona och allt möjligt. Han är charmig utav bara tusen. Det känns som att han kan rädd nästan vilken dålig film som helst från totalt magplask. Dessutom är Statham cool, även om han passar bättre som ensamvarg, och jag gillade Vanessa Kirby som balanserade upp dem båda väl. Kul att hon har en så stor roll också.

Filmen har dessutom två roliga birollsfigurer. Mr Deadpool himself, Ryan Reynolds, är underbar. Vilken stjärna han är! Till det älskade jag de korta inhoppen av Kevin Hart i rollen som Air Marshall Dinkley.

Till sist måste jag erkänna att filmens höjdpunkter var alla glirningar och skämt om Game of Thrones. Jag älskar den typen av popkulturella finesser. Well done, that movie.

Men allt var inte perfekt. Idris Elba som "the big bad" var tämligen tråkig och helt utan charm. Var hans idé att viruset skulle döda hälften av alla människor på jorden? För att skapa en bättre värld? Really? Thanos! Too soon!

Jag var underhållen för stunden och vi hade en mysig och somrig filmkväll i Råsunda. Det räcker en bra bit i alla fall. En svag trea.

Betyg: 3/5 

Deadpool 2 (2018)

Deadpool 2 är förbaskat rolig. Jag måste hylla Ryan Reynolds ännu en gång (precis som efter första Deadpool). Han är med och skriver manus, har en fantastisk talang för komedi med en oförstörbar tajming och han gör dessa filmer med glimten i ögat och utan att ta sig själv på för stort allvar.

Men trots denna inledning av min revy måste sägas att inledningen av filmen inte var den starkaste. Vi får ett montage som hastas igenom. Sekvensen känns som att teamet trott sig vara tvungna att övertrumfa inledningen av första filmen. En informationsdump framförd via "voice over" senare hamnar vi i lägenheten och en mycket fin scen mellan Reynolds och Morena Baccarin. En scen som slutar med att hjärtat skärs i bitar. Scenen är som tagen ur någon av Joss Whedons tv-serier, när huvudpersonerna blir för lyckliga måste någon dö. Det är sedan gammalt.

Vid detta laget bjuds vi på förtexter som med råge matchar de mycket lustiga förtexterna till första filmen. Här kommenteras det vi redan sett. Fyndigt och uppfriskande. Tyvärr dras upplevelsen ner betänkligt då de orimligt nog lagt in den svenska översättningen (texten) huller om buller överallt över filmytan. Stor fet text på samma format som originaltexten på engelska. Tala om att gå in och kladda i "konsten". Förbannat irriterande. Den svenska textningen låg ibland över, ibland under och med tanke på den snabba klippningen blev det omöjligt att snabbt hittat rätt till den engelska texten för att kunna följa skämten. Filmens sämsta del på grund av denna idioti.

Så även om upplevelsen av den inledande titelsekvensen blev lidande var annars förutsättningarna de bästa. Jag såg filmen med Johan och Markus efter en smarrig burgare ute på trappan till Konserthuset. Stämningen var på topp och vi såg filmen i en medelstor salong som var hyfsat välfylld. De flesta i publiken hade en mycket rolig stund. Speciellt en tjej lite längre bak som skrek av skratt åt alla popkulturella referenser som hon uppfattade. De första fem gångerna var det festligt men efter ett tag blev det lite väl mycket. Hon verkade mycket angelägen om att alla i salongen skulle veta att hon förstod skämten.

Filmen gick i vilket fall bara uppåt efter den något svaga inledningen. Jag hann för en sekund minnas katastrofen som heter Kick-Ass 2 men denna gång var det inget att oroa sig för. Deadpool 2 är i princip lika bra som ettan, om inte bättre. Den blir bara bättre och bättre under hela sin löptid. Jag gillade återbesöket av Julian Dennison, den lille tjocka killen från Hunt for the Wilderpeople. Filmens starkaste stjärna efter Reynolds och Baccarin är dock Zazie Beetz i rollen som Domino. Vilken tjej. Henne vill vi ha! Och jag gillade Dopinder. Och Yukio...

Deadpools nystartade superhjältegäng X-Force står för mycket av den fysiska humorn i filmen, med luftlandsättningen i för stark vind som en av filmens höjdpunkter. Annars ligger mycket av humorn i dialogen och alla popkulturella referenser. Det är en så stor mängd referenser att det var omöjligt att hinna med att koppla eller behandla alla. Det kommer bli mycket roligt att se om den på blu-ray och försöka hänga med igen. Jag uppfattade många, vissa kände jag bara på mig att jag borde förstå med lite betänketid och många gick mig säkert helt förbi. Jag gillade alla tasksparkarna och blinkningar åt DC och MCU i alla fall.



I slutet av filmen får vi dock en mycket fin scen som bröt av stämningen. Mitt i denna tornado av satir, humor och referenser kom helt plötsligt en scen som gav mig gåshud och tårfyllda ögon. Filmen bygger upp scenen med de korta snuttar vi ser i "rummet" där Morena Baccarin sitter på andra sidan av en osynlig vägg som Reynolds inte kan ta sig igenom. I slutet när han funnit sitt hjärta kommer han igenom. Den oändligt bra låten Take on me av A-ha spelas i en akustik version (så vacker!) och filmen kopierar den ikoniska scenen från originalvideon när tjejen från den tecknade filmen på tv'n tar Morten Harkets hand och drar honom in i filmen. På samma sätt tar Morena Ryans hand och drar honom in genom den osynliga väggen. Så vackert, helt på allvar!

Att en sådan scen kan få plats i en film som denna gör att jag blir än mer uppmärksammad på hur svag Solo: A Star Wars story är. Ni vet, förra veckans blockbuster om ni inte har hunnit glömma den filmen helt ännu. Här i Deadpool 2 har vi stakes på riktigt. Någon dör och hennes man lider sig igenom hela filmen av hjärtesorg. Riktiga känslor i en av årtiondets mest overkliga och oseriösa film. I Solo dör Becketts käresta Val i en explosion och filmen hanterar det med... att inte bry sig över huvud taget.



I slutet av Deadpool 2 känner jag varma känslor av förundran och kärlek, känslor som jag aldrig fick av Solo. På pappret skulle man kunnat gissa att det skulle varit tvärtom. Men denna typ av känslor beror på manus, skådisar och övriga i teamet bakom filmen, och där är skillnaden uppenbar mellan filmerna.

Deadpool 2 är en pangfilm. Ni kommer gråta av skratt och kanske på grund av andra känslor också! Gå och se den på bio!

Jag ger Deadpool 2 fyra cameos av fem möjliga! (Brad Pitt, Alan Tyduk, Matt Damon och Taylor Swifts katter)

Betyg: 4+/5

Atomic Blonde (2017)

Atomic blonde är en spionthriller, en actionrökare och en film med en kvinnlig bad ass som huvudperson. Det är en fartfylld film som är kul underhållning för stunden. Men den kunde varit så mycket bättre...

Här har vi Charlize Theron i en roll som kan jämföras med Keanu i John Wick, Matt i Bourne eller Tom i Mission Impossible. Det är kul och bra att det nu verkar komma fler filmer med kvinnliga bad asses. Bra för att jag vill att unga tjejer ska ha förebilder av alla slag på bio. Inte bara sådana som fastslår traditionella roller. Därför är det bra att filmer som Wonder Woman, Hannah och Atomic blonde finns. Men bara det faktum att det är en kvinnlig bad ass gör inte filmen perfekt per automatik. Denna film försöker men når inte ända fram.

Som actionfilm är den tämligen ojämn. Visst det finns många våldsamma scener, men det är mestadels för mig ointressant action. Dessutom kändes filmen klippt som en jäklans musikvideo. Man borde låtit den andas lite mer och etablerat både karaktärerna och handlingen mer grundligt. För att action är som bäst när det finns en kontext, när man känner karaktärerna och är engagerad i dem. Denna film är mer lik John Wick: Chapter 2 än Bourne Identity så att säga. Trots att Bourne identity har bra mycket färre och kortare actionscener känns de mycket mer på riktigt. Jag ser att filmens regissör David Leitch är mest känd för sina jobb som stuntman och stuntkoreograf. Det är då lättare att förstå att actionscenerna inte är där för att understödja handlingen utan snarare tvärt om.

Atomic blondes viktigaste ingrediens är ändock dess spionthrillerelement. Det är en sådan typ av film där vi åskådare får mer och mer information om mysteriet under filmens gång. Tyvärr är inte filmen som spionthriller bra, den är närmast undermålig. Detta är som en fattigmans John le Carré. Efter att ha läst eller sett en le Carré kan jag gå i dagar och fundera över handlingen. Förundras över att den var så komplex och invecklad och att jag blev blown away över twistarna. Men twistarna i hans verk är alltid motiverade och grundlagda i historien. Atomic blonde har flera twistar för mycket. De sista två-tre var extremt överflödiga och helt oannonserade. Det är ingen bra eller cool twist om den kastas in från sidan enkom för att överraska publiken. Det kan vilken usel manusförfattare som helst klara av. Jag tror att filmen hade vunnit på om den tagit slut med den sista scenen mellan Theron och McAvoy. Då hade slutet varit lite tvetydigt och spännande. Vem av dessa två professionella lögnare talade sanning och vem ljög?

Nu låter det kanske som att allt var kasst men så var verkligen inte fallet. Filmen har flera starka saker. Först och främst älskar jag musiken i filmen. Blue Monday, Behind the wheel och framför allt Bowies bästa version av Cat People (Putting out fire). De har integrerat en massa bra låtar från åttiotalet i soundtracket. Jag älskade denna bit. 99 luftballons, Der Kommissar. Tidskänslan i filmen är stark, något som kommer av både musiken och hela produktionen med gamla östeuropeiska bilar och galna kläder. Den har en bra miljöskildringen från Berlin precis före murens fall. Så kändes det i alla fall.

Jag tyckte de flesta skådespelarinsatserna var bra. Charlize var inte i nivå vare sig med Gal Gadots Wonder Woman eller sin egen Furiosa men hon funkade bra. Jag fick dock aldrig någon tydlig känsla av hennes karaktär. James McAvoy spelade över men han var bra och lite överraskande var en av filmens härligaste svenske Bill Skarsgård. Jag ville se mer av honom mest hela tiden. Han och Charlize skulle haft fler scener. 

Bästa actionscenen var den när Lorraine attackerade lönnmördarna under demonstrationen, den i en lägenhet och senare i trappuppgången. Jag vet inte om det är mina egna fantasier som spökar men jag tyckte mig se en homage till True romance när Lorraine dödade en av de onda medelst en gammal klassisk korkskruv. Alabama for ever!

Jag ger Atomic blonde tre starka kvinnliga bad asses av fem möjlig.

Betyg: 3+/5

Filmen sågs på en trevlig visning mitt i veckan på en av Råsundas mysiga salonger. Jag hade sällskap av Carl, läs hans tankar om filmen här:

Har du inte sett den? Carl