Enola Holmes (2020)

 

Jag såg en intervju med Henry Cavill med anledning av den nya, tredje filmen om Enola Holmes, Sherlocks lillasyster. Jag blev lite nyfiken på filmserien och gav första filmen en chans.

Vi ser Henry Cavill som Sherlock och Millie Bobby Brown, känd från Stranger Things, som sextonåriga Enola. 

När Enolas mamma Eudoria (Helena Bonham Carter) försvinner måste Enola ge sig ut utanför hemmets trygga vrår och leta efter henne. Storebröder Sherlock och Mycroft (Sam Claflin) gör det inte enklare för henne. På hennes äventyr möter hon den unge aristokraten Tewkesbury (Louis Partridge).

Filmen är ett mysigt kostymdrama som utspelas vid sekelskiftet. Manus är kanske inte filmens styrka och filmen saknar allt som kan kallas "stakes". Men å andra sidan är alla skådespelare mysiga och det ger filmen en i högsta grad mysig känsla. Det är en snäll film, sannerligen.

Millie Bobby Brown gör jobbet bra. Jag hade för mig att hon är amerikanska, tokigt, men hon är från England och hon har en underbar brittisk accént och hon spelar dessutom sin riktiga ålder när film gjordes. Tummen upp där. 

Mitt huvudsakliga intresse styrdes dock mot Henry Cavills Sherlock och som väntat var han med alldeles för lite. Detta är inte en Shelockfilm utan en Enolafilm! 

Jag hade ändock hellre sett dem samarbeta istället för att tävla mot varandra. Mycroft bidrog endast med att vara vrång. Hur tänkte de där? Han var totalt platt i mina ögon. Jag ser hellre Mycroft som en enigmatisk och svårtplacerad karaktär, men i högsta grad mångfacetterad.

Enola "kan själv" för hela slanten. 

Filmens svagaste kort stod Helena Bonham Carter för. Dels att hon spelar över så som hon alltid gör. Det går inte at se skillnad på henne mellan rollerna känns det som. Dessutom var Eudorias beteende obegripligt och svagt presenterat i manus. Hon framkom mest som en egoistisk egotrippare. Trist med ännu en platt karaktär. Suffragette City sjöng Bowie. Inget av de lojalitetsbrott hon begick mot Enola förklaras mer ingående än att hon var en ledande figur bland suffragetterna. Ja, men då så! Suck.

Filmen bygger som sagt på sin mysighetsfaktor. Som detektivfilm är den tyvärr inte stark. Det var lite oklart, för mig i alla fall, hur Enola löste sina gåtor. Det bara hände utan närmare förklaring. Det krävs ett mer sinnrikt och noggrant manus för att sådana saker ska bli bra på film. När jag som åskådare sitter och funderar på detta under filmen kan man inte säga att den lyckats.

Till sist vänder jag mig mot er, mina kära läsare, ser er i ögonen och frågar er om det verkligen var så smart att Enola så många gånger bryter den fjärde muren? Det var kul de första gångerna men blev sedan tradigt. Som en krydda! Ösa på för mycket och hela rätten blir obalanserad i bästa fall, misslyckad i sämsta.

Mysig film men lite oklart hur sugen jag blir på de efterföljande filmerna. Man vet aldrig när lusten faller på dock.

Betyg: 3/5

Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

Argylle (2024)

Jag hade en liten aning om att Argylle inte skulle vara så värst bra, men jag kunde aldrig tänka mig detta. Matthew Vaughns nya actionkomedi är något av det vansinnigaste jag någonsin sett. Filmens tonalitet är "all over the place". Filmen är fullt ös medvetslös som min gamle far uttryckte sig. Den är som Brasses kaka då han blandar in falukorv i smeten för att "korv är ju gott"...

Det är svårt att tro att filmen blev i närheten av vad de tänkte sig inledningsvis. Det känns som att den fått ett eget liv och utvecklats i oplanerade riktningar. Kanske likt det som hände med spänningsförfattaren Robert Ludlum? I en av hans böcker skriver han ett förord där han beskriver hur han tänkte skriva ytterligare en spänningsbok men att karaktärerna i boken nästan fick ett eget liv och helt plötsligt hade han skrivit en komedi. Jag minns att jag blev snopen och kände mig blåst men att jag tyckte att boken var fantastiskt underhållande när jag väl läste den.

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om denna film. Det börjar dock bra med Henry Cavill och John Cena som författaren Elly Conways imaginära agenthjältar för att sedan handla om hennes eget liv, där hon snubblar in i agenternas värld. Bryce Dallas Howard och Sam Rockwell i huvudrollerna borde sörja för en bra film men detta är som sagt helt bonkers.

Filmen är fläckvis underhållande på det hysteriska viset, medan andra passager är helt uruselt. Är det så dåligt att det blir bra kanske? Jag vet inte, kanske.

Hur tusan fick Vaughn rättigheterna till den nya Beatles-låten och hur tusan tyckte han att det var passande att spela den om och om igen i filmen?

Jag fattar varken vad de ville göra, eller vad de gjort med filmen. Den är något av ett unikum, och vem vet, den kommer kanske bli en klassiker i en helt nyskapad kategori...

Några citat från kommentarerna på Letterboxd:

"Guy sitting next to me leaned over and told me this was the best movie he has ever seen. Say a prayer for him tonight."

"found a really really good parking spot at amc burbank 16"

"Scientists Create First Film With No Redeeming Qualities"

"That motherfucker is not real" (om katten?)

"this is certainly one of the movies of all time. of all the movies ever released and made, this is one of them."

"??? ... but for 139 minutes."

"thank god it’s over"

Ett så magnifikt spektakulärt misslyckande måste givetvis få minst en tvåa!

Betyg: 2/5

The Ministry of Ungentlemanly Warfare (2024)

När jag såg att Guy Ritchie hade en ny film ute blev jag genast nyfiken. Jag har varit ett fan av hans filmer från de senaste åren, The Getlemen och Operation Fortune. De är fantastiskt välgjorda med en perfekt tonalitet och idel bra skådespelare, upphöjd underhållning.

Dagens film var dock något så oväntat som en verklighetsbaserad krigsfilm om andra världskriget. Helt klart något annat än jag väntade mig.

Men, not to fret, detta var otroligt underhållande också. Jag utgår från att man tagit sig stora friheter med filmens manus och de verkliga händelserna var säkert inte lika muntra. Men i Guy Ritchies händer har detta blivit en charmig, heist-film med glimten i ögat, som en James Bond-film men ändå lite annorlunda. Vinkningen till Bond-filmer är inte tagen ur luften. Både verklighetens "M" (Cary Elwes) och Ian Fleming (Freddie Fox) är med i denna film tillsammans med Winston Churchill (Rory Kinnear).

Filmens överlägset mest lysande stjärnor är dock Henry Cavill i rollen som Gus March-Phillips, teamets ledare. Denne Gus anses enligt the internets som inspirationen till Ian Fleming när han hittade på James Bond. Den andra stjärnan är den fantastiske Alan Ritchson i rollen som dansken Lassen. Ritchson känner vi igen och älskar från tv-serien Reacher. 

Gus March-Phillips kommandogrupp ska sänka ett skepp i en spanskkontrollerad hamn nere i västra Afrika. Spanien var "neutralt" vid denna tiden (dvs icke-officiellt på tyskarnas sida) och engelsmännen var tvungna att göra detta som en hemlig operation. Filmen är som bäst under inledningen när vi introduceras till teamet och får följa hur planen utvecklas. Precis som vanligt i heist-filmer. Den är också som bäst under andra halvan när planen genomförs inklusive alla problem som uppstår och hur teamet får lösa dem allt eftersom.

Under mittenpartier får vi följa Majorie (Eiza González) och Heron (Babs Olusanmokun) som är under cover på plats i hamnen. De är helt ok, men filmen tappar lite i tempo. De ska dupera den sadistiske tyske kommendanten i området, Heinrich Luhr (Til Schweiger). Det blir ganska spännande ett tag men den tråden rinner lite ut i sanden tycker jag.

Men detta har ingen stor betydelse för det övergripande intrycket. Detta var förbaskat underhållande. Håller den som historiskt dokument? Har ingen aning, har inte läst på, men antagligen inte. Det gör mig intet.

Betyg: 4/5

The Witcher - Season 2 (2021)

Nu är det dags att förkunna domen av ännu en av de dagsaktuella adaptionerna av älskad fantasybokserie. I alla recensioner av dessa är det lika bra att beskriva kontexten med avseende på var i fandomen jag befinner mig. Jag har inte läst dessa böcker och jag är inte fast förankrad i någondera av sidorna i kulturkriget mellan de som älskar serien och de andra.

Första säsongen var helt klart godkänd med ett spännande världsbygge och en stark avslutning där den kvinnliga magikern Yenefer blommade ut och sken som en sol. Hela säsongen berättades också med bruten tidslinje där minst två tidslinjer följdes. Sådant är kul när det görs bra.

Jag hade alltså hyfsat höga förväntningar inför säsong 2. Om detta skulle bli en utmanare till "the mother of all fantasy series" Game of Thrones skulle det varit denna säsong som berättelsen tagit ett stort steg framåt. Tyvärr blev det tvärtom för mig. Säsongen kändes splittrad och ofokuserad. Tyvärr var jag inte imponerad alls.

Världsbygget är bra. Serien känns seriös och med hyfsat bra budget. Där säsongen failar är i karaktärerna och deras relationer. I första säsongen inledde Geralt och Yenefer en relation som byggde på både kärlek och något annat, kanske en gryende lojalitet. Detta krossades totalt i andra säsongen då de separerades i princip hela säsongen. 

Yenefers tråd med att tappat sin magi var otroligt tråkig. Och att hon skulle spelas upp som en fiende kändes också fel, och indikerar slappt manusskrivande. Jag fattar inte var de ville uppnå med denna tråd och undrar hur tusan det beskrevs i böckerna. Det kändes malplacerat.

Det pågår en massa politik i denna värld men de har misslyckats att bygga upp starka bilder och stakes.  Om man jämför med Game of Thrones och hur tydligt konflikter presenterades och underhölls där kan man bistert konstatera hur svag denna säsong var. Denna show misslyckades gravt med att bygga upp handling och leverera. När de kom till sina pay off-scener kändes det bara futtigt. Jag insåg att det var tänkt att publiken skulle dra efter andan och jubla men scenerna gav aldrig några vilda känslor hos mig. Det är ett stort fail.

Istället fick vi ett antal twistar som kom helt oannonserat från sidan. Det är höjden av dåligheter att köra med surprise istället för suspense. Något som avslutningen av Game of Thrones bevisat en gång för alla.

Säsongens bästa karaktär var Ciri och hennes utveckling. Det är en jäkla fajt i den tjejen. Jag gillar henne. Geralt och hans bröder kändes aldrig så bra som jag gissar att de var i böckerna. Henry Cavill är kul att se men han gjorde ju inget! Problemen blev ännu tydligare när det kändes som att säsongen levde upp när Jaskier kom med i slutet. Han är den perfekta side kicken, kryddan. Här blev han i avsaknad av bra karaktärer en av de bättre.

Tyvärr var jag mestadels vagt ointresserad och tyvärr fick vi inte ens ett slutavsnitt som stack ut över mängden. Trots den stora twisten som fungerar som en cliff hanger inför säsong 3.

Betyg: 2/5

The Count of Monte Cristo (2002)

Ojojoj, denna gamla rackaren? Javisst. Jag blev så himla sugen på att se filmen på självaste nyårsafton. Ensam i lägenheten på grund av pandemins tvingande begränsningar ville jag fly verkligheten med svärdfäktning, överdådiga kostymer och den mest grundläggande av banala känslor - hämnd.

Historien om Edmond som blir kungligt fuckad av trion Mondego, Villefort och Danglars är en av litteraturens stora historier. Boken är såklart skriven av Alexandre Dumas. Creme de la creme av äventyr i historisk tidsera, även om jag gillar de glada historierna om de tre, fyra musketörerna från samme författare ännu mer.

Filmen är mustig och som sådan lever den mycket på sina skådespelare och här har man lyckats ganska bra. Jim Caviezel spelar huvudrollen innerligt och bland hans antagonister ser vi en sliskig Guy Pearce och en bra castad James Frain. 

Edmonds käresta Mercedes spelas av den vackra men för mig helt okända polskan Dagmara Dominczyk. Intressant nog dyker en mycket ung Henry Cavill i rollen som Albert. Lite jarring. Geralt of Rivia ju!

Till sist spelas Edmonds kompisar Abbe Faria och Jacopo av Richard Harris och Luis Guzmán, båda gör sina roller till full belåtenhet.

Denna film är över två timmar lång och en stor del av tiden läggs på fängelseön. Oskönt! Jag hade helt klart hellre sett mer av hur Edmond konstruerar sin hämnd på de tre banemännen. Det är den delen av historien som är mest fängslande. Det jag saknar är mer av planering och genomförande av hämnderna, samt reaction shots på de olyckliga när de inser att Edmond har återgäldat sveket med ränta.

Filmen fyllde sin uppgift och resan mot ett nytt och förhoppningsvis bättre år upplevdes som kortare.

Betyg: 3/5

Justice League (2017)

Efter den positiva överraskningen med Batman v Superman var jag lite peppad inför Justice League, speciellt med tanke på att det verkade som att Gal Gadot hade fått en större roll.

Men ack, så snart korthuset föll ihop. Med en extremt dålig big bad, Steppenwolf, och en ganska trist grupp hämnare blev detta bara tråkigt. Gal Gadots Diana Prince är klart bäst i filmen. Clark Kent är helt ok, det var intressant att se hur de behandlade hans återuppståndelse. Inte lika djupt och intressant som de gjorde i Buffy men för att vara DC får det väl anses som bra, så är det i de låga förväntningarnas land.

Ben Affleck och hans Bruce Wayne var däremot inte alls lika bra i denna film. Jag vet inte vad det var, att han kanske redan tröttnat? Dessutom hade de inte alls lyckats med hans kläder, hans "Batman-kostym". Ofta såg den ut som en dräkt av skumplast köpt på Buttrix. Jag jämförde i huvudet mot Captain Americas dräkt i Avengers: Endgame och såg den tydliga skillnaden för mitt inre.

Ok, så detta var filmen som Joss Whedon fick ta över då Zack Snyder på grund av mycket tragiska privata problem var tvungen att hoppa av? Jag kände ingen större skillnad från Wonder woman eller Batman v Superman.

Tydligen ska Joss ha skrivit till en del scener och spelat in de nya. Hur stor andel och vilka scener kunde det vara? Hans största jobb var kanske att överse en ny klippning? Oklart. Jag såg den två timmar långa bioversionen och den var i alla fall lika jämntråkig hela tiden. Tyvärr, Joss, ingen "save" i sista minuten här som det verkar.

Alltid trevligt att får beskåda Gal Gadot "in action". Aquaman försöker och försöker, men jag känner det inte. Gadots Diana är den enda med glimten i ögat.

Betyg: svag 2/5

Batman v Superman: Dawn of Justice (2016)

Råkade se om Wonder woman från 2017 häromdan, nej ingen re-revy på bloggen men ändå. Den är fortfarande en riktigt skön film och jag blev än en gång fascinerad av Gal Gadot i huvudrollen som Diana Prince. Men titten gjorde mig medveten om att jag skippat två filmer där Wonder woman är med inklusive den första filmen med henne. Redan 2016, året före hon fick en egen "origin story" var hon med i DCEU "Batman v Superman: Dawn of Justice". Och under 2017 kom både "Wonder woman" och lite senare "Justice League" ut. Jag har nu släckt dessa två vita fläckar på min filmiska karta.

"Batman v Superman" har fått riktigt risiga betyg av flera filmkompisar så jag var inställd på något risigt. Men jag ville se hur Diana introducerades helt enkelt. efter lite surfande på internets oändliga hav fann jag snart ut att de rekommenderades att se "the ultimate edition director's cut" som loggar in på 183 minuter där bioversionen endast är futtiga 151 minuter.

Det visade sig vara ett klokt beslut tror jag för jag gillade filmen en hel del! Visst mina förväntningar var så låga de kunde vara och jag gillar sällan känslan i DC-filmer. Men jag gillade denna. Crazy. Tydligen ska bioversionen vara så svårt klippt att den är obegriplig. Dessutom tror jag att folks tör sig på the big bad Lex Luthor i Jesse Eisenbergs skepnad. Han var neutral för mig, inte den sämsta big bad jag sett, inte den bästa, han var medel.

Men jag gillade allt med Gal Gadot, hon levererade verkligen.

Jag gillade Ben Affleck väldigt mycket, överraskande mycket. Han är den bästa Batman jag sett. Klart bättre än äcklet Christian Bale och figurerna som spelade Batman på 60- och 80/90-talen var alla usla. Jag köpte Ben Afflecks mörker i rollen, det kändes som den mest riktiga presentationen av vad Batman antagligen ska vara (från comics). Men vad vet jag, är sannerligen ingen expert. Däremot hade han ibland på sig sunkig "kostym". Var det någon slags Iron Man-ripoff där ett tag?

Sen gillade jag den andra filmen i filmen också, den om Clark Kent, Amy Adams och stålmannens mamma. Det var kul att se Geralt of Rivia som en nördig journalist.

Det negativa var framför allt det usla monstret Snyder var tvungen att ha med i slutet. Monstret var så uselt att det var på "The Incredible Hulk"-nivå (monstret i MCU film nummer 2), och då är det riktigt illa. Slutfajten var tråkig och en waste of time. dessutom var det tröttsamt att än en gång få se Bruce Waynes föräldrar bli dödade. Hur många gånger kan man visa samma scen? Är den siffran nära oändligheten?

Nej, jag hade istället velat se mer när Diana Prince och Bruce Wayne gnabbas över hårddiskar på eleganta cocktailparties. De scenerna påminde lite om vissa scener med Anne Hathaway i "The Dark knight rises". Generellt sett gillade jag scener där olika karaktärer bara konverserade och det var det gott om i den tre timmar långa versionen. Jag har inte sett den slaktade versionen men jag tror att det står klart att den långa är mer solid som film.

Summa summarum är att jag hade en ganska kul liten stund med filmen, fram till slutet vill säga. Jag fick några riktigt trevliga scener med Gal Gadot och det räckte långt.

Betyg: 3/5

The Witcher - Season 1 (2019)

"The Witcher" är en adaption av polske fantasyförfattaren Andrzej Sapkowskis böcker. Samma bokserie ligger också till grunden för ett känt datorspel. Jag har inte läst böckerna, men som ett stort fan av fantasygenren är denna Netflix-serie mycket intressant då det är den första adaptionen böcker till tv-serie efter "Game of Thrones". Jag vill såklart att andra fantasyserier ska hålla grytan kokande tills Amazons "The Wheel of Time" kommer ut. "The Witcher" utspelas i en mörk värld och den är bitvis lämpligt brutal. Jag gillar att de inte lägger fingrarna emellan... Hoppas att de går "all in" med skräckelementen i "The Wheel of Time" också.

Säsongen består av åtta entimmesavsnitt. Serien inleds lite vingligt, man ska inte ge upp efter de första två-tre avsnitten, då gör man sig själv en otjänst. Manus, skådespelare och "production value" är uppenbarligen ett snäpp lägre än i "Game of Thrones". Det är fortfarande långt bättre än fantasyserier från förr (tänk "Xena: Warrior Princess" etc), men med dagens mått mätt känns detta lite fattigt ibland.

När jag tittar tillbaka på hela säsongen får jag en känsla av att vissa delar är mycket bra gjorda medan andra inte håller samma standard. Det gäller både specialeffekter och action-koreografi. Jag gissar att budget och eller tid inte funnits för att göra alla delar lika bra. Det är som när "Game of Thrones" var tvungna att nästa helt skriva ut barnen Stark's vargar ur manus för att lägga hela cgi-budgeten på drakarna.

"The witcher" säsong 1 tar sig alltså under säsongen, speciellt när den börjar handla mer om Yennefer än Geralt. Storyn berättas med parallella tidslinjer vilket kan vara nog så förvirrande. Det görs överlag bra och ger en ganska häftig effekt. Det är inte i närheten av lika förvirrande som "Westworld" kan jag lugna er med. 

Skådespeleriet är överlag mycket bra även om framför allt birollerna inte alls kommer upp i nivå med GoT. Henry Cavill som Geralt of Rivia är som född att spela rollen, han är underbart "brooding" (tänk Angel) men med hjärtat på rätt ställe. Barden Jaskier är seriens "comic relief" och en favorit, men säsongens klarast lysande stjärna är dock brittiskan Anya Chalotra i rollen som Yennefer of Vengerberg. Wow, vilken resa hon gör genom säsongen!

Slutet av säsongen är riktigt, riktigt bra. Sista avsnittet innehåller en battle magiker emellan. Jag ryckte till i fåtöljen. Vad är detta!!! Något väldigt familjärt pockade på uppmärksamheten. Under inledningen av säsongen är all action svärdfajter, där den under första avsnittet står ut som den mest brutala och därmed bäst. Men i sista avsnittet får vi se scener som bleka kopior av sådant som vi antagligen kommer få se mycket av i "The Wheel of Time" - om de gör den serien ordentligt (vilket alla tecken tyder på). 

Jag "binge tittade" på säsongen och efter titten har serien helt klart vuxit i mitt huvud. Tyvärr kommer inte nästa säsong förrän under 2021 så det blir att vänta ett tag på att få se hur detta kommer fortsätta...

Betyg: 4/5

Man of Steel (2013)

Jag bara undrar en sak. Varför är det "alltid" New York som ska förstöras när en stad ska förstöras på film? Jag bara undrar... Visst det finns säkert exempel på andra städer som råkar illa ut, men New York verkar sannerligen få ta de flesta smällarna. Nåväl, det är kanske så det ska vara.

Jag vet knappt varför jag helt plötsligt fick för mig för att se Man of Steel. Det var nog ett sug efter att se något med Amy Adams tror jag. Hon är alltid bra. Men jag hade mycket låga förväntningar på filmen. Dels hade jag inte undgått att snappa upp att filmen sågades lite här och där, dels har Stålmannen aldrig varit en favorit. Jag tycker snarare att han är den tristaste, träigaste och mest humorlöse superhjälte jag kan komma på. Och jag har noll komma noll nostalgi för den gamla stålmannen-filmen från sjuttiotalet. När jag hör amerikanska poddgubbar prata om filmen som om den vore jättebra känns det som att jag skulle vilja kräkas lite i munnen.

Därför blev jag mycket förvånad över att filmen var ganska bra när jag väl började se den. "När kommer det dåliga?" Jag var frågande under de första 90 minuterna med en helt ok film. Visst,  den avslutas med cirka 50 minuter meningslös bråk mellan stålis och skurken. Var inte båda kombattanterna omöjliga att döda också? Detta gjorde fajten än mer urtrist.

Men det mesta före slutet var bra. Jag gillade som förväntat Amy Adams. Hon gör Lois Lane till en riktig person i alla fall. Det var fint att lära henne henne lite mer. Hennes undersökning av rymdskeppet djupt ner i isen var kanske filmens bästa sekvens. Sen gillade jag Kevin Costner som pappan. Han är alltid stabil, är han inte? Russel Crowe är inte en favorit, allt för torr och allvarlig, men han var helt ok som den förste pappan. En liten kul detalj att han blev dödad på samma sätt som hans karaktär blev i Gladiator.

Men alla huvudpersoner var inte lika bra. Michael Shannon som General Zod var ok, men jag har sett honom bra mycket bättre i Jeff Nichols filmer. Sen har vi ju "problemet" Henry Cavill. Hehe, jag tycker han passade perfekt i rollen som stålis. Cavill är ju trist, träig och humorlös! Perfekt match. Han skulle inte funka som Tony Stark eller Thor till exempel. Tänk er vilken katastrof.

Efter den tacksamma origins-storyn under filmens första halva öser Zack Snyder på med en meningslös fajt mellan stålis och Zod. Jag var "bored beyond belief" som Harris K Telemacher säger.

Det enda som muntrade upp var specialeffekten med gravitationen som löpte amok. När bilar och hus flöt upp i luften för att med stor kraft drämmas ner i marken igen. Det var en cool detalj som jag inte har sett förut.

Allt som allt var filmen något bättre än förväntat, men tyvärr drar ju slutet ner en hel del.

Jag ger Man of steel två väldefinierade muskler av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Mission: Impossible - Fallout (2018)

Mission: Impossible-serien har vuxit till sig under årens lopp. Från random actionfilm som passerade mig obemärkt förbi har serien nu vuxit sig stark och pockar på uppmärksamheten. Jag gjorde en sammanställning av mina intryck efter den senaste filmen Rogue Nation, se här. Flera av filmerna växer vid omtitt (tvåan är det notabla undantaget) så jag borde kanske se om Rogue Nation också vid tillfälle.

Tom Cruise har en stor del i att serien lyckas. Han är en av de sista megastjärnorna vi har kvar "från förr". Och han har en ruskigt bra stil när han springer. Har han kanske tagit över efter Bourne att ge oss modern action? Så är det kanske lite. Hans filmer är hårfint på rätt gräns av det helt orimliga som tex en serie som Fast and the Furious har svårt att förhålla sig till. F&F-serien har dock andra styrkor och jag kommer någon gång i framtiden ta mig an den här på bloggen. M:I-filmerna är inte lika realistiska som Bourne Identity, men ganska nära. Det är trots allt så att Tom Cruise gör de flesta av stunten själv och den vetskapen är en stor del av lockelsen med serien. 

Hur jag upplever en film beror mycket på situation, bioupplevelse och sällskapet. Jag såg Fallout på premiärdagen i Denver, Colorado. Den visades i IMAX och på 2D. Salongen var gigantisk, stolarna underbara, inget problem med sikten eller odrägliga ligister som störde och så såg jag den med Diana och Alex, folk som likt jag älskar genren. Så klart att det blev en lyckad biostund. Dessutom hade jag lyckats undgå spoilers och jag hade givetvis inte sett trailern så jag hade en förtjusande stund i bion. Trailern för denna film är spoilande på ett vidrigt sätt.

Vi brukar skoja om "action utan slut" och så är det här. Det är action för hela slanten och jag stortrivs. Allt är inte realistiskt (duh!) eller helt logiskt (skit samma) men underhållningen sviktar aldrig. Klart jag hade velat se mer av Rebecca Fergusons figur och ännu mer av relationerna mellan Ethan, Julia och Ilsa, men skit samma när det är så här frejdig action. Inte ens Benji fick mig ur fas. Han var sansad för en gång skull. Eller så har jag börjat vänja mig vid karaktären.

Actionscenerna är top notch. I was blown away som vi säger på ren svenska. Slagsmålsscenen på toaletten var riktigt najs och den fick mig att minnas både det bästa ur Bourne-serien likväl som den gamla uractionfilmen The Warriors.

Jag njöt av visningen och kan varmt rekommendera Fallout till alla som gillar action. Detta är sommarens actionrökare nummer ett. Ses bäst på bio skulle jag tippa.

Betyg : 4/5

The Man From U.N.C.L.E. (2015)

Jag hade aldrig i mitt liv gått och sett denna film på bio om den inte blivit vald till månadens filmspanarträff. Jag har inte sett tv-serien och har därmed absolut ingen som helst nostalgisk känsla för den. Jag blev till och med förvånad när kompisarna berättade att den faktiskt gick på svensk tv när vi var små. För det andra är filmen regisserad av brittiske casanovan Guy Ritchie, Mr Madonna ni vet. Jag har alltid tyckt att hans filmer är medelmåttiga. Det bästa han gjort är Sherlock holmes-filmerna men de är bra mest pga Robert Downey Jr. Till sist trodde jag att detta skulle bli en film som påminde om en annan film från året som skojjar med agentgenren - Kingsman, en film som jag verkar gillat minst i hela gänget.

Med låga förväntningar kan man nästan bara bli positivt överraskad och det blev jag i detta fall. Filmen är inte jättebra men jag hade en ganska trevlig stund på biografen, utan tvekan. Till skillnad mot Kingsman: The secret service hade denna film fullvuxna karaktärer och skådespelare. Det var inte samma "young adult" vibb över denna film. Jag gillade alla tre huvudrollsinnehavarna med vårt svenska ess Alicia Vikander is spetsen. De två manliga rollerna spelades av Henry Cavill och Armie Hammer. Coola snubbar som passade in i agenthistorien.

Om skådespelarna var filmens styrka var den hoppiga känslan i filmen dess största svaghet. Ibland var det en ren spoof som gjorde sig lustig över spiongenren, ibland ville den vara cool, ibland lite spännande, ibland nästan slap stick och sen helt plötsligt i allt detta fick vi en tung scen om andra världskriget och fruktansvärda brott som begick då.

Om alla dessa scener per design har givits olika stämningar är det ett monumentalt misstag av den gode Guy. Men jag tror inte att det är per design. Min bild av Ritchies filmer är att han allt som oftast verkar kopiera andra regissörers filmstilar. Ibland försöker han göra "Quentin Tarantino". Här har han kanske försökt göra "Edgar Wright"? Om han är en härmapa kan det förklara varför filmen känns så ojämn och oharmonisk i feelingen.

Filmen var upp och ner men visningen var bra. Hade i och för sig en crazy lady vid sidan av mig till vänster. Mina filmspanarvänner satt till höger men jag ångrade lite att jag inte valt en Carl-plats där ett tag. När en gigantisk biograf är fylld till max tio procent måste de få besökarna inte nödvändigtvis knö ihop sig som packade sillar. Crazy.

Men allt som allt. Lättsam underhållning. Har redan glömt det mesta från filmen. Var det kanske Vikanders dans i pyjamas som var filmens hela behållning? Jag ger The man from U.N.C.L.E. två tortyrmetoder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen var månadens filmspanarfilm. Denna gång valdes filmen av Fiffi. Vad tyckte de andra spanarna? U.N.K.E.T eller U.N.D.E.R.B.A.R.T.?
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Fredrik on Film
Har du inte sett den?