Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla.
Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.
Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.
Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.
Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.
I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...
Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.
I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus.
Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också.
Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.
Betyg: 4/5
